Då är vi alltså framme vid punkt 5 i den inledande översikten, ”Evangeliet ska predikas för alla folk”.
Och den ska vi ägna en hel del uppmärksamhet åt, för detta är vad hela den tid som vi har kallat ”församlingens tidsålder”, alltså tiden mellan Jesu första och andra tillkommelse, går ut på.
Vi kristna är satta här på jorden för att utföra missionsbefallningen, ”göra alla folk till lärjungar”.
Det betyder inte att varje människa på jorden måste komma till tro innan Jesus kan komma tillbaka, men det betyder att evangeliet ska ha blivit predikat för alla folk på jorden före tidens slut, som Jesus säger i Matt 24:14. Det betyder också att åtminstone en från varje folk och språkgrupp ska ha kommit till tro, åtminstone sägs det ju så i Uppb 5:9!
Vi har idag för första gången i historien det målet i sikte.
Missionsinsatsen har aldrig varit så massiv som nu.
Resurserna har aldrig varit så effektiva. Radio, TV och internet sprider evangeliet in också i de änder där makthavarna förut har kunnat hindra missionärerna vid gränsen.
Aldrig förr har människor kommit till tro i sådana skaror som nu, den största väckelsen i världshistorien pågår som bäst. Jag har sett siffror på att mellan 100.000 och 120.000 människor kommer till tro per dag i världen nu!
Man räknar med ca 16.000 folkslag i världen, av dem är ännu ca 6500 vad vi kallar ”onådda”.
Världens befolkning uppgår till ca sju miljarder, av dem har 1.3 miljarder inte hört evangeliet.
Det talas ca 6900 språk i världen, och av dem är hälften hotade, och kommer enligt sakkunskapen att ha försvunnit fram till år 2100.
Antalet språk i världen minskar med en takt av ett var fjortonde dag. De minsta stamspråken, sådana som talas bara av några hundratal mänskor, försvinner i en rasande takt.
Detta underlättar naturligtvis i hög grad missionärernas och bibelöversättarnas arbete!
Så vid fronten är den kristna församlingen på offensiven.
Men varför har det tagit så länge? Missionsbefallningen gavs för tvåtusen år sedan, och redan fram till år 70 e Kr, när den kristna församlingen funnits i bara fyrtio år, hade evangeliet spritt sig runt hela Medelhavet! Varför stannade frammarschen av? Svaret på den frågan tror jag finns i svaret på några frågor som vi behöver ställa och fundera på.
Som t ex frågan vad det är som händer bakom de synliga frontlinjerna på missionsfälten?
Hur går det med predikandet av evangelium på de gamla kristna områdena?
Vad har Bibeln att säga om hur den kristna församlingen ska må i den yttersta tiden?
Vilka faror hotar, på vad vis och i vilken avsikt kommer den onde att attackera?
Finns det profetior om den saken, och hur stämmer de idag?
Sändebreven till de sju församlingarna i Uppenbarelsebokens andra och tredje kapitel är, såvitt jag förstår, brev som riktade inte bara till de församlingar som där nämns, utan också till ett tvärsnitt av den yttersta tidens kristenhet.
De är skrivna till verkliga församlingar, alla sju fanns i sydvästra delen av nuvarande Turkiet, men det faktum att de finns med i Uppenbarelseboken visar att breven också har ärende till den yttersta tidens församling – yttersta tiden är ju vad den boken i sin helhet handlar om!
Breven har naturligtvis haft relevans för kristna i alla tider, en del uttolkare har till och med menat att de utgör en slags framtidshistoria för den kristna kyrkans utveckling. Den saken kan man förstås diskutera, men åtminstone kan man konstatera så mycket, nu när vi har en stor del av historiens facit på hand, att ju närmare slutet vi kommer, desto mer aktuella blir de!
I breven finns kort beskrivning av var och en av de sju församlingarnas aktuella situation, och Herren ger dem varningar, förmaningar och också beröm.
Om vi går genom det materialet, och i en jämförelse med nuläget får lov att konstatera att beskriningarna är tillämpbara i nutid, då kan vi få ett hum om vad Herren säger om både det vi håller på med i våra församlingar, och vad det är den onde försöker göra, vilket är nog så viktigt att veta, om prioriteringarna ska bli rätt! Vi blir så lätt ”hemmablinda”!
Det sägs i Uppb 12:12 att djävulen vet att hans tid är kort, och sen ska han kastas i den brinnande sjön. I det läget kan man förmoda att han tar varje chans att förlänga fristen.
Och han har egentligen bara en chans, nämligen att bromsa evangelisationen och missionen. Så länge evangeliet inte är predikat för alla folk kommer ju inte Jesus tillbaka, och så länge Jesus inte kommer tillbaka får den onde gå lös.
I 2 Petr 3:12 säger aposteln klart att vi kristna kan påskynda Herrens ankomst, vilket leder vidare till slutsatsen att om de kristna inte gör det de skulle kunna göra för att påskynda Herrens tillkommelse, då får den onde mer tid än han annars skulle ha haft!
Jag tror att man kan läsa sändebreven som upplysning om vad som görs av den onda andevärlden för att få missionsarbetet att stanna upp, och vad man kan se i beskrivningen av de sju församlingarna som indikation på att det här mullvadsarbetet i flera fall hade lyckats!
Jag tror också att man utan svårighet kan se samma mönster upprepas i den nutida kristenheten, skapat av samma makter, och i samma avsikt som då. Den onde och hans anhang har knappast någon anledning att överge en lyckad strategi…
Alltså ska vi ägna en hel del utrymme åt att skärskåda sändebreven, och åt att studera avfallets mekanismer!