Detta innebär att vi människor av idag, som lever präglade av syndafallets följder, inte automatiskt kan räkna med att allt ska fungera utan problem när vi gifter oss!

Man kan se detta genom att jämföra hurudana Adam och Eva, det första paret, var före syndafallet och efter.

Gud hade varnat dem, och sagt att de skulle dö, om de åt av den förbjudna frukten. I hebreiskan lär ordet för ”dö” två gånger efter varandra – de skulle alltså ”dö, dö”, vilket kan översättas med ”döende dö”. Det Gud säger är alltså att en dödsprocess skulle komma att starta i dem i det ögonblick de vänder sig bort från Honom!

Nå, vad var det så, som hände, efter att de hade lyssnat på den som ifrågasatte Guds ord till dem?

Efter syndafallet fick de ett behov av att gömma sig.

De dolde sig för varandra – band ihop fikonlöv att ha som kläder.

De gömde sig för Gud bland buskarna.

Före syndafallet var hade de varit helt öppna inför varandra, och inför Gud. De var nakna, och skämdes inte över det, står det, och detta handlar om mer än bara kroppslig nakenhet!

När döden börjar verka i dem, genom att de plötsligt bär på skuld och upplever fördömelse, är första följden av detta att de blir främmande för varandra och för Gud. De skiljs åt från varandra, blir ensamma, de som förut var ett med varandra.

Man kan ofta se samma mönster upprepa sig äkta makar emellan i nutid. Samma dödsprocess, som drabbade det första paret, tar sig uttryck i att äkta makar ofta har hemligheter för varandra, ljuger så smått för varandra, och när sånt sedan kommer fram, då förstör det förtroendet mellan makarna.

Vilket i sin tur leder till besvikelse, misstänksamhet, svartsjuka och annat ont.  ”Ni ska döende dö….”

Hemlighetsmakeri och lögner får man alltså se upp med om man vill bygga ett gott äktenskap!

Men hur ska man då bli av med behovet av att gömma sig, dölja sig? Jo, det sker genom att man lever i frälsningen, lever i syndernas förlåtelse. Då blir man av med både skuld och skam!

Ett äktenskap sådant, som Gud hade tänkt det, bygger på Jesus, på frälsningen, på syndernas förlåtelse!

Den som är förlåten behöver inte känna sig skyldig och dålig, och den som inte känner sig skyldig behöver inte gömma sig!

Efter syndafallet fick de också behov av att skylla på varandra, på ormen, och litet grann på Gud också, för den delen.

När man skyller på någon, då innebär detta också att man anklagar den man skyller på. Detta är den syndiga människans reaktion när hon själv känner sig skyldig: hon försöker exportera sin skuld genom att skylla på/anklaga någon annan.

När två äkta makar börjar bolla skulden för att de har problem mellan sig genom att skylla på varandra, då blir allt bara värre hela tiden, det här glödande helvetesklotet av anklagelse och fördömelse blir nämligen bara hetare ju fler gånger det kastas!

Det här så destruktivt som något kan vara för den inbördes relationen, så det här beteendet måste brytas!

Istället för att anklaga varandra behöver man välja att be Herren om förlåtelse och rening för det man själv har brutit, och sen tar man den förlåtelse man själv har fått, och ger den vidare genom att förlåta den andra parten.

Det går åt mycket förlåtelse när två bristfälliga människor ska leva tillsammans, men det finns också mycket att få hos Herren!

Sedan är det också viktigt att vara inställd på att följa Sokrates´ goda råd: ”Människa, känn dig själv!”

I arsenalen av verktyg, som vi tar till för att kunna gömma oss, ingår nämligen självbedrägeri som en viktig del!

När jag gick i skolan någon gång i forntiden, fick vi lära oss en ramsa på modersmålslektionerna, som började så här: ”Av, bland, efter, som, för, förbi, i, kring, mellan, hos…”

Det handlade alltså om prepositioner.

När man ska till att försöka  lära känna sig själv, och förstå hur man fungerar i relation till andra människor, är det nyttigt att kolla upp hur man använder sådana., framför allt ”av” och ”för”!

Som kristen vill man ju gärna tro att man gör och säger saker av kärlek, visst? Vi har ju fått lära oss att så ska en god kristen göra.

Alltså går man in för att säga och göra rätta, goda saker, förhoppningsvis också i sitt äktenskap, och tänker sig att man gör det av kärlek till den andra.

Tyvärr kom det en otrevlig sak in i mänskligheten i syndafallet, nämligen tanken, förnimmelsen, att kärlek är något, som måste förtjänas på olika sätt. Detta medför att vi ofta, utan att ens inse det, gör saker, inte av kärlek, utan för kärlek, alltså för att andra ska tycka om oss!

Skillnaden märks i att man, när man gör saker för att bli omtyckt, reagerar med ilska och besvikelse, om ens ansträngningar inte ger önskat resultat.

Gör man detsamma av kärlek, då råkar man inte ut för några sådana biverkningar.

När man försöker vara en trevlig och god person för att andra ska tycka om en, då sysslar man i verkligheten med manipulation, och det känner ofta den andre av. Eftersom manipulation är en form av maktutövning, reagerar man på den som på all annan maktutövning: antingen med underkastelse, där man ger manipulatorn vad han vill ha,  eller med uppror, där man vägrar gå med i spelet.

I ingetdera fallet uppnås någon jämbördig, god gemenskap av det slag, som vår Herre hade i åtanke, när han instiftade äktenskapet.

Att göra saker för kärlek är att försöka köpa kärlek, och sådant är ett uttryck för att man fortfarande sitter fast i den dödsprocess, som syndafallet initierade.

Missförstå mig inte nu. Det här är ingen frälsningsfråga, inte något som leder till den eviga döden.  Det handlar om ett uttryck för hur vår gamla, köttsliga natur lägger krokben för oss här i tiden, om hur ”köttets sinne är död”, som det står i Romarbrevets åttonde kapitel.

Jesus uppmanar oss att säga nej till oss själva, när så behövs, och ifråga om detta, att lura sig själv att tro att man handlar av kärlek, om m,an i själva verket handlar för kärlek, är det allt skäl att se och säga nej både till självbedrägeriet, och till den lust att styra och dominera en annan människa, som låg bakom det!

