Ingmar Rönn » sanning

Andra tankeväckaren

Ingmar Rönn — Wed, 21 Jun 2017 04:55:26 +0000

”Att tala sanning är en sak, att vara hederlig en annan. Det finns människor, som kan tala tio språk, men inte kan tala sanning på ett enda av dem. De är intelligenta, men de är inte visa.”

Det här tänkespråket citerar jag från Axel Fredenholm, en man, som ägnade sitt liv åt studiet av filosofi och religioner under sökande efter livsvisdom.

Och visst är det bra om en människa ens till att börja med kan tala sanning! Som Fredenholm konstaterar, det är många, som inte ens kommer så långt, utan istället använder sina förståndsgåvor till att manipulera andra med lögn och föra dem bakom ljuset.

Men det räcker inte att bara tala sanning. Det är en bra början, men visdomen är inte därmed uppnådd. Den som talar sanning, säger det som är rätt, men inte gör rätt, är en människa med delad håg – inte helt på lögnens sida, men inte helt på sanningens sida heller!

Sanningen är nämligen inte en filosofi, inte en lära, inte en teori.

Sanningen är en person, och den personen säger inte bara ”Omfatta min lära!”, han säger ”Följ mig!”

På den vägen får man lära sig att leva sanningen, inte bara att prata den.

Och sanningen som man finner i efterföljelsen, den är ett tveeggat svärd, alltid en egg vänd mot en själv, den är instrumentet för en ständigt pågående rensnings- och reningsprocess i den, som verkligen tar det kors på sig, som kallas att vandra i ljuset… den är en levande sanning, till skillnad från den sanning människan har skiljt från livet, och förvandlat till lära och dogmer att omfatta med intellekt men inte med hjärta.

Tamkalvar och kattungar?

admin — Sun, 03 Nov 2013 10:58:33 +0000

Jag har läst fjärde och femte Mosebok den senaste veckan, och kom då naturligtvis också att läsa om vad som blev sagt när Bileam mot sin vilja tvingades att välsigna Israel i Fjärde Mosebok.

Han säger så här om Israels folk:

”Gud förde honom ut ur Egypten. Hans styrka är som vildoxens. Han ska uppsluka hednafolken, hans fiender. Han ska krossa deras ben, med sina pilar genomborra dem.

Han har lagt sig ner, han vilar som ett lejon, som en lejoninna, vem vågar oroa honom?” (4 Mos 24:8-9)

När jag läste det här kom jag åter en gång att tänka på hur Gud sjuhundra år senare genom profeten Hosea beskriver samma folk som en ”inkörd kviga, som gärna vill tröska”.

Det finns väl inget oförargligare och mindre skrämmande än en tamkalv!

Det var vad det hade blivit av vildoxen som alla darrade för.

Lejonet, som ingen vågade störa, hade förvandlats till en ofarlig kattunge.

Historien upprepar sig, idag går den kristna kyrkan i Finland snällt och tröskar på världens loge som en annan tamkalv, och den som inte vill gå i det ledbandet betraktas med mindre blida ögon.

Det är som någon, jag tror det var Dorothy Sayers, en gång uttryckte det: ”Vi har klippt klorna på lejonet av Juda och förvandlat honom till en tam kissekatt, ett passande kramdjur för äldre damer och bleka pastorsadjunkter”.

Man får en känsla av att det är så det ska vara nu, att detta är vad som förväntas av de kristna, att vi ska be om ursäkt för att Jesus säger det han säger och är den han är! Men jag vägrar! Det är inget fel i att vara vild och fri!

Vi är kallade till frihet, inte till att vara kattungar och tamkalvar!

Och det är inget fel i att ha vassa klor när det behövs! (Sanningar som till hälften förnekas, till hälften lindas in så att ingen begriper vad som menas, det är detsamma som klippta klor)

Det är inget fel i att vägra att vara en del av den kvävande snälllhet som just nu håller på att strypa kristenheten i vårt land!

Däremot är det ett stort fel att följa efter hopen i vad ont är!

Har du annars läst Djungelboken? Där berättas vad som hände när den svarta pantern, instängd i sin bur, slutligen insåg vem han egentligen var: ”Så en dag insåg jag att jag var Bagheera, pantern, och då krossade jag det ömkliga låset med ett slag av min tass och gick min väg!”

