”Han är en katastrof!”

Händer det att du är arg på dig själv någon gång? Mig händer det, i alla fall.

En situation, när jag är riktigt led vid mig själv, är när jag kommer på mig med att ha sagt något om en annan människa, utan att med säkerhet veta att det jag säger är sant.

Jag försöker undvika att falla i den fällan efter bästa förmåga, och med en bön om att Gud ska sätta en vakt för mina läppars dörr, för jag vet hur destruktivt det kan vara, när sånt här händer, men det slinter nån gång i alla fall.

Arg blir jag också, när jag märker, att andra sysslar med det här.

Jag fick t ex för ett tag sedan höra följande uttalande om en medbroder i Herren: ”Den där typen är en total katastrof!”

Jag frågade då den, som sade detta, vad han grundade sig på, vad den person, som  han ondgjorde sig över, egentligen hade gjort eller sagt för att förtjäna sådana epitet? Men si,  det kunde han inte ge något närmare besked om.

”Jag har hört det av sådana, som har haft att göra med honom!”.

”Men”, sade jag, ”den här andre, som du hörde det av, vad angav han för orsak till att han sablade ner en medmänniska på det här sättet?”

Nej, inte hade han heller haft något konkret att berätta,  han hade bara i sin tur hört av någon bekant, att det här var en alldeles omöjlig människa….

En grundläggande princip i vårt rättsväsende är, att var och en ska betraktas som oskyldig, tills man överbevisats om motsatsen.

Tyvärr tycks man inte ta någon större hänsyn till den principen utanför domstolarna. I samhället i stort, i det dagliga livet, tycks det alltför ofta vara så, att den som ryktesvägen – eller annars – blir anklagad för något, också därmed är dömd av ”folkets domstol”, utan att någon har frågat efter några bevis, och ofta utan att ens ha fått en chans att försvara sig!

Det här ju ett av de stora problemen med ryktesspridning,  att den, som det skvallras om, så sällan får en chans att gå i svaromål, att ge sin version av det inträffade – om nu något ens har inträffat! Det här med skvaller och rykten är i princip att betrakta som andlig miljöförstöring, en stinkande svavelrök som lägger sig över bekantskapskretsar, arbetsplatser, och inte minst församlingsgeografi, och får alla, som deltar, att gå den ondes ärenden.

När jag skriver det här, kommer jag ihåg en händelse för typ tjugo år sedan. Jag undervisade då på en bibelhelg, där deltagarna med förenade krafter skötte om det praktiska med matlagning och disk. En kväll lade jag märke till att det var väldigt få som skrivit på listan för förmiddagsturen i köket nästa dag, och just den förmiddagen var det en annan som undervisade, så jag gick till köket och satte mig att skala potatis.

Den andra kökshjälpen, en medelålders dam, såg minst sagt häpen ut, när jag kom och greppade skalaren. Efter en stund sade hon försiktigt, att hon inte hade väntat sig att få se mig ta del i något praktiskt arbete, för hon hade hört att ”den där Ingmar Rönn är så överandlig”.

”Jaha”, sade jag, ”på vad sätt sade de att jag hade visat mig överandlig, då?”

Men se, det visste hon inte, det hade ingen sagt något om. Ändå hade det sagda fastnat i hennes minne, ogrundat och löst utkastat som det var.

Såna här uttalanden är nämligen som kardborrar! De fastnar! Därför ska man vara så försiktig med dem!

Sen kan det också vara en god idé att då och då inventera sina åsikter om sina medmänniskor. Vad har jag hört om den här personen, som sedan dyker upp i mina tankar när jag ser honom eller henne? Finns det någon substans i det jag hörde, vet jag om det stämmer, eller var det bara något, som någon någon gång kastade ur sig?

När man får höra något av någon, som har hört det av någon, som har hört det av någon, då är det kanske bäst att sluta lyssna!

I denna aftonstund undrar jag naturligtvis också osökt hur många, som vid något tillfälle fått höra också om undertecknad, att jag är en olycka som väntar på att hända? Att jag är en alldeles omöjlig människa, som bara ställer till med oreda vart jag än kommer? I så fall är ni välkomna att ta kontakt, så får vi reda ut sanningshalt och verklighetsbakgrund i det ni har hört!