Och ja, visst finns där en hel del exempel på människor som hade noll kontroll på sin sexualitet. Abraham går och lägger sig med Hagar – visserligen med sin hustrus goda minne, men ändå. Jakobs försök att balansera sängverksamheten mellan sina två hustrur och sina två bihustrur resulterar emellanåt i något som mer liknar en mardröm än verklighet. Simsons omåttlighet på det sexuella området kom slutligen att kosta honom frihet, syn, och liv. Hela det kungliga haremet räckte inte till för David, han måste bara ha Bat-Seba som extra tilldelning. Och så vidare.

En återkommande fråga för dem alla måste i något skede ha varit: ”Var det värt det?”

I mitt jobb stöter jag av och till på den problematik, som uppstår, när människor faller för frestelser på det sexuella området. Ofta tycks det vara medelålders män, som tappar all vett och all sans, och i något slags tillfällig hormonberusning störtar sig huvudstupa in i något jag inte vill kalla kärleksaffärer – att överge fru och barn för att få litet sex uppfattar jag inte som kärlek, det är bara den tillfälliga förälskelsens begär, plus ett patetiskt försök att återerövra en flyende ungdom.

När man sedan vaknar ur hormonruset, då lär nog frågan inställer sig också för dagens motsvarigheter till Bibelns byxtappare: ”Var det värt det?”

En man i min bekantskapskrets suckade en gång, när det var mycket bekymmer med både tonåringar och vuxna barn: ”Ja, ja, det var fyra sekunders lycka, och sen kom ett helt liv av bekymmer!”

Han hade inte varit ute på några äktenskapsbrytande eskapader, men själva kärnan i det han sade är mycket mer tillämpbart på otukten, än på det han då åsyftade, alltså bekymren med  de egna barnen.

Fyra sekunders njutning, och sen då? Skilsmässa, splittrad familj, barn, som tar skulden på sig för att pappa och mamma skilde sig, raserad ekonomi – och dessutom det ohyggligt nedbrytande budskap, som sänds till omgivningen, om det är en kristen, som ställer till det: ”Ja, sådär bär de kristna sig åt, det ser man ju vad den religiositeten är värd….”

Var det värt det? Är det värt det?

Ordspråksboken är full av varningar vad det gäller det här. Det gäller ditt liv, sägs det!

Dra dig ur i tid, lägg avstånd mellan dig själv och frestelsen, gå inte ens och lek med tanken på hur det skulle vara att få gå i säng med någon annan kvinna än din egen hustru. Försätt dig inte i situationer som kan gå överstyr!

Det är inte värt det!

Detta, att vi människor har en sån här svag punkt, är naturligtvis ingen hemlighet för den onde. Han hjälper så gärna till. både med att ge idéer och ordna tillfällen, och med att ge oss ursäkter och förklaringar varför det här nog på något oförklarligt sätt är OK för mig, fast det i princip är fel…

Så här kan den låta, frestarens lilla vaggvisa:

”Och du, har du sett på grannens fru?

Hon är visst ensam hemma nu!

Mannen är borta, reser och far, och stackars hon ingen tröstare har…

Ta nu din chans, var inte ett nöt! Förbjuden frukt, den är alltid söt!

Ja, i främmande säng, där sover du sött, och sen, när du vaknar, är mycket förött!”

Den sista raden säger han förstås bara för sig själv… den biten får vi komma underfund med själva, sen, när det är för sent.

Det är lätt att tänka att Esau var en idiot, när han sålde sin förstfödslorätt för en tallrik välling

Den sortens idioti tycks dock  vara mänsklighetens allmänna affärsidé.

Vi slumpar bort det värdefulla, byter till sämre, säljer ut Guds goda gåvor till underpris.

Människan säljer ett paradis för ett äpple, sin förstfödslorätt för en grynvälling, sitt liv för en plats i helvetet.

Hon byter ut Guds rättfärdighet mot egna smutsiga trasor, kastar bort levande uppenbarelse och plockar upp död kunskap istället,  och hon ersätter Kristi kropp med en gråstensbyggnad.

Sådan är alltför ofta människans idé om goda affärer.

Att bryta sitt äktenskap, det som Gud har gett och välsignat, att ha sönder andra människor, under det man i sin blinda egoism struntar i bruksanvisningen för mänskligt liv, att riskera sin möjlighet att få Guds Rike till arvedel för att få ett ligg eller två – Esau framstår som rätt smart i jämförelse med detta!

Jag skrev som rubrik ”Till alla medelålders män”, detta därför att jag har stött på den här sårbarheten så ofta just bland den kategorin. Det betyder inte att alla andra är osårbara. Tänk efter före, det är för sent att tänka efter efter!

Och kom ihåg: Det är inte värt det!

”Ja, på den frågan finns bara ett svar: Alla äktenskapen, så klart!” svarade någon lustigkurre.

Den rikssvenske kåsören Cello har ett svar som kommer aningen närmare verkligheten: ”Många äkta makar, som har lovat att älska varandra i nöd och lust, älskar i verkligheten varandra bara i nödfall och när de har lust”.

Sedan fortsätter han så här: ”Orsakerna till olyckliga äktenskap tycks vara så många, att det av allt att döma borde vara mindre tidsödande att ta reda på orsakerna till lyckliga äktenskap! Det där om hur man inte ska bära sig åt, det får båda parter automatiskt reda på genom den högljudda ömsesidiga upplysningskampanj, som börjar samtidigt med bosättningen!

Under första året är det ofta mannen som pratar och hustrun som lyssnar, men redan under det andra året är det hustrun som pratar och mannen som lyssnar. Det tredje året pratar de båda medan grannarna lyssnar, varefter det är grannarna som pratar och kvarteret som lyssnar…”

Han var ordkonstnär, den gode Cello. Dessutom hittade han poänger också i sin ordkonst! Det var det där om att ta reda på orsakerna till lyckliga äktenskap – och till goda relationer överhuvudtaget. Vad grundar man en god relation på?

Cello konstaterar inledningsvis att äkta makar lovat varandra något.

Har man det, då har man också ansvar för att hålla det man lovat! Inte bara i nödfall och om man råkar ha lust, utan hela tiden!

Konsekvensen av löftesbrott är att relationen – alla relationer – försvåras och i längden förstörs.

Vi behöver kunna lita på de människor vi lever nära.

Vi behöver kunna ha förtroende för varandra.

Vi behöver veta att den andre/andra håller vad som lovats!

En av de vanligare orsakerna till strul i relationer är just detta, att man har svikit varandra och blivit besvikna på varandra, att det som lovats inte har hållits, att man har sagt ja, ja, visst, visst, men sedan inte stått för det! Därför behöver vi medvetet gå in för att vara människor, som andra kan lita på, inte minst den egna makan och de egna barnen!

Det är ingen lättvindig sak, inget att ta lätt på, om man lovar något. Hur man sedan förhåller sig till det givna löftet avgör nämligen om förtroendet mellan en själv och ens medmänniskor ska fördjupas eller förflyktigas!

Det fanns en tid, när ett handslag räckte för en affärsöverenskommelse, när det var en hederssak att stå för sitt ord… om det så bara gäller ett löfte om att åka och fiska med ungarna…

Den är inte förbi, inte för den, som lever efter den principen, även om den verkar vara förbi i samhället i stort. Man får säga som Ralf Norrman sade på sin tid, när det var fråga om hur finlandssvenskarna minskar: ”Personligen har jag inte minskat!”

Just det. Själv behöver man ju inte ”följa efter hopen i vad ont är”!

En kristen man satt på flyget på väg hem från en affärsresa. En ung dam hade platsen bredvid honom, och hon började lägga an på honom.

Under deras samtal sade han bland annat så här:

”Jag reser en hel del, och är ibland hemifrån långa tider och känner mig ensam. Ofta har jag mött frestelsen att vara otrogen mot min fru.

Men jag har kommit till slutsatsen att det inte skulle vara värt vad det kostar! Visst skulle jag kunna bedra henne, men då skulle jag rasera grunden för vårt förhållande, för det bygger på ömsesidigt förtroende. Hon litar på mig, och jag litar på henne.

Jag är gammal nog att ha lärt mig att det meningsfulla i livet ligger i att ta vara på relationer. Därför tänker jag inte spoliera den bästa relation jag har!”

Det finns ett uttryck, som jag har kommit att avsky. Det är när människor talar om att de ”känner för” det ena eller det andra.

Om man ”känner för” något tycks det nuförtiden räcka som anledning att göra i princip vad som helst!

Så blir det också ofta så fel som det blir, när det är stundens känsla som styr ens handlande.

Det är nämligen viljan, inte känslan, som ska styra!

Vi behöver lära oss att skilja på de två sakerna, så att vi, när så behövs, kan sätta en beständig vilja mot den tillfälliga känslan, på samma sätt som mannen i exemplet här ovan gjorde!

”I nöd och lust”.

Det kommer väl nödtider, ebbtider, i varje äktenskapsrelation.

Tider då det kan kännas som lättaste utvägen att dra vidare och söka efter grönare ängar.

Tillfällen då det skulle vara bekvämast att strunta i vad man lovade.

Då man möter frestelser till den slags kortsynthet, som sätter stundens tillfredsställelse eller vinning framom allt annat.

Då är det dags att ta  ”jag känner för det här nu” i nackskinnet, och slänga ut det ur sin tankevärld, ta ansvar för sitt löfte och den man gav det till, och att påminna sig om att varje brutet löfte, stort eller litet, har konsekvenser, långtgående konsekvenser, för relationen till den, som jag ”kände för” att svika!

Eftersom det kanske finns fler som tyckte att texten är svår att förstå, publicerar jag nu mitt försök till svar här också!

(Om nån undrar varför jag nu plötsligt skriver så många inlägg på så kort tid, så beror det helt enkelt på att jag är förkyld och hängig, och inte orkar med så mycket annat än att sitta med böckerna och datorn…)

Det Jesus säger i Matt 19: 11- 12 är svar på det som lärjungarna just har sagt i vers 10, när de utbrister att om man sitter så stadigt fast i äktenskapet när man en gång har gift sig, förefaller det inte som någon god idé att gifta sig alls!

I Matt 19:3-9 svarar han på den fråga, som fariséerna ställer i vers 2. Man behöver läsa hela sammanhanget, om det ska bli begripligt!

Tydligen har Jesus tagit upp den här frågan tidigare, och då hänvisat till hur det var i skapelsens morgon, eftersom fariséerna har vädrat morgonluft.
Mose lag gav nämligen utrymme för skilsmässa, 5 Mos 24:1-4, och om de kunde få Jesus att kategoriskt förbjuda all skilsmässa, hade de haft honom fast.

Bland judarna fanns det på den här tiden två skolor vad det gällde förutsättningar för skilsmässa.
Den ena, rabbi Shammais skola, hävdade att det var enbart sexuell otukt, som dög som orsak att skilja sig, den andra, rabbi Hillels skola, menade att det också fanns många andra godtagbara orsaker – i extremtolkningarna kunde vad som helst, som väckte mannens missnöje, duga som orsak att skriva skilsmässobrev. Båda synsätten var gångbara inom den dåtida judendomen.

Utgångspunkten för samtalet var alltså, att om Jesus inte gav minsta utrymme för skilsmässa, då var han fast, om han däremot godtog skilsmässa, även om det var enbart vid otrohet, då var de tvungna att godta det han sade.

Jesus ansluter sig i sitt svar till den hårdare tolkningen, den som ligger närmare Skapelsetanken, och tillägger att om någon ändå väljer att skilja sig från sin hustru, även om hon inte har varit otrogen, och tar sig en annan hustru, då bryter han sitt första äktenskap, och är därmed skyldig till att ha begått äktenskapsbrott.

Nu var det så, att även om de två rabbinernas mening rent teologiskt stod lika starka, så var det Hillels mer liberala syn, som i praktiken var den gällande bland vanligt folk, och lärjungarna hade fram till här dagen tydligen självklart omfattat tanken på att de skulle kunna skriva skiljebrev och bli av med en jobbig framtida hustru utan större problem, och sedan kunna gifta om sig med en förhoppningsvis trevligare kvinna.

Det Jesus säger som svar till fariséerna kommer som en total kalldusch för de lyssnande lärjungarna.
”Ligger det till så här, då är det nog säkrast att inte gifta sig alls!” säger de.

