Jag antar att jag kommer att hitta fler än, men så här ser fördelningen ut hittills:

Första Mosebok 7 st, Andra Mosebok 2 st, Fjärde Mosebok 3 st, Femte Mosebok 14 st, Josua 5 st, Domarboken 1 st, Rut 1 st,  Första Samuelsboken 3 st, Andra Samuelsboken 1 St, Första Kungaboken 1 St, Andra Kungaboken 4 st, Första Krönikeboken 2 st, Andra Krönikeboken 3 st, Nehemja 1 st, Psaltaren 7 st, Jesaja 16 st, Jeremia 10 st, Klagovisorna 1 st, Hesekiel 2 st, Daniel 3 st, Joel 2 st, Sfanja 2 st, Haggai 1 st, Sakarja 2 st, Matteus 8 st, Markus 4 st, Lukas 9 st, Johannes 3 st, Apostlagärningarna 3 st,  Filipperbrevet 1 st, Andra Tessalonikerbrevet 1 st, Första Petribrevet 1 st, och Uppenbarelseboken 2 st.

Summa  hittills 114 stycken, alltså, vilket ju är tämligen långt från 365…

Kanske jag helt enkelt bara använder strängare urvalskriterier än de som tycks ha hittat fler. Jag har utgått från att det ska vara fråga om direkta uppmaningar att inte frukta, vara förskräckt, eller vara rädd, och att det  antingen ska vara Gud själv som talar, eller att det ska vara människor som talar direkt på Guds uppdrag, alltså profeter, eller att uppmaningen att inte frukta ska vara grundat direkt på något tidigare ord av Herren,

Jag blev överraskad över hur många bibelböcker som helt saknar den här uppmaningen – femton i GT, och hela arton i NT, vad jag har kunnat se!

Av någon anledning hade jag förväntat mig en jämnare spridning, men jag kan inte för mitt liv sätta fingret på vad den anledningen egentligen skulle ha varit. Varför skulle nu den helige Ande låta vartenda ett av de redskap, som användes för att teckna ner bibeltexterna, upprepa exakt samma sak?

Att Jesaja skulle placera sig högt var väntat, och där hittade jag också flest sådana här uppmaningar i hela Bibeln, men att femte Mosebok skulle placera sig som god tvåa, det var oväntat!

Med tanke på att det var just från femte Mosebok, som Herren Jesus hämtade sin ammunition när han besegrade den onde i öknen, Matt 4, kanske jag ändå inte borde ha blivit överraskad. En bibelbok, som visat sig vara så användbar i den andliga krigföringen, kan ju nog minsann förväntas innehålla en hel del uppmuntran och styrkande av vacklande knän och svaga armar!

(Du läser väl femte Mosebok? )

I Nya Testamentet hittade jag alltså sammanlagt trettiotvå uppmaningar att inte vara rädd. Av dem finns tjugofyra i evangelierna, och av dessa tjugofyra är sjutton ord av Jesus, sex budskap från änglar, och ett ställe ett citat från GT.

Av de åtta övriga är fyra direkta Jesusord, och ett kom genom en ängel.

I hela Nya testamentet finns det alltså bara fyra sådana uppmaningar till de kristna att inte vara rädda, som förmedlats genom människor.

De övriga tjugoåtta är direkta himmelska budskap.

Det är ganska talande, eller hur!

Vi tar en surdeg i taget, och börjar med det som Jesus kallar ”sadduceernas surdeg”.

Detta religiösa parti i Jesu samtid var lika mycket politiskt som religiöst.

De stod på god fot med de romerska makthavarna, och de satt på de höga posterna i templet – översteprästen Kaifas var sadducè, om jag minns rätt. De hade också vad vi idag skulle kalla en liberal tolkning av Skrifterna – de trodde inte på änglar och andar, inte heller på någon uppståndelse från de döda. Deras teologi var följaktligen inriktad på jordelivet, så de förstod sig på att samla skatter och ära på jorden, i alla fall! Det var deras affärer Jesus förstörde, när han piskade ut kommersen ur templet…

I Filipperbrevet står det om människor, som vandrar som fiender till Kristi kors, och som har ”buken till sin Gud” – är inställda på jordiska njutningar, och det vi brukar kalla detta livets goda.

De är inte nödvändigtvis fiender till det som korset ger! Nejdå, visst kan man ta emot syndernas förlåtelse och evigt liv, och visst kan man vara nöjd med att få vara ett Guds barn! Bara det inte inkräktar på målsättningen att få som man vill, och bli så lycklig som möjligt med världens mått mätt, så!

Fiendskapen mot korset sticker upp huvudet när det blir fråga om det som korset vill göra med oss. För den gamla syndanaturen är korset ett ohyvlat , frånstötande, smärtsamt avrättningsredskap.

När det blir fråga om att ta upp sitt kors och följa Jesus, när det blir fråga om att ändra sina gärningar och sin livsstil, att gå mot strömmen av tidsanda och allmän opinion, när det är dags att bära Kristi smälek, då vill den som är påverkad av sadducéernas surdeg inte vara med längre.

När man konfronteras med det faktum att världens vänskap är detsamma som Guds ovänskap, och utifrån det måste välja vem man hellre vill vara vän med, då dyker fiendskapen mot korset upp i oss alla, mer eller mindre, för vi bär alla på en köttslig natur, som absolut inte vill det Gud vill!

Om den här sortens fiendskap får jäsa i församlingsdegen ett tag, då börjar efterföljelsen försvinna! Då får vi ett alltmer marknadsanpassat evangelium, ett som gärna vill tala om för oss hur Jesus älskar alla barnen och hur Gud välsignar allt och alla, och i förlängningen också ibland falskeligen utlovar att alla nog kommer till himlen till slut, oavsett vad de tror och hur de lever, men som talar väldigt tyst om Jesu kallelse att ta på oss vårt kors och säga nej till oss själva!

Så här går sadduceernas sång:

”Vi följer med vår tid, så vi kan styra färden

så som det passar oss, och Djävulen, och världen

vi håller fingret vått, och känner vart det fläktar

och när vi kursen fått, vi hastigt av oss häktar

kappan, som vi än en gång ska vända

för sådan vändbarhet vi blivit kända!

Predikan om synden och domen är lagisk, så den tar vi bort

och svartvita evangelister, dem bör man nog hålla kort!

Inte kan den vara hård, kärleken som är så tålig

vi satsar på den slags vård som säger ”du är ej så dålig!”

Sen orkar du än några dar

fastän du har skuldbördan kvar

Bara vi hittar en krycka, som passar dig, kan du gå

och skulle dig ändå nåt trycka, serverar vi billig nåd!”

 Så, vad är det vi ska akta oss för? Jo, att sätta sanningen på undantag när den börjar kännas obekväm. Att höra, men låta bli att göra, om det känns jobbigt. Att försöka vara vän med både Gud och världen.

Ibland tycks de troende resonera som Ronja Rövardotter, ungefär: om man ska akta sig för något måste man först gå så nära faran som möjligt. ”Hur långt från Jesus och hans Ord kan jag gå, och fortfarande vara en kristen?”

Det råd Barnabas ger i Apg 11:23 går åt rakt motsatt håll! Han uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta! Gör man det, då faller det sig naturligt att hålla sig borta från sadducéernas lära och inställning.

”Förstår du varför Kristus kallar församlingsföreståndarna för änglar? Upp.1:20

Hur kan man skriva till en ängel – nej Kristus måste väl mena församlingsföreståndaren?
Upp.2:1″

Adressaten ”församlingens ängel” i sändebreven är verkligen inte så lätt att begripa sig på.
Det grekiska ordet är ”anggelos”, och det ordets primära betydelse är ”budbärare”, rätt och slätt.
Om detta sedan ska förstås som en himmelsk eller en jordisk budbärare blir sedan en fråga om exegetik, alltså om hur översättaren tolkar texten.

Att översätta det med ”församlingsföreståndare”, som folk ibland föreslår, är att göra våld på grundtexten, det borde ha stått ”episkopos” för att man skulle kunna översätta det så.
Och om Jesus hade menat församlingsföreståndaren hade han väl sagt det.
Det tycks alltså handla om ”brevbärare” här, några som ska framföra till församlingarna vad Herren har att säga dem.

Den mest prosaiska förklaringen blir att Johannes får besök av människor från nämnda församlingar i sin fångenskap på ön Patmos, och att han får dessa budskap åt dem, för att de ska förmedla dem vidare när de kommer hem.
Men tanke på att Johannes och andra kristna ledare hade internerats på Patmos just för att de inte skulle ha kontakt med sina efterföljare, verkar det dock mindre troligt att de skulle ha tillåtits att ta emot besök, men säker kan man inte vara – mutor har alltid öppnat dörrar.

Sedan kan man också tänka sig att det rör sig om riktiga änglar, som fungerar som budbärare till de sju församlingarna.
Då kan man fråga sig varför Johannes skulle fungera som mellanhand i den himmelska befälskedjan, Gud brukar i allmänhet ge befallningar åt sina änglar direkt, utan mänsklig inblandning. Kanske för att vi skulle få innehållet i breven med i vår Bibel? Instruktiva är de minsann så det förslår, och gångbara i alla tider!

Mot den tolkningen talar dock att Johannes får i uppdrag att överlämna ett skrivet budskap till budbärarna. Den detaljen tyder på mänskliga postiljoner.

Så långt skulle det alltså verka mest troligt att det handlar om skrivna budskap, som smugglas ut från fängelseön, och levereras till adressaten av mänskliga sändebud.

Men då stöter man på ytterligare en språklig knorr: skulle det ha handlat om ett mänskligt sändebud kan man tycka att det borde ha stått antingen ”presbeuo”, (det vi vanligen brukar översätta ”äldste”), eller ”apostolos”, (som vi i allmänhet översätter ”apostel”),  i den grekiska grundtexten, båda de orden kan nämligen också översättas med ”sändebud”!
Så varför skulle Herren då ha talat om ”anggelos”, om det var fråga om människor?

En rimlig fråga, men inte heller här har vi någon entydighet.
”Angelos” används nämligen också om mänskliga sändebud i NT.

Johannes Döparen kallas ”anggelos” i Matt 11:10, och när Jesus sänder ut lärjungar framför sig i Luk 9:52 kalls också de ”anggelos”.
Nämnas kan också, att inom judendomen brukade man vid den här tiden kalla förebedjaren ”församlingens sändebud” ett uttryck som alltså sammanfaller med ”församlingens ängel”.
I Gamla Testamentet har ”anggelos” sin motsvarighet i det hebreiska ordet ”malak”, som också betyder sändebud, och där används det om både präster och profeter!

Bibelöversättarna har mangrant, i alla översättningar jag har tillgängliga här på tre olika språk, stannat för alternativet att översätta ”anggelos” med ”ängel”, och därmed gett texten den tolkningen att det här handlar om änglar i ordets vanliga bemärkelse.
Men någon enkel och entydig sak är detta inte!

Det vi vet är att Johannes fick ett budskap till de sju församlingarna, och att det på något mirakulöst sätt kom ut från det antika Alcatraz där han satt inspärrad, och att det bevarades och småningom blev en del av den nytestamentliga kanon. Exakt hur detta i praktiken gick till, och vilka dessa budbärare var,  lär vi inte få veta förrän vi är hemma hos Herren!

Svaret är tämligen enkelt. Det står ingenstans att Samuel var överstepräst, eller ens präst!

Han gavs som liten till tabernaklet, och där fungerade han som personlig tjänare åt översteprästen Eli. Där fick han också sin kallelse att fungera som Herrens profet. Eli var något så ovanligt som både överstepräst och domare i en person, annars var detta två skilda uppgifter. Prästen måste vara av Levi stam, men domaren kunde komma från vilken stam som helst

Eli var över nittio år gammal, och var säkert i behov av ett par unga raska fötter, så det var välkommet när Hanna kom med sin pojke, och sade att här är nu pojken jag bad om, nu ger jag honom tillbaka till Herrens tjänst.

När Eli fick bud om att Herrens ark hade blivit erövrad av filistéerna föll han av stolen och dog, nittioåtta år gammal.

