Yttersta tiden del 26 ”Vredens tid – den stora skökan”

I Uppb 17:4-6 ser Johannes i sin syn en ”kvinna”, som går under namnet ”det stora Babylon, modern till skökorna och skändligheterna på jorden”, och det namnet sägs vara ett mysterium, en hemlighet. Vi kan alltså utgå från att det här är inte bara handlar om en stad med namnet Babylon – eller kanske man ska säga täcknamnet, vi känner den under ett annat namn – utan också om en symbolisk beskrivning, annars vore inget större mysterium förknippat med saken!

I Bibelns symbolspråk beskrivs ofta Guds folk, Kristi kyrka, i kvinnliga termer – Kristi brud, en ren jungfru, en kvinna utan fläck och skrynkla är exempel på detta.
Här i texten beskrivs en ”kvinna” som är raka motsatsen till detta, hon är skändlig, smutsig, otuktig, och drucken av de heligas blod. Hon sägs dessutom ha döttrar, som är likadana som hon själv. Man kan alltså med fog anta att det är ett religiöst system som avses, ett system som gett upphov till andra, likartade religioner.

När Johannes får sin uppenbarelse hade det Babylon, som fanns i det nuvarande Irak, redan legat i ruiner i ca 600 år, så det kunde inte vara den som avsågs i synerna om den yttersta tiden. Men även om den staden blev förstörd levde Babylons religion vidare! Den första manifestation av denna religion har vi i berättelsen om Babels torn, som vi redan har behandlat i avsnittet ”Antikrist – bakgrund”, då från aspekten Nimrod som förebild till Antikrist. Samma berättelse innehåller också en antydan om Babylons religion, sådan den tedde sig från början.

Babels torn byggdes i avsikt att upprätta kontakt till ”himlarna”, alltså till andevärlden. Inte till himmelens Gud, utan till de varelser som befolkar den andliga dimensionen! Denna önskan att kontakta, och sedan också försöka kontrollera och utnyttja andemakter, är själva kärnan i den babyloniska urreligionen. Den kommer också fram i Uppenbarelsebokens beskrivning av skökan som rider på vilddjuret – att rida på något är att försöka kontrollera det!

Mönstret som växte fram i Babels religion handlade i huvudsak om astrologi, offer, och tillbedjan. Via dessa metoder ville man göra andemakterna gynnsamt inställda, förutsäga framtiden, och därigenom också kontrollera den. Astrologin hade en mycket framträdande roll också i det babyloniska rike som fanns under gammaltestamentlig tid.

Ända från början har man också försökt ta in element från den sanna religionen i denna soppa – och tvärtom, försökt föra in element från den i den sanna gudsuppenbarelsen. Det är där en stor del av hemligheten, mysteriet ligger: i religionsblandningen! När allt kallas vid likartade namn, när det svarta målas vitt, när sanning och lögn blandas om vartannat, då blir det svårt att navigera i religiositetens farvatten! Det senaste, och längst genomförda, projektet på det området är, naturligtvis, det vi kallar New Age.

Vi ska försöka gå på exkursion i kristenheten, och se efter var någonstans vi kan hitta skökans religion integrerad i den nutida kristendomen! Detta är ett mindre trevligt, men dock nödvändigt företag, åtminstone om man tar uppmaningen i Uppb 18:4 på allvar! Vi lär inte lyckas slänga ut Babylon ur alla kristna församlingar och kyrkor, men åtminstone är det meningen att vi ska gå ut från henne såtillvida att vi kastar ut henne ur våra egna hjärtan – och hellre går ut från sammanhang som behärskas av henne, än att gå med i det hon kräver.

Vid tiden för Nimrods välde var profetian om kvinnans säd, den kommande Messias, väl känd – Nimrod var sonsonson till Noa, och Noa, som levde i trehundrafemtio år efter floden, hade naturligtvis gett hela sin kunskap om Guds uppenbarelse vidare till sin efterkommande! Vi har inga tidsbestämningar i Hams släkttavla, dit Nimrod hör, men i Sems släkttavla blev Nias barnbarnsbarn födda från 160 år efter floden och framåt.
Det är alltså helt möjligt att Nimrods generation ännu hade Noa levande ibland sig – med all säkerhet levde Noas son Sem, som dog först 600 år efter floden! Och eftersom alla människor då ännu var ett folk som bodde på samma ställe, hade alla tillgång till samma information.