Då har vi då äntligen kommit fram till vers 11.
”Alla förstår inte det ordet, utan endast de som har fått den gåvan”  säger Jesus.
Här är nyckelordet ”gåvan”.
Vad är det för en gåva han talar om?
För att komma vidare med den frågan behöver vi kanske först konstatera, att det ord, som i vers 11 översatts med ”förstå” i Folkbibeln, det grekiska ordet ”choréo”, egentligen betyder ”rymma” eller ”ge rum för”.
Av alla bibelöversättningar jag har tillgängliga är det bara Åkeson, som har den ordagranna översättningen här.
Vilket är beklagligt, för den är viktig för förståelsen!
Detta visar nämligen att Jesus här inte bara talar om en intellektuell, teoretisk förmåga att förstå det han säger, han talar om förmågan att ta in det i sitt liv, att omsätta det i praktiken.

Och exakt vad är det då han menar?
Jo, han anknyter till det som lärjungarna just har uttalat,  att det tydligen är bäst att leva ogift, alltså att leva i celibat, om man inte har någon enkel utgång ur ett eventuellt äktenskap, om nu hustrun skulle visa sig vara till mindre belåtenhet.
Något sexliv utan äktenskap var inte tänkbart inom judendomen!

Nu säger Jesus till dem, som svar på det de just har sagt, att det är inte så bara att bestämma sig för att leva i celibat.
Sen beskriver han i vers 12 vilka slags människor, som detta är möjligt för.
Han nämner dels dem, som har fått gåvan att leva i celibat, och sedan också dem, som av en eller annan orsak, fysisk eller psykisk, är oförmögna till att ha en normal sexuell relation, och således egentligen inte har något val.
Grundtexten använder ordet eunucker om den senare kategorin, alltså sådana som blivit kastrerade, och därmed är oförmögna till samlag.

Det han säger i slutet av vers 12 ska förstås i ljuset av det han redan har sagt i vers 11, att det bara är de som har fått gåvan att göra detta, som kan göra det. Celibatets nådegåva handlar då inte om sådana som inte har något val, sådana som är odugliga till äktenskapligt samliv, det handlar om sådana som i och för sig har en normal sexdrift, men som får gåvan att kunna välja bort familj och leva i celibat,  för att i stället kunna satsa helt på sitt uppdrag i Guds Rikes tjänst.

För ytterligare ljus över det här kan man läsa 1 Kor 7:1-7, där aposteln konstaterar att han har den här gåvan, men att man inte kan kräva av någon som inte har gåvan att de ska kunna leva som om de hade den.

Ibland har slutet av Matt 19:12 vantolkats till att Jesus menar att man ska skära av sig de besvärliga kroppsdelarna, för att sedan kunna ägna sig helt åt Guds Rike. Den minst sagt originelle kyrkofadern Origenes lät faktiskt kastrera sig i missriktad lydnad för det här Jesus-ordet.
Han borde ha vetat bättre.
All form av självstympning är nämligen förbjuden i Guds lag. Det var inte ens tillåtet att kastrera djur!
Därmed är den tolkningen utesluten.

Summan av det jag tror Jesus vill säga till sina lärjungar är att de inte ska dra sig undan från familjebildandet, även om äktenskapet blev gjort före syndafallet, och därmed är ett svårt projekt för oss som lever efter syndafallet, och därmed har det medfödda handikapp ett mer eller mindre hårt hjärta innebär. Samt att just detta,  vetskapen att vi har ett hårt hjärta, bör få oss att se oss i spegeln när det blir problem, istället för att genast skylla allt på den andra parten….

Såna tankar har jag om Matt 19. Hoppas det är till någon hjälp för någon!

Det här tycks vara på något sätt smittsamt! Jag har tänkt litet löst att det handlar om exemplets makt, eller om att tröskeln för egen del sänks när man ser andra skilja sig. Nu finns det dock svart på vitt! Skilsmässa smittar!

Så se upp om du är utsatt för smittorisk!

En forskare vid University of California, James Fowler, har publicerat forskningsresultat som ger vid handen att det man brukar kalla ”social smitta” är skrämmande effektivt just när det handlar om skilsmässa.

Social smitta innebär att ett mönster av känslor sprids i ett socialt nätverk, att man påverkas emotionellt av det som händer i bekantskapskretsen.

Ju starkare känslor som är inblandade, desto kraftigare smitteffekt!

Ju närmare du står de personer det gäller, desto mer utsatt är du.

Om man har ett syskon som skiljer sig ökar risken för att man själv ska göra sammalunda med moderata 22%

Gäller det en god vän rusar riskökningen upp till 147%!

När en arbetskamrat skiljer sig ökar risken för dem han jobbar tillsammans med med 55%

Det finns exempel på människor, som inte alls tänkt på att skilja sig, men som sedan urskillningslöst har plockat upp så mycket negativa känslor från andra att det förstört deras eget äktenskap!

Kanske inte så dumt att minnas det här om man någon gång är den som ska lyssna och trösta någon som just går genom en skilsmässokris – alltså att minnas att det här är inte fråga om mitt eget äktenskap, och jag ska akta mig för att projicera det, som jag får höra om den här människans man eller hustru, på min egen äkta hälft!

” På din hemsida skriver du om äktenskap och skilsmässa, och om att det finns situationer när det är Ok ur biblisk synvinkel för en frånskild att gifta om sig. Men hur är det om båda vill skiljas, utan att där har varit varken misshandel eller otrohet före? Då är det ju ingen, som på det sättet överger den andra. Är det rätt att gifta om sig efter en sådan skilsmässa?”

Det jag skrivit i ämnet är, som du ju redan sett när du läste, ett försök att ge något slags svar på frågan om en frånskild någonsin, under några som helst omständigheter, kan gifta om sig utan att därmed begå synd.

Den frågan besvarade jag jakande, men jag tyckte det var nödvändigt att göra en del förbehåll för att inte komma i strid med bibelordet.

Din fråga är betydligt knivigare, eftersom du preciserar din fråga genom att beskriva en situation, som Bibeln egentligen inte nämner någon motsvarighet till. Det innebär att jag inte kan ge något säkert svar. Det jag nu säger blir ett uttryck för hur jag tänker på basis av Bibelns samlade undervisning om äktenskap och skilsmässa, inte något som är klart utsagt i Bibeln just vad det gäller den här specifika situationen, och det ska värderas därefter.

Först av allt, jag vet alldeles för litet om den beskrivna situationen.

Vad har fört fram till det här?