Båda hans söner hade också dött i striden.

Samuel tog över domarledarskapet i Israel, han var redan erkänd som en Herrens profet i Israel, och det fanns inga hinder för honom att ta över domaruppdraget efter Eli.

Av detta drar vi då lätt den slutsatsen, att Samuel också blev överstepräst efter Eli, men det är en förhastad slutsats. Präst kunde han inte bli, eftersom hans far var av Efraims stam.

Samuel var profet, och han fungerade som domare i Israel, det är klart utsagt. Mose var den förste domaren i Israel, Josua den andre, och sedan har vi i Domarboken en berättelse om dem som kom efter dem i den tjänsten. Domaren var en folkledare utan maktapparat. Han ledde i kraft av den auktoritet Gud hade gett honom, inte i kraft av hemlig polis och andra världsliga maktinstrument. En sådan var alltså Samuel.

Översteprästämbetet var något helt annat.

Översteprästen hade ansvar för gudstjänsten, inte för att leda folket och avgöra deras rättstvister. Ämbetet gick i arv från far till son inom Arons släkt.

Vem stod då på tur efter Eli?

Elis söner hade, som sagt, stupat, men de hade egna söner.

Med tanke på deras fars aktningsvärda ålder får man förmoda att Eli-sönerna var 50-60 år gamla, så de hade gott och väl hunnit få vuxna söner.

Det var Ahitub, som till Elis son Pinehas, som stod på tur. Han var alltså överstepräst under större delen av den tid, som Samuel var profet och domare, men han spelade ingen framträdande roll, och är nämnd vid namn i Bibeln, men inte mycket mer.

I början av Sauls regering, flera tiotals år efter Elis död, hade översteprästämbetet gått vidare till Ahitubs son Ahia, så tydligen hade Ahitub dött vid det laget. Denne Ahia hade en bror, som hette Ahimelek.

Ahia hade uppenbarligen inga söner, så vid hans frånfälle gick ämbetet vidare till den av hans släktingar som stod först i successionsordningen. Det blev då hans brorson Ebjatar, son till Ahimelek, som sedan var överstepräst under Davids regeringstid.

Under Samuels livstid var alltså först Eli, sedan Ahitub, sedan Ahia överstepräster.

Ebjatar blev sedan överstepräst efter Samuels död.

Den begreppsförvirring som ibland har uppstått kring Samuel, och vad han var och inte var, och hur detta ibland rentav har uppfattats som en motsägelse i Skriften, kan ju åtminstone tjäna det goda syftet att påminna oss om att det alltid är viktigt att läsa innantill, att läsa det som faktiskt står i texten, inte det man tror ska stå där!

När jag kom fram till Psaltaren för någon vecka sen kom jag på att jag faktiskt aldrig gått in för att studera psalmerna ordentligt – nog läst dem tiotals gånger, förstås, men aldrig gått in för att faktiskt studera dem. Så nu har jag börjat litet grann med det också. Jag har en bok, som jag fick i gåva för många år sedan, som heter ”Hidden prophesies in the Psalms”,  och den har jag plockat fram nu. Ska bli spännande att läsa Psaltaren på det sättet – ska vi säga av hela mitt förstånd?

En halvtimme om dan blir annars 180 timmar på ett år, och på den tiden hinner man en hel del!

Under åren har jag stött på massor med råd och anvisningar om hur man ska läsa Bibeln, fler än jag någonsin kommer att praktisera! Dels hinner man inte med allt, dels har jag ibland bara direkt konstaterat, att det sätt att nalkas Skriften, som den här personen beskriver, helt enkelt inte passar ihop med den jag är!

Så har jag t ex aldrig med någon behållning kunnat praktisera den ganska vanliga metoden att följa en bibelläsningsplan och läsa korta stycken härifrån och därifrån i Bibeln varje dag, något som många andra igen har som själva grundstommen i sitt läsande!

Några av råden och tipsen har jag dock haft stor glädje av, och de har lett till att jag nuförtiden medvetet försöker läsa Bibeln på flera olika sätt. Ett av dem går ut på att jag läser ”av hela min själ”, alltså tar både känsla och fantasi till hjälp i läsningen!

Det här finner jag särskilt givande i mötet med Bibelns människor! Detta beroende på att Bibeln i långa stycken är skriven på ”telegramspråk”, väldigt kort och koncist. Livsöden beskrivs ibland i bara några verser, perioder på hundratals år sammanfattas i några kapitel. Detta innebär att den, som vill ha mer kött på benen, den som vill leva sig in i de bibliska berättelserna och lära känna de personer, som figurerar i dem, han får lov att använda både känsla och fantasi i läsningen!

Jag är övertygad om att Gud aldrig hade tänkt att vi skulle ta till oss Hans Ord med enbart vårt intellekt till hjälp.

Vi ska ju älska Herren, vår Gud, av allt vårt hjärta, hela vår själ, av all vår kraft och allt vårt förstånd!

 Bibeln talar till hela vår själ, och därför behöver vi använda vår känsla och fantasi likaväl som våra förståndsgåvor, när vi läser Skriften, om vi ska kunna se budskapet ur mer än en synvinkel!

Jag har ibland, när tid och tillfälle funnits, försökt leva mig in i de personers liv, som figurerar i de olika bibelberättelserna, börjandes från att ta reda på hurudan den tid och de omständigheter de levde i var, och ända fram till den punkt där jag känner varifrån det blåser, känner dofterna och hör bakgrundsljuden i den situation, som berättelsen beskriver.  Jag har bönevägen försökt gå in i deras känslor och tankar, jag har försökt vara de människorna!

Det här har ibland gett mig en märklig tillgång till deras gudsmöte, till hur de fick lära känna Herren.

Ibland har jag också i olika sammanhang försökt återberätta deras möten med Gud, deras erfarenhet av vem Gud är, vad Han tycker om oss människor och vad Han vill med oss, och jag har märkt hur detta har kunnat ge åhörarna helt nya tankar om gamla, välkända texter! Jag har till och med varit med om att någon fått möta Herren till frälsning vid ett sådant tillfälle!

Om jag aldrig hade kommit i kontakt med den amerikanske kristne sångartisten Don Franciscos texter, då hade jag kanske aldrig kommit mig på det här spåret. Det var han, som hjälpte mig att förstå att man kan läsa Bibeln av hela sin själ, inte bara av hela sitt intellekt! Jag tackar Gud för den mannen, och jag hoppas att många ska få samma aha-upplevelse, som han gav mig!

Och tar man med både hjärta, själ och förstånd när man läser, då läser man väl av alla krafter?

Det är också bra att ha en helhetsbild av hurudan den allmänna politiska och religiösa situationen i Mellanöstern var vid tiden för de olika händelser som Bibeln berättar om.

Gud är historiens Gud, och hela Bibeln berättar om Guds handlande i  mänsklighetens historia.

I hopp om att det ska vara till nytta för någon har jag nu gjort en kortfattad sådan översikt – så kortfattad man nu kan göra den för att det alls ska vara någon nytta med den!

Ge gärna ändrings- och förbättringsförslag!

Kronologisk översikt över Gamla Testamentet

Första Mosebok

börjar med berättelsen om skapelsen, syndafallet, och syndafloden.

De händelserna tänker jag inte ge mig på att försöka datera med någon exakthet.

Den mänsklighet, som fanns i världen före syndafloden, hittar vi av naturliga skäl inte många spår av idag.

Nimrod, sonsonson till Noa, bygger Babels torn 300-400  år efter floden, 1 Mos 11

Den förskingring av mänskligheten ut över jorden, som blev följden av det projektet, måste sedan ha inträffat flera hundra år innan vi börjar hitta spår av civilisationer i världens olika delar – folkvandringar tar sin tid.

De arkeologiska fynden påvisar en hamitisk civilisation i Nildeltat redan ca 3000 f .Kr. Ham var en av Noas söner.

Den kinesiska kulturen går ungefär lika långt tillbaka.

Man räknar med att människor funnits i Indusdalen i Indien ungefär lika länge, men de äldsta Vedaböckerna är skrivna först omkring 1500 f Kr.

I Centralamerika uppkom de första kulturerna omkring 2500 f Kr – visserligen går mayakalendern tillbaka ända till 11.8.3114 f Kr, om man ”översätter” den till vår tideräkning, men själva kalendern är av betydligt senare datum.

Berättelser om en stor översvämningskatastrof finns för övrigt i många folks traditioner, t ex i det babyloniska Gilgamesh-eposet, som skrevs omkring 2000 f Kr – alltså ungefär samtidigt som Jakob och Esau gnabbades om förstfödslorätten i 1 Mos 27.

Det längsta vi kommer i att datera syndafloden blir således att den knappast kan ha inträffat senare än 4000 f Kr, antagligen tidigare, alltså för minst 6000 år sedan.

Den andre store profeten, Noa, levde alltså antagligen för 6000 – 6500 år sedan.

Hanok var den förste. 1 Mos 5:24

Vad det gäller urhistorien får vi således nöja oss med att konstatera att den första tidpunkt, som vi kan fastställa med säkerhet på typ plus minus fem år, är tiden för Abrahams födelse.

Han föddes ca 2172 f Kr.

Det årtalet kommer man fram till genom att räkna bakåt från uttåget ur Egypten.

Det Ur, som Abraham lämnar på Herrens befallning, är identiskt med det sumeriska riket i nuvarande södra Irak, som sedan gick under 100 år senare, omkring 2000 f Kr.

På den tiden fanns det bara två egentliga statsbildningar i mellanöstern, Ur och Egypten.

I övrigt fanns det en massa småriken och nomadstammar.

Abraham var den tredje store profeten.

 Isak föddes 100 år senare, ca 2072 f Kr.

Tvillingarna Jakob och Esau föddes ca 2012 f Kr.

Jakobs son Josef såldes som slav till Egypten ca 1895 f Kr

Jakobs familj kom sedan till Egypten när Jakob var 137 år gammal, vilket innebär att detta skedde omkring 1875 f Kr.

Jakob var också profet, den fjärde, som 1 Mos talar om.

 Josef kvalificerar också som profet genom sin gudagivna förmåga att förstå och tolka profetiska drömmar.

Under tiden 1700 – 1550 f Kr var Egypten försvagat och delat mellan rivaliserande härskare, dels en egyptisk farao i söder, dels ett invaderande semitiskt folk från Sinaihalvön.

 I södra Irak uppstod i det gamla Urs ställe det gammalbabyloniska riket, som hade en kortvarig stormaktsblomstring under samma tid, mycket tack vare den ytterst dugande härskaren Hammurabi. Vid tiden strax före Mose födelse i Egypten började det gammalbabyloniska riket smulas sönder av angrepp utifrån.

 Jobs bok

 har av allt att döma också  tillkommit någon gång vid tiden strax före Abraham.

Det ser man av att Job blev så gammal, över 200 år – så gamla blev människorna bara under den  äldsta tiden. Av nittionde psalmen framgår att medellivslängden på Mose tid, 600 år efter Abraham, var nere i 70-80 år.

Jobs bok är av speciellt intresse eftersom den behandlar lidandets problem med alla tre parter inblandade, alltså Gud, människan, och ondskans andemakter. Oftast kommer vi bara ihåg de två förstnämnda….

Job levde någonstans i nuvarande Jordanien.

Andra Mosebok

börjar ca 1550 f Kr, 325 år efter att 1 Mos slutar, med att en farao, som inte kände till den roll Josef hade spelat 330 år tidigare, tog makten i Egypten 1550 f Kr..

Denne härskare torde ha varit farao Ahmose, som lyckades fördriva det semitiska folk, hyksos, som hade erövrat delar av Egypten 150 år tidigare.

Eftersom israeliterna också var ett semitiskt folk, och därmed kunde tänkas ha sympatier för de fördrivna hyksos, uppfattade denne nye farao helt naturligt dem som en potentiell fiende. 2 Mos 1:9-10

Uttåget ur Egypten skedde enligt 2 Mos 12:40 430 år efter Jakobs hus kom till Egypten, vilket placerar oss på ca 1445 f Kr., ett bland konservativabibelforskare rätt accepterat ungefärligt årtal.