Historikern Alexander Hislop har sammanställt alla de brottstycken av information vi har om den gamla babelsreligionen i historia och myter, och bl a kommit fram till att Nimrods hustru Semiramis tog sig för att utropa sin son Tammuz till den utlovade ”kvinnans säd”, och krävde att han skulle tillbes – och sedan krävde hon också tillbedjan åt sig själv, i egenskap av den utlovades mor!
Här har vi ursprunget till det första och viktigaste elementet av Babylons hemlighet: tillbedjan av modergudinnan och barnet.

Den dyker upp på nytt i egyptisk religion, där i form av kulten kring Isis och Horus-barnet, i kinesisk religion där man tillbad gudinnan Shingmoo (betyder ”helig moder”), vilken avbildades med ett barn i famnen. Den finns i germansk religion, där tillbads jungfrugudinnan Hertha, avbildad med ett barn i famnen. I fornnordisk religion hette hon Disa.
Druiderna tillbad Virgo-Patitura som ”Guds moder”, och i Indien hette modergudinnan Indrani, avbildad med ett barn i sin famn, och i Främre Orienten hette gudinnan Cybele och barnet Deoius.
När människorna förskingrades ut över jorden från tornbygget i Babel, tog de naturligtvis sin religion med sig, så den var spridd över jorden redan tusentals år innan staden Babylon förstördes på 500-talet före Kristus!

Det krävs ingen stor profetisk gåva för att se var vi har den kristnade versionen av det här.
Tillbedjan av kombinationen Maria och Jesusbarnet har ingen grund i apostlarnas version av kristen tro.Den är en del av ”skökan Babylons” förstörelseverk, som alltid har gått ut på att få människorna att tillbe det skapade i stället för Skaparen.
Det är f ö intressant att se, att den officiella doktrinen som godtog tillbedjan av Maria antogs vid kyrkomötet i Efesus först år 431. Och Efesus, det var den stad där dyrkan av modergudinnan Artemis/Diana hade haft sitt kanske starkaste fäste sedan urminnes tider! Sammanträffande? Knappast.

Inom Mariakulten kallas Maria ofta Madonnan.
Det ordet kommer från latinets ”mea domina” – ”Min härskarinna” vilket är detsamma som den feminina versionen av ”min herre”.
Den som vänder sig i bön till ”madonnan” bekänner alltså i praktiken henne som herre.
I dagsläget är kulten av denna kristnade modergudinna och hennes gudomliga barn i stora delar av kristenheten i praktiken mycket starkare än den kristna tillbedjan av Fadern och den uppståndne Sonen. När en katolik ber den så kallade rosenkransen, rabblar genom bönerna som hör samman med radbandet, ber han tio Ave Maria för en Fader Vår, och han har i den kyrka han tillhör fått lära sig att gå via Maria med sina böner i stället för att komma direkt till Herren Jesus.

Inget av detta är naturligtvis Marias fel. Hon var en god och gudfruktig kvinna, som aldrig eftersträvade någon speciell position i den första församlingen. Inte heller kan man lägga ansvaret för detta elände på den vanlige katoliken. Han tror ju sig ärligt utöva en riktig tro. Det är den kyrka, som har släppt in och godkänt denna vitmålade hedendom, som också får stå för den!

Eftersom jag har ägnat så mycket utrymme just åt den här aspekten av Babylons hemlighet ska jag ta litet utrymme till, och visa på hur grundmurad och omfattande förgudningen av Maria verkligen är. Jag tar här bara några axplock från katolska kyrkans katekes, den som är intresserad kan läsa vidare i den (finns på nätet), punkterna 963-975. Där finns den katolska undervisningen om Maria samlad.

Axplocken:

Maria presenteras som ”kyrkans moder”.