När två människor, som en gång älskade varandra tillräckligt för att vilja gifta sig, nu båda vill bli av med den andre, då har det hänt något på vägen, men vad?

Man kan uppleva att man vuxit från varandra.

Man kan ha tröttnat grundligt på varandras ovanor och oseder.

Man kan ha sårat varandra så djupt under en period av det som förr kallades varaktig söndring, att det känns som om det inte finns någon väg tillbaka.

Det kan säkert också vara andra scenarion.

En första fråga som jag vill ställa till ett par, som befinner sig i den här situationen är : vill ni verkligen skiljas, eller känns det bara som om det inte finns någon annan utväg?

Min erfarenhet är att också det, som är ordentligt sönder, ibland kan bli helt igen med god vägledning/rådgivning och Guds hjälp.

Ibland söker människor inte hjälp för sin relation på grund av stolthet, ibland på grund av blyghet, ibland på grund av att man inte kan hitta någon att samtala med, som man båda har förtroende för.

Inget av detta är några oöverkomliga hinder, förutsatt att man inte låter lura sig att se skilsmässan som en enklare och lättare väg ur dilemmat än att verkligen börja jobba på sin relation!

Om två människor vill gå skilda vägar utan att någon av de orsaker, som jag nämnde i mitt skriveri om äktenskap och skilsmässa, finns bakom, då är det nog inte alltid alls så sagt att skiljandet är så nödvändigt som man kanske för tillfället upplever det vara!

Jesu ord gäller fortfarande, att det som Gud har sammanfogat, det ska människan inte åtskilja!

En skilsmässa är alltid att betrakta som absolut sista utvägen, efter att alla andra utvägar prövats.

Jag har för övrigt aldrig ännu sett en ”lycklig skilsmässa”, även om jag hört påstås att de finns. Skilsmässor har en tendens att skapa nya problem istället för dem de skulle lösa…

Till din egentliga fråga.

Om jag skulle som herde eller själasörjare ställas inför den här frågan, alltså om en frånskild komme och hade hittat en ny kärlek, och skulle beskriva en situation i samband med upplösningen av sitt förra äktenskap, som liknar det du beskriver, då skulle jag först av allt vilja prata genom det ordentligt med henne/honom.

Man tar ju sig själv med när man bryter upp ur ett äktenskap, och det som fick första giftet att haverera kan mycket väl sänka det andra också!

Jag skulle vilja ha en koll på vad personen i fråga lärt sig om sig själv, om det som man gått igenom fått fungera som spegel på något sätt.

Jag skulle också vilja veta något om hur personen överhuvudtaget ser på äktenskapet.

De flesta gifter sig utan att ha någon klar uppfattning om vad de ger sig in på.

Innan folk får köra bil ska de ta en massa lektioner och betala skjortan, men gifta sig, det får man göra utan vidare, fast detta att fungera tillsammans med och växa samman med en annan människa är mycket mer komplicerat än att köra bil….och lika riskfyllt, om man inte behärskar fordonet, så att säga…

Jag skulle också försöka få personen i fråga att lägga giftastankarna på is i sex månader eller så, tills första förälskelsen gått över.

Frestelsen att störta sig huvudstupa in i ett nytt förhållande är ofta stor efter att det förra tagit slut, men det som sker huvudstupa brukar leda till dagenefter-uppvaknanden.

Det enda med all säkerhet bibliska alternativet är ju att man kunde hitta tillbaka till sin partner från första äktenskapet igen, och den dörren är stängd efter att man gift om sig! 

Jag vet åtminstone två par, som slogs som hund o katt i åratal, och slutligen var helt överens om att det enda vettiga var att gå skilda vägar.

Ett år efter skilsmässan gifte de i båda fallen om sig – med varandra….och nu har det gått bra mycket bättre för dem!

Något enkelt ja eller nej, detta är rätt eller fel, att bara blunda och tillämpa utan vidare eftertanke, har jag således inte att ta till här.

Jag vet vad som är det bästa: att med vad utomstående hjälp man behöver ta sig över krisen och fortsätta tillsammans, jag vet vad som är det nästbästa, alltså att gifta om sig igen med varandra, om det nu går så långt som till skilsmässa, och jag vet att många gånger tas det till skilsmässoutvägen för snabbt, innan alla andra utvägar är prövade.

Jag vet att det alltid är fel att skilja sig och gifta om sig därför att man hittat någon ny som man gillar bättre än den förra partnern, och jag vet att Herren hatar att vi människor förkastar och förskjuter varandra.

Men om båda parter lugnt och sansat är överens om att de vill gå skilda vägar, utan att varken otrohet, psykisk eller fysisk misshandel eller något slag av missbruk är inblandat? Är man då inför Gud också fri att gifta om sig, om man i framtiden skulle hitta någon ny? Det var det som var frågan, och där vet jag inte annat än vad jag redan har skrivit – om det då inte skulle vara det som nedanstående lilla berättelse har att säga!

En man i ”den andliga branschen” hade en dag fått besök av en församlingen tillhörig dam, som kom in och förklarade att hon ville sklijas från sin man.

”Jaha, varför det, då? Har han andra kvinnor, dricker han, slår han dig, stänger han in dig och vägrar ge dig några pengar?”

”Nej, det är inget sånt, han är nog snäll och skötsam på alla sätt, men han gör mig inte lycklig! Så nu vill jag skiljas!”

Och berättaren sade: ”När jag satt där och tittade på denna självupptagna, välklädda, välmålade barnunge i en vuxen kvinnas kropp, kände jag hur mitt tålamod brast med en nästan hörbar smäll.

”Han gör mig inte lycklig”, kantänka!”

Jag gav henne en rejäl utskällning, ställde henne och hennes egotrippade lyckojakt mot väggen, och avslutade med att fråga  ”om nu det här med att göra sin äkta hälft lycklig är så centralt i din värld, kan du då berätta för mig vad du har gjort för att göra din man lycklig?”

Vilket visade sig vara den behandling och den fråga, som just då och där behövdes, för att få in både samtalet och situationen på ett nytt och mer konstruktivt spår…

Jag skrev här ovan att ”det kan säkert också vara andra scenarion”.

Jag misstänker att det här ”han/hon gör mig inte lycklig”-scenariot kan ligga i botten en och annan gång, när två människor vill gå skilda vägar utan att någon konkret orsak föreligger, och det är jag åtminstone säker på, att det duger inte som skilsmässoorsak inför Gud!

