Den svenska författarinnan Ylva Eggehorn har skrivit en liten dikt, som hon kallade ”Hosianna”. Den handlar om åsnan, som Jesus red på, när han drog in i Jerusalem.
Hon ger en ironisk beskrivning av hur den dagens händelser tedde sig ur åsnans synvinkel, hur upphetsad och lycklig den blev, när folkskaran hurrade och bredde ut sin kläder framför åsnehovarna.
”Äntligen har de fattat vilken speciell och enastående åsna jag är!”
Så tänkte den, och lyfte sina åsneöron, och vandrade med stolta steg vägen fram.
Jag har emellanåt haft anledning att tänka på den här lilla dikten, hur träffsäkert den beskriver hur åsneaktiga vi Herrens åsnor kan vara ibland – och kanske rentav alltför ofta!
Herren är ju god och nådig, och väljer fortfarande att rida på sina åsnor ibland - låter alltså emellanåt människor bli välsignade genom de mänskliga redskapens förmedlan, och sen är åsnorna genast färdiga att inbilla sig, att detta på något sätt skulle bero på att de är så speciella!
Vi har nu en gång för alla så svårt att acceptera, att något sådant som ”Herrens store tjänare” egentligen inte finns. Jesus säger att vi ska betrakta oss som odugliga tjänare, att vi ska inse och ta till oss, att den skicklighet, som vi eventuellt har, inte kommer från oss själva, utan från Gud, att skatten vi har fått är en skatt, som är lagd i spruckna lerbyttor!
Om någon växer sig stor i sina egna ögon, och låter sig hyllas av andra, som delar hans missuppfattning, då är han inte längre en tjänare. En sann Herrens tjänare vill inte bli stor, han vill bli mindre, så att Jesus får bli större!
Det var just en oansenlig åsna, som var det utvalda redskapet att bära Herren in i Jerusalem, inte en ståtlig vit hingst.
Det innebär, att om du eller jag hellre skulle vara den ståtliga hästen än en åsna, då är det dags att göra omvändelse och bättring! Det är ryttaren, som ska synas, inte den han rider på!
När vi missar detta, inte vill förstå det, då kan det utveckla sig till rena elefantsjukan! Där kommer Jesus ridande på sin elefant, och alla ser bara den stora elefanten….
Herren Jesus vill fortfarande rida på åsnor. Inte frågar han efter om vi besitter en massa mänskligt kunnande, eller om vi har mycket pengar, eller om vi är rysligt begåvade – inte ens det, om vi har andliga nådegåvor, eller om vi har fått den mångomtalade ”smörjelsen” är i sista hand avgörande!
Allt detta kan nämligen lika gärna tjäna till att ge växtkraft åt den där lilla elefantungen inom oss, som så gärna vill växa och bli en stor och ståtlig elefant, som det kan tjäna till att bygga upp Kristi kropp!
Frågan är alltså om jag är nöjd med att vara en åsna?
Är jag nöjd, är det nog för mig att veta, att ska jag tjäna Herren, då kommer jag aldrig att bli något annat än en åsna?
I annat fall kommer jag att vara en åker, där den onde kan så in mer högmodsfrön ju mer Herren välsignar mitt liv och mitt arbete!
Eftersom munnen talar vad hjärtat är fullt av, så kommer mitt liv mer och mer att präglas av det högmodet, och jag blir småningom en, som sår ut frön ut den ondes säck! Det är nämligen vad man gör, när man har sig själv i centrum, när ens egen framgång och anseende blir för viktigt för en….
På den här vägen blir man en, som samlar åt sig själv mer än man församlar med Herren.
Och en sådan typ kallas förskingrare, rätt och slätt!
Det här var alltså en fristående del i min serie om de två såningsmännen…
Ja, och så var det ju dikten! Ylva säger inte vem åsnan är, så där får väl var och en se sig i spegeln, pröva sitt sätt att tänka och känna, och fundera på om man borde sätta in sitt eget namn i texten eller inte.
”Det var en gång en åsna, jag säger inte vem
som stod och smått funderade vid dörren till sitt hem:
då kom det två figurer och ledde henne bort
den ene ganska lång och smal, den andre tjock och kort
för någon ville rida på åsnans smala rygg
han satte sig på henne och hon var glad och trygg
men när de kom till staden det blev ett fasligt liv
för folk sprang ut på vägarna med stora långa kliv
och ropade och hurrade och sjöng och hade sej
och åsnan börja kråma sig och tänkte ”se på mej”,
dom lägger fina tyger och kvistar vid min fot
och bugar sig och ber att jag ska äran ta emot
det var väl det jag trodde och det jag väntat på
att någon skulle upptäcka min glans till slut ändå
jag antar det är borgmästarn som ordnat allt det här
jag får väl låtsas häpen över allt deras besvär
så omtänksamt av honom som satte sig därbak
att vilja ställa upp och göra PR för min sak
…
det var en gång en åsna, jag säger inte vem
som trött och lycklig återvände sedan till sitt hem
hon hörde några rop och skrik men sedan blev det tyst
den var om nån förbrytare som Judas hade kysst
men åsnan ställde sig och sov med huvudet på sne –
för hon var trött. Det blir man när man nyss har gjort succé…”
Ett litet tips till sist, en tanke jag har tänkt, är annars, att man nog blir minst lika trött av att vilja göra succé, som av att faktiskt göra det….