När jag gick i bibelskola någon gång i forntiden sade en dag en av lärarna så här: ”Om det, som du tror är din vandring i Ande, börjar utformas på ett sådant sätt, att din gamla köttsliga natur är helt med på noterna, och tycker att det är roligt och trevligt att följa Herren, då ska du se upp! Om du verkligen följer Herren, då finns det alltid, förr eller senare, ett kors, som du förväntas ta upp och bära, och då vill inte köttet vara med längre!”
Vilket ju är detsamma som Jesus säger i liknelsen om såningsmannen: stenåkersfolket är sådana, som först tar emot evangeliet med glädje, men om det blir motvind och jobbigt, då vill de inte vara med längre! Alltså, om Herren vill leda dem på obekväma vägar, då går de inte längre med!
En gång hörde jag en förkunnare förklara Guds kärlek så här: ”Om Gud skulle kalla mig att bli missionär i Mongoliet, och jag skulle säga något i stil med att nej, Gud, det vill jag faktiskt inte bli, då skulle Gud älska mig lika mycket ändå!”
Och sen tillade han: ”Och varje gång jag säger det här, då blir min fru arg, och säger att man inte får säga så!”
Men, visst har han rätt, om man inte tänker på några andra aspekter på hur vi och Gud förhåller oss till varandra!
Guds kärlek är en konstant, Jesus förliknar Guds godhet med solskenet, som skiner lika generöst över onda som över goda.
Det är sant, och det är en stor tröst också för mig att det är på det sättet, inte bara för den yrkesbroder som sade det här!
Men sedan finns det också en andra sida av saken, nämligen den att Guds vilja inte sker i de motsträviga lärjungarnas liv, även om Han förvisso älskar också de motspänstiga! Och om inte Guds vilja sker, då blir det inte heller någon frukt för Guds Rike av deras liv.
Det är inte svårt att följa Herren när Hans och min vilja sammanfaller. Ni vet, det går ju så lätt att tänka ”om Gud vill som jag vill, då gör jag som Gud vill”.
Det är då, när jag kallas att gå dit jag inte vill, som det blir svårt! Då reagerar gamle Adam med att tänka ”Om Gud inte vill som jag vill, då gör jag som jag vill!”
Trons fader Abraham, han hade inte haft några problem med att gilla och följa med i det Gud ville då, när han fick löfte om en son, tvärtom, han hade glatt sig storligen över Guds goda vilja när pojken föddes!
Litet svårare blev det, när det blev klart att den son han skaffat sig med Saras tjänstekvinna inte skulle få ärva tillsammans med Isak, men det går väl ändå an att avstå från det nästbästa, om man får behålla det bästa!
Men så kommer dråpslaget. Gud befaller honom att gå till Moria och offra Isak som brännoffer!
Dit jag inte vill…
Det är inget småbarn det är fråga om längre. Det är inga små mängder ved som går åt om man ska offra x kilo kött som brännoffer, och eftersom Abraham låter Isak bära vedbördan, och själv tar elden och kniven, måste ju Isak ha varit åtminstone tonåring för att klara av den vikten!
Isak var inte informerad om vad som ska hända, men han börjar få vissa farhågor under vägen, och Abrahams något kryptiska svar gör knappast saken bättre.
”Gud utser nog offret åt sig, min son…”
Man undrar ju, om tanken på att helt enkelt slänga veden och springa sin väg flög genom Isaks huvud i något skede? Det var nog inte bara Abraham, som fann sig på väg till något, som han inte var säker på att han ville gå till, den här dagen!
Dit jag inte vill…
Det blev en i sista ögonblicket-räddning den gången. Abraham får kontraorder, och far och son får klart för sig att det hela hade varit ett prov, Gud som testade var Abrahams djupaste lojalitet egentligen låg.
Men det går ju inte alltid så, när vi blir prövade!
Ibland får vi lov att löpa linan ut, att faktiskt gå den här vägen vi inte vill, göra det vi egentligen inte alls ville göra! Och det innebär alltid något slags obehag, rentav lidande för oss.
Inte är alltid fråga om fysiskt lidande, men jobbigt är det alltid på något sätt, när vi blir förda dit vi inte vill!
Finns det gemensamma nämnare i det här med att gå dit man inte vill för att kunna följa Herren?
