Emellanåt används det här uttrycket litet väl lättvindigt – och jag ska inte frita mig själv heller på den punkten.
Det är sällan Herren talar så att man hör det med sina fysiska öron!
Människor menar i allmänhet att de har fått en tydlig tanke, en aha-upplevelse, sett någon form av mental bild, blivit påminda om något bibelord, eller något sådant, när de säger att ”Gud har sagt” si eller så.
Det är en bra sak, en fantastisk sak, att himmelens Gud vill tala till oss, ge oss personlig vägledning och undervisning!
Och i väldigt mycket av det jag räknade upp här ovan finns kanaler, som Han använder för att komma till tals med oss.
Det gäller dock att komma ihåg att detsamma gäller för den här sortens uppenbarelser som för all annan utombiblisk uppenbarelse, som vi tror är från Gud: allt ska prövas! Guds Ande är ju inte den ende ande som vi har att göra med! Det finns många andra, som gärna vill smuggla in sina tankar och tilltal i våra arma huvuden!
Jag har vid några tillfällen varit med om att klara bibelord har mötts av ett ”men så där kan det inte vara, för Gud har sagt si och så åt mig!”
Försöker man då förklara, att Gud aldrig talar i strid med sitt eget Ord, då kan folk bli alldeles ifrån sig!
De kan liksom bara inte acceptera tanken att de har hört fel, eller lyssnat till fel källa.
De har byggt upp så mycket av sin tro och sitt tänkande på sin privatuppenbarelse, att de till och med är beredda att ifrågasätta Bibeln för att kunna behålla den!
Det är väl antagligen på det sättet villfarelser får sin början…
De tilltal från Gud, som man tror sig få, de ska alltså alltid prövas mot Guds Ord.
De uppenbarelser, som andra människor berättar om och försöker ge vidare, de ska alltid prövas innan man accepterar det som sägs.
Skulle vi göra på det sättet kunde vi undvika mycket elände, både för egen del och för andras!
Så här skriver den gamle trosmannen Fredrik Wislöff om saken:
”Det är på den här punkten vi kan komma in i svärmeri.
Enskilda människor låter sig i det här fallet kritiklöst ledas av de tillsägelser och röster som i tid och otid kommer fram i deras inre. Allt tar man som Guds röst.
Om det de gör eller säger är aldrig så dumt och har än så olyckliga följder, frånsäger de sig dock allt ansvar.
De har ju bara ”handlat i lydnad mot Guds röst”.
Otroligt många dumheter har blivit gjorda på detta sätt. Varje människa får ständigt ett otal impulser, infall och idéer. Det bottnar i bristande självkännedom och i ett visst andligt högmod att påstå att allt detta är från Gud!”