En fråga, som kommer upp då och då, är det här med välsignelse av homosexuella parförhållanden, och vigsel av homosexuella par. Senast i dag på morgonen fanns den här frågeställningen i min e-postlåda.
Den här gången i form av frågan ”Men ska vi inte som kristna vara för människan?”
Ja, den här typen av diskussioner om vad den kristna församlingen ska välsigna eller inte välsigna har ju förts i långa tider redan.
I min mening går allt tillbaka på frågan om vems församling vi egentligen talar om.
Detta emedan det naturligtvis blir så, att den, vars församling det är, också är den som sätter agendan!
I folkkyrkan talar vi om folkets kyrka, vilket då innebär att vi kan glömma det här med Guds församling.
Där i ”Folkets hus” ska nuförtiden alla utom Gud få som de vill.
(Därmed inte sagt, att det inte skulle finnas goda kristna där, och också goda lokala kristna gemenskaper, jag avser den linje som följs och de vägval som görs inom kyrkan i stort)
Vägvalen där utformas nämligen enligt majoritetens önskan, i demokratisk ordning.
Eftersom majoritetens värderingar är mer formade av samma humanism, som präglar det västerländska samhället i stort, än av de värderingar, som grundar sig på Guds Ord, blir vägvalen som de blir.
Kanske jag också ska definiera vad jag menar med ”humanism”: jag avser den filosofiska riktning, som placerar människan där teologin placerar Gud.
I frikyrkorna har man hittills åtminstone i någon utsträckning försökt följa den linjen, att i Guds församling måste det vara Gud som avgör vad som är rätt och fel. Tyvärr börjar vi allt tydligare se influenserna från humanismens tolerans för allt och alla (utom för kristna, som vill hålla fast vid Guds ord, då) också i de leden.
Jag framställer nu min tanke om det här med välsignelse av homoförhållanden i form av frågor. Bibelns svar på de frågorna har åtminstone för mig klargjort hur jag som kristen och förkunnare ska ställa mig till både saken och de, som berörs av den.
1. Kan vi anse det bevisat att Gud älskar alla människor?
Svar ja, Golgata bevisar detta. Gud bevisar ju sin kärlek till oss människor därigenom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son, för att var och en som tror på honom inte ska förgås, utan ha evigt liv. Där är då naturligtvis också alla HBQT-personer inbegripna!
2. Kan vi anse det bevisat att Gud inte älskar allt det vi människor gör?
Svar ja, Golgata bevisar detta. Jesus, Guds Lamm, bar ju världens synd, det var våra synder som skilde oss från Gud, och utan att synden först utplånades. genom att Jesus tog den på sig och dog med den, fanns det ingen väg till Gud för oss. Den helige Guden hatar och avskyr alltså synden och ondskan.
3. Kan vi veta något om vad det är för synd som Gud hatar så, att Golgata var nödvändigt för vår frälsning? Finns det någon gemensam nämnare?
Svar ja, ”Vi gick alla vilse, vi ville alla vandra vår egen väg”, står det i Jes 53. Den inställningen är själva grundsynden, som är upphov till all annan synd. Den tar sig uttryck i att man förnekar, eller bortförklarar, eller bara struntar i vad Gud säger om oss människor, och om hur vi lever och handlar, detta därför att man hellre vill göra som man själv vill och känner för, än att säga nej till sig själv för att kunna göra som Gud vill.
4. Vad innebär detta att gå sin egen väg i praktiken?
Svar: som sagt, att strunta i vad Gud säger, strunta i den bruksanvisning för mänskligt liv och mänskliga relationer, som Gud ger i sitt Ord, och istället göra som man själv vill eller känner för.
5. Hur kan vi då veta vad Gud säger om olika saker och företeelser?
Svar: Jesus ger sitt fulla godkännande till Skriften, Jesus säger ”Håll buden”, och att vi ska akta oss för att upphäva något av de bud, som Gud har gett, och Jesus säger att den, som håller Hans ord, också ska hålla apostlarnas ord.