Jerikos fall är daterat till ca 1406 f Kr, vilket då stämmer med en 40-årig ökenvandring.

Detta innebär då att eftersom Mose var 80 år när han stod inför farao, 2 Mos 7:7, måste han ha fötts omkring 1525 f Kr, och gått i landsflykt 1485 f Kr.

Han hade sin brinnande buske-uppenbarelse och sändes tillbaka till Egypten 1445 f Kr.

Den Faraos dotter, som tog hand om den lille Moses i vassbåten, var sannolikt prinsessan Hatshepsut, som senare var förmyndarregent för farao Totmes III under åren 1500-1480 f Kr.

Israels folk stannade vid Sinai i två års tid efter uttåget, alltså strax efter 1445 f Kr.

Därefter kommer den långa ökenvandringen, och allt som skedde under den.

2 Mos är ett utomordentligt exempel på hur Gud handlar i historien. Om Israels folk hade haft det bra i Egypten, hade Mose knappast fått dem att nappa på idén att lämna Gosen för en oviss framtid!

Tredje Mosebok

innehåller föreskrifter för offer, gudstjänst, högtider, och helighetens bevarande bland folket. Den tillkom i sin helhet under vistelsen vid Sinai, alltså omkring 1445 – 1443 f Kr.

Under dessa två år tillverkades också tabernaklet och allt som hörde till det.

Man kan säga att grunden till Israel som nation vad det gäller religion, lagstiftning, organisation, och så vidare lades under den här tiden.

Fjärde och femte Mosebok

fortsätter sedan att berätta om de påföljande fyrtio åren i Israels historia, ökenvandringen under tiden 1443 – 1406 f Kr., och allt vad Herren lärde dem och gjorde med dem under den tiden. Här har vi också mycket material att bita i vad det gäller människans naturliga fiendskap mot Gud och hans befallningar, som här ofta tar sig uttryck i en lika intensiv som omotiverad fientlighet mot de ledare Gud hade insatt, Mose och Aron.

Josua

Vid intåget i Kanaans land 1406 f Kr börjar den period som beskrivs i Josuas bok

Josuas bok omfattar tiden 1406 – 1375 f Kr, alltså en fyrtioårsperiod igen.

Den handlar om erövringen och fördelningen av löfteslandet.

Här kan vi se paralleller mellan händelserna vid intåget, och händelser under den kristna församlingens första tid i Apostlagärningarna.

Det som hände med Akan och hans familj, Josua 7, och det som 1450 år senare hände med Ananias och Safira, Apg 5, händer av samma orsak, och är i båda fallen ett lika bistert uttryck för vad det leder till när människor försöker lura Gud.

Josua är den här tidens stora profetgestalt.

Domarboken

berättar om den tid i Israels historia, som börjar efter Josuas död .

Han dog ca 1375 f Kr., 110 år gammal, och var således född omkring 1485 f Kr, 40 år före uttåget ur Egypten.

Domarboken är en tämligen tröstlös krönika som täcker tiden från 1375 f Kr fram till den nästsiste domarens, Simsons, död ca 1060 f Kr – en ungefärlig tidpunkt, som jag kommit fram till genom att räkna samman de tidigare domarnas verksamhetstider.

Tröstlös känns den genom alla de upprepade syndafallen, omvändelserna, ledarna, alltså ”domarna”, som Gud sände som befrielseledare, och sedan nya syndafall, nya omvändelser…

Dom 17-21 består av några inzoomade exempel på anarkin och förfallet under domartiden.

Att döma av de uppgifter de innehåller, utspelar de sig inom typ 100 år från intåget, förfallet satte alltså in väldigt snabbt efter att Josuas generation var borta..

En liknande utveckling kom också 1500 år senare, när den kristna församlingen började splittras och förvildas så fort apostlarna var borta – fast tendenser fanns nog förvisso redan medan de levde.

Under domartiden fanns en stormakt, det hettitiska riket, norr om Israel, i det nuvarande Syrien och södra Turkiet. Israels tolv stammar var klämda mellan filistéerna i väster, de midjanitiska stammarna i öster, och hettiterna i norr. Under mitten av domartiden låg hettiterna och Egypten i krig med varandra, utan någon avgörande seger för någondera parten. Israel låg mitt i uppmarschområdet för de striderna.

På 1100-talet f Kr kommer en ny stormakt, Assyrien, fram på Mellanöstern-scenen.

Deras maktcentrum, Nineve, låg i nuvarande norra Irak.

Rut

Ruts boks händelser utspelar sig också under domartiden.

Ruts son Obed var farfar till David

David blev kung år 1010 f Kr vid 30 års ålder, vilket ger oss hans födelsetid, 1040 f Kr..

Han var yngste son till Isai, vilket skulle kunna tyda på att Isai var född någonstans kring 1100 f Kr. Därmed kan vi placera Rut och hennes son Obed, Isais far, någonstans mellan 1200 och 1100 f Kr., antagligen i början av den period av avfall som beskrivs i Dom 13:1

1 Samuelsboken

 börjar med Samuels födelse, omkring 1100 f  Kr.

Samuel och Simson, den av domarna som Domarboken jämsides med Gideon berättar mest utförligt om, var uppenbarligen ungefär jämngamla, och detta innebär att Domarboken och 1 Samuelsboken lappar över varandra med ca 40 år.

Händelserna i 1 Sam 4-6, filistéernas erövring av förbundsarken, utspelar sig när Samuel är ung vuxen, antagligen omkring 20 år, alltså  ca 1080 f Kr.

Simson, ungefär lika gammal, har då ännu inte funnit sin styrka.

Eftersom arken inte nämns i samband med Simsons härjningståg måste den redan ha sänts tillbaka när Simson börjar sitt enmanskrig mot filistéerna.

När Simson dör i Gaza hade han varit domare i Israel i tjugo år, och eftersom hans domartid sannolikt räknades från hans första strid mot filistéerna, Dom 15, kan man förmoda att han dog omkring 1060 f Kr.

Samuel axlar på allvar domaruppgiften i Israel 1060 f Kr, 20 år efter att arken kommit tillbaka från filistéerna. 1 Sam 7. Han tog alltså över efter Simson.

Först av allt kallar han folket till omvändelse, och den händelsen betecknar slutet på domartidens kaos, även om domartiden som sådan tog slut först 30 år senare, när Saul blev kung.

År 1030 f Kr, när Samuel är ca 70 år gammal, får han i uppdrag att smörja Saul till konung över Israel. Här börjar alltså kungatiden.

Saul regerar i 20 år, fram till 1010 f Kr, när han stupar i en strid mot filistéerna.

Under slutet av hans regeringstid dör Samuel, nära 90 år gammal.

Samuel och David är 1 Samuelsbokens två tydligaste profetgestalter – det fanns förvisso fler!

2 Samuelsboken

Efter Saul blir David kung, och regerar sedan i 40 år, fram till 970 f Kr.

 För att få ett begrepp om tidsrymderna kan vi tänka oss hur långt tillbaka i tiden 430 år förefaller oss vara idag. År 1580, vad hände då? Johan III, son till Gustav Vasa, var kung av Sverige, Luther hade just dött, den spanska armadan höll just på att byggas, trettioåriga kriget hade inte ens börjat – allt det här känns som vääldigt länge sedan!

 När David blev kung i Israel hade det gått lika lång tid sedan folket befriades ur slaveriet i Egypten!

2 Samuelsboken sträcker sig över Davids regeringstid, och berättar utförligt om både hans fram- och motgångar.

Eftersom varje kristen är en del av ett kungligt prästerskap, har vi alla mycket att lära av Davids liv!

Natan omtalas som en orädd och rakryggad profet under den här tiden, en som utan anseende till personen på Guds uppdrag talade rent språk med kungen om hans ljusskygga förehavanden med Bat-Seba.

1 Kungaboken

börjar med Salomos kröning 970 f Kr.

Han regerar i likhet med sin far i nära 40 år, fram till 932 f Kr.

Under hans till det yttre lysande regeringstid sås fröna till den kommande splittringen av riket:

Hans väldiga byggnadsverk belastar folket hårt, likaså hans väldiga upprustning av armén.

Till råga på allt blir han en avgudadyrkare på gamla dar, detta som en följd av alla de politiska äktenskap han ingick med prinsessor från grannfolken.

Salomo framstår som ett varnande exempel på hur en människa med stora gåvor och begåvningar ändå kan gå totalt vilse.

Under hans tid var profeten Ahia verksam

När hans son Rehabeam ska krönas till kung år 932 f Kr begär folket löfte om lättnader i de de tunga skatterna och tvångsarbetena, och när Rehabeam vägrar splittras riket. I enlighet med Ahias profetia i 1 Kung 11:31 blir Jerobeam kung över den nordliga halvan, och de tio stammar som bodde där.

Från 932 f Kr och framåt har vi alltså två hebreiska riken

I söder uppstod Sydriket, Juda,  med Jerusalem som huvudstad, och Juda och Benjamins stammar, vilka förblev lojala mot Davids dynasti, samt lejonparten av leviterna, som sökte sig till Jerusalem och templet.

Nordriket, Israel,  som bestod av de tio andra stammarna, gick från den här dagen sina egna, i allmänhet inte så lyckliga vägar.

Från den här punkten blir både Kunga- och Krönikeböckerna krånglig läsning.

De behandlar nämligen till stora delar samma tid, fast med olika tyngdpunkter, och fokus skiftar hela tiden mellan de två kungarikena Juda och Israel.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun, om man ska hålla reda på i vilket rike vilken kung regerar, och vilken profet som är verksam under vilken tid i vilket av dem!

Jag har försökt göra två parallella sammanställningar, där de viktigaste personerna sätts in i rätt tid i förhållande till varandra, en för Sydriket, en för Nordriket.

De är på skilda sidor, så att man kan skriva ut dem och lägga dem bredvid varann, om man för jämförelsens skull så vill.

Under Davids och Salomos tid befann sig det assyriska riket i en svaghetsperiod, vilket lämnade ett maktvakuum i området norr om Israel. Detta lyckades David dra nytta av, och utvidgade sitt rike ända till Eufrat.

Under David och Salomo var Israel och Egypten de ledande stormakterna i området.

Återigen ser man hur Gud verkar i historien. Expansionen under Davids tid möjliggjordes av att Gud förberett fältet.

Kungaböckerna och Krönikeböckerna

utgör sedan i fortsättningen i huvudsak det delade rikets historia fram till dess att först nordriket, sedan också sydriket till slut går under i följd av sin envetna upproriskhet mot Gud.

 Sydrikets (Juda Rike) kungar och profeter

I Juda rike regerade Davids ättlingar hela tiden från rikets delning fram till Jerusalems förstöring, sammanlagt 346 år – lika lång tid som från år 1666 tills nu.

 Namn            Regeringstid

 Rehabeam    932-915 f Kr

När riket delades år 932 f Kr blev Rehabeam kung över Juda och Benjamin, med Jerusalem som huvudstad. Levi stam kom också att höra till Juda rike, eftersom Israels kung Jerobeam drev bort dem och insatte ett eget prästerskap och en egen religion i Israel.

Rehabeam höll sig till Herren i fyra år, sedan avföll han till avgudadyrkan. Han låg ständigt i krig mot Israel.

Under hans tid var Semaja profet i Juda

Egypten var inte sent att utnyttja den nya politiska situationen med ett delat och försvagat Israel, och gjorde ett lyckat angrepp mot Juda – men farao Sisak gick till angrepp först efter att Rehabeam avfallit från Herren. 2 Krön 12:1-9

 Abiam           915-913 f Kr

Han åberopade sig på Guds hjälp, 2 Krön 13, men höll sig inte helhjärtat till Herren, utan hade också andra gudar, 1 Kung 15

Man kan undra varför Herren ändå lät honom segra i striden som beskrivs i 2 Krön 13, men det berodde antagligen helt enkelt på att Jerobeam, Israels kung, var en ännu mycket värre avgudadyrkare än han.

Han låg alltså också i krig mot Israel.

