Vi ryggar tillbaka för Faraos påbud om att alla israelitiska gossebarn skulle dödas direkt efter födseln.
Herodes framstår som en vansinnig tyrann, när han ger order om om barnamorden i Betlehem.
Vi tar avstånd från det sätt varpå barn på en del håll indoktrineras och tränas till både soldater och självmordsbombare, vilket ju också är en form av barnamord.
Vi tycks alltså inte ha några problem med att se och ta avstånd från barnamördandet, när det bedrivs på säkert avstånd från vår egen idyll!
Mord definieras som att överlagt och planerat ta livet av en annan människa.
De strängaste straff som lagen känner tillämpas när någon gjort sig skyldig till detta. Fast inte alltid!
Samma finländska folk, som nu ivrigt tar avstånd från massutrotning av barn i en annan tid och på andra platser, och som likaledes ivrigt fördömer sådant som hände i Jakobstad, har nämligen legitimerat vår tids barnamord!
Samma folk, som berömmer sig av att i sin moderna humanism ha avskaffat dödsstraffet, tillämpar det fortfarande!
Det är nämligen i Finland belagt med dödsstraff att ha blivit till som resultat av en förbindelse mellan människor, som inte alls ville ha ett barn, utan bara ha den njutning som hör ihop med barnalstrandet!
Det är helt lagligt och av samhället understött att ta livet av barn fram till en viss, godtyckligt fastställd graviditetsvecka!
Vi kallar dem aborter, de moderna barnamorden.
Skulle vi kalla dem vid deras rätta namn skulle vi inte längre så bekymmersfritt kunna fortsätta att döma små människor till döden för att de har begått brottet att ha blivit till som följd av föräldrarnas handlingar.
Gud låter dock knappast lura sig. Han lär nog känna igen brott mot ”Du skall inte mörda”-budet, trots alla våra smarta benämningar och bortförklaringar.
Det finns förlåtelse för detta likaväl som för allt annat.
Det finns förlåtelse för den kvinna, som i ett utsatt läge har utsatts för övertalningar och påtryckningar av sin omgivning, bibringats uppfattningen att barnet hon väntar inte alls är en människa, ”bara en cellklump”, och så har gjort en abort hon sedan bittert ångrar.
Det finns förlåtelse för den, som av medicinska skäl upplevt sig tvingad att göra abort – vilket väl för övrigt kan beskrivas son en situation av det slag där det känns fel hur man än gör…
Det finns förlåtelse också för den, som självständigt och överlagt bestämde sig för att låta döda barnet hon väntade.
Det finns förlåtelse för var och en, som erkänner sitt behov av förlåtelse, och bekänner att det, som blev gjort, var fel!
Jesu blod renar från all synd, och Jesus har kommit just till syndarna, som behöver en Frälsare!
Men vad finns det i utsikt för ett samhälle, som både legaliserar de moderna barnamorden, och uppmuntrar sina medborgare till att ta livet av små människobarn? Vad finns det i utsikt för dem, som framhärdar i att påstå att detta är rätt och riktigt, så här ska vi ha det?
Utan omvändelse ingen förlåtelse…
Exakt vad är det vi talar om här? Några faktasiffror här till sist.
Så här ser avrättningsstatistiken ut för Norden år 2005:
Sverige 35000 aborter
Danmark 15000
Norge 14000
Finland 11000
Island 1000
Sammanlagt blev alltså 76000 barn avlivade i de nordiska länderna år 2005. Det är fler människor än vad som bor t ex i Vasa.
Jag läste f ö en gång ett uttalande av en person, som tyckte att det ju inte är så farligt, det som sker här i landet, eftersom de flesta aborter i Finland i dag utförs med hjälp av ”medicinering”, inte kirurgiskt.
Det är alltså då enligt det resonemanget bättre och mer försvarbart att släcka liv med gift än med kniv?
Jag begriper bara inte hur folk kan slå knut på sina resonemang på det sättet…
Herre, förbarma dig över detta släkte av Mammons- och Moloksdyrkare…