Då var det alltså dags att börja se närmare på sändebreven, för att se hur själafienden går till väga för att bromsa evangelisation och mission så mycket som möjligt
Det första brevet i Uppenbarelsebokens andra kapitel sänds till församlingen i Efesus, en av de nytestamentliga församlingar vi har mest information om.
Församlingen får först beröm för uthållighet, för att ha prövat allt och förkastat det onda, och för att de hatar nikolaiternas lära. Men de får också klander, detta för att de har övergett sin första kärlek.
Kunde det gå så då, då kan det också gå så nu, så vi behöver förstå vad det var som hände i Efesus! Hur går det till, när en församling, som levt i den första kärleken, överger den?
Vi ska se litet närmare på Efesus-församlingens historia, där finns nämligen ledtrådar!.
Först har vi den goda början i Apg 19. Paulus var där i två år, gjorde allt som hör till en apostels arbete, och där skedde väldiga under, och en genomgripande rening från gamla oseder och bruk.
Sedan, i Apg 20 när Paulus träffar församlingens äldste en sista gång, kommer varningarna för att villolärare ska komma att angripa församlingen.
Senare skriver Paulus Efesierbrevet med dess undervisning om kristet liv och andlig strid. Det brevet är ett rundbrev till församlingarna i Mindre Asien, alltså just de församlingar, som sedan också sändebreven i Uppenbarelseboken är riktade till.
Småningom kommer vi fram till Timoteusbrevens vittnesbörd om svåra inre konflikter i församlingen, konflikter så svåra att inte ens apostlalärjungen Timoteus klarar av att reda upp situationen. Det här är då omkring år 60 e Kr., ca 30 år innan Uppenbarelseboken blir nedtecknad. Småningom reder det här med falska profeter och villoläror ändå upp sig, det vet vi eftersom de sedan får det beröm de får i sändebrevet, men det var andra saker som inte redde upp sig.
När man varit i strid med andra, när man blivit sviken av människor man litade på, när man sett andra förvandlas från får till vargar, då är det lätt hänt att man sedan, när själva striden brunnit ut, har kvar enbesvikelse, misstänksamhet, en försvunnen förmåga till tillit till andra, och där det är så, där lever man inte längre i den första kärlekens frihet och öppenhet. Som resultat av detta kommer sedan lätt den slags överdrivna försiktighet, som till att börja med yttrar sig i reservation och försvarsattityder, och till slut gör att man stänger ute Herren själv i sin iver att hålla sig till rätt lära.
Därför är det så avgörande viktigt att man lever i förlåtelse, så att man konsekvent inför Herrens ansikte ber för och välsignar alla man kommit i delo med! Det var med all sannolikhet på den punkten det klickade i Efesus. De blev aldrig renade från sin besvikelse, och drabbades sedan av allt ont med försagdhetens ande i spetsen, som kommer in genom den dörr besvikelsen håller öppen.
Församlingen i Efesus blev så en församling så inställd på försvar att offensiven kom av sig.
Nu är det så, att varav hjärtat är fullt, därom talar munnen.
Om hjärtat är fullt av glädje över förlåtelse och frälsning och nytt liv i Kristus, då är det det man vill tala om. Då fungerar vittnesbördet utåt!
Om hjärtat är fullt av besvikelse, gamla oavslutade konflikter, och rädsla för allt som inte står på listan över det som är uttryckligen tillåtet, då blir det dåligt med evangelisationen.
När vi hamnat i den här fällan kanske vi fortfarande lär dem, som redan finns inom hörhåll, att hålla det Jesus befallt, men vi hämtar inte nya i någon större utsträckning..
Vilket ju var exakt vad den onde ville åstadkomma med allt det som hände i Efesus, och fortfarande är vad han vill åstadkomma. när han sår ut ogräs som växer till stridsäpplen i församlingarna.
Kristna som har programmerats att se andra kristna som hot, fiender, eller konkurrenter kommer att vara dåliga evangelister!
Det är fortfarande så, att om världen ser kristna som har kärlek inbördes, då har den lättare att tro, och det är fortfarande så, att om man ger vidare av den kärlek och förlåtelse Gud ger, då är man kvar i den första kärlekens ström. Den livshållningen har vi aldrig vare sig lov eller råd att överge!