När evangeliets fiender, synliga och osynliga, hade testat att använda hån och förakt, och sedan också hot och skrämsel, var det dags för nästa vapentest. Jag använder det uttrycket, för jag tror att det till en stor del är det fråga just om test här i början!
Den nytestamentliga församlingen var en ny fiende för ondskans andemakter, en fiende med nya och skrämmande resurser, så det gällde att få klart för sig var de svaga punkterna fanns, och det får man reda på genom att testa!
Den onde hade naturligtvis funnits med och lyssnat noga på det Jesus säger i Luk 10:17-20 och i Matt 16:18, och han hade sett det i funktion, sett att Jesus verkligen kunde delegera sin auktoritet till lärjungarna, så han visste att han var illa ute!
Själafienden var också med när nattvarden instiftades, det står ju skrivet att det var just då, vid den sista måltiden, som Satan for in i Judas Iskariot, och han visste således också att Gud hade instiftat ett nytt förbund, ett förbund som han inte kunde komma åt, eftersom det var i Kristus.
Men, även om varken värld eller djävul kan göra något åt det faktum att den som är i Kristus därmed också är delaktig i det nya förbundet, med allt vad det innebär, så finns ju ändå en möjlighet kvar! Om där finns något sätt att litet grann skilja lärjungarna från Herren, att få dem att ha sina källor inte bara i Honom, utan också i något annat, då skulle hotbilden från det nya förbundets folk bli betydligt lindrigare!
I det nya förbundet hade de kristna fått tillgång till den helige Ande, och till de andliga nådegåvorna, och det hade börjat hända en hel del övernaturliga saker. Och övernaturliga saker, det är något som också den mörka sidan har tillgång till!
Nästa test gick följaktligen ut att se om det var möjligt att smussla in övernaturligheter från fel håll i församlingen!
Första försöket kommer i samband med storväckelsen i Samaria, den som beskrivs i Apg 8. Vad hade månne hänt om Simon trollkarlen hade fått hållas? Tänk om han hade fått Anden och någon nådegåva, samtidigt som han fortfarande var förgiftad av sin gamla ondska? Det hade blivit en osalig blandning av övernaturligheter, och det är inte svårt att gissa vad som tagit överhanden! Apg 8:13-24
Nå, här ser Petrus klart vad Simon fortfarande bär inom sig, och avvisar det i kraftiga ordalag.
Den klarsynen är något att be om också i nutid, för detta är fortfarande en svag punkt hos församlingarna! Alltför ofta är vi nöjda bara det händer övernaturliga, häftiga saker, och bekymrar oss inte desto mer om att verkligen pröva källan ordentligt. Vi vill inte gärna tänka oss att det härliga mötet och de fantastiska andliga upplevelserna skulle kunna ha sin källa hos en ljusets ängel med bockfot!
Under och tecken, som tillskrivs reliker och helgongravar, Mariauppenbarelser och gråtande trästatyer, med mera sådant, har också varit effektiva medel att dra bort människor från troheten mot Kristus.
Men får vi in demoniska krafter bland oss, då träder ordet från 1 Kor 10:21 i kraft. Vi kan inte ha kraft från både mörker och ljus! Förbundet i Herrens blod ger inte utrymme för några andra förbund. 1 Kor 10:14-22
Är vi inte observanta på den här punkten slutar det med att vi sitter med svarte petter på hand.
Sen prövas också taktiken med direkt konfrontation. Apg 13:4-12
Det misslyckades den här gången, eftersom Paulus klippte av Elymas´ möjligheter att verka, men när samma vapen senare riktades mot församlingen på ett mer försåtligt sätt gick det bättre.
I församlingen i Korint dök nämligen bedragare upp, vilka tydligen hade något slags övernaturliga resurser, och gav sig ut för att vara i jämbredd, allra minst, med Paulus. 2 Kor 11.
De utgav sig för att vara Kristi apostlar, och lyckades också dupera Guds godtrogna folk där i staden, vilket ger oss all anledning att syna sådana, som upphöjer sig själva till apostlavärdighet, extra noga i sömmarna!
De ska prövas mot allt det, som Skriften säger är en apostels kännetecken, inte bara något enstaka av dem, utan alla!
En kommande del i den här serien kommer för övrigt att bestå av en redogörelse för vilka den sanne apostelns kännetecken är, och vad som är grunden för allt äkta andligt ledarskap.
I Kolosse fanns det också avarter på det här området. Där lärde villolärarna ut åt de troende att den riktigt djupa och hemliga kunskapen bara kunde uppnås genom olika former av andliga övningar, där bl a ängladyrkan ingick. Kol 2: 1-10, 16-23
Här ser vi startskottet för den så kallade gnosticismen, ett begrepp vi ska återkomma till.
Församlingen i Korint var grundad av Paulus, och den i Kolosse fick tydligen sin början av missionärer från församlingen i Efesus, också den grundad av Paulus. De hade alltså samma utgångspunkt vad det gällde grundläggande undervisning.
De fanns dock på helt olika mark, Kolosse fanns i Mindre Asien, Korint i Grekland, och den kulturella bakgrunden var förstås inte likadan.
Det är värt att lägga märke till att angreppen var skräddarsydda för att passa in i det tänkesätt, som människorna på platsen var vana vid!
I Korint är det inte fråga om ängladyrkan och askes, här är man mer åt ”leva livet”-hållet, och bedragarna utövar makt över de troende, och tar för sig av detta livets goda på andras bekostnad. Ett slags framgångsteologer, kunde man säga. (I dagsläget är det alltså helt följdriktigt att framgångsteologin återuppstod just i USA)
I Kolosse är det mer den flummiga andligheten, som växer fram.
Den kallades alltså gnosticism, från grekiskans ord för kunskap, gnosis, och var i grunden synkretistisk, alltså religionsblandande.
I dag har vi en direkt motsvarighet i den soppa som går under samlingsnamnet New Age.
Att tillbe änglar, ha kontakt med dem, och försöka få dem att göra saker åt sig, har för övrigt varit en grej som hängt med ända till vår tid. Den tråden går från evangelisten William Branham, verksam i mitten av förra seklet, via flera andra kringresande internationella ensamvargar. Det hittills färskaste exemplet är amerikanen Todd Bentley, förgrundsfiguren i den s.k. Lakelandväckelsen, som talade öppet om sina lukrativa kontakter i andevärlden.
Alla dessa avarter går tillbaka på samma rot: om vi låter lura oss att ta in främmande eld blir vi småningom allt mer främmande för det förbund Herren Jesus har köpt in oss i med sitt blod. Församlingen blir blodfattig, andefattig, och tappar bort både Herrens evangelium och evangeliets Herre.
Det är inte utan orsak, som de nytestamentliga författarna mangrant bekämpar allt de möter av den här sortens infiltrationsförsök. Där fanns det inget av nutidens ”varför ska vi hålla på och gneta med lärofrågor och dogmer, huvudsaken är väl att det händer något!” Då visste man att när vi låter lockelsen från nya, häftiga, spännande saker dra oss bort från den uppriktiga troheten mot Kristus, då slutar det med att vi har tagit emot ett främmande evangelium, en främmande ande, och en främmande kristus.
Det behöver vi också veta!