Luther hade mycket bra att säga, och när vi nu fortsätter att försöka urskilja vad för ogräs själafienden försöker så in i Guds åker, vill jag börja med att bjuda på ett i mitt tycke enastående kraftigt och tydligt uttalande av honom:
Nu finna vi i läran först och främst detta fel, att även om några predikar om tron, genom vilken vi blir rättfärdiga och saliga, ger man dock inte tillräckligt tydligt tillkänna hur man ska komma till tron.
Nästan alla försummar ett stycke av den kristna läran, och utan det kan ingen förstå vad det är att tro!
Kristus säger i Luk 24:47 att vi ska predika bättring och syndernas förlåtelse. Men nu talar många endast om syndernas förlåtelse, och säger litet eller inget alls om omvändelsen. Detta trots att utan omvändelse ingen förlåtelse ges, och förlåtelsen inte heller kan förstås utan omvändelse!
Därav kommer folk i den inbillningen att de utan att ha omvänt sig redan skulle ha fått syndernas förlåtelse, och blir därigenom säkra och ofruktsamma.
Detta är då en större villfarelse och synd än alla de gamla tidernas villfarelser, så att man sannerligen har skäl att frukta det som Kristus säger i Matt 12:45, att det sista blir värre än det första.”
Ja, det har ju inte precis blivit bättre med åren med den saken, men vad vill den onde egentligen uppnå med att få oss att tona ner det här med omvändelse?
Dagens text, Luk 11:14-26, är en av de texter där det är både nyttigt och nödvändigt att också läsa vad de andra evangelierna har att säga om samma sak. Annars missar man en mycket viktig detalj, och varningen Jesus förmedlar blir inte alls lika klar och begriplig!
I Lukastexten, den som kyrkohandbokens redaktörer valt att använda, är Jesu ord återgivna så här: (Folkbibeln)
”När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han genom ökentrakter för att finna en viloplats. Men om han inte finner någon, tänker han: Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag lämnade!
När han så kommer tillbaka och finner det städat och pyntat, ger han sig av och tar med sig sju andar som är värre än han själv, och de går in och bor där. För den människan blir det sista värre än det första.”
Här blir det inte så där omedelbart klart vad människan ifråga skulle kunna göra för att undvika denna katastrofala utveckling. Det låter nästan litet oundvikligt – om inte den fördrivna demonen hittar något nytt ställe att bo på, kommer han att komma tillbaka, punkt och slut, och dessutom kommer han inte ensam!
Därför behöver vi komplettera med Matteusevangeliets version! Där står det nämligen så här, Matt 12:43-45. Det är bara ett ord som skiljer, men det ordet gör också hela skillnaden!
”När han då kommer tillbaka och finner det tomt och städat och pyntat…”
Märkte du skillnaden? Problemet var inte att huset var städat och pyntat! Problemet var att det var tomt! Ingen hade flyttat in istället för den förra hyresgästen!
Den här söndagens tema är ”Jesus segrar över ondskans makter”, och huvudtexten handlar just om hur Jesus driver ut onda andar – och blir anklagad för att göra det med hjälp av de onda andarnas furste.
Det är inget problem för Herren att befria människor från demoner! Han har till och med gett den auktoriteten vidare till sin församling, så de som tror på Jesus kan också med hjälp av kraften i Jesu namn kasta ut onda andar!
En sådan befrielse sker för övrigt redan när en människa kommer till tro och får sina synder förlåtna och blir född på nytt till att vara ett Guds barn – när detta har skett har hon blivit en Jesu egen, hon är inte längre den ondes livegne!
Problemet med det tomma huset uppkommer när befrielsen väl är ett faktum, det uppkommer ifall det tömda, städade och smyckade huset får fortsätta att stå tomt, ifall den nye ägaren inte får fylla det!
Det gäller alltså att inte ha något ledigt utrymme i sig!
Det gäller att kunna säga till alla hugade hyresgäster: Tyvärr, allt är upptaget, här finns inga lediga rum!
