Jag har läst fjärde och femte Mosebok den senaste veckan, och kom då naturligtvis också att läsa om vad som blev sagt när Bileam mot sin vilja tvingades att välsigna Israel i Fjärde Mosebok.
Han säger så här om Israels folk:
”Gud förde honom ut ur Egypten. Hans styrka är som vildoxens. Han ska uppsluka hednafolken, hans fiender. Han ska krossa deras ben, med sina pilar genomborra dem.
Han har lagt sig ner, han vilar som ett lejon, som en lejoninna, vem vågar oroa honom?” (4 Mos 24:8-9)
När jag läste det här kom jag åter en gång att tänka på hur Gud sjuhundra år senare genom profeten Hosea beskriver samma folk som en ”inkörd kviga, som gärna vill tröska”.
Det finns väl inget oförargligare och mindre skrämmande än en tamkalv!
Det var vad det hade blivit av vildoxen som alla darrade för.
Lejonet, som ingen vågade störa, hade förvandlats till en ofarlig kattunge.
Historien upprepar sig, idag går den kristna kyrkan i Finland snällt och tröskar på världens loge som en annan tamkalv, och den som inte vill gå i det ledbandet betraktas med mindre blida ögon.
Det är som någon, jag tror det var Dorothy Sayers, en gång uttryckte det: ”Vi har klippt klorna på lejonet av Juda och förvandlat honom till en tam kissekatt, ett passande kramdjur för äldre damer och bleka pastorsadjunkter”.
Man får en känsla av att det är så det ska vara nu, att detta är vad som förväntas av de kristna, att vi ska be om ursäkt för att Jesus säger det han säger och är den han är! Men jag vägrar! Det är inget fel i att vara vild och fri!
Vi är kallade till frihet, inte till att vara kattungar och tamkalvar!
Och det är inget fel i att ha vassa klor när det behövs! (Sanningar som till hälften förnekas, till hälften lindas in så att ingen begriper vad som menas, det är detsamma som klippta klor)
Det är inget fel i att vägra att vara en del av den kvävande snälllhet som just nu håller på att strypa kristenheten i vårt land!
Däremot är det ett stort fel att följa efter hopen i vad ont är!
Har du annars läst Djungelboken? Där berättas vad som hände när den svarta pantern, instängd i sin bur, slutligen insåg vem han egentligen var: ”Så en dag insåg jag att jag var Bagheera, pantern, och då krossade jag det ömkliga låset med ett slag av min tass och gick min väg!”
Jämför det med det som står i Jesaja 51:7 – 52:2! Dags att vakna och inse vilka vi är, vad den kristna församlingen är, vem vår Herre är!
Nils Bolander såg för övrigt den här pågående kristendomstämjningen redan för sextio år sedan, och formulerade sina tankar om den så här:
”Kristendomen var ett örnevangelium,
sprunget ur den högsta klippspetsens näste
på blanka störtflyktsvingar.
Men vi tuktade dess djärva fjädrar,
rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb,
och se – det blev en svart fågel,
en pratsam och tam korp.
Kristendomen var ett lejonbudskap,
ständigt på jakt efter varmt och levande byte,
ett ungt lejon av Juda.
Men vi klippte dess skarpa krökta klor,
stillade dess törst efter hjärteblod
och gjorde det till en spinnande huskatt.
Kristendomen var en ökenpredikan,
snål och vass som den pinande africus,
brännande som ökensanden.
Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll,
aster, reseda och fromma rosor,
ett stämningstycke i örtagård.
Herre, tag hand om vår fromma ynkedom!
Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!
Giv den doft av vildhonung och samum
och säg sedan med döpare-röst:
Detta är den seger som övervinner världen.
Detta är kristendom!”