För ett tag sedan fick jag en fråga per e-post, som gällde skilsmässa och omgifte. Frågeställaren var ett finskspråkigt trossyskon, och jag skrev då naturligtvis svar på finska. Det svaret finns också här på hemsidan under rubriken ”Voiko eronnut enää koskaan avioitua”.
Eftersom den här frågan har kommit upp rätt många gånger under årens lopp har jag nu översatt texten till svenska – den kan ju intressera också någon som inte läser det andra inhemska!
Frågeställaren hade fått berättat för sig att jag sagt till en av hennes vänner, att under vissa omständigheter är det möjligt för en frånskild att gifta om sig, utan att detta behöver vara misshagligt för Herren. Alltså ville hon nu veta hur jag, såsom varande en Ordets förkunnare, kunde gå och säga något, som gick så rakt emot Bibelns undervisning i frågan?
Hon syftade då på det som Jesus säger i Mark 10:1-12.
Det här är en fråga, som jag har brottats en hel del med, och också en fråga där min syn på saken har förändrats en del under årens lopp.
När jag var yngre – säg för typ tjugofem år sedan, var jag strängt av den meningen, att gifter sig, det gör man en gång i livet, och därmed basta, annat än om ens äkta hälft dör, förstås. Då är man fri att gifta om sig!
Detta då på den grund, att jag läst bl a just Mark 10, samt också tagit del av vad företrädare för den hårda linjen i den här frågan hade haft att säga.
Sedan började jag arbeta som heltidsförkunnare, och min teologi mötