Han är liksom så okomplicerad…
Vid ett tillfälle, efter att han omvänt sig till kristendomen, yttrar han följande: ”Alla är vi syndare, till och med jag!”
Nå, den bekännelsen kommer vi väl alla med någon gång.
Men sedan fortsätter han också med att förklara exakt varför han vet sig vara en syndare! Och det är viktigt att konkretisera, annars kan ens syndabekännelse snart börja reduceras till något som kommer mer från läpparna än från hjärtat!
Alla är vi syndare, och ibland är vi till och med beredda att vidgå det.
Ibland skramlar det rentav till i samvetet, så att man också konkret vet vad det är man har ställt till med, som s.a.s berättigar en till titeln!
Men, sedan kan det också gå så, att man bekänner en synd utan att ens inse vad det är man gör!
För typ fyrtio sedan hörde jag en predikan , som gjorde stort och bestående intryck på mig.
”Varje gång vi bekänner samfundstillhörighet bekänner vi egentligen en synd!”, sade predikanten.
Hans tanke var följande: Kristi kropp är en, Jesus har bara en församling.
Den kristne bör alltså i första hand bekänna sig som kristen, som en som tror på Jesus, sedan först i andra hand berätta om var han har sitt andliga hem. Det är i och för sig helt önskvärt och nödvändigt att ha en hemförsamling, att ha en kristen gemenskap, men det är inte den som ska vara vår identitet!
Att bekänna samfundstillhörighet kan, om denna får försteget framom tillhörigheten till Herren Jesus och Hans folk, bli detsamma som att bekänna en synd, nämligen partisynden.
Jesus bad att alla, som genom apostlarnas ord kommer till tro på Honom, ska vara ett.
Sedan gjorde han det som måste göras för att enheten skulle kunna födas – dog för våra synder, och uppstod för att församla och förena oss!
Därför tror jag faktiskt att kristen enhet inte är något vi ska försöka åstadkomma.
Det handlar mer om att se och underordna sig det Jesus redan har gjort med oss!
Varje gång vi bekänner partisynd genom att sätta ett jordiskt samfund framom de heligas samfund, vägrar vi i praktiken det underordnandet.
Ibland är vi till och med stolta över våra partier! Då har vi vår ära i det, som i verkligheten är vår skam…
”Partier måste ju finnas bland er, för att det ska bli uppenbart vilka som består provet” sägs det i Skriften.
Vem kan då förmodas bestå det provet? Bäst chans har väl den, som inte sätter partitillhörighet jämsides med eller framom Kristustillhörighet…
Vi skulle behöva något av Röde Orms enkla och okomplicerade livshållning – utan att nu kopiera de yttre uttrycken i alla detaljer, förstås! 
Den hela, enkla lojaliteten och tillhörigheten är just enkel. Den är okomplicerad.
Det är när man börjar dela sin lojalitet, som det krånglar till sig!
I King James, står det så här i 2 Kor 11:3 :
”But I fear, lest somehow, as the serpent deceived Eve by his craftiness, so your minds may be corrupted from the simplicity that is in Christ.”
”The simplicity that is in Christ.”
Den enkelhet som är i Kristus. En Herre, ett folk. En herde, en hjord. Ett huvud, en kropp.
Den enkelheten vill den onde alltid förleda oss bort ifrån…