Jag hade en gång predikat över Romarbrevets tolfte kapitel, och de anvisningar för kristenlivet som där serveras – en hel del är det, och minsann inte så lätta att leva upp till, om man försöker sig på det!
Efter mötet kom en man fram till mig, beslutsam och sammanbiten.
”Ni präster och predikanter”, fräste han. ”Varannan vecka står ni och säger att Jesus har gjort allt för oss, så vi behöver ingenting göra, och varannan vecka lägger ni ut texten om allt vi tydligen måste göra i alla fall! Så nu vill jag veta om jag ska göra någonting, eller om jag inte ska göra någonting, och om jag ska göra något, vad är det då jag ska göra??”
Hamlets berömda ord från monologen i Shakespearedramat med samma namn rann mig omedelbart i hågen. ”Att vara eller inte vara, det är frågan…”
Fast det sade jag inte till frågeställaren. Hans fråga var för uppriktig och allvarlig för att skämtas bort.
I stället tog jag ett par djupa andetag medan jag försökte finna en kort och klar formulering, som skulle kunna hjälpa honom ur hans dilemma, och sedan hörde jag mig själv säga. ”Du ska leva rättfärdigt, men du ska aldrig någonsin låta lura dig att tro att det är det du blir rättfärdig av!”
Efter att det var sagt fick vi en kort och mycket givande stund tillsammans, och jag tror faktiskt att sammanhanget var litet klarare för honnom när vi skildes, och tack till Herren för det!
I nådens rike kommer ”att vara” före ”att göra”!
Och visst är det egentligen helt logiskt att det nya förbundet börjar där det gamla slutar, att vi i det nya får som startkapital det, som var det ouppnåeliga slutmålet för det gamla, alltså en rättfärdighet som håller inför Guds helighet! Och visst är det fantastiskt, obeskrivligt underbart att få vila i Kristi rättfärdighet, och slippa försöka tota ihop en egen!
Vi älskar för att Han först har älskat oss – och kärleken, den är som bekant lagens uppfyllelse!