Nu ska vi se närmare på punkterna 2, 3, och 4 i den inledande översikten, alltså Jerusalems första och andra förstöring, judafolkets första och andra förskingring och återsamlande, samt ”Hedningarnas tider”.
Varför är detta med Jerusalems första förstöring, återuppbyggande, och andra förstöring viktiga profetiska milstolpar för den yttersta tiden? Det här är ju saker som hände för mellan 2000 och 2500 år sedan? Svaret på den frågan får vi om vi ser litet närmare på en av de viktigaste eskatologiska profetiorna i GT, den om de sjuttio årsveckorna.
Daniel 9:22-27
Här talas först om sjuttio veckor som är bestämda över Judafolket och Jerusalem.
Först av allt behöver vi då veta vad de sjuttio ”veckorna” betyder i vanlig tid räknat.
Judarna i gammaltestamentlig tid hade flera olika tidsperioder på sju, som kallades veckor.
- Först har vi dagsveckan, som bestod av antalet dagar fram till sabbaten, alltså en vanlig vecka.
- Sedan kommer veckoveckan, som bestod av de sju veckorna mellan påsk och pingst (vår pingst infaller på samma tidpunkt som förstlingsskördens högtid i GT)
- Så kommer månadsveckan, som bestod av månaderna från påsken fram till lövhyddohögtiden,
- årsveckan, som bestod av åren fram till sabbatsåret, som ju inföll vart sjunde år, och slutligen årsveckovecka, som bestod av de sju sjuårsperioderna mellan varje jubelår.
Här i texten är det årsveckor som avses, alltså sjuårsperioder. Det kan man sluta sig till dels av att vi har en facit att tillgå genom de redan uppfyllda delarna av profetian, dels av vad Uppenbarelse boken säger om den sista, sjuttionde veckan.
Dessa sjuttio veckor delas i profetian i tre olika perioder enligt följande:
Först talas det om sju veckor, alltså 49 år, som ska gå medan Jerusalem byggs upp som befäst stad efter att folket återvänt från den babyloniska fångenskapen.
Daniel befinner sig i Babel när han får den här uppenbarelsen i Darejaves första regeringsår, alltså år 539 f Kr.
Han fördes dit som pojke år 605 f Kr i samband med den första deportationen av judar till Babylon, och är alltså nu ca 80 år. I Jeremias bok – Jeremia var verksam från 625 f Kr fram till ca 580 f Kr, och hans utsagor skrevs ner i sin helhet av skrivaren Baruk omkring 590 f Kr, och hade således redan haft sextio år på sig att komma Daniel till handa – ser han profetian om att Israels land ska ligga öde i sjuttio år, inte längre, och då börjar han be, och får sedan uppenbarelsen om årsveckorna som svar på bön.
Ett år senare, 538 f Kr, ger perserkungen Kores order om att templet i Jerusalem ska återuppbyggas!
Jerusalem förstördes 586 f Kr, och återuppbyggnaden av templet blev färdig 516 f Kr, sjuttio år senare.
Jeremias sjuttio år gick alltså i uppfyllelse på det sättet.
Nu var alltså templet uppbyggt av de återvändande judarna, men staden var ännu i ruiner.
Ängeln talar om för Daniel att efter att staden byggts upp under sju veckor ska ytterligare 62 veckor gå innan den smorde kommer. 7 + 62 blir 69 årsveckor.
Vi har här alltså en tidsbestämmelse av Jesu första tillkommelse: 7 år x 69 = 483 år ska alltså gå efter att befallning om att Jerusalem skulle återuppbyggas gavs till dess att Messias, den smorde, kommer.
Den befallningen lyckade Nehemja utverka av perserkungen Artasasta I år 445 f Kr
Man började alltså bygga upp staden först drygt sjutti år efter att templet blev färdigt!
Om vi går 483 år framåt från det året befinner vi oss i år 38 e Kr.
Med tanke på att Jesus började sin treåriga verksamhet vid ca 30 års ålder, och således bör ha varit 33 år, plus minus allra högst tre, när han dog, verkar detta ju inte stämma.