Jämför det med det som står i Jesaja 51:7 – 52:2! Dags att vakna och inse vilka vi är, vad den kristna församlingen är, vem vår Herre är!

Nils Bolander såg för övrigt den här pågående kristendomstämjningen redan för sextio år sedan, och formulerade sina tankar om den så här:

”Kristendomen var ett örnevangelium,

sprunget ur den högsta klippspetsens näste

på blanka störtflyktsvingar.

Men vi tuktade dess djärva fjädrar,

rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb,

och se – det blev en svart fågel,

en pratsam och tam korp.

Kristendomen var ett lejonbudskap,

ständigt på jakt efter varmt och levande byte,

ett ungt lejon av Juda.

Men vi klippte dess skarpa krökta klor,

stillade dess törst efter hjärteblod

och gjorde det till en spinnande huskatt.

Kristendomen var en ökenpredikan,

snål och vass som den pinande africus,

brännande som ökensanden.

Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll,

aster, reseda och fromma rosor,

ett stämningstycke i örtagård.

Herre, tag hand om vår fromma ynkedom!

Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!

Giv den doft av vildhonung och samum

och säg sedan med döpare-röst:

Detta är den seger som övervinner världen.

Detta är kristendom!”

Julpaus och djupheter

admin — Tue, 13 Dec 2011 06:10:15 +0000

24.00 natten till måndag steg jag ur bilen här hemma på gården och drog en djup lättnadens suck – dels för att jag kört 400 km från Pargas till Maxmo i tämligen varierande före, och var tacksam att ha kommit helskinnad hem, dels för att detta var min sista predikoresa före jul.

Senhösten tenderar alltid att bli en ganska intensiv arbetsperiod för mig, och med samma regelbundenhet brukar det ta tvärstopp i mitten på december – sen händer inget förrän efter jul.

Men, den här tiden på året är det mycket välkommet med litet extra ledigt, det är ju ett och annat som behöver tid så här inför jul…

Under mötena i Pargas kom jag att minnas något jag en gång hörde att en mycket gammal och erfaren Herrens tjänare hade sagt till sina yngre kolleger vid en pastorssamling: ”Hörni, pojkar, blir ni inte trötta på att hålla på med alla de här nymodiga djupheterna? Ni ser ju ändå, att inte är det någon som blir frälst och salig av dem…”

”Nymodiga djupheter” – vilken träffsäker beskrivning av allt rusande hit och dit, alla vindkast i läran, alla strategibyten och modeväxlingar som tyvärr har fått så mycket utrymme och uppmärksamhet i både församlingsliv och förkunnelse på senare tider!

Den tanken och det minnet kom att färga allt vad jag sade den här weekenden.

Det var en lättnad och en glädje att bara tala om Jesus, om vinträdet och grenarna, om döden med Kristus och uppståndelsen med Kristus – alla de här gamla djupheterna, som faktiskt fokuserar Jesus och försoningen, och inget annat!

Det var en fin, nyttig, och också för mig själv tankeväckande avslutning på det här årets offentliga predikoverksamhet! (Om det nu inte kommer något i sista minuten, förstås, det kan man ju aldrig veta…)

EHA om evolutionsläran

admin — Wed, 07 Oct 2009 07:26:37 +0000

När man testar hållbarheten i en vetenskaplig teori ställer man bl a följande frågor: Förklarar teorin våra fakta? Förklarar teorin alla tillgängliga fakta, eller bara några av dem? Finns det fakta som motsäger teorin? Kan teorin prövas genom experiment? Är teorin tydlig och exakt, eller är den vag?

När evolutionsteorin testas på detta sätt består den inte provet särskilt väl.

Den förklarar inte alla fakta, och de fakta den förklarar blir inte tydligt förklarade.

Inga experiment har ännu visat att en makroevolution verkligen kan ske.

När man frågar hur ett djur exakt antas ha utvecklats eller förändrats så att det blivit en ny art, är teorin inte i stånd att ge exakta svar eller ens goda gissningar. Den är alltså vag och oklar.

Idén att allt liv har utvecklats ur en enda, av en slump uppkommen livsform klarar alltså inte de tester som vetenskapsmän gör för att se om en teori är bra eller dålig. De vetenskapsmän, som ändå väljer att tro på den gör det i allmänhet av samma skäl som de, som inte är vetenskapsmän. De tror på evolutionen för att slippa tro på Gud.

E H Andrews ”Ur intet”