Söndagens tema är frihet, och få ord i språket är så laddade med längtan och förväntningar som just det!
Otaliga krig har utkämpats under beteckningen befrielsekamp och frihetskrig, människor har varit villiga att offra allt, också livet, för friheten.
Ordet frihet väcker också starka associationer hos oss. I den mänskliga begreppsvärlden hör det samman med oberoende, att inte behöva underkasta sig någon annans vilja och beslut, att kunna göra vad man själv vill utan att behöva be någon om lov, och så vidare.
När vi sedan möter begreppet ”en kristen människas frihet”, då får vi se upp, så att inte just de associationer och den förhandsförståelse vi har från denna världens tänkande av begreppet frihet ställer till det för oss, så att vi tolkar alltsammans fel! Frihet i biblisk mening är nämligen något annat och mer än ett ”nu kan jag göra som jag vill”!
Det finns två ord, som jag har haft stor hjälp av när jag har funderat på de här sakerna.
Det ena är ”från” och det andra är ”till”.
Den som tror på Jesus är förvisso befriad från en hel del saker, även om den kristne inte alltid har kommit till en egen medvetenhet om det!
Han är befriad från sin synd, han är befriad från domen, han är befriad från att försöka vara andra till lags.
Han är befriad från att jämföra sig med andra, han är befriad från skammen att inte duga och inte räcka till.
Han är till och med befriad från rädsla för döden!
Allt detta har Kristus frigjort oss från, då när han blev en förbannelse för vår skull, så att vi skulle få välsignelsen!
Det här innebär naturligtvis en väldig frihet och frid!
Paulus kunde i kraft av den friheten avfärda de fariseiska lärarnas krav på att de kristna skulle omskäras, så som han gör i dagens text från Gal 5.
Han visste, att Jesus hade uppfyllt alla lagens krav för alla som tror på Honom.
Jesus kunde bota sjuka på sabbaten utan att styras av något inre krav på att försöka vara omgivningen till lags, som texten från Luk 14 berättar om. Han gjorde det Fadern ville skulle göras och därmed jämt. Några andra lojaliteter lät han inte styra sig.
Men nu kan detta missbrukas, och så sker också tyvärr rätt ofta.
Det blir så, det går fel, om vi inte är lika intresserade av vad vi har blivit frälsta till, som vi är av vad vi har blivit frälsta från!
I samma andetag som Paulus uttalar de berömda orden om den frihet som Kristus har friköpt oss till, i samma andetag som han tar så våldsamt ställning mot kravet på laglydnad som förutsättning för frälsning, påminner han också om vad galaterna – och vi alla – har blivit frälsta till!
Vi har blivit frälsta till att leva ett liv som är präglat av en tro, som är verksam i kärlek!
Den kristnes frihet är inte ett ”allt är lovligt”, lika litet som den begränsas av en massa krav på vad vi ska göra för att Gud ska vara nöjd med oss!
Många har gått i allt är lovligt- fällan, när de bara har fokuserat vad de har blivit frälsta från, och trott att frälsningen innebär att vi kan strunta i vad Gud säger, och istället göra som vi själva finner bäst.
Då har man glömt det aposteln säger, att även om allt är lovligt så är allt ändå inte nyttigt!
Det här är vad vi brukat kalla antinomism, alltså laglöshet.
Vi är frälsta till att göra det som är gott, till att leva i i den kärlek som inte gör något ont mot medmänniskan. Men eftersom vi lever i en fallen värld, och själva bär syndafallets upprorsnatur inom oss, är friheten inte något vi kan leva i och behålla utan kamp! Det finns ständigt människor, tankar, ideér, som försöker smyga sig på oss och på olika sätt lägga slavoket på oss igen!
En av de vanligaste fällorna är tanken att vi människor själva skulle vara kapabla att avgöra vad som är gott och ont.
Tanken att vi skulle kunna kasta loss från Guds Ord, och själva bestämma vad som är rätt och vad som är fel orsakade katastrofen i Eden, och har ställt till med oändligt med elände allt sedan dess.
På den vägen börjar människan nämligen rätt snabbt inbilla både sig själv och andra att saker, som enligt Gud är rent skadliga, ändå på något sätt skulle vara nyttiga…
Guds bud som frälsningsväg upphörde när Jesus kom. Nu är det Han, som är vår frälsning.
Guds bud som regel för hur vi människor ska leva har däremot aldrig upphävts!
En tro som är verksam i Guds kärlek till medmänniskorna kommer aldrig i konflikt med budorden!
Gud har också gett oss en enkel anvisning för hur vi ska hållas på rätt köl i allt detta.
”Du ska älska Herren, din Gud, över allt, och din nästa som dig själv!”
Om jag älskar min nästa mer än Gud, då kommer jag att vara mer angelägen om att vara min nästa till lags än att vara Gud till lags.
Då blir sanningen på undantag, och friheten går förlorad både för mig och den andre – det är ju som bekant sanningen, som gör oss fria!
Om jag älskar Gud över allt, då är det Honom jag vill vara till lags, och då blir kärleken till medmänniskan verksam både som nåd och som sanning. Då bevaras jag själv i friheten, och den andre får också sin chans till frihet, den frihet som är en befrielse till att vara den man är tänkt att vara, och leva som man var tänkt att leva!
Så var det då dagens Bibel 2000-kommentar.
I dagens evangelietext, Luk 14:1-6, har Bibelkommissionen gjort ett helt godkänt arbete.
I Galaterbrevstexten, Gal 5:1-6, ser det tyvärr inte lika bra ut.
B2000: ”Vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp”
Något ”vår” finns inte i den grekiska grundtexten. Där sägs det bara att vi väntar ”i ande”.
Alla andra bibelöversättningar jag har tillgängliga är överens om att det är i och genom den Helige Ande vi väntar. Men BK har fått det vrängt till att handla om vår egen ande. Och det här är tyvärr långt ifrån enda stället i B2000 där den helige Ande har fått utgå till förmån för människoanden.
Sen har vi det som har hänt med 5:6
B2000: ”I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek”.
Det här är inte en översättning, det är mer än parafrasering.
”Ett liv med” finns överhuvudtaget inte i grundtexten. Där står det bara ”i Jesus Kristus”.
(Översättningsteamet bakom B2000 tycks för övrigt tycka allmänt illa om prepositionen ”i”, när det är fråga om att vara ”i Kristus”, de har omskrivit den till något annat så ofta de kommit åt, och tappar därmed bort mycket av djupet i texterna.)
”Får sitt uttryck i” är suddigt och luddigt i jämförelse med det som faktiskt står i texten: ”en tro som arbetar/är verksam genom/i kärlek”
Om man översätter den här meningen rakt upp och ner utan omskrivningar blir det alltså så här:
”I Kristus betyder varken omskärelse eller oomskurenhet något, endast tro som arbetar i kärlek”.