En finns det åtminstone, nämligen att det oftast tycks handla om att avstå något!
Det kan vara att avstå från sin bekvämlighet. Ibland vill människan inte gå dit Herren kallar helt enkelt för att det är bekvämare och lättare att låta bli.
Eller det kan vara att avstå från sitt anseende i andras ögon. Andra kommer inte alltid att vare sig förstå eller godkänna den väg Gud kallar mig att gå på. Ibland vill vi inte gå av den anledningen. Det är så skönt och lockande att få fortsätta vara innesluten i sin grupp av likatänkare, att få klappa varandra på axeln, och övertyga varandra om att du är OK, jag är OK, vi är OK….
Ibland är det min trygghet, som hotas. ”Om jag gör det här, då kommer min ekonomiska, eller rentav min fysiska trygghet att utsättas för risk!” Det är en skrämmande tanke! Dit vill jag inte gå…
Njutningslystnaden kan vara svår att tampas med! När jag manas att gå åt ett håll, där jag får lov att avstå njutningar jag vant mig vid, och inte tycker mig kunna vara utan, då möter jag ett nytt ”dit jag inte vill”. Ta nu bara en sån enkel sak, som att Jesus självklart förutsätter att hans lärjungar ska fasta och be då och då….
Sedan har vi den egna rättfärdigheten. Den är kanske lömskast av allt i det här sammanhanget, för den är ju så bra i våra egna ögon, att vi inte alls vill göra oss av med den!
Vad är då egen rättfärdighet för något, egentligen?
Man skulle enkelt kunna beskriva den som summan av våra religiöst identitetsskapande prestationer, allt sånt vi gör för att ha en fin fasad och få stjärnor i kronan, och slippa erkänna att vi inte är bättre än vi är – syndare, som måste bli frälsta av nåd, om vi alls ska kunna bli räddade.
Det kan av den anledningen vara smärtsamt och jobbigt att t ex lägga ner eller ge vidare något projekt eller någon verksamhet man satsat mycket av tid och krafter på, om det skulle gå så, att Herren säger att det har haft sin tid.
Än värre blir det, om det är andra, som föreslår att man ska göra det! Då är det verkligen någon annan som ”kommer för att omgjorda en, och föra en dit man inte vill”! Det är svårt att börja göra något nytt i en församling, om alla är uppbundna i det gamla, och inget kan avslutas, för att det alltid är nån som blir lessen och sårad och arg….
Det kan också vara svårt att avstå från att kräva svar på alla sina frågor, sluta kräva av Gud att få förstå vad som händer och varför det händer, innan man är villig att lita på Honom och säga ett ”ske Din vilja”.
Att lugna och stilla sin själ i sig, så att den blir som ett avvant barn i sin moders famn, det innebär att ta steg på en väg, där vi intellektuellt inriktade människor, vi som tror att det alltid ska finnas ett för oss begripligt svar på allt, och som kräver att få se innan vi är villiga att tro, sällan är så där omedelbart villiga att gå!
Ännu kan vi nämna makt. Att ha varit van att ha något att säga till om, att kunna styra och ställa och få andra att göra som man vill, och sedan plötsligt tvingas avstå från den positionen – det kan vara som att offra älsklingssonen!
Men varför blir vi då ledda dit vi inte vill?
Ibland kan det handla om att vi har gjort vårt, någon annan ska träda till.
Jag tror ändå att det oftast handlar om befrielse, för allt det ovan nämnda är saker, som bildar stengrunden i våra liv, det som gör att vi aldrig blir riktigt rotade och grundade i Guds kärlek.
Allt det ovan nämnda är alltså också sådant, som den onde ivrigt sår ut i ”vårt kötts åker”! Släng tillräckligt många stenar på ett åkerstycke, så blir det dåligt med växtligheten!
Kanske det kan hjälpa, om vi ser alla de här sakerna, som är så viktiga för oss, och som vi inte skulle vilja avstå, som en gyllene bur – gyllene, visst, men dock en bur! Vi är kallade till frihet – vilket givetvis innebär att Herren kallar oss ut ur alla våra burar!
Vägen som går via det vi inte vill, det är också vägen som slutligen tar oss just dit vi vill mest av allt!