 Asa               913-873 f Kr

Asa var en reformator, som använde sin kungamakt till att rensa ut avguderiet ur Juda.

Det var dock främst tack vare den vägledning och uppmuntran,  som han fick genom profeterna Asarja och Obed, 2 Krön 15, som han fick mod att ta itu med den saken.

Det var dock inte så helt med hans tillit till Gud, för när han kom i konflikt med Israels kung Basha köpte han en allians med Arams kung istället för att vända sig till Gud. 2 Krön 16

För den saken blev han tillrättavisad av profeten Hanani.

Han låg i krig mot Israel under hela sin regeringstid.

Under Asas tid  började Assyriens nya storhetstid, som sedan varar nära 300 år, ända fram till 627 f Kr., med undantag för en kortare svaghetsperiod under tidigare delen av 700-talet f Kr.

 Josafat          873-849 f Kr

Josafat var en rättskaffens kung, som höll sig till Herren under hela sin regeringstid.

Det sägs om honom att han var stolt över att gå Herrens vägar. 2 Krön 17:6

Han var den förste av Juda kungar som höll fred med Israel – men den freden kom till priset av ett politiskt äktenskap, han gifte nämligen in sig i Israels kung Ahabs släkt,  antagligen med en syster till Ahab.

Som resultat av det förbundet gav han sig ut på ett gemensamt krigsföretag tillsammans med Ahab, 2 Krön 18, och för den saken får han i början av 2 Krön 19 en utskällning av profeten Jehu, son till den Hanani,  som var verksam under Josafats far Asas regering.

Längre fram lockas han med på en ny krigsexpedition, denna gång av Ahabs son Joram. 2 Kung 3. Det skulle ha gått helt på tok om inte Herren genom Elisa hade räddat dem.

I 2 Krön 20 finns sedan den ofta ompredikade berättelsen om hur Herren strider för Josafat och Juda, när landet angrips österifrån, så att de inte själva behöver lyfta en hand, bara se på.

Josafat hade uppenbarligen svårt att lära sig, för på sin ålderdom ingick han igen förbund med en israelisk kung, denna gång Ahasja, son till Ahab.

Inte heller denna gång hade detta någon välsignelse med sig.

Detta är en ibland förbisedd lärdom, som det är meningen att vi ska ta till oss från Josafats levnadsberättelse: Att vi, med Nya Testamentets ord, ska undvika att ”gå i ok med dem, som inte tror”.

 Joram           849-842 f Kr

Joram var det första verkliga bottennappet bland Juda kungar.

Han följde sin fars exempel i det att han också  gifte sig med en släkting till Ahab, Ahabs och Isebels dotter Atalja, men det var också det enda han följde sin far i. I övrigt var han en våldsverkare och avgudadyrkare av stora mått.

Profeten Elia, som annars i huvudsak var verksam i Israel, tar ifråga om Joram ett steg söderut och skickar honom ett brev med Herrens straffdom avkunnad. 2 Krön 21

 Ahasja          842 f Kr

Han var upplärd av sin mor, Isebels dotter, att leva ogudaktigt, och det gjorde han också.

Han hann bara regera ett år, innan han kom i vägen när Jehu utrotade Ahabs hus ur Israel – han råkade vara och hälsa på sin morbror, kungen i Israel, just då.

I och med att han faktiskt var dotterson till Ahab, kan man förmoda att inget misstag begicks.

Observera att denne Ahasja är son till Joram, alltså sonson till Josafat, och han är kung i Juda! Han är alltså inte densamme som Ahasja, kung i Israel, som Josafat slöt förbund med tio år tidigare!

 Atalja            842-836 f Kr

Juda rikes enda kvinnliga regent. Hon grep makten på ett blodigt sätt – hon tog livet av sina egna barnbarn, de rättmätiga tronarvingarna –  när hennes son kung Ahasja hade dödats, hon var alltså verkligen sin mors dotter!

Hon blev avsatt och avrättad genom en statskupp sex år senare – fick ett liknande slut som sin mor. Hon hade nämligen missat ett av barnbarnen, Joas, i sin utrensning – hon hade tydligen inte så noga koll på hur många hon hade.

 Joas              836-797 f Kr

Statskuppen, som störtade Atalja och insatte Joas, överlevande son till Ahasja, som kung, var iscensatt av översteprästen Jojada, som var en gudfruktig man.

Så länge han levde och gav den unge kungen råd gick det bra, men efter hans död spårade alltsammans ur igen. 2 Krön 24:15-22

Profeten Sakarja, son till Jojada, varnade folket för följderna av detta, men blev stenad till döds på kuppen.

Observera att denne Sakarja inte är samme Sakarja, som skrivit Sakarjas bok!

Han levde 350 år senare.

Profeten Joels verksamhetsperiod inträffade sannolikt under första delen av Joas´regeringstid.

 Amasja         797-769 f Kr

Han började bra, höll sig någorlunda till Herren, men sedan spårade han ur och blev en avgudadyrkare, också han. Också under denne kungs regeringstid fanns profeter. En av dem omtalas utan namn i 2 Krön 25.

Efter en lång period av fred med Israel, 80 år utan brödrakrig, återupptog Amasja fientligheterna. Och fick stryk.

Ussia (Asarja) 769-736 f Kr

Återigen en kung, som börjar bra. Men sedan gick det på tok igen, denna gång inte genom att han avföll till avgudadyrkan, utan genom att han i ett anfall av storhetsvansinne trängde in på prästernas område och tände främmande eld inför Herren.

Profeten Jesaja fick sin kallelse 736 f Kr, under Ussias sista regeringsår. Jes 6

Han var sedan verksam i Juda rike under de tre följande kungarnas tid.

 Jotam            736-733 f Kr

Om honom sägs att han gjorde vad rätt var, och höll sig till Herren.

Under hans tid var profeterna Mika och Jesaja verksamma.

Ahas             733 – 714 f Kr

Här har vi en helhjärtad avgudadyrkare. Igen.

Han får dessutom understöd i sin ogudaktighet av den dåvarande översteprästen, Uria.

Mikas profetior mot eländet går inte av för hackor. Mika 3.

Jesaja gör på Herrens uppdrag försök att kalla honom till omvändelse, att börja räkna med Israels Gud, men med föga framgång. Jes 37 och 38

Första kapitlet i Jesaja är skrivet in i den situation, som beskrivs i 2 Kung 16 och 2 Krön 28:22-25

 Medan Ahas regerar i Juda erövras Israel av assyrierna, 721 f Kr.

 Hiskia           714 – 686 f Kr

Han är en av de stora reformatorerna under kungatiden. En som helhjärtat håller sig till Herren, och på det stora hela taget får gott vitsord om sig

Under hans tid inträffar den för assyrierna katastrofala invasionen av Sydriket, som leder till att hela den assyriska armén som svar på Hiskias bön utplånas över natten. 2 Kung 19

Jesaja nämns på flera ställen tillsammans med Hiskia, bl a i 2 Kon 19 och 20, samt i Jes 37 och 38.

 Manasse      686 – 638 f Kr

Efter en av de bästa kungarna kommer en av de värsta, åtminstone till att börja med. 2 Kon 21 och 2 Krön 33:1-10 är en deprimerande läsning.

Det sägs att han regerade i 55 år i Jerusalem, vilket innebär att han började samregera med sin far Hiskia vid tolv års ålder,  flera år innan  Hiskia dog.

Hiskia gjorde alltså sitt bästa att ge sonen en bra start, men utan framgång.

Under hans tid uppträdde flera profeter, icke namngivna, med både hotelser och förmaningar från Herren.

 Nahum är också verksam under samma tid.

Enligt 2 Krön 33:11.13 tillfångatogs Manasse av assyriska styrkor och fördes till Babylon. Den uppgiften innebär att det måste ha varit under den assyriske kungen Esarhaddons regering, 681-669 f Kr, detta hände, för han var den ende av de assyriska härskarna som valde att regera från Babylon, alla andra regerade från Nineve.

Manasse togs antagligen tillfånga under ett fältslag, eftersom det inte sägs något om att Jerusalem skulle ha erövrats, och sändes sannolikt tillbaka till Juda som tilltänkt lydkung under Assyrien av näste assyriske härskare, vilken flyttade sin regering tillbaka till Nineve.

Efter detta gjorde Manasse bättring, och var alltså en rätt hyfsad kung under den senare halvan av sin långa regering.

 Amon            638 – 637 f Kr

Likadan avgudadyrkare som hans far var under sin första tid. Det var tydligen lättare för en kung att ge dåliga seder vidare till sin son än goda…

 Sefanjas verksamhetsperiod inträffar under den här tiden.

 Josia             637 – 607 f Kr

Den siste, som på allvar försökte få skutan Israel att ändra kurs bort från det hotande skeppsbrottet. Tyvärr satt avfallet redan så djupt i folkets hjärtan, att en gudfruktig kung inte kunde göra mer än rensa bort avgudarna från gatorna och höjderna.

Jeremia får sin kallelse under Josias trettonde regeringsår, omkring 625 f Kr, och fortsätter sedan att tjäna som profet åtminstone fram till omkring år 580 f Kr, alltså under alla återstående kungar av Juda, och sedan ytterligare några år efter Jerusalems förstöring. De första 25 kapitlen i Jeremia är uppenbarligen ord som Herren talar till folket mitt under Josias reformation – något överraskande ton i budskapen mot den bakgrunden sett!

Men, Gud ser till hjärtat, inte till vad som händer på ytan…

Sefanja är också fortfarande verksam vid den här tiden.

År 626 gör babylonierna ett lyckat uppror mot Assyrien, och erövrar och förstör Nineve. Nu är det nybabyloniska riket Mellanösterns nya stormakt, och startar en våldsam expansionspolitik. Slaget mot den egyptiska armén vid Megiddo 607 f Kr, där Josia stupar, var egentligen inte en drabbning i ett krig mellan Egypten och Juda, egyptierna var på väg norrut för att leverera batalj mot babylonierna i ett försök att bevara sina egna positioner.

Anledningen till att Josia vägrade ge dem fri passage genom sitt land kan vi bara gissa oss till. Tydligen betraktade han den gamle fienden Egypten som ett större hot än babylonierna, som han antagligen inte då ännu visste så mycket om.

 Joahas          607 f Kr

Gör i tre månaders tid allt han kan för att reta Herren, sedan kommer farao Neko, plundrar landet, och avsätter honom, och gör hans bror till kung i stället – lydkung under Egypten, alltså. Det, som Josia hade försökt undvika genom sin intervention några månader tidigare, hände alltså ändå.

Profetissan Hulda är i Herrens tjänst under den här tiden.

 Jojakim         607 – 597 f Kr

Han gjorde vad ont var, han också, han dyrkade avgudar och uppfyllde Jerusalem med oskyldigt blod. Under hans tid bytte Juda härskare, babylonierna kom och erövrade landet från egyptierna.

År 605 inträffar också den första deportationen i samband med maktskiftet, ett mindre antal begåvade och högättade ynglingar fördes till Babel för att bli högt utbildade tjänare åt den babyloniske kungen. Daniel och hans vänner fanns med bland dem.

I Jeremia 22:13-19 ger Gud besked om vad han tycker om situationen i landet under Jojakims tid.

 Habackuk är också verksam under den här tiden. Hans tredje kapitel är en god beskrivning av hur den som förtröstar på Herren kan se på en yttre nödtid av det slag han levde mitt i.

 Jojakin          597 f Kr

En tremånaders kung till, som gör vad ont är inför Gud.

Jeremia kommer med ett budskap till honom också. Jer 22:24-30

Nebukadnessar lät föra honom till Babylon, där han satt inspärrad i 37 år.

År 560 f Kr blev han benådad av den dåvarande kungen i Babylon, Evil-Merodak. (Jer 52)

 Sidkia           597 – 586 f Kr

Så har vi då kommit fram till den tjugonde och sista av Juda rikes kungar.

Han var bror till Joahas och Jojakim, och hette egentligen Mattanja.

Nebukadnessar, den babyloniske kungen, ändrade hans namn till Sidkia, när han blev utnämnd till lydkung i Juda efter Jojakin.