Hon sägs vara ”förbunden med Jesus i frälsningsverket från början till slut” – upphöjs alltså till något slags ”medåterlöserska”.

Hon sägs vara syndfri.

Hon sägs vara upphöjd till ”himmelens drottning”.

Hon beskrivs som ”den allra främsta och helt unika medlemmen i kyrkan”, ja rentav som ”det fullständiga förverkligandet av kyrkan”.

Sedan sägs det att hon har ”ett frälsande uppdrag, som fortsätter tills alla de utvalda fullkomnats för evigt”, och att det är hon, ”som genom sin förbön för oss utverkar den eviga frälsningens gåvor”.

Det finns inget bibliskt stöd för något av detta.

Efter att ha påstått allt detta gör man så i romersk-katolska katekesen en formlig kovändning, och säger att ”Marias modersuppdrag gentemot människorna på intet sätt förminskar eller fördunklar Kristi medlarställning”.

Jag är nog av annan mening på den punkten! Om man i en kristen kyrkas undervisning säger till sina medlemmar att de ska gå via Maria med sina böner för att Jesus ska bli mer välvilligt inställd till dem, vem tror ni då att de människorna börjar uppfatta som medlare?

Sedan kommer vi så till det som nämnda katekes säger om ”kulten av den heliga Jungfrun”.
Den sägs vara ”visserligen ensam i sitt slag, men väsensskild från den tillbedjan som tillkommer Gud”.

Man säger alltså klart ut att det finns en Mariakult. En kult som innebär att man under gudstjänstliknande förhållanden åkallar, ber till, offrar/ger gåvor till, ger löften till, tackar och vördar Maria.
Det kan inte hjälpas, allt detta kan svårligen definieras som något annat än införande av en gud till i den kristna kyrkan, närmare bestämt en gudinna. Vilket är detsamma som religionsblandning.

Det andra elementet i skökans hemlighet är tillbedjan av det skapade i stället för Skaparen, i första hand då det vi kallar personkult. Så länge Semiramis och Tammuz levde var det antagligen personkult som gällde, efter sin död blev de tillbedda som gudar.
Inom kristenheten har vi Babylons religion manifesterad i det här avseendet dels i den position som påven innehar, dels i det som kallas helgon, och dels i den personkultliknande upppmärksamhet som så kallade ”stora förkunnare” får i den protestantiska världen.

I världen i stort har vi dels den dyrkan vi kallar idoldyrkan – hur många betänker det faktum att ordet ”idol” egentligen betyder ”avgud”? – dels den kult som uppstår kring en del politiska ledare, dels den hysteriska tillbedjan, som ibland tillägnas framstående idrottsmän.
”Vår Borg är oss en väldig gud”, var det nån som sa när Björn Borg var som framgångsrikast…

Om allt detta funnes det mycket att säga, men av utrymmesskäl ska jag nöja mig med att konstatera, att överallt där babylonreligionen kommer in tenderar gudarna i allmänhet att bli fler och fler. (Undantag är islam, vilken därför kan ses som en förelöpare till den slutliga antikristreligionen, som ju inte kommer att godta andra gudar än Antikrist själv. Drucken av de heligas blod är skökan minsann också i islamversionen, och på det känner man igen henne)
I det gamla Babylon hade man uppemot femtusen olika avgudar på slutrakan.

Det tredje elementet i babelreligionen, som har levt vidare med oförminskad styrka, är offertänkandet. Herren är inte intresserad av några vidare offer efter att han har offrat sig själv för oss. Andemakterna bakom Babylonskökan är desto mer intresserade!
Religionerna kräver alltså att deras anhängare ska utföra bestämda handlingar, följa bestämda mönster, ge bestämda saker för att gudarna ska vara nöjda och välvilligt inställda.
Så, vad har den kristna kyrkan för offer på gång, som kunde hänföras till skökan?
Det katolska mässoffret hör tveklöst till den här kategorin, pilgrimsfärderna likaså. Och vi ska inte tänka att det bara är katoliker som sysslar med pilgrimsfärder! När kristna ibland har låtit förstå att det ”hör till” för en kristen att ha besökt Israel, helst flera gånger och under lövhyddohögtiden, då är det lika mycket pilgrimsfärdstänkande som när katolikerna vallfärdar till sina speciella orter. Apostlarna uppmanar aldrig till några sådana pilgrimsfärder!
Till offertänkandet hör också alla slags botgöringar, som görs för att förtjäna syndernas förlåtelse, eller förkorta tiden i ”skärselden”, samt varje försök som vi gör att på något sätt köpslå med Gud.
Att påstå att Kristus offras på nytt i varje mässa, och att prästen därmed är att betrakta som en offerpräst, det är ren hedendom, inte annat än vad jag kan förstå

