Hur är det när båda vill skiljas?

En följdfråga dök upp efter att jag hade skrivit Om skilsmässa och omgifte så jag ska göra ett försök att svara på den. Frågan lyder så här:

” På din hemsida skriver du om äktenskap och skilsmässa, och om att det finns situationer när det är Ok ur biblisk synvinkel för en frånskild att gifta om sig. Men hur är det om båda vill skiljas, utan att där har varit varken misshandel eller otrohet före? Då är det ju ingen, som på det sättet överger den andra. Är det rätt att gifta om sig efter en sådan skilsmässa?”

Det jag skrivit i ämnet är, som du ju redan sett när du läste, ett försök att ge något slags svar på frågan om en frånskild någonsin, under några som helst omständigheter, kan gifta om sig utan att därmed begå synd.

Den frågan besvarade jag jakande, men jag tyckte det var nödvändigt att göra en del förbehåll för att inte komma i strid med bibelordet.

Din fråga är betydligt knivigare, eftersom du preciserar din fråga genom att beskriva en situation, som Bibeln egentligen inte nämner någon motsvarighet till. Det innebär att jag inte kan ge något säkert svar. Det jag nu säger blir ett uttryck för hur jag tänker på basis av Bibelns samlade undervisning om äktenskap och skilsmässa, inte något som är klart utsagt i Bibeln just vad det gäller den här specifika situationen, och det ska värderas därefter.

Först av allt, jag vet alldeles för litet om den beskrivna situationen.

Vad har fört fram till det här?

När två människor, som en gång älskade varandra tillräckligt för att vilja gifta sig, nu båda vill bli av med den andre, då har det hänt något på vägen, men vad?

Man kan uppleva att man vuxit från varandra.

Man kan ha tröttnat grundligt på varandras ovanor och oseder.

Man kan ha sårat varandra så djupt under en period av det som förr kallades varaktig söndring, att det känns som om det inte finns någon väg tillbaka.

Det kan säkert också vara andra scenarion.

En första fråga som jag vill ställa till ett par, som befinner sig i den här situationen är : vill ni verkligen skiljas, eller känns det bara som om det inte finns någon annan utväg?

Min erfarenhet är att också det, som är ordentligt sönder, ibland kan bli helt igen med god vägledning/rådgivning och Guds hjälp.

Ibland söker människor inte hjälp för sin relation på grund av stolthet, ibland på grund av blyghet, ibland på grund av att man inte kan hitta någon att samtala med, som man båda har förtroende för.

Inget av detta är några oöverkomliga hinder, förutsatt att man inte låter lura sig att se skilsmässan som en enklare och lättare väg ur dilemmat än att verkligen börja jobba på sin relation!

Om två människor vill gå skilda vägar utan att någon av de orsaker, som jag nämnde i mitt skriveri om äktenskap och skilsmässa, finns bakom, då är det nog inte alltid alls så sagt att skiljandet är så nödvändigt som man kanske för tillfället upplever det vara!

Jesu ord gäller fortfarande, att det som Gud har sammanfogat, det ska människan inte åtskilja!

En skilsmässa är alltid att betrakta som absolut sista utvägen, efter att alla andra utvägar prövats.

Jag har för övrigt aldrig ännu sett en ”lycklig skilsmässa”, även om jag hört påstås att de finns. Skilsmässor har en tendens att skapa nya problem istället för dem de skulle lösa…

Till din egentliga fråga.

Om jag skulle som herde eller själasörjare ställas inför den här frågan, alltså om en frånskild komme och hade hittat en ny kärlek, och skulle beskriva en situation i samband med upplösningen av sitt förra äktenskap, som liknar det du beskriver, då skulle jag först av allt vilja prata genom det ordentligt med henne/honom.

Man tar ju sig själv med när man bryter upp ur ett äktenskap, och det som fick första giftet att haverera kan mycket väl sänka det andra också!

Jag skulle vilja ha en koll på vad personen i fråga lärt sig om sig själv, om det som man gått igenom fått fungera som spegel på något sätt.

Jag skulle också vilja veta något om hur personen överhuvudtaget ser på äktenskapet.

