Fram till den punkten hade hennes vittnesbörd varit fint och uppmuntrande.
Hon hade berättat om hur hon haft en verkligt svart dag, stått i tvättstugan och vikt kläder medan hon grät över hur eländigt allt var.
Så hade hon fått en ingivelse att börja tacka Gud och prisa Honom i stället för att stå och jämra sig, och när hon hade följt den impulsen hade hennes humörkurva vänt uppåt!
Men sedan kom då den här så-här-ska-ni-också-göra-slutklämmen, och den kunde med fördel ha lämnats bort.
När vi börjar göra teologi enligt ”du ska bara göra så här”-modellen av våra enskilda erfarenheter , då blir det alltför ofta fel!
I en del fall är det just så, som hon berättade, och jag har själv många gånger varit med om hur en ”halleluja i alla fall”-inställning har kunnat vara mig till stor hjälp, när jag har frestats att börja tycka synd om mig själv!
Men det handlar ju inta bara om att bli av med betrycket! Det handlar också om orsaken till att man känner sig betryckt!
Tänk om det är Guds Ande, som vill komma till tals med en, att ens bedrövelse orsakas av att man haft något fuffens för sig, har något ouppklarat med Gud och människor? Då lär det inte hjälpa att sjunga lovsånger – den helige Ande låter sig knappast jagas bort på det sättet!
När David hade ställt till det för sig med Batseba och Uria, och Herrens hand var tung över honom dag och natt, så att hans livssaft förtorkades som av ökenhetta, hade det hjälpt honom att sätta sig ner och prisa Gud med harpa och psaltare då? Knappast.
Det var omvändelsen och bekännelsen som skulle till, innan det vände!
Vi får inte våra erfarenheter och upplevelser för att göra dem till allmängiltiga lärosatser.
Gör vi det, då blir det i allmänhet förenklingar och ensidigheter utan ände, och av sådant kommer människor att gå sönder, när de ska försöka tvinga in sin egen situation i en modell, som inte passar..
I slutet på Jakobs brev finns en kort och god uppmaning, som jag då och då har fått lov att påminna om: ”Om någon är sorgsen må han bedja, om någon är glad må han sjunga lovsånger!”
Det är alltså inte så, att vi i alla lägen förväntas fortsätta med den frejdiga lovprisningen!
Det kan vara klokt att också bedja, när man är sorgsen, att fråga sig för hos Herren om det är Han, som vill komma till tals med en på något sätt, innan man börjar tvinga sig att sjunga lov och pris för att fördriva sin sorgsenhet…