.

Att vi överhuvudtaget håller oss med en särskild prästkast i kristenheten är redan det en del av mysteriet – all babelsreligion överallt håller sig med särskilda schamaner, medicinmän, sadhus, präster och munkar, som utges för att fungera som mellanhand mellan Gud/gudarna och ”vanliga” människor, medan NT säger att alla kristna är präster åt Gud och Kristus!

Våra väldiga kyrkbyggnader och höga kyrktorn påminner oroväckande mycket om det första tornet i Babel. Varför förknippar vi människor annars så gärna gudsdyrkan med höga kullar, berg, och höga byggnader?
Och då menar jag inte bara vi kristna, det här är ett fenomen, som kan iakttas överallt i världen! Pagoder och minareter hör till samma kategori av babelsreligion.
Allt detta bidrar till att få människor att förknippa tillbedjan med bestämda platser, former, och tidpunkter, och därmed få in dem i systemet.

Sedan finns det en del att säga om de hedniska högtider, som kristnats och fortsätter att firas, med de hedniska sederna bibehållna och litet kristen fernissa på ytan.
Jul och midsommar, som har fått sin början i de gamla vintersolstånds- och sommarsolståndsfesterna, med deras excesser i ätande och supande, och den mer eller mindre öppna tillbedjan av ljuset och solen, som fortfarande kan iakttas i samband med dessa helger, är exempel på detta, liksom införandet av söndagen, solens dag, som kristen helgdag.

Det här med söndagen är annars en märklig historia.
År 135 när kejsar Hadrianus hade slagit ner det sista stora judiska upproret, förbjöds firandet av sabbaten, alltså lördagen som helgdag, i hela romarriket.
År 313 blev kristendomen på kejsar Konstantins befallning tillåten i Rom, och då skulle det ha varit naturligt att återuppta firandet av lördag som vilodag.
Men vad hände?
År 321 utfärdar samme Konstantin dekret om att ”den vördnadsvärda solens dag”, alltså solgudens dag, söndag, skulle börja firas som arbetsfri helgdag, och sedan dess har den kristna kyrkan haft söndagen, inte lördagen, som sin helg- och vilodag.
Och det här med att vända sig mot öster i olika sammanhang har inget med kristendom att göra, det har sitt ursprung i tillbedjan av den uppstigande solen.
Man har en känsla av att det är fler avgudar än efesiernas Artemis, som har tagit chansen att få tillbaka litet av sitt förlorade territorium…

Är nu inte allt det här ändå ganska oskyldigt, kanske någon tänker?
Varför skulle man inte kunna ta litet hedniska seder och högtider och kristna dem, även om de har sitt ursprung i den babyloniska hemligheten?
Till det kan man säga några saker.

Det första är att kvinnan, som Johannes såg, var drucken av de heligas blod.
Vad har hänt genom århundradena med dem, som under kristendomens första tid vägrade att underkasta sig hedendomens krav, och senare protesterade och ifrågasatte de insmugglade elementen av skökoreligion i kristendomen? De har blivit förföljda, torterade och dödade i hundratusental.
”Av deras frukt ska ni känna dem”, säger Jesus.

