24.00 natten till måndag steg jag ur bilen här hemma på gården och drog en djup lättnadens suck – dels för att jag kört 400 km från Pargas till Maxmo i tämligen varierande före, och var tacksam att ha kommit helskinnad hem, dels för att detta var min sista predikoresa före jul.
Senhösten tenderar alltid att bli en ganska intensiv arbetsperiod för mig, och med samma regelbundenhet brukar det ta tvärstopp i mitten på december – sen händer inget förrän efter jul.
Men, den här tiden på året är det mycket välkommet med litet extra ledigt, det är ju ett och annat som behöver tid så här inför jul…
Under mötena i Pargas kom jag att minnas något jag en gång hörde att en mycket gammal och erfaren Herrens tjänare hade sagt till sina yngre kolleger vid en pastorssamling: ”Hörni, pojkar, blir ni inte trötta på att hålla på med alla de här nymodiga djupheterna? Ni ser ju ändå, att inte är det någon som blir frälst och salig av dem…”
”Nymodiga djupheter” – vilken träffsäker beskrivning av allt rusande hit och dit, alla vindkast i läran, alla strategibyten och modeväxlingar som tyvärr har fått så mycket utrymme och uppmärksamhet i både församlingsliv och förkunnelse på senare tider!
Den tanken och det minnet kom att färga allt vad jag sade den här weekenden.
Det var en lättnad och en glädje att bara tala om Jesus, om vinträdet och grenarna, om döden med Kristus och uppståndelsen med Kristus – alla de här gamla djupheterna, som faktiskt fokuserar Jesus och försoningen, och inget annat!
Det var en fin, nyttig, och också för mig själv tankeväckande avslutning på det här årets offentliga predikoverksamhet! (Om det nu inte kommer något i sista minuten, förstås, det kan man ju aldrig veta…)