Och det är här vi börjar ana, varför den onde gärna vill att vi ska predika mycket nåd och litet omvändelse. Det handlar helt enkelt om att han vill skapa utrymme för sig själv, för sitt eget utsäde!
I Lukas 11:23, versen innan Jesus börjar tala om den onde andens återkomst, säger han så här:
”Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.”
Om man förstår hans tal som en helhet, då är det som han säger i fortsättningen en varning för vad som kan hända, om en människa nog tar emot frälsning och befrielse, men sedan inte på något sätt ger sig med i arbetet på att vara med Jesus och samla med honom. Gör man så, då finns det ju ledigt utrymme i en – eller obesådd mark, om vi håller fast vid den bilden.
Sen kommer den onde, prydlig i kostym och blanka skor, och välknuten slips och bländvit skjorta, och vill hyra in sig – han sår alltså för det första in den sorts ogräsfrön, som består av förslag på vad man ska använda sin lediga tid och frigjorda talanger till, och det är ofta så där mänskligt sett helt bra, eller åtminstone tämligen oskyldiga saker, sånt man kan ägna sig åt medan man fortfarande kan se sig som en god kristen!
Eller så kan det gå som det gick för kung David, när han valde att skolka från sina förpliktelser, och istället för att sköta sitt jobb som överbefälhavare stannade hemma, låg och drog sig hela dan, sen på kvällskanten gick upp på palatstaket, och ställde sig att tjuvtitta på en kvinna, som badade i trädgården bredvid, satte munkavle på sitt samvete och gav sig hän åt ögonens begärelse och köttets begärelse – och till slut var både äktenskapsbrytare och mördare.
Inget av allt det här skulle ha hänt om han följt med hären ut i fält, vilket ju var hans uppgift! Då hade inte huset stått tomt och inflyttningsklart när frestelsen kom!
Det här med att hoppa över biten med vad efterföljelsen faktiskt förpliktigar till, ofta med hänvisning till nåden, är alltså en inställning, som vuxit upp ur ett mycket speciellt slags ogräs, nämligen att de troende blir lurade att tro att evangeliet är laglöst.
En gammal gudsman skriver så här om det fenomenet:
Man talar visserligen om lagen som en uppfostrare, men den blir en falsk mästare som leder vid sidan om Kristus och bort från Kristus, ifall den inte får, såsom hos Paulus, leda fram till Andens lag i Kristus, vilken gör fri från syndens och dödens lag så att lagens krav kan fullbordas i oss!
Därför ska du alltid finna att dessa så kallade förkunnare av ”fri nåd” ligga i en ständig fejd med lagen.
Han är deras förskräcklige buse, som de aldrig går säkra för, och mot vilken de jämt skria, skrika, hojta och slå med händer och fötter. De går med en djup och hemlig fruktan för honom, ty de är inte lagligen lösta från honom genom Andens lag!
Man vill alltså ha en budlös nåd. Men nåden är inte budlös!
Så här beskriver Paulus nåden: ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss till att avsäga oss ogudaktighet och världsliga begärelser och till att leva tuktigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tidsålder som nu är.”
Ändå är det budlösa skökoevangeliet mycket allmänt ibland oss. Gott vore om vi misstog oss, men vi misstar oss knappast när vi säger att minst två tredjedelar av alla präster i vår kyrka beträffande lag och evangelium är folkfördärvande irrlärare och villoandar.
N P Wetterlund, ”Andens lag” del I
Jag tror att det är bland annat sådant här, som Jesus avser, när han i Matt 13 berättar liknelsen om det som blev sått i törnåkern.
Allt det här andra som kommer in, som tillåts flytta in i de rum, som inte har fått komma under Kristi herravälde, det växer till sig tills det tränger ut allt annat.
”Fåfäng gå lär mycket ont” sade de gamla.
Det finns mycket vishet i de gamla ordspråken.
Det beskydd, den kraft att segra över ondskan, som finns i detta enkla råd, att satsa sin tid och sin kraft på att vara med och församla med Jesus på vad sätt och med vad tillgångar man har fått, det är något man ibland frestas att både underskatta och glömma…