Det andra är att tillbedjan av något annat vid sidan av Gud i Bibeln kallas äktenskapsbrott, och ofelbart väcker Guds vrede. Det är ju vad skökor brukar locka till…

Det tredje är att Daniel varnar för konsekvenserna av att ”kränka förbundet” – det kommer att leda till att man blir lockad till fullständigt avfall. Dan 11:32

Det fjärde är att Skriften i tydliga ordalag förbjuder oss att adoptera hedniska seder in i vår gudsdyrkan! ”Se till att du inte lockas att följa deras seder, sedan de har blivit röjda ur vägen för er! Fråga inte efter deras gudar, så att du säger: Hur dyrkade dessa folk sina gudar? Jag vill göra på samma sätt! Så skall du inte göra när du tillber Herren, din Gud…”. 5 Mos 12: 29-32

Det femte är att rösten från himlen i Uppb 18:4 uttryckligen varnar människorna och säger: ”Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor!”

Vad innebär då uppmaningen ”gå ut från henne” i praktiken för oss?
Ska vi vägra gå i kyrkan om den har ett torn, vägra delta i julfirandet, börja hålla sabbat på lördagen, kasta bort tavlor med Maria och Jesusbarnet, och så vidare?
En sådan inställning leder lätt in i rena lagiskheten – det diket finns nämligen på vägens andra sida!

Själafienden kan fånga oss likaväl genom fariseismens lagträldom, som genom den laglöshet som skökan i första hand tycks stå för. Calvin tände kättarbål i Geneve rätt snart efter att de romerska villfarelserna blivit utkastade av reformationen… och sändebrevet till Efesus i Uppb 2 behandlar just den situation där de kristna har blivit så upptagna med allt de ska vara mot att de har glömt att kristendom, det är primärt att vara för Jesus, inte att vara mot en massa saker!

För övrigt kan det väl påpekas, att sändebreven är en rad utmärkta beskrivningar av hur Babylons hemlighet verkar i den kristna församlingen. Visserligen nämns inte skökan vid namn där, men man kännner igen fingeravtrycken! Där kommer också den aspekt på Skökans hemlighet, som jag ännu inte sagt något om, tydligt fram i brevet till Laodicea. Kvinnan i Uppb 17 är klädd i guld, scharlakan och pärlor, och hon bedriver stora affärer och mycket handel enligt Uppb 18. Pengar, rikedom, handel i syfte att generera stora vinster, och mera av allt-tänkande är alltså också en del av skökoväsendet, för girighet är avgudadyrkan!

Jag tänker mig att detta handlar om den svåra konsten att leva i världen, men inte av den.
Fadern ska vi tillbe i ande och sanning, alltid, och överallt där vi befinner oss! Joh 4:21-24

En katedral är inget hinder för den saken, lika litet som den underlättar den, bara man inte börjar tänka sig att Gud bor i katedralen, och är speciellt anträffbar där.
(Krävs det att man ska hylla Maria och buga sig för en oblat kommer saken i en annan dager.)

Inte är söndagen vare sig bättre eller sämre dag än någon annan att ge ära åt Gud. Alla veckans dagar har i något skede varit helgade åt en eller annan avgud.

Inte är julfirandets hedniska rötter heller något hinder för att glädja sig och tacka Gud för att en Frälsare blev född åt oss, så länge vi inte börjar sjunga lovsånger till julen istället för till Jesus, eller tycka att skinkan och julklapparna är viktigare än julevangeliet.
(Personligen blir jag illamående när det sjungs ”Jul, jul, strålande jul” i julottan.
Falska läror är aldrig farligare än när de serveras i tilltalande melodiförpackning under stämningsfulla förhållanden.)

När det däremot blir fråga om sådant som vill ha oss att tillbe, lyda, vänta andlig hjälp och mat från någon annan än Gud, eller böja oss för någon eller något annat än Herren Jesus, då är det bara att ta kurs mot dörren! Och sådant som vill få oss att leva av världen, av babelsoppan, och tillbe världens makter finns det nog av, både i vår ickekristna omgivning och inblandat i den kristna kyrkans läror och religionsutövning…

Är vi medvetna om de här sakerna, då kan vi också ta oss till vara, så att vi inte luras att rikta något av vår tillbedjan åt fel håll! Så länge vi tillber Gud och ingen annan är vi på utsidan av Babylon.

Publicerad i Yttersta tiden