De flesta gifter sig utan att ha någon klar uppfattning om vad de ger sig in på.

Innan folk får köra bil ska de ta en massa lektioner och betala skjortan, men gifta sig, det får man göra utan vidare, fast detta att fungera tillsammans med och växa samman med en annan människa är mycket mer komplicerat än att köra bil….och lika riskfyllt, om man inte behärskar fordonet, så att säga…

Jag skulle också försöka få personen i fråga att lägga giftastankarna på is i sex månader eller så, tills första förälskelsen gått över.

Frestelsen att störta sig huvudstupa in i ett nytt förhållande är ofta stor efter att det förra tagit slut, men det som sker huvudstupa brukar leda till dagenefter-uppvaknanden.

Det enda med all säkerhet bibliska alternativet är ju att man kunde hitta tillbaka till sin partner från första äktenskapet igen, och den dörren är stängd efter att man gift om sig! 

Jag vet åtminstone två par, som slogs som hund o katt i åratal, och slutligen var helt överens om att det enda vettiga var att gå skilda vägar.

Ett år efter skilsmässan gifte de i båda fallen om sig – med varandra….och nu har det gått bra mycket bättre för dem!

Något enkelt ja eller nej, detta är rätt eller fel, att bara blunda och tillämpa utan vidare eftertanke, har jag således inte att ta till här.

Jag vet vad som är det bästa: att med vad utomstående hjälp man behöver ta sig över krisen och fortsätta tillsammans, jag vet vad som är det nästbästa, alltså att gifta om sig igen med varandra, om det nu går så långt som till skilsmässa, och jag vet att många gånger tas det till skilsmässoutvägen för snabbt, innan alla andra utvägar är prövade.

Jag vet att det alltid är fel att skilja sig och gifta om sig därför att man hittat någon ny som man gillar bättre än den förra partnern, och jag vet att Herren hatar att vi människor förkastar och förskjuter varandra.

Men om båda parter lugnt och sansat är överens om att de vill gå skilda vägar, utan att varken otrohet, psykisk eller fysisk misshandel eller något slag av missbruk är inblandat? Är man då inför Gud också fri att gifta om sig, om man i framtiden skulle hitta någon ny? Det var det som var frågan, och där vet jag inte annat än vad jag redan har skrivit – om det då inte skulle vara det som nedanstående lilla berättelse har att säga!

En man i ”den andliga branschen” hade en dag fått besök av en församlingen tillhörig dam, som kom in och förklarade att hon ville sklijas från sin man.

”Jaha, varför det, då? Har han andra kvinnor, dricker han, slår han dig, stänger han in dig och vägrar ge dig några pengar?”

”Nej, det är inget sånt, han är nog snäll och skötsam på alla sätt, men han gör mig inte lycklig! Så nu vill jag skiljas!”

Och berättaren sade: ”När jag satt där och tittade på denna självupptagna, välklädda, välmålade barnunge i en vuxen kvinnas kropp, kände jag hur mitt tålamod brast med en nästan hörbar smäll.

”Han gör mig inte lycklig”, kantänka!”

Jag gav henne en rejäl utskällning, ställde henne och hennes egotrippade lyckojakt mot väggen, och avslutade med att fråga  ”om nu det här med att göra sin äkta hälft lycklig är så centralt i din värld, kan du då berätta för mig vad du har gjort för att göra din man lycklig?”

Vilket visade sig vara den behandling och den fråga, som just då och där behövdes, för att få in både samtalet och situationen på ett nytt och mer konstruktivt spår…

Jag skrev här ovan att ”det kan säkert också vara andra scenarion”.

Jag misstänker att det här ”han/hon gör mig inte lycklig”-scenariot kan ligga i botten en och annan gång, när två människor vill gå skilda vägar utan att någon konkret orsak föreligger, och det är jag åtminstone säker på, att det duger inte som skilsmässoorsak inför Gud!

Den yttersta frågan är väl här, som i mycket annat: Vill vi det som Gud vill, eller vill vi det som vi vill – alltså i det här fallet: bli lyckliga enligt kärleksromanmodellen?

Att gå och skilja åt det som Gud har förenat är, som sagt, ingen lättvindig sak…