Men tar vi med i beräkningen att de profetiska åren i Upp 11:1-3 anges vara 360 dagars perioder, inte 365 dagars, då får vi dra bort sex år när vi räknar om de 483 profetiska åren till vanliga 365 dagars år och då landar vi på år 32 e Kr, i rätt tid! Vi ser att vi rör oss med exakta förutsägelser här, inget flum!
De två första perioderna av de sjuttio veckorna, som sammantagna omfattar 69 veckor, stämmer alltså när vi jämför dem med historiens vittnesbörd. Då vet vi att Daniel är att lita på, och vi vet att vi har en vecka, sju år, kvar att placera någonstans i vår framtid, enligt Uppenbarelseboken alldeles i slutet!
Vi vet också att den ”profetiska klockan” stannade när Jesus dog, vad det gäller de här perioderna, och den kunde inte starta igen för den allra sista tidens skeende förrän hedningarnas tider över Jerusalem tog slut, som vi ser i Jesu egen profetia.
(Om de sista sju åren hade börjat omedelbart efter att ”den smorde fursten blev dödad” hade ju Jesus kommit tillbaka och världshistorien tagit slut sju år efter Jesu korsfästelse!)
Mellan de 69 och den 70:de årsveckan kommer alltså en period som antyds med ”intill änden” i Dan 9:26
Det är den tid vi har konstaterat att GT:s profeter inte såg – den kristna församlingens tid.
Alltså var det en avgörande viktig sak när hedningarnas tider över Jerusalem började år
70 e Kr, när Jerusalem förstörs av romarna och folket förskingras. Från den punkten går den andra klockan, den som räknar tiden fram till återsamlandet av Israel i den yttersta tiden, och vad det gäller hur länge den skulle gå har vi inga profetior.
Vi har bara Jesu uttalande i Mark 13:30, som tyder på att den dag, då hedningarnas tider över Jerusalem tar slut, är detta det som startar nedräkningen för den sista generationen före hans återkomst.
I vers 27 i Dan 9 dyker så den sista årsveckan, de sista sju åren upp.
Då, när han som alltid är furste över de folk som angriper Jerusalem slutligen träder fram i synlig skepnad, då börjar de sista sju åren av världshistorien, ändens tid, slutet.
Då, när världshärskaren dyker upp, är det inte längre fråga om någon början till födslovåndor, då har det börjat på allvar.
Före detta kan ske ska dock Israel vara återförsamlat, och Jerusalem igen under Israels barns kontroll!
Vilket ju har hänt under förra århundradet.
Det finns få saker som är så massivt förutsagda i Bibeln som just judarnas förskingrande ut över hela jorden, och deras mirakulösa återsamlande tillbaka till det land de blev bortdrivna från!
Detta är en förutsägelse som måste ha gått i uppfyllelse innan sista kapitlet i världshistorien kunde börja!
Jes 43:5-6 Här talas om ett återsamlande från öster, väster, norr och söder, alltså från hela världen.
Jes 11:11-13 Baneret för havsländerna! Minsann har Herren rest upp ett banér för havsländerna att begrunda, och minsann begrundar vi det! Världens uppmärksamhet är ständigt riktad på detta lilla land, ungefär lika stort som gamla Nylands län…
Jer 31:1-14 Här uppmanas Guds folk att tala om för alla vad baneret betyder! samt att be för Israels folks frälsning, och prisa Gud för Hans gärningar! Vi ska lita på att allt Han har sagt kommer att fullbordas – ”han ska också samla och bevara det”
Ps 107:1-6 En av de äldsta profetiorna om det som nu just hänt i närhistorien!
Motståndet från ondskans andemakter har varit kompakt, ondskans andemakter med fursten över islam i spetsen har gjort sitt yttersta för att utplåna detta förhatliga bevis på Guds ords sanning.
Ändå lever Israel fortfarande!
Vi befinner oss nu, om jag har förstått saken rätt, alltså i tiden mellan att hedningarnas tider över Jerusalem tog slut 1967, och Antikrists framträdande i början på de sista sju åren – och detta ska tydligen komma inom en generation från 1967!
Den som lever får se, men nog verkar det klokt att hålla ögonen öppna, och hålla sig andligt vaken inför vad som komma skall!