Speciellt smart var han inte, för han gjorde uppror mot den babyloniska världsmakten utan att ha någon armé att tala om, den var redan deporterad till Babylon, och utan bundsförvanter.

När Jerusalem sedan belägras utan hopp om räddning, ger Herren honom genom Jeremia en sista chans att komma helskinnad ur knipan, men han tar den inte. Jer 21

Under de sista tjugo åren av kungariket Judas existens slits landet mellan Egypten och Babylonien. De judiska kungarna, som tvingats bli lydkungar under den babyloniske kungen Nebukadnessar, försöker göra uppror och söker förbund med Egypten mot Babylon, Jes 30, men Egypten är inte starkt nog att kunna erbjuda någon verklig hjälp.

 Vid tiden för Jerusalems förstöring stod den nybabyloniska riket på höjden av sin makt, och behärskade hela den bördiga halvmånen, från gränsen mot Persien till Nilen.

 Profeten Hesekiel är verksam bland de tvångsförflyttade i Babylon under hela den tid Sidkia regerar i Juda.

Hesekiel var en av dem som fördes till Babylon i samband med den andra deportationen 597 f Kr., när Nebukadnessar i princip tömde Jerusalem på dugligt folk.

Den tredje deportationen kom efter Jerusalems förstöring 586 f Kr, när nästan hela folket tvångsförflyttades till Babylon.

Det förefaller troligt att profeten Obadja gör sitt korta framträdande vid tiden för Jerusalems förstöring.

Både andra Kungaboken och andra Krönikeboken slutar med händelserna kring Juda rikes undergång.

Jer 39-44 fyller i detaljer om det kaos som rådde bland de fåtaliga kvarlämnade judarna – och hur de fortfarande inte lärt sig att uppror mot det Gud talar är en dålig idé.

 Nordrikets (Israels) kungar och profeter.

Jerobeam I   931-910 f Kr  (samtida med Rehabeam i Sydriket)

Israels förste kung satte kursen för alla som kom efter honom. Tyvärr var det fel kurs.

Han lärde sitt folk att tillbe två kalvar av guld, som han ställde upp och organiserade dyrkan av, han placerade en av dem i norra delen av sitt rike, och den andra i söder, och förbjöd folket att färdas till templet i Jerusalem – allt av politiska skäl, för att undvika att de tio nordliga stammarna vallfärdade till Jerusalem flera gånger per år. 1 Kung 12:25-33

Herren skickar två profeter, först en icke namngiven i 1 Kon 13, och sedan profeten Ahia i kap 14, först för att varna honom, sedan för att straffa honom. Inget hjälper.

I slutet av Jerobeams regering börjar assyriernas nya storhetstid. Bibelns Aram, det  nuvarande Syrien, som Israel mer eller mindre oavbrutet ligger i krig med under hela sin existens, är i princip att betrakta som en del av det assyriska riket.

Nadab           910-909 f Kr  (samtida med Abiam i Sydriket)

Följde i sin fars fotspår, dödades vid ett uppror två år efter att han blivit kung.

 Basha           909-886 f Kr (samtida med Asa i Sydriket)

Anstiftade upproret mot Nadab, och tog makten efter Nadabs död. Han var inte av Jerobeams släkt,  men fortsatte med avgudadyrkandet som Jerobeam hade startat..

Profeten Jehu ( inte identisk med den kommande kungen Jehu!) uttalar Guds straffdom över honom.

Ela                886-884 f Kr (samtida med Asa i Sydriket)

Son till Basha, och gick i sin fars fotspår. En av hans befälhavare, Simri, gjorde uppror och slog ihjäl honom.

 Simri             884 f Kr (samtida med Asa i Sydriket)

Han fick inte folket med sig, så han var kung bara för en vecka. När han insåg att han hade misslyckats begick han självmord.

Efter Simri kom en tid med två rivaliserande kungar, Tibni och Omri, i Nordriket. Efter fyra år av inbördeskrig avgick till slut Omri med segern.

 Tibni             884-880 f Kr (samtida med Asa i Sydriket)

 Omri             884-874 f Kr (samtida med Asa i Sydriket)

Denne var inte en bit bättre än de, som varit före honom. Dyrkan av Jerobeams guldkalvar fortsatte, med det icke-levitiska avgudaprästerna som officianter.

 Ahab             874-853 f Kr (samtida med Josafat i Sydriket)

Ahab var son till Omri, och blev den dittills värste av Israels kungar. Genom hans och hans hedniska hustru Isebels försorg infördes Baalsdyrkan som officiell religion i Israel, och Isebel gjorde allvarligt menade försök att utrota dyrkan av Israels Gud ur landet.

Profeten Elia började sin verksamhet under Ahabs regering.

En icke namngiven profet ger Ahab råd i 1 Kon 20.

Profeten Mika är också verksam i Ahabs rike. (Obs! Detta är inte den profet Mika, som har skrivit Mikas bok, han levde 110 år senare!)

1 Kon 17-22 ger oss mycket information om dynamiken mellan Ahab och Isebel å ena sidan, och Herrens profeter å den andra.

Elisa blir under Ahabs tid kallad till Elias efterträdare och börjar följa Elia som hans tjänare.

 Ahasja          853-852 f Kr (samtida med Josafat i Sydriket)

Ahabs son. Han fortsatte med allt det hans föräldrar hade börjat.

Elia profeterar om hans död, och han dog också mycket riktigt, bara två år efter trontillträdet.

 Joram           852-841 f Kr (samtida med Joram i Sydriket)

Här har vi under en tioårsperiod den situationen att både kungen i Juda och kungen i Israel heter Joram!

Nordrikes-Joram är son till Ahab, yngre bror till Ahasja. Samma skrot och korn som de andra.

Elia blir upptagen till himlen och Elisa blir profet efter honom i början av Jorams regeringstid.

 Jehu              841-814 f Kr (samtida med Ahasja, Atalja och Joas i Sydriket)

Befälhavaren Jehu får via Elisa och dennes lärjungar profetisk befallning att göra rent hus med Ahabs dynasti, och uppfyller den ordern med militärisk effektivitet.

På samma gång uppfylls de tidigare profetiorna mot Ahabs hus.

Sedan blir Jehu kung i Israel.

Jehu utrotar Baalsdyrkan ur Israel, men Jerobeams guldkalvar kan han inte förmå sig att göra sig av med.

 Joahas          814-798 f Kr  (samtida med Joas i Sydriket)

Jehus son. Inte heller han kunde avstå från Jerobeams guldkalvar….

Han vänder sig ändå aktivt till Herren, när det yxar till sig i krigföringen.

Elisa är fortfarande verksam.

 Joas              798-782 f Kr (samtida med Amasja i Sydriket)

Sonson till Jehu. Lever i Jerobeams kalvdyrkan också han, men visar också väldig respekt för profeten Elisa, vilken dör under hans regeringstid.

Någon gång vid den här tiden gör profeten Jona sin berömda missionsresa till Nineve, och predikar Guds dom över Assyrien.

När man ser på den historiska bakgrunden är det lättare att förstå hans motspänstighet.

Assyrien utgjorde ett ständigt hot för Israel, och om Nineve hade förstörts hade det hotet undanröjts.

 Jerobeam II 793-753 f Kr (samtida med Amasja och Ussia i Sydriket)

Den fjärde kungen i Jehus dynasti. En dugande härskare, men tyvärr lika oförmögen att göra sig av med den förste Jerobeams guldkalvar som alla de, som varit före honom, hade varit. Avgudadyrkan fortsatte, alltså.

Profeten Jonaär verksam under hans regeringstid, liksom också profeten Amos

Profeten Hoseabörjar sitt arbete under slutet av Jerobeams regering, och fortsätter sedan under de sex följande israeliska kungarna, fram till omkring 725 f Kr

Sakarja         753-752 f Kr (samtida med Ussia i Sydriket)

Den siste kungen av Jehus släkt. Fortsatte att tillbe Jerobeams kalvar, han också.

Blev dödad i en palatsrevolution efter ett halvårs regering.

Sallum           752 f Kr (samtida med Ussia i Sydriket)

Den här tronpretendenten hann regera en månad, innan det var dags för nästa revolution.

Den politiska situationen är minst sagt kaotisk i Israel under den här perioden.

 Menahem     752-742 f Kr (samtida med Ussia i Sydriket)

En avgudadyrkare till i raden. Under hans tid blev Israel ett lydrike under Assyrien, men fick behålla en viss självständighet.

 Pekaja          742-740 f Kr (samtida med Ussia i Sydriket)

Jerobeams guldkalvar hänger med, och fortsätter att förleda kungarna och dra förbannelse över landet. Pekaja miste livet i en sammansvärjning anstiftad av den som sedan blev nästa kung i raden, Peka.

 Peka             740-732 f Kr (samtida med Jotam och Ahas i Sydriket)

Under hans tid börjar Assyrien ta landet, bit för bit, och tvångsförflytta befolkningen. Israel blir ett assyriskt lydrike.

 Hosea           732-722 f Kr ( samtida med Ahas och Hiskia i Sydriket)

Den förste av Israels kungar efter Jehu, som får ett någorlunda positivt omdöme om sig. Han blev också den siste, för han planerade uppror mot assyrierna och blev avslöjad. Varefter Assyrien erövrade hela Israel och förstörde Samaria.

 Nordriket med sin turbulenta historia hann alltså på 210 år ha lika många kungar som Sydriket på 336, vilket säger något om hur instabilt det politiska läget för det mesta var.

 År 724 f Kr erövras alltså Israel av Assyrien. Huvudstaden Samaria belägras i tre år, och faller slutligen år 721 f Kr, vilket innebar slutet för Nordriket.

De tio stammar som befolkat Nordriket återvände aldrig på något samlat sätt från sin assyriska förskingring, i motsats till Sydrikets folk, av vilket en stor del småningom kom tillbaka från den babyloniska fångenskapen 200 år senare. Alla återvände dock inte, som framgår av Esters bok.

Omkring 700 f Kr gör Assyrien ett försök att erövra också Sydriket, det var medan Hiskia regerade där. Invasionen blev ett fiasko, och Juda rike levde vidare i ytterligare hundra år.

Utvecklingen efter Jerusalems förstöring 586 f Kr

586 f Kr fanns mycket få av Jakobs ättlingar kvar i det förlovade landet.

Nordriket hade gått under redan 140 år tidigare, och assyrierna hade förflyttat främmande folk till landet i stället för de, som hade jagats bort därifrån. 2 Kon 17:24-40

Efter Sydrikets undergång tömde babylonierna också den södra delen av det förlovade landet på judar – utan att flytta dit några andra i stället.

 Judafolkets historia flyttar nu alltså temporärt till Babel.

Många av de bortförda återvände aldrig, som vi kan se av Esters bok.

Under de närmaste femtio åren gör sig judarna hemmastadda där de är spridda över det babyloniska väldet så gott det går. Sedan erövras Babylonien 539 f Kr av den persiske härskaren Koresh, det medisk-persiska riket blir regionens nya stormakt, och allt förändras i ett slag.

Under fångenskapstiden nådde några judar mycket höga ställningar i Babylon, den främste bland dem var profeten Daniel. Han var född i Jerusalem omkring 620 f Kr, och fördes till Babylon 605 f Kr.

Alla händelser som beskrivs från kap 2 och framåt i Daniels bok inträffar under tiden 603 f Kr – 536 f Kr. Daniel uttyder Nebukadnessars dröm redan 603 f Kr, och når därmed hög ställning vid det babyloniska hovet redan två år efter att han fördes från Jerusalem. Han var då bara 17-18 år gammal.

Daniel var omkring 85 år gammal när han fick sin sista uppenbarelse år 537 f Kr, den som beskrivs i Dan 10-12

Han var alltså verksam under hela 66 år!

Under första delen av fångenskapstiden är också Hesekiel, profet av prästsläkt, verksam. Han fick sin kallelse 592 f Kr, och är sedan verksam i drygt tjugo år, fram till 570 f Kr.

