För trettiofem år och tio kilo sedan, när jag ännu var en flitig motionär, undrade en av mina arbetskamrater en gång vad jag siktade på?
Tanken att någon skulle träna bara för motionens skull var honom fullständigt främmande. Om någon började träna måste han ju sikta på något! Maraton, Vasaloppet eller något sådant…
Han själv hade siktet högre ställt än mig, han deltog i tävlingar och jagade resultat. Själv var – och är – jag helt nöjd om jag kan bibehålla en hygglig grundkondition. Det är ju också i och för sig en målsättning, något man siktar på och arbetar för!
De flesta av oss har väl något vi siktar på, något vi söker, någon målsättning, några drömmar vi hoppas kunna förverkliga.
Frågan är om vi överhuvudtaget kan uppleva någon mening i den här tillvaron om vi inte har det!
När vi satsar på en del saker, väljer vi också bort andra. En människa har ju inte kapacitet att sikta på så värst många saker i taget, så vi är tvungna att liksom specialisera oss. Fast detta, att vi väljer bort saker, det märker vi kanske inte i hastigheten!
Det som vi väljer bort, det finns ju inte längre i synfältet. Det kommer i skymundan för oss.
Därför märker vi inte heller så lätt att det, som vi en gång valde bort, kanske i långa loppet hade varit viktigare, än det vi faktiskt satsade på!
Det förefaller mig dessutom som om det inte bara är vi människor, som formar målsättningar åt oss själva. I minst lika hög grad är det våra målsättningar som formar oss! Om vi sedan lyckas förverkliga dem eller ej, det spelar mindre roll, det mål vi siktar på formar oss ändå, och därför kommer också det, som vi siktar på här i livet, att ha inverkan på hela vårt liv, på våra relationer till andra, vår syn på oss själva, o.s.v.
Om det hela tiden är jag själv, som finns i centrum för mina planer och förhoppningar, då kommer jag att bli en självupptagen människa.
Jag kommer lätt att betrakta andra som konkurrenter, och jag kommer att försöka bestämma mitt värde genom att jämföra det, som jag själv uppnår med vad andra lyckats åstadkomma.
Är det t ex materiellt välstånd som jag har i sikte, då blir pengar och ägodelar den måttstock, som jag mäter både mig själv och mina medmänniskor med, och för arbetare i den kristna församlingen kommer den här sortens självcentrering att leda till att man börjar betrakta varandra som medtävlare istället för medtjänare.
Är det karriär, makt, inflytande och gott anseende man siktar på, då väljs lätt människorelationerna bort, för då söker man hela tiden plats i något slag av hierarkiskt system: ”Vem är över mig här, och vem är under mig, och hur ska jag bära mig åt för att avancera, så att jag småningom kan komma över dem, som nu är över mig?”
Att försöka nå fram till en allt större klarhet över vad som är mer viktigt och mindre viktigt i livet att satsa på, det är alltså av avgörande betydelse för hur en människa formas och mognar. Målsättningarna formar oss!
Vi har ett grundläggande behov av att höra hemma någonstans, av att hitta ett sammanhang där vi trivs och passar in. Vi är gjorda för samhörighet, och det är därför vi så ofta mår dåligt av sådana målsättningar som får oss att välja bort jämbördiga relationer och ständigt sätta oss själva i centrum.
Visst kan också sådana målsättningar placera in oss i ett sammanhang, men ofta går det så, att man blir uppäten, sönderstressad, och utbränd av försöken att nå målen man ställt upp.
Vad vi behöver är alltså en strävan, en målsättning, som ger utrymme för vila och avslappning.
Finns det sådana?
Jesus säger att vi är gjorda för att höra ihop med honom som grenen hör ihop med trädet. En sådan delaktighet är mer än gemenskap, det är att dela själva livet. Vi är tänkta att bära frukt genom att ha hela och goda relationer till varandra, och därigenom kunna vara till glädje och välsignelse för varandra.
Gud har också lovat hjälpa till med att forma oss genom att rensa oss genom ta bort sådant som hindrar fruktbärandet, och i den processen lär nog många av våra självvalda målsättningar stryka med!
Det här är inte en målsättning som vi tar oss, det här är den målsättning som getts varje Jesu lärjunge. Den ruskar om en, den förändrar ens attityder, den vänder upp och ner på hela ens tänkesätt, den får en att bli en motströmsmänniska i många fall, så småningom klär den av en in på bara benen, för den vägrar att samexistera med sådana målsättningar vi är vana att ställa upp för oss, sådana som motarbetar den…
”Om någon vill”, säger Jesus när han talar om att följa honom.