6. Gör Gud några undantag för människor som på grund av av arv eller miljö har en svårare kamp mot någon speciell frestelse än genomsnittet? Säger han att de som har det extra jobbigt får undantagstillstånd att synda?
Svar: Nej, aldrig. Han är villig att för Jesu skull förlåta var och en, som utan krumbukter erkänner sig vara en syndare, och ger Gud rätt i vad Han säger, han är villig att fortsätta att förlåta, när synden som bor i oss lockar och bedrar oss till nya syndafall, men han är inte intresserad av ursäkter och bortförklaringar, inte heller vill han höra på när vi försöker dra fram förmildrande omständigheter.
Tillämpa sedan detta på utlevd homosexualitet.
Eller på utlevd utomäktenskaplig heterosexualitet
Eller på utlevd girighet.
Eller på utlevd maktlystnad.
Eller på utlevd skvallersjuka
Eller på vilken annan synd som helst, som en människa kan tänkas vara frestad att vilja leva ut.
Man har det svårt med att alltid gå Guds väg, det har vi alla, för alla har sina svaga punkter och akilleshälar. Man gör vad man kan för att stå emot det som frestar, man kanske faller för det ibland, men så länge det är klart besked i förkunnelse och undervisning om att detta är synd, detta behöver du söka förlåtelse för och upprättelse från, så länge har man också möjlighet att stiga upp igen från sina fall, och renad i Jesu blod fortsätta kämpa!
Det finns ingen synd, utom synd mot den helige Ande, som man inte kan få förlåtelse för sjuttio gånger sju gånger och hundra gånger mer än så, så länge man fortsätter att ge Gud rätt och bekänna sin synd som synd!
En kristen är ingen felfri människa, en kristen är en som erkänner sitt behov av en Frälsare, ger Honom rätt i vad han säger, och lever i hans förlåtelse, och det gäller precis lika mycket för homosexuella som för dem, som hetero eller bi!
Men när förkunnelsen börjar säga om sådant, som Herren har förklarat vara mot hans vilja, att ”detta är egentligen ingen synd alls, du kan strunta i vad som står i Bibeln, kom hit, så ska vi välsigna din synd, och sen fortsätter du bara i den”, då utestänger man därmed människan från Guds nåd, i och med att man ju i princip lär henne att förkasta den!
Om detta är att vara ”för människan”, då är jag en böckling.
Jesus är för människan, den onde är mot.
Det var den onde som från början lärde människan att strunta i vad Gud säger, och istället göra vad hon själv för tillfället känner för.
Detta är att vara mot människan.
Av det kom sedan allt ont och allt elände in i den här världen.
Jesus kom för att rädda oss från följderna av detta, och för att på nytt upprätta trons lydnad, det liv där man väljer Guds väg i stället för sin egen.
Detta är att vara för människan.
Så, vi får som kristna och som förkunnare välja, vems släde vi låter oss spännas för.
Var och en, som uppmuntrar och uppmanar andra att gå sin egen väg och strunta i vad Gud har sagt, är med i det den ondes förstörelseverk, som ju började med ”Skulle då Gud ha sagt”.
Var och en, som i den kristna församlingen försvarar andras ”rätt” att i det ena eller andra avseendet bryta mot Guds Ord och vilja, gör sig samtidigt också delaktig i den synd det gäller. Jesus kom inte för att vi skulle få fullmakt in blanco att vandra på våra egna vägar, han kom för att vi skulle få förlåtelse för vårt vandrande på dem!
Det här är inte fråga om en smaksak, eller några subjektiva moraluppfattningar.
Det gäller vårt liv!
Ibland undrar jag, om vi nutidskristna i Finland längre alls har någon aning om vem vi har att göra med?
Vet vi längre, att Gud är en helig Gud? Att han är en förtärande eld mot all orättfärdighet?