Två av Israels stora profeter, Daniel och Hesekiel, var alltså verksamma i Babylon under fångenskapstiden. Gud hade inte glömt sitt folk.

Esras bok börjar 538 f Kr med att kung Koresh utfärdar befallning om att templet i Jerusalem ska återuppbyggas. Vi vet inte med säkerhet, men det förefaller troligt att han via de förskingrade judarna var medveten om Jesajas profetior, vid det här laget 150 år gamla, som nämnde honom vid namn, och pekade ut honom som kommande härskare över Babylon, och att detta gjorde honom vänligt stämd mot judarna och deras Gud. (Jes 44 och 45)

År 516 f Kr, exakt sjuttio år efter förstöringen, stod efter diverse förvecklingar det nya templet färdigt. Att bygget överhuvudtaget blev klart  kan till stor del tillskrivas de båda profeterna Haggai och Sakarja, som var verksamma från 520 f Kr

Då tempelbygget omsider var färdigt låg själva staden ännu i ruiner, det var bara templet, som då var återuppbyggt.

Esters bok utspelar sig vid det persiska hovet i  staden Susan omkring 480 f Kr.

Ruinerna av Susan finns i dag i västra Iran, nära gränsen mot Irak.

Den Ahasveros, som hon blev gemål till, är densamme som vi känner från skolans historieböcker under det namn grekerna använde om honom, Xerxes.

Nehemja

Det dröjde ända till 445 f Kr, det år då Nehemja av perserkungen Artasasta blev utnämnd till ståthållare över provinsen Judéen, innan själva staden äntligen började återuppbyggas, börjandes från den yttre stadsmuren.

Då hade Jerusalem legat i ruiner i 145 år.

Under sina första tolv år som ståthållare upprättade Nehemja en god och gudfruktig ordning i sin provins, men när hans ämbetsperiod tog slut och han återvände till perserkungens hov satte ett omedelbart och dramatiskt förfall och avfall igång. Neh 13:6-28. Historien upprepar sig.

Omkring 430 f Kr, när Nehemja återvänder för att återuppta ståthållarskapet, får han ta itu med att rensa ut eländet och få ordning på torpet igen.

 Profeten Malaki har med stor sannolikhet sin verksamma tid omkring 400 f Kr.

Nehemja är borta, och allt har gått överstyr igen.

 Mellan GT och NT

Under de ca fyrahundra åren mellan Malaki, sista boken i GT, och Jesu födelse såg Israels historia ut så här:

Efter Nehemjas död ca 410 f Kr slogs provinsen Judéen samman med provinsen Syrien, och fortsatte i den sammansättningen att lyda under perserrriket i ytterligare 80 år.

Under den perioden utövade de judiska översteprästerna ett visst lokalt styre i Judéen.

År 332 f Kr är det så Alexander den stores tur att efter sina segrar över perserna ta över väldet över de arma judarna. Han utropade sig det året till ”judarnas herre” – en titel han inte bar så värst länge, eftersom han dog nio år senare, år 323 f Kr.

Efter hans död föll hans rike sönder, och delades av hans generaler, och Judéen och Jerusalem kom först att under ca 100 år höra till det egyptiska riket under den ptolemeiska härskarätten, varefter den nordliga grannen, Syrien, tog över år 198 f Kr.

Denna ordning fortsatte fram till 170-talet f Kr, när den syriske härskaren Antiokus IV Epifanes tog sig för att försöka utrota judendomen, detta för att göra sitt rike enhetligt präglat av grekisk kultur och religion. När han vanhelgade templet i Jerusalem bröt ett uppror ut, lett av den mackabeiska ätten.

År 142 f Kr är befrielsekampen vunnen, och Israel är åter självständigt, för första gången på nästan 450 år.

Den glädjen varar i åttio år. År 63 f Kr erövras sedan landet av romarna och blir en romersk provins, vilket det sedan förblir under hela den tid när Nya Testamentets händelser utspelar sig.

Herodes den store, som regerar vid tiden för Jesu födelse, var en lydkung under romarna.

När Johannes Döparen träder fram är han alltså den förste profeten på mer än 400 år. Undra på att det blev stor rörelse kring honom! Hade profeter varit vardagsmat hade knappast hans tjänst fått ett sådant genomslag. Igen ser vi hur allt är planerat och förberett!

Nya Testamentets skrifter – deras kronologi, innehåll, och situationen de skrevs i.

Den politiska situationen i Israel och Medelhavsområdet strax före och under den tid NT:s händelser utspelar sig såg i stora drag ut så här:

Romarriket

År 44 f Kr mördades Julius Caesar, och efterträddes av sin unge släkting Gaius Octavius, den förste romerske kejsaren. (Julius Caesar bar egentligen aldrig kejsartiteln, han var diktator, och före honom var Rom en republik)

Gaius Octavius är bättre känd under sin hederstitel, Augustus. Det var han som gav order om skattskrivningen vid tiden för Jesu födelse, han regerade i hela 56 år.

Mänskligt sett var skattskrivningen av hela romarriket bara ett led i den administrativt begåvade kejsarens konsolidering av imperiet. I verkligheten var det skattskrivningen som gjorde att Jesus blev född i Betlehem i enlighet med profetian. Annars hade den höggravida Maria naturligtvis fött sitt barn i andra ändan av landet, där hon bodde.

År 14 e Kr efterträddes han av Tiberius, som regerade fram till år 37.

Det var Tiberius, som år 26 utnämnde Pontius Pilatus till landshövding i Judéen.  När han gjorde detta placerade han också den man, som senare skulle komma att döma Jesus till döden, på plats i Israel. Hade Pilatus varit en normalt duglig romersk landshövding hade Jesus nämligen sannolikt blivit frikänd. Den romerska rätten avrättade bara sådana som faktiskt gjort sig skyldiga till något brott. Men nu var Pilatus en klåpare av stora mått, som genast från början gjorde sig omöjlig bland judarna, och drog på sig upprepade klagomål till kejsaren över sitt sätt att sköta sitt uppdrag. När målet mot Jesus kom upp, visste han alltså att kejsaren redan hade ögonen på honom, och att han satt löst om där kom ytterligare klagomål. Han hade alltså helt enkelt inte råd att riskera fler klagoskrivelser till Rom från de judiska ledarna. Alltså offrades en oskyldig man för att han skulle få sitta kvar. Här ser vi igen, hur Gud styr historien!

Efter honom kom Caligula, som regerade 37 – 41.

Han efterträddes i sin tur av Claudius, hans kejsartid varade i 13 år, fram till 54

Under Caligula och Claudius, och första delen av Neros regeringstid fick de kristna i stort sett vara ifred för romarna. Visst förekom sporadiska lokala förföljelser, men ingen systematisk sådan. Romarna betraktade i princip kristendomen som en sekt inom judendomen. Den kristna missionen fick pågå tämligen obehindrat ända fram till 60-talet. Claudius förvisade visserligen alla judar från Rom år 49, detta på grund av våldsamma konflikter mellan de kristna judarna och andra judar, men det kan knappast kallas förföljelse..

Efter Claudius tog Nero över, och regerade till år 68, då han begick självmord i samband med ett uppror mot honom.

År 64 drog Nero igång den första massiva förföljelsen mot de kristna, detta för att han behövde en syndabock. Rom brann nämligen det året, det spreds rykten att kejsaren själv var ansvarig för branden, och i det läget fann han för gott att skylla på de kristna, som redan av många betraktades som litet konstiga och misstänkta. Den förföljelsen var dock begränsad till staden Rom, den spred sig inte desto mer ut över riket.

Under tiden 69 till 96 regerade sedan i tur och ordning Vespasianus, Titus, och Domitianus.

Vid den tiden stod Rom på höjden av sin makt, Medelhavet var ett romerskt innanhav, och romarriket sträckte sig från Rhen och Skottland till persiska viken och Kaukasus. Det här gick kejsarna mer och mer åt huvudet, och en officiell kejsarkult tog form, och blev något av statsreligion. Alla skulle tillbe kejsaren som gud, annars betraktades man som illojal.

De kristna kunde inte gå med på detta, och det blev startskottet till systematisk förföljelse. Domitianus var den förste som gav order om att de kristna skulle utrotas i hela romarriket. Från 93 och framåt förföljdes de kristna hänsynslöst i flera år. Uppenbarelsebokens vilddjur och denne Domitianus har en del gemensamma drag, och han kan betraktas som en förebild till Antikrist.

Judéen

Herodes den store regerade 37-4 f Kr. Jesus föddes alltså sannolikt ca fem år före vår tideräknings början, eftersom han föddes under slutet av Herodes´regeringstid.

Efter Herodes´ död delades den romerska provins han styrt i tre delar mellan hans tre kvarvarande söner.

Den Herodes, Herodes Antipas, som lät halshugga Johannes Döparen, och som Jesus kallar ”den räven”, och som lät klä Jesus i kungamantel när Pilatus försökte kasta över den heta potatisen åt honom, var den av Herodes den stores söner, som fick Galiléen och Peréen på sin lott. Han blev senare avsatt och landsförvisad av den romerske kejsaren Caligula omkring år 40.

Den tredje Herodes, som NT nämner, är Herodes Agrippa I, som blev kung efter Antipas år 41. Hans förföljelse av de kristna och hans makabra slut omtalas i Apg 12.

Sedan finns där också en fjärde Herodes, Herodes Agrippa II, som regerade från år 53. Det är denne Agrippa, som sedan dyker upp i Apg 25:13 – 26:32, när Paulus blir förhörd.

Man kan bli en aning förvirrad av alla dessa Herodesar, om man inte har koll på när de regerar!

Det var naturligtvis hela tiden romarna, som hade den verkliga makten. De judiska kungarna var inte mycket mer än ett slags krönta statstjänstemän i romarriket.

Nya Testamentets skrifter i tidsordning

Jakobs brev, ca år 50

Jakobs brev är inte skrivet av aposteln Jakob, som man kunde tro, det är skrivet av den äldste av Jesu yngre halvbröder, som också hette Jakob.

Han skriver i en brytningstid, när kristendomen ännu huvudsakligen var en sekt inom judendomen, och hednamissionen just hade börjat.

Brevet betonar vikten av helgelse, och att tron ska leda till ett helgat liv, inte bort från det.

1 Tessalonikerbrevet,   ca år 50

Under sin andra missionsresa, omkring år 50, grundade Paulus en församling i Tessalonika, men blev bortjagad från staden efter bara några veckor, Apg 17.

Han hade alltså inte hunnit undervisa och vägleda församlingen desto mer, och brevet han skriver är tänkt att avhjälpa de värsta bristerna. 1 Tess är alltså att betrakta som ett ”grundläggarbrev”, som meddelar viktiga sanningar om vad som behöver finnas med som grundundervisning och mönster för kristet liv i Guds församling.

2 Tessalonikerbrevet,   ca år 50

Paulus skriver det här brevet i en situation där förväntan inför Jesu tillkommelse har blivit överhettad och osund.  Uppenbarligen har också förfalskade brev, som utgetts för att vara skrivna av honom, cirkulerat i församlingen och hällt mer bensin på brasan.

Aposteln lugnar ner situationen genom att beskriva det som måste ske innan det kan bli tal om någon Jesu återkomst. Viktig information om den yttersta tidens skeende!

Galaterbrevet, ca år 54

Här möter vi en upprörd apostel, som ser det arbete som han hade utfört i Galatien åtta år tidigare under sin första missionsresa, i fara att undermineras och förstöras av människor, som hävdade att det inte räcker med att sätta sin tro till Jesus, man måste också hålla lagen. Det var alltså fråga om judar, som visserligen kommit till tro på Jesus, men också fortfarande höll strängt på lagen, och menade att också hedningar, som kom till tro, måste åläggas att hålla Mose lag för att kunna bli frälsta.

Som försvar av evangeliets grundsanning om frälsning genom Kristi kors, och inget annat, är Galaterbrevet enastående.

Man kan också läsa det som handbok i hur man tar livet av en väckelse, och därmed också var man eventuellt kan söka problemet när församlingen stagnerar.

1 Korintierbrevet,         ca år 55

Församlingen i Korint hade grundats under den andra missionsresan, omkring år 50.