Lägg märke till att han framställer detta som en fråga. Finns det någon, som vill?
Ja, varför skulle vi inte vilja det? Meningen med livet frågas det ju efter på alla håll! Alltför många människor har svårt att se någon anledning överhuvudtaget att fortsätta att leva, och även om man inte har det fullt så illa ställt, finns ändå längtan efter något mer där inom oss.
Det här med att välja sådana målsättningar, som hör hemma i Guds Rike, är ingen enkel sak för oss, för vi är inte goda, och den värld, som vi lever i, är inte heller god.
Dessutom finns det en ond makt i den här tillvaron, som gör vad den kan för att vi ska strunta i Guds vägar och gå våra egna i stället. Den makten har tyvärr också ofta god hjälp av vår egen önskan att ställa upp och arbeta för egna mål, inte Guds.
Jag kom in på de här tankarna med anledning av att det är första advent, faktiskt.
Advent påminner oss om att Jesus kommer att komma igen, och då kan det vara lärorikt att se vad som hände, när han var här första gången, för det kan ge ledtrådar till vad man ska se upp med, medan man väntar på hans andra tillkommelse!
När man läser evangelierna, kan man med skrämmande tydlighet se hur olika människors målsättningar formade deras sätt att förhålla sig till Jesus, när han kom hit till jorden första gången.
Herodes hade som målsättning att hålla sig kvar vid makten, och det fick honom att vilja få livet av Jesus redan strax efter han blev född. Hans prioritering fick honom att välja bort den Messias, som profeterna utlovat.
Den rike unge mannen hade som målsättning att behålla och utöka sin egendom, och det fick honom att vända ryggen åt Jesus och gå bort. Den som har som första mål i livet att ha och behålla jordisk rikedom, han har valt bort Guds Rike.
Folket hade som målsättning att få en ledare, som kunde anföra dem i ett uppror mot de hatade romarna, och upprätta Israels jordiska glans på nytt, så de ville göra Jesus till en jordisk härskare. När han inte ställde upp på det, då begärde man så småningom att få mördaren Barabbas istället. Den, som väljer hat och hämnd, väljer bort Guds Ande till förmån för mordets ande.
Lärjungarna manövrerade för att få de bästa platserna i Messias´rike, och trätte med varandra om vem bland dem, som var den störste, rena maktkampen, det var vad det var. När det visade sig att inga ministerplatser skulle delas ut där och då, då blev en av dem förrädare, och de andra sprang sin väg. Den, som väljer att sträva efter position och anseende, han väljer samtidigt bort den kraft, som fullkomnas i svaghet.
Fariséerna hade som målsättning att försvara sin egen hårda, människobudsbemängda teologi, och det fick dem att bli Jesu bittraste fiender. Att välja bort barmhärtigheten är att välja bort den Barmhärtige.
Översteprästen och Stora Rådet hade som målsättning att klamra sig fast vid den begränsade makt, som romarna gav de nationella ledarna i länder, som de hade erövrat. Det fick dem att bli villiga att offra Jesus för att status quo skulle kunna bibehållas i landet, och till och med att säga till Pilatus att de inte hade någon annan kung än kejsaren, därmed förkastande både Gud och hans Messias som Israels konung.
Pilatus hade som målsättning att inte komma på kant med kejsaren, och då vägde i slutändan en oskyldigt anklagad människas liv lätt i vågskålen.
Vad kan vi lära oss av dessa varnande exempel? Jag vill mena, att det är allt skäl att ha koll på vad man egentligen har för målsättningar, vad man har för förhoppningar, vad som upptar ens tankar och strävan. De formar en, starkare än man alls tror! Alla de ovanstående exemplen handlar ju om hur människors attityder och handlingar formades av deras målsättningar, och hur det gick på tok för dem, just på grund av att de siktade på fel saker.
Nästa gång Jesus kommer, då kommer han för att hålla dom, och har jag då valt att gå genom livet med fel målsättningar från början till slut, fast jag bekänner mig tro på Kristus, då kommer jag - i bästa fall - att vara bland dem, som får se hela sitt livsverk brinna upp, men själva genom Guds ofattbara nåd ändå blir frälsta, om än det sker som genom eld.
Nog är det ju bättre då att redan nu ta Jesu inbjudan på allvar, alltså inbjudan att släppa taget om alla de här målsättningarna, som vi arbetar med och är betungade av, och komma till honom för att få ro!