Finns det överhuvudtaget någon vilja att ”stå emot synden ända till blods” längre?
Eller är det bara Laodiceas jämngrå ljumhet för hela slanten?
”Ska väl Människosonen finna tro på jorden, när han kommer?”
…………………………..
När jag säger, att det står i Bibeln att det är synd både att leva ut sin homosexualitet och att ha föräktenskapliga heterosexuella förhållanden, och att man som kristen inte kan välsigna sexuella relationer mellan personer av samma kön, blir jag ibland betraktad som ”homofob” – alltså en som hyser en irrationell och sjuklig skräck och avsky för homosexuella människor.
Vilket jag nu inte kan säga att jag känner igen mig i. Om jag ska hysa avsky och skräck för alla, som frestas att synda på det ena eller det andra sättet, då får jag börja med att avsky mig själv!
Varför skulle jag ha någon skräck och avsky för människor som av en eller annan orsak känner dragning till det egna könet? Homosexuell orientering är inte någon synd, lika litet som det är någon synd att uppleva heterosexuell dragning innan man är gift. Det är den praktiserade homosexualiteten som Bibeln, Guds Ord, entydigt förklarar vara i strid med Guds vilja, på samma sätt som Han förklarar att heterosexuellt samliv är något som exklusivt hör hemma i äktenskapet mellan man och kvinna, och att sex utanför äktenskapet därmed är synd!
Jag är personligt bekant med kristna syskon med homosexuell läggning, som har valt att leva i celibat. De är all heder värda! En motiverade sitt beslut med att hänvisa till Jesu ord om att det finns de, som från födseln är odugliga till äktenskap, andra har åter av människor gjorts odugliga till det.
Genom det ordet hade han förstått, att inget hindrade honom från att vara kristen, ett Guds barn, eller från att jobba i församling, om han skulle känna sig kallad till det! Det var ”bara” äktenskap som var uteslutet för hans del, för en kvinna kunde han inte tänka sig att leva med.
Jag har för mig att detta är en inställning som de allra flesta konservativa kristna kan säga ja och amen till, men vi borde kanske säga ut det litet tydligare. Annars blir vi lätt anklagade för att lida av någon slags allmän avsky för människor med homosexuell läggning, och så är ju inte fallet!
……………………………..
Det skulle finnas en hel del att säga om den dubbelmoral, som så ofta finns ifråga om detta – samma kretsar, som ivrigt förklarar att samkönat sex är synd, intar ofta en märkligt tolerant inställning till föräktenskapligt sex, till samboende utan giftermål, och till det ibland alltför lättvindiga skiljandet och omgiftandet. I alla fall talas det inte lika högt och tydligt om de sakerna. Vi får se upp här, så att vi inte sväljer den ena kamelen, samtidigt som vi spottar ut den andra….
…………………………………
Frågan har kommit hur man då ska tänka om ett homopar, som är gifta och har barn i familjen. Hur ska de då göra om den ena eller båda kommer till tro på Jesus? Ska de splittra hemmet, flytta isär och gå in för delad vårdnad, eller?
Ja, det kan de förstås göra, om det är vad som känns rättast. Men jag vill ändå sticka ut hakan här och ådra mig vrede från en del håll. Det är ju så, att det är det honmosexuella samlaget, som Bibelns säger är mot Guds vilja. Det är just den biten, som enligt apostelns starka formulering kan leda till att man förlorar det himmelska arvet – detta om man inte vill ha någon förlåtelse, inte vill erkänna att man gjort något fel, alltså.
Så, hur är det då om paret i exemplet fortsätter att dela bostad, fortsätter att ta hand om varandra och sina barn, men slutar ligga med varandra? Gör de då något som är fel inför Gud? Det tror i alla fall inte jag.
Herren har medlidande med våra svagheter. Och han varnar oss allvarligt för att bli så upptagna med våra stadgar att vi kastar allt vad barmhärtighet heter överbord!