På fem år hade man sedan där lyckats ställa till med en osannolik härva av partistrider, lösaktighet, personstrider, missbruk av nattvard och nådegåvor, och så vidare. Paulus anger bara en grundläggande orsak till problemen, nämligen att korintierna fortfarande är barn i Kristus och kvar i ett köttsligt sinnelag.

Mycket av det, som idag försöker infiltrera den kristna församlingen, har Paulus redan för nära 2000 år sedan tagit itu med i de båda Korintierbreven! Gör vi som de gjorde i Korint, då är diagnosen ensamma för oss som för dem!

Om Galaterbrevet blev skrivet mot lagiskheten, kan Korintierbreven sägas vara skrivna mot laglösheten.

2 Korintierbrevet,         ca år 56

De upproriska elementens reaktion på uppläxningen de fick i 1 Kor var att helt enkelt börja ifrågasätta Paulus och hans apostlaskap. Om Paulus kunde fås att framstå som en inte så alldeles äkta apostel, behövde man ju inte bry sig så mycket om vad han sade!

I dagens läge har man istället valt att ifrågasätta om apostelns ord verkligen är att betrakta som Guds Ord. Samma taktik är det i grund och botten fråga om, samma upprorets ande också. Resultatet är också detsamma – den som inte vill erkänna Herrens apostel kommer inte själv att bli erkänd.

Det här brevet är  skrivet som motgift till upprorsgiftet – fast där finns mycket annat också!

Anvisningarna om hur en kristen ska handskas med pengar är fortfarande i kraft, varningen för falska apostlar likaså.

Romarbrevet,              ca år 57

Det här är lärobrevet framför andra, en samlad framställning av det evangelium Paulus hade fått sig givet av Herren att predika för hedningarna, alltså alla ickejudar.

Paulus har ännu inte besökt Rom när han skriver detta, han skriver det som en presentation av vem han är och vad han står för.

Romarbrevet kan man med fördel läsa enligt samma princip som när man lär sig bågskytte: ”Först ska man lära sig skjuta, sedan kan man börja lära sig att träffa.”.

I överförd bemärkelse blir då detta något i stil med: ”Först ska man läsa det tills man kan texten, vet vad där står, sedan kan man börja växa i förståelse av det man läst.”

Den, som vill förstå vad trons lydnad är för något, får svar på många frågor i Romarbrevet.

Romarbrevets elfte kapitel innehåller också apostelns förklaring av Israels plats i Guds frälsningsplan.

Markusevangeliet ,       ca år 60

Markusevangeliet är närmast att betrakta som evangelium enligt Petrus. Markus var under olika perioder nära medarbetare till både Petrus och Paulus, men som Paulus  inte hade några minnen från Jesu jordevandring, är det naturligtvis Petri berättelser Markus återger.

Han beskriver Jesus med tyngdpunkten på bilden av ”Herrens tjänare”, som vandrar omkring och gör gott, och botar dem som är under den ondes våld. Dispositionen påminner om den predikan Petrus håller i Kornelius hus! Apg 10

Lukasevangeliet,          ca år 60

Lukas är historikern bland evangelisterna. Själv inget ögonvittne har han omsorgsfullt samlat och strukturerat alla tillgängliga uppgifter om Jesu liv och undervisning från dem som var med. Resultatet är ett evangelium som tydligast av alla beskriver Jesus som den barmhärtige och förlåtande Frälsaren. Berättelserna om synderskan i fariséens hus, om den förlorade sonen, det vilsegångna fåret, och den borttappade silverpengen finns alla i Lukas.

Man har en känsla av att detta är det evangelium som är skrivet speciellt för sökarna, de som ännu inte bestämt sig, men är nyfikna på Jesus!

Efesierbrevet,              ca år 61

Det här är ett av de brev Paulus skrev under sin första fångenskap i Rom.

Det har kallats ”församlingsbyggarbrevet”, men jag skulle hellre kalla det ”gudsplansbrevet”.

Det förefaller mig nämligen som om det skulle vara Guds plan med församlingen, och ondskans motstånd mot den planen, som är brevets huvudtema.

Även om brevet innehåller förmanande avsnitt har man ändå ingen känsla av att han skriver för att ta itu med missförhållanden i församlingen, mer då en varnande ton, varning för vad som kan komma att hända om de inte är på sin vakt.

 Filipperbrevet,             ca år 61

Det här är brevet som är skrivet av en som har ”hittat skatten i åkern”, i sin glädje gett bort allt han förr hade för att få den skatten, och nu försöker förmedla det han sett och fått åt sina adressater. Brevet är skrivet av en som sitter fängslad, men apostelns ande bär inga bojor – inte heller Guds ord.

 Kolosserbrevet,           ca år 61

En kampskrift mot religiöst väsende, sådant som smyger sig in och börjar skymma Jesus.

Första kapitlet innehåller en mäktig beskrivning av Kristi makt och härlighet, detta som till kontrast till de fattiga gnostiska fantasier aposteln sedan går emot och avslöjar. Vid den här tiden hade de första gnostiska strömningarna börjat göra sig gällande, en religionsblandning, som utgav sig för att sitta inne med hemlig frälsande kunskap, vilken delgavs de invigda.

Själv inspärrad tar aposteln till den utväg som återstår honom att vägleda de unga församlingarna, han skriver till dem.

Tyvärr har församlingarna i Mindre Asien redan börjat vända sin grundare ryggen – märkligt hur vi människor ska ha så mycket lättare att tro på lögnen än på sanningen!

Varningen för ängladyrkan, eller att vara osunt upptagen med och intresserad av olika andevarelser är nog så aktuell också i vår tid, när internationellt kända förkunnare ibland talar vitt och brett just om sina änglakontakter!

Brevet till Filemon,       ca år 61

Det mest personliga av alla breven – men också det som innehåller de viktiga orden ”Utan ditt samtycke ville jag inget göra, för det goda du gör ska ske av fri vilja, inte av tvång!”

Den kristne som tar till sig de orden kan sedan tjäna Herren i frihet och med glädje!

Också denna epistel är ett fångenskapsbrev. Paulus utnyttjade tiden istället för att sitta och tycka synd om sig själv!

 1 Petrusbrevet,            ca år 62

Här skriver den uppmuntrande själavårdaren! Man märker tydligt vilket herdehjärta aposteln har – brevet avslutas också med en förmaning till just herdarna i församlingarna.

De han skriver till befinner sig under yttre tryck i form av förföljelser och svårigheter.

Apostlagärningarna,     ca år 63

Historikern Lukas har skrivit också denna bok, och nu skriver han i långa stycken som ögonvittne! Han slår uppenbarligen följe med Paulus i Troas, Apg 16:10 – före det har han skrivit i ”de”- form, men här övergår han till ”vi”.

Apostlagärningarna är i NT vad Josuas bok är i GT, beskrivningen av vad ett folk som till det yttre är hopplöst underlägset kan göra när Gud är med dem!

I Apg görs de första gränsdragningarna mellan judendom och kristendom. Herrens Ande uppenbarar en bit i taget hur genomgripande effekt Jesu död och uppståndelse verkligen har på allt! Förhållandet till Gud, till medmänniskan, till egendomarna, till de gammaltestamentliga offer- och renhetsföreskrifterna, till hedningarna – allt ändrades.

I Lukas´berättelse om den första kristna församlingens födelse och expansion finner man ännu inte något spår av förföljelse från romarnas sida, de kristna bemöts sakligt, och ibland till och med med en viss välvilja av de romerska myndigheterna. Motståndet kom främst från judendomens förkämpar.

1 Timoteusbrevet,        ca år 63

Fast adressaten är en enskild person har det här brevet massor att ge vad det gäller församlingen, hur den ska ledas, vad dess budskap ska vara, hur man ska prioritera, och vad man behöver försvara sig mot.

Timoteus är nämligen församlingsföreståndare i Efesus när han får det här brevet, och det är för att uppmuntra och vägleda honom i det arbetet, som aposteln skriver!

Situationen i församlingen är uppenbarligen splittrad och svår. Varningarna i Apg 20 och i Efesierbrevet har uppenbarligen inte gått hem, och ondskans andemakter har kunnat ta sig in, främst via villolärare som enligt uppgift predikade att uppståndelsen redan skett, alltså något i stil med vår tids extrema framgångsteologer. Aposteln förliknar detta med att ha lidit skeppsbrott i tron.

När vi människor inbillar oss att vi riktigt kommit ut på det andliga djupet kan vi i verkligheten ha gått på grund…

2 Petrusbrevet,            ca år 64

Om 1 Petr till en del handlade om hur man handskas med en förföljelsesituation kunde man säga att 2 Petr handlar om hur man identifierar och handskas med en förförelsesituation.

I 1 Petr beskrivs angreppen utifrån, i 2 Petr mer de som kommer inifrån församlingen.

Språket är målande och uttrycksfullt, ingen behöver sväva i något tvivelsmål om vad aposteln vill säga om dem, som ser Guds församling som något at utnyttja och slå mynt av!

Brevet till Titus,       ca år 64

Det här brevet har mycket gemensamt med 1 Tim, både Timoteus och Titus befinner sig i samma uppgift, fast på olika platser, och de problem de möter tycks också ha varit tämligen likartade. I det här brevet lyfter dock Paulus fram upproriskhetens fördärvliga inverkan tydligare än i 1 Tim

Den raka uppmaningen att förmana dem som behöver förmanas, och att göra det strängt, får mig att tänka på det gamla ordspråket att sådant läder ska sådan smörja ha. Att ta i synd och lögn och upproriskhet med silkesvantar tycks inte vara vad Paulus anbefaller!

 2 Timoteusbrevet,        ca år 64

Här har vi något man kunde kalla ett andligt testamente. Paulus vet att det här är sista gången han skriver till Timoteus.

Uppmaningarna att vara beredd att bära lidande för evangeliet, och att inte predika vad som ”kliar folk i öronen”, utan istället hålla sig till sanningen, oavsett responsen, är fortfarande lika viktiga!

Aposteln sitter återigen fängslad, och nu väntar han på att avrättas.

Matteusevangeliet         ca år 65

Om Lukas är historikern bland evangelisterna är Matteus teologen och systematikern. Det är fascinerande att se hur den helige Ande har använt fyra helt olika personligheter till att belysa Kristus från alla sidor!

Matteus förefaller att i första hand skriva om Jesus som Davids son, den utlovade konungen, det är hans infallsvinkel, det som han tänker på och hur han har lärt känna Herren.

Judas brev                   ca år 80

Det här brevet har mycket gemensamt med 2 Petr, situationen det skrivs in i är likartad, och varningen minst lika skarp. Problemet med falska profeter, som utnyttjade församlingarna, bredde tydligen ut sig mer och mer. Judas använder inte uttrycket ”Av deras frukt ska ni känna dem”, men det han skriver innebär just en uppmaning till att pröva frukten.

Hebréerbrevet              ca år 80

Det enda brevet i NT med okänd författare – nå, okänd är han inte, det är ju Anden som har inspirerat det, men det mänskliga redskapet har vi inget namn på.

Bland dem som har föreslagits förefaller Barnabas eller Apollos vara två av de troligaste, men vi vet inte. Inom urkyrkan var man dock överens om att det var skrivet antingen av en apostel eller en nära medarbetare till en apostel.

Dateringen är osäker, när man läser Hebréerbrevet får man ett intryck av att offertjänsten i templet fortfarande pågick, och eftersom templet förstördes och offrandet upphörde år 70 skulle detta kunna placera det här brevet i slutet på 60-talet.

Brevet är skrivet till judekristna, som befinner sig i farozonen för att ge upp det pressade livet som kristna, och återvända till judendomens relativa trygghet – i det romerska imperiet hade judendomen status som officiellt godkänd religion, och fick således fritt utövas.

Man kan säga att detta är det brev som är skrivet till dem som funderar på att ge upp.

1 Johannesbrevet         ca år 90

Brevet är skrivet i en situation där den s k gnosticismen med dess religionsblandning och mysterieläror har börjat infiltrera församlingarna. Johannes ser dock något annat och värre bakom det som syns på ytan. Han identifierar den ande som ligger bakom som Antikrists ande!

1 Joh kan läsas som ett signalement på Antikrist, och de som är drivna av Antikrists ande.

2 Johannesbrevet         ca år 90

 Ärendet är samma som i 1 Joh, men här har vi också en skarp varning för kompromiss och falsk tolerans!

 3 Johannesbrevet         ca år 90

En kortfattad varning för maktmänniskor som söker position i församlingen, och en uppmaning att inte ställa sig under dem.

Johannesevangeliet       ca år 94

Här möter vi det annorlunda evangeliet. Eftersom Johannes skrev sitt evangelium trettio år senare än de andra har han naturligtvis haft tillgång till det de skrev, men han har inte alls använt sig av dem. Istället har Guds Ande lett honom att skriva det evangelium, som, där de andra beskriver Jesus som Herrens tjänare, som den gode herden, och som kungen, istället väljer att beskriva Kristus som Guds Son, som den som är av evighet och är ett med Fadern.

Johannes har använt hela fem kapitel på att berätta om Jesu sista kväll tillsammans med lärjungarna, och han är den ende av evangelisterna som återger Jesu avskedstal.

Uppenbarelseboken     ca år 95

Under förföljelserna under kejsar Domitianus på 90-talet internerades många kristna från mindre Asien på ön Patmos utanför det som nu är Turkiets kust.

Dit fördes också den gamle aposteln Johannes, han var vid det laget över åttio år gammal.

Under sin vistelse där fick han ta emot de märkliga profetsyner gällande den yttersta tiden, som återges i Uppenbarelseboken.

Den sista boken i vår bibel är alltså också den kronologiskt sista.

I enlighet med vad som står på de sista raderna i den har vi nu bara att hålla fast vid det vi har fått, utan att ta bort något, och utan att lägga till något!

Det var en delbeskrivning av konsten att neutralisera Guds Ord – i totalkonceptet ingår naturligtvis också annat!

”Först delar man upp innehållet i apostlarnas brev i undervisande och förmanande avsnitt.

Sedan tar man de förmanande avsnitten och säger att de är präglade av den tidens kultur och synsätt. Sedan behöver man inte bry sig om dem längre.

Så tar man de undervisande avsnitten och gör teologi av dem, och sedan är man av med dem också, för då har man förvandlat det levande Ordet till religiösa frukter från kunskapens träd.

Jesus förvandlade vatten till vin i Kana.

Vi tycks vara bättre på att göra det motsatta – förvandla vin till vatten.

Ibland hörs det klagomål på att det ena eller det andra i församlingsliv och förkunnelse är så ”urvattnat”.

Vad är det för vatten det då har legat i, det som blivit urvattnat?

Jag är uppfödd ute i Vasa skärgård, och fisk var basföda. När man hade saltad abborre på menyn, lade man den först i vatten ett tag för att vattna ur saltet, innan den skulle kokas och ätas. Då blev den behagligare i smaken!

Samma behandling ges nu åt Guds Ord i den finländska kristenheten.

Vattnet som används, det är den inställning till Ordet som prånglats ut och smugits på oss, en inställning som t ex tar sig uttryck i ordet ”bibelsyn”. Med det menas då att man ser på Bibeln på det ena eller det andra sättet.

Den här inställningen är fel från början!

Inte ska vi gå omkring med ”bibelsyner”, med en inställning av att det primära är hur jag ser på Bibeln!

Det primära är naturligtvis hur Bibeln ser på mig! Det har jag att lyssna in, det har jag att ställa mig efter!

Sen är det förstås viktigt att jag respekterar det Gud säger, annars lär jag inte lyssna.

De krafter, som vill neutralisera Guds Ord, vet naturligtvis detta. alltså gör de vad de kan för att utrota den respekten.

Ett vanligt sätt är till exempel att säga ”Paulus skriver”, och sedan behandla det, som den helige Ande har sagt genom aposteln, som om det bara vore ett uttryck för Paulus´eget mänskliga tyckande.

Då behöver man ju inte längre visa det skrivna någon större respekt!

Då kan man strunta i det och bortförklara det av hjärtans lust.

Tänk på det här, nästa gång du råkar ut för det! Du är föremål för en försåtlig kampanj, som vill få dig att börja gradera sanningen och vikten i de olika bibelböckerna utifrån  vem, som råkar stå som nedskrivare av Guds tilltal!

Lyckas man prångla ut den bibelsynen åt dig, då kommer detta att ha en förödande inverkan på din respekt för Bibeln, och på din vilja och förmåga att underordna dig Gud.

Att utgå från Gud, och hans syn, eller att utgå från sig själv och sin egen syn, vilken den nu är, det är frågan.

Det ena är vin, det andra neutraliserat vin = vatten.

Det ena är salt som svider och renar, det andra är antingen det religiösa tänkandets paketerade salt, eller salt som mist sin sälta.

Alla sådana argument har sitt ursprung hos honom, som först sade ”Skulle då Gud ha sagt”, och behöver följaktligen bemötas!

Det är alltså viktigt att tydligt avgränsa vad det egentligen är, som det talas om, vad det är Guds Ande avser, när Han uttrycker sig så här genom Paulus!

Annars är det lätt hänt, att man blir missförstådd, när man citerar den här bibelversen!

Själv tror jag att Guds ord är sanning.

Jag tror att Jesus menar exakt vad han säger, när han säger att inte en prick eller bokstav ska försvinna, förrän allt är fullbordat.

Jag tror att hela Skriften är inspirerad, ”inandad” av Gud.

Jag är övertygad om att de människor, som skrev ner Bibelns böcker och brev, var ledda av den helige Ande från början till slut, när de gjorde det.

Uppenbarelsen, den Guds kunskap vi har i Ordet, den är inget styckverk!

Vi har fått veta allt vi behöver veta för att komma till tro på Jesus, och vi har fått veta allt vi behöver veta för att leva det kristna livet.

Vad är det då som är ofullkomligt?

Svaret på den frågan är tvådelat.

För det första, så har ju inte uppståndelsen skett än,

Vi ser inte Gud med våra ögon, eller hör honom tala, på samma sätt som människorna gjorde före syndafallet.

”Nu ser vi dunkelt, då ska vi se klart”. skriver aposteln.

För det andra, det ofullkomliga finns med i allra högsta grad då, när det blir fråga om vår egen kunskap, människans insikt i andliga ting.

Detta därför att en människa inget kan ta på det här området, om det inte blir henne givet!

Samme Ande, som inspirerade Ordet från början, uppenbarar också dess innehåll i dag för oss människor, och detta är enda vägen till sann insikt.

Ibland stöter vi människor på sådana saker, som Skriften visserligen ger besked om, men det är besked, som inte är så alldeles enkla att pussla ihop för det mänskliga förståndet.

Vår tankevärld är ju oftast, tyvärr, färdigt bebyggd med det som Bibeln kallar ”tankebyggnader”, alltså föreställningar som står i strid med Guds kunskap, och när då Guds uppenbarelse ska landa i oss, finns det redan något på landningsplatsen…

Inför detta problem väljer en del att förkasta Skriften som gudomlig uppenbarelse.

Man säger då, att Bibeln är att betrakta som ett rent mänskligt dokument, som man kan studera och förstå som vilken annan text som helst.

Ormens gamla fråga, ”Skulle då Gud ha sagt”, blir besvarad med ett människotänkandets rungande ”nej, Gud har inte sagt något alls”.

Andra säger, att Bibeln visserligen innehåller Guds Ord, men att där också finns mycket annat, så det gäller att vaska fram guldkornen och lämna resten.  Som vaskpanna använder man då det mänskliga förnuftet, och dess produkt, alltså de ovannämnda människotankarna, och det blir det, som för tillfället passar en själv eller tidsandan, som förklaras vara guldkorn.

Resten åker ut med vaskvattnet.

Ormens fråga blir besvarad med ett ”Ja, det i Bibeln som passar mig, det har Han sagt!”

Så finns det de, som försöker lösa problemet genom förenklingar.  Man väljer en knippe bibelord och gör en lära av dem, och bortser från eller bortförklarar de texter, som inte riktigt vill passa in i förenklingen. Detta är vad som kallas ”vindkast i läran” i Ef 4.

Det är här inte fråga om vindkast utanför läran, utan i läran!

På den vägen har vi fått ett otal ensaksrörelser genom tiderna i Kristi kyrka, rörelser som fått tag på en biblisk sanning, och hävdar den på ett osunt och överdrivet sätt, eller som fått tag på en del av en biblisk sanning, och tappat balansen genom att förkasta den andra halvan av den.

Ormens fråga får här i praktiken svaret: ”Det som jag tycker är viktigt och riktigt, det har Han sagt!”

Det blir alltså det egna tänkandet och tyckandet, människotankarna, som också i detta fall styr bibelförståelsen – eller bristen på förståelse…

Det finns också en riktning, där man tror sig kunna läsa sig till en tillräcklig förståelse av Guds ord enbart genom att studera Bibeln, och också vad som står att finna i andra böcker om vad Gud har uppenbarat för andra människor, och sedan systematisera det och strukturera det på mänskligt manér.

Detta blir då lätt mer än huvudets förståelse än en hjärtats.

Uppenbarelse kan inte plockas från kunskapens träd!

Det är den som söker som finner, inte den som enbart plockar åt sig av det som andra funnit!

Här kommer man då fram till ett ”JOI, det som står i Bibelsn, det har Gud sagt, men det är det som jag kan förnuftsmässigt förstå och omfatta, det är det Han har menat med det Han har sagt!”

Så var det då återigen det mänskliga tänkandet som drog det längsta strået…

Sedan kan man också tänka sig en hållning, där man bekänner sig vara i totalt behov av Guds Andes vägledning, för att kunna både få och växa i en sann förståelse av Guds Ord.

Det här är den hållning som bekänner Guds Ord vara sanning, och som ställd inför skenbara motsägelser och svårförståeliga saker säger ” Ditt Ord är klart och sant, men min förmåga att förstå det är synnerligen ofullkomlig, och mitt förstånd är tämligen förmörkat, så jag begriper inte det här, om inte du, Herre, uppenbarar det!”

Det här är en hållning, där man inser att Gud inte ger oss ljus och uppenbarelse över sitt Ord och Sin vilja bara för att tillfredsställa vår nyfikenhet, eller för att vi ska predika om det, som vi har fått förstå, för andra, utan först och mest av allt för att förändra oss och forma våra liv och vårt tänkesätt på ett sådant sätt att Kristus kan börja ta gestalt i oss!

Då kan man ta till sig av det, som de andra har sett, för vägvisare behövs, men man låter det inte bli en genväg förbi det egna sökandet, den egna brottningen med Gud.

Man behöver inte skrämmas av tanken att ens teologi och min kunskap kanske ändå har några lösa ändar någonstans, för det är Kristus som frälser en, inte hur heltäckande ens kunskap är!

Och inte behöver man blunda för att det finns saker i Bibeln som är svåra att förstå – till och med Petrus skriver ju att det i Pauli brev finns ett och annat som är svårt att förstå, utan att tydligen uppleva detta som något problem!  I samma sammanhang jämställer han nämligen det Paulus skriver med de övriga Skrifterna, och förklarar därmed att han ser Pauli undervisning som rätt och av Gud auktoriserad på samma sätt som GT:s skrifter är det!

Det  är den här sist beskrivna hållningen jag själv känner mig mest hemma med.

Där får jag öppet säga som det är, att min kunskap och insikt är begränsad, jag får vara medveten om att på samma sätt är det för alla mina bröder och systrar i Herren,  vilket gör att jag inte behöver ha den allra högsta höjden på tröskeln för vem jag ska kunna kalla broder!

Och jag kan frimodigt hålla fast vid att Guds Ord är fullkomligt, även om där finns ett och annat, som inte är så lätt att förstå för en ofullkomlig människa…

Och här får den gamle ormen slutligen det rätta svaret på sin fråga, det svar han absolut inte vill ha, nämligen ett förbehållslöst ”Ja, det har Han!”