Den yttersta frågan är väl här, som i mycket annat: Vill vi det som Gud vill, eller vill vi det som vi vill – alltså i det här fallet: bli lyckliga enligt kärleksromanmodellen?

Att gå och skilja åt det som Gud har förenat är, som sagt, ingen lättvindig sak…

Eftersom den här frågan har kommit upp rätt många gånger under årens lopp har jag nu översatt texten till svenska – den kan ju intressera också någon som inte läser det andra inhemska!

Frågeställaren hade fått berättat för sig att jag sagt till en av hennes vänner, att under vissa omständigheter är det möjligt för en frånskild att gifta om sig, utan att detta behöver vara misshagligt för Herren. Alltså ville hon nu veta hur jag, såsom varande en Ordets förkunnare, kunde gå och säga något, som gick så rakt emot Bibelns undervisning i frågan?

Hon syftade då på det som Jesus säger i Mark 10:1-12.

Det här är en fråga, som jag har brottats en hel del med, och också en fråga där min syn på saken har förändrats en del under årens lopp.

När jag var yngre – säg för typ tjugofem år sedan, var jag strängt av den meningen, att gifter sig, det gör man en gång i livet, och därmed basta, annat än om ens äkta hälft dör, förstås. Då är man fri att gifta om sig!

Detta då på den grund, att jag läst bl a just Mark 10, samt också tagit del av vad företrädare för den hårda linjen i den här frågan hade haft att säga.

Sedan började jag arbeta som heltidsförkunnare, och min teologi mötte en verklighet, som var betydligt mer mångfacetterad än jag tidigare hade insett. Som predikant blir man också anlitad som själavårdare, familjerådgivare och parförhållanderådgivare, och här kom också frågan om skilsmässa och omgifte upp ur nya vinklar.

Jag ska här försöka förklara på vilka vägar jag har kommit fram till min nuvarande syn på saken, och vad som ligger till grund för den – och hur jag fortfarande kan anse att jag befinner mig på Ordets grund i mitt tänkande.

Antagligen kommer det att gå som när jag ska försöka förklara hur jag ser på frågan om kvinnliga präster – de liberala kommer att tycka att jag är en hopplös fundamentalist, och de konservativa kommer att anse att jag är alltför liberal…

Som själasörjare märker man snart att vi människor, när vi ska ge andra råd i vårt förhållande till Gud och andra människor, gärna vill ha sådana regler och lagar att följa, som inte har några undantag.

Det ger en en känsla av fotfäste och trygghet i svåra situationer!

Problemet är, att när en människa fått lära sig att hålla fast vid lagen, ha en trygghet i den, då blir hon också till någon del oförmögen att ta till sig Guds nåd, och detta blir ofta ett av de största hindren när man ska försöka hjälpa någon!

Frälsningen grundar sig på Guds nåd i Kristus, korsets nåd, den saken var jag och den hjälpsökande oftast överens om.

Men när det är frågan om detta jordeliv, och de vägval och beslut vi här gör, kom jag att märka att människan ofta tyr sig, inte till nåden och sanningen, utan i stället till antingen lagen eller laglösheten, och det ena för då bort från nåden och det andra från sanningen.

Vilket innebär att ingendera ger verklig frihet eller glädje!

Så jag fick lov att gå i närkamp med den här frågan: Hur kan vi människor leva i enlighet med Guds ord utan att hamna in under lagen?

Och hur kan jag vägleda människor på ett sådant sätt, att frälsningen och rättfärdigheten, nåden och sanningen, följs åt och samverkar också vad det gäller de praktiska vägvalen här i jordelivet?

Då var det inte bara den här enskilda frågan om skilsmässa och omgifte jag tänkte på, utan det var hela livet som kristen!

När jag började be och fundera över de här sakerna, kom jag att på ett nytt sätt lägga märke till att det finns undantag från en del av Herrens bud.

Budet säger att vi inte ska dräpa – men det säger också att överheten inte bär svärdet förgäves.

På sabbaten ska vi inte arbeta – men det är lovligt att göra gott och hjälpa sin nästa!

Vi ska hedra våra föräldrar och lyda vår överhet – men om de vill hindra dig från att tro på Jesus, då behöver du inte lyda dem ifråga om detta!

Och så vidare.

Uppenbarligen handlar det här om att det finns en lagens bokstav, men det finns också en lagens mening, en lagens ”inre innebörd”, som gör att Guds vilja för oss människor inte bara blir en dödande sanning, utan också livgivande nåd!

Jag fick lov att konstatera att ifråga om en del saker hade jag varit en liten farise, som hållit fast vid lagens bokstav på ett sådant sätt att Jesus hamnat i skymundan.

Följande fråga var därmed redan ställd: Vad är då denna ”inre innebörd”, och när ska man söka efter en sådan?

Är det fråga om en fullmakt in blanco att göra vad som helst i ”kärlekens namn”, så som en del tycks mena?

Nej, det är det inte. Eftersom Skriften säger att vi inte ska synda för att nåden ska bli större, kan det med säkerhet inte vara så Gud har menat!

Så jag närmade mig frågan genom att börja söka, inte efter undantag, utan efter sådana föreskrifter, som saknade undantag!

Äktenskapsbrott var en klar och enkel sak. Där finns inga undantag. Det är alltid fel att gå i säng med någon annan än den man är gift med, och det är alltid fel att gå i säng med någon, som är gift med en annan.

Samlag utanför äktenskapet var likaså en klar och entydig sak. Det är aldrig rätt att lägga sig med någon man inte är gift med.

Praktiserad homosexualitet var också ett klart fall. Bibelns förbud på den punkten är klart och entydigt.

Att förskjuta, förkasta, överge sin äkta hälft är likaså alltid fel. Herren hatar skilsmässa / ”vihaa hylkäämistä”, står det i finskan, vilket betyder just att förkasta eller förskjuta!

Av detta framgår klart, att det alltid är fel att förkasta den man är gift med av den anledningen, att man vill gifta om sig med någon annan, det är alltid fel att göra sig av med den andra för att ”man vuxit från varandra”, och det är alltid fel att sparka ut den andra för att han eller hon ”inte gör mig lycklig”.

I Matt 5:32 ger Jesus en giltig orsak till skilsmässa, otukt, och den orsaken  är både logisk och begriplig.

Om äktenskapet är brutet, då är det ju redan sönder!

Men, han säger inte att man måste skiljas då äktenskapsbrott begåtts, han säger bara att det är tillåtet!

Ett brutet äktenskap kan nämligen repareras genom förlåtelse och ny start.

Då har vi alltså ingen fast regel att ta till i just det här fallet!

Det Jesus säger lämnar ju båda möjligheterna öppna! Vad är då rätt råd att ge? Här finns ingen lagregel att ta till, och det innebär att varje enskilt fall måste bedömas för sig!

Sedan har vi 1 Kor 7:12-15. Där talas det om den situation, där en troende är gift med en icketroende, och den icketroende vill skiljas.

Då får de skiljas, fast inget äktenskapsbrott är begånget!

Här har vi då ett undantag från den regel Jesus gav. Herren ger här tilläggsinformation genom Paulus.

Frågan blir då hur vi ska förstå detta. Innebär det att andra undantag också är möjliga, eller innebär det att detta är det enda?

Hur ska vi se på den situation där en troende kvinna är gift med en man som slår henne, okvädar henne, regelbundet våldtar henne, samt missbrukar sprit och droger, och denne man inte alls vill skiljas från sin troende hustru, utan vill behålla sin slav?

Ska vi säga till denna kvinna att hon måste stanna hos denne djävul i människoskepnad och var hans sexslav och slagpåse i resten av sitt liv, att detta är Herrens vilja för henne? Eller ska vi säga till henne att hon är fri att fly för sitt liv, för Herren har kallat oss att leva i frid, inte i slaveri?

I det senare fallet gör vi nämligen ett undantag till från regeln Jesus ger i Matt 5!

Det är enkelt att ”vara farise”, när sådana här frågor kommer upp, enkelt att gömma sig bakom ett bibelord och säga ett ”så här är det bara” till den andre. Men är det detta Herren åsyftar och vill?

Själv kunde jag inte annat förstå, än att mannen i detta fall hade brutit sitt äktenskapslöfte många gånger om, han hade ju ingalunda tagit hand som sin hustru så som Skriften säger att en äkta man ska, tvärtom, han har behandlat henne grymt och hårdhjärtat på alla sätt och vis!

Och i Mose lag är detta giltig orsak till skilsmässa.

Och Jesus säger att Mose ger sina föreskrifter  just för våra hjärtans hårdhets skull!

Så jag såg mig tvingad att gå på upptäcktsfärd efter en ”inre innebörd” i det Herren säger ifråga om skilsmässa.

Vad är det Herren vill med att ge oss bud angående äktenskap och sexualitet?

Vad jag förstår vill han skydda denna vår viktigaste relation, denna samhällets grundläggande byggsten, äktenskapet mellan man och kvinna.

De föreskrifter Gud ger är ju gjorda för vår skull, det är inte vi, som är gjorda för föreskrifternas skull!

När Jesus säger så om sabbatsbudet, då tror jag faktiskt inte att han åsyftar enbart sabbatsbudet. Jag tror att detta gäller för alla bud!

Det kan inte finnas någon motsättning mellan Jesus och ordet, Jesus ÄR ju Ordet!

Alltså måste då Ordet ha samma innebörd och avsikt som Jesus hade, när han kom till den här jorden, och sade och gjorde vad han sade och gjorde. Nåden, evangeliet, måste alltid finnas med när vi tillämpar Guds ord på våra liv!

Sedan försökte jag tillämpa dessa tankar på frågan om skilsmässa och omgifte.

Gud brukar inte straffa oskyldiga för andras synder, den saken är klar.

Vad händer då om en man förkastar sin hustru, och skiljer sig från henne för att gifta om sig med en annan? Åtminstone är den saken klar, att denne man och hans nya äktenskap inte har någon Herrens välsignelse att vänta, åtminstone inte förrän den dag när de inser vad de har gjort, och bekänner sina synder.

Ingen präst eller pastor borde någonsin låna sig till att uttala någon skenvälsignelse över en sådan man och hans nya partner!

Skriften säger klart, att om någon skiljer sig av ogiltig orsak, då ska han eller hon förbli ogift eller åter förlika sig med den andra. (1 Kor 7)

Också det budet har en klar mening, det lämnar försoningens dörr öppen – och uppmanar oss att lämna den dörren öppen mot varandra!

Men hur ska vi se på den övergivna parten i vårt exempel? Är det Guds vilja, och välbehagligt för Honom, att denna övergivna kvinna på grund av mannens synd ska dömas till livstids ensamhet, när han nu har gift om sig eller flyttat ihop med med en annan, och därigenom bränt broarna bakom sig?

Eller, om det är kvinnan som har övergett sin man på motsvarande sätt, är det då Guds vilja att denne man ska dömas att ”brinna” i ensamhet resten av sitt liv på grund av sin exhustrus synder? (”Det är bättre att gifta sig än att brinna”, 1 Kor 7)

Varför skulle detta, att den övergivna parten döms till livstidsstraff för den andras synd, vara välbehagligt för Gud? Om nu budens ”inre innebörd” är att skydda det av Gud instiftade äktenskapsförbundet, på vad sätt skyddar detta äktenskapet?

Eller om en kvinna flytt för sitt liv från en misshandlande och missbrukande man, denne sedan gått vidare till nya kvinnor, och hon i ett senare skede hittar en ny livskamrat, är då den dörren för alltid stängd för henne? Stänger Herren dörren för henne? Jag är inte beredd att ge några snabba ”hårda linjens” svar på den frågan!

Herren säger också, att om vi förstod vad det ordet innebär: ”Jag vill ha barmhärtighet, inte offer”, då skulle vi inte döma oskyldiga.

När han säger så, då har vi orsak att se noga upp, så att vi inte går och gör just detta!

Jag kom för egen del fram till, att om jag alltid håller hårt fast vid bokstaven, då kommer jag att vara som en läkare, som alltid skriver ut samma medicin, oberoende av vad patienten lider av. Ibland kommer behandlingen då att vara rätt, ibland fel.

Jag kommer att bli som Jobs vänner – ibland säga rätt sak åt fel person, och därigenom på ett orättfärdigt sätt slå en som redan är slagen!

Och jag kommer inte agera i enlighet med det som profeteras om Jesus i Jes 42:3: ”Ett brutet rör ska han inte krossa, och en tynande veke ska han inte släcka…” – och jag tror ju att lärjungen ska följa sin Mästare i spåren!

Så jag kom slutligen fram till att den övergivna parten, om den övergivande parten har stängt dörren till en möjlig försoning, och hon eller han småningom hittar en ny livskamrat, också kan få Guds välsignelse över ett nytt äktenskap, och jag kom också att tänka mig den möjligheten, att detta att  överge den andra, det kan man göra på fler än ett sätt… t ex om man flyr för sitt liv från ett destruktivt förhållande, då kan detta inte jämställas med om man överger sin äkta hälft, för att man hellre vill vara med någon annan!

Inte är den här ståndpunkten heller problemfri, men det finns åtminstone mer nåd i den än i den andra, lagiska, och sanningens förkastande av synden finns kvar!

Så, här står jag i dag i mitt tänkande och sökande i den här frågan.

Ger Herren mer ljus över saken är jag beredd att ändra mig, men till dess är det den här linjen jag följer, så gott det nu går.

1979 förde jag och min Lena exakt det resonemang som du beskriver i din fråga. Alltså flyttade vi ihop och blev ”trogna sambor” enligt vad du beskriver här ovan. Kristna bekände vi oss vara, vi läste Bibeln och bad, och gick på möten och gudstjänster.

När vi bott ihop halvtannat år, var vi en kväll på ett möte där en gammal missionär talade, han vittnade litet om sitt arbete, och talade med stor inlevelse. Mitt i föredraget avbröt han sig, och sade sedan rakt ut i luften: ”Och såna, som lever i samboförhållande utan att vara gifta, ska inte tro att de är gifta, för inför Gud lever de i otukt och äktenskapsbrott!”

Sen fortsatte han med sitt föredrag, och jag är rätt säker på att om nån efteråt hade frågat honom vad han menade med sin lilla utvikning, hade han inte ens haft något minne av den. Den var nämligen Guds tilltal till Lena och mig.

Den träffade så rakt in i hjärtat på oss båda två där vi satt, att det slog alla våra snusförnuftsresonemang i småbitar och ställde oss inför en helig Gud som inte alls var nöjd med vårt beteende! Den upplevelsen tog oss till omvändelse och äktenskap med en enda smäll.

Senare har jag ju fått lov att tänka genom det hela ordentligt. Att jag haft fel var det ingen diskussion om, när Gud talar diskuterar man inte. Då lyder man. Frågan var nu var felet satt nånstans i mitt gamla resonemang!

Att två människor som har samlag blir ”ett kött” var fullständigt klart enligt Bibeln. Till och med en tillfällig förbindelse med en prostituerad har den effekten! Men inte är man ju gift med sexsäljerskan för det! Man har bara tappat bort en bit av sig själv, för det är vad som händer när man sliter sig lös och går vidare. Det är som C S Lewis säger i en av sina böcker: ”Närhelst en man ligger hos en kvinna, uppstår ett transcendent förhållande, som de sedan för alltid måste njuta av – eller uthärda!”

Jag fick konstatera att man alltså inte är gift för att man haft samlag och blivit ”ett kött”.

Att två människor som är gifta ska vara trogna mot varandra var också klart. Men inte står det någonstans att man blir gift av att vara trogna mot varandra, det är när man har blivit gift som man ska vara trogen i fortsättningen! Då var jag alltså så långt i mina funderingar. Man blir inte gift av samlag, och man blir inte gift av trohet.

Att samlag före äktenskapet är synd framgår också klart av Skriften på otaliga ställen, så hur skulle man då kunna tänka sig att man blir gift av det?? Gör det tankeexperimentet, att du föreställer sig ett par som just träffats, och gått in för omedelbar behovstillfredsställelse i sängen.

När de sedan efter ett tag flyttar ihop säger de till varandra, ”jaha, nu är vi alltså gifta!” Och tror på det! Medan Bibeln säger att de sysslat med otukt, och har något att göra bättring från!

Då märker man hur huvudlöst det blir.

Men vad blir man då gift av?? Jag kom fram till ett så självklart svar, att jag skämdes över att inte hade sett det direkt från början. GIFT BLIR MAN NATURLIGTVIS AV ATT GIFTA SIG!

Sen var det inga problem att helt plötsligt hitta ordet ”bröllop” i Bibeln! Inte heller att se, att det här är Guds sätt att sammanfoga en man och en kvinna.

Och då började jag också fatta var felet i mitt tidigare resonemang satt, djupast sett. Jag hade velat göra det hela på mitt sätt! Gå min egen väg, som det heter i Jes 53, när all vår synd skulle beskrivas med ett samlande uttryck…

Det är det, som är själva ursynden! ”Vi gick alla vilse som får, vi ville var och en gå vår egen väg.”

Den egna vägen i fråga om relationen man/kvinna ser alltså ut så här: ”Nu fixar vi det här med förening till ett kött på egen hand. Vi flyttar ihop, ligger med varann, är rentav trogna mot varann, och sen inbillar vi oss att vi är gifta.”

Men det är det paret inte alls, inte inför Gud. Visst är dessa två förenade, ja – men de är förenade av en gemensam synd! Under såna omständigheter kommer nog knappast Guds fulla välsignelse att vila över projektet!

Guds väg ser ut så här: Vi kommer först inför Honom, och ingår äktenskapet. ”Bröllop” innefattar att man offentligt inför Gud och människor ber om Herrens välsignelse, säger ja till varandra, ger varandra sina löften, och sedan blir förklarade man och hustru. Sen är man gifta, förenade med varandra av Gud själv, och då kommer den fysíska föreningen in på sin rätta plats, och ger ett band mellan makarna som är tänkt att vara unikt – ett band man inte har till någon annan människa i världen!  Genom troheten bevaras det sedan också på det sättet.

Så, min slutsats kom att se ut så här: Grundorsaken till att folk inte vill gifta sig, utan i stället sysslar med sambo och särbo och turbo och allt vad det heter, den är den köttsliga naturens obotliga upprorslust.

Det är den som får oss att vilja göra saker på andra sätt än vad Gud har förordnat. Alla andra förklaringar till att kristna väljer att bo sambo i stället för att gifta sig är bortförklaringar. Det har jag fått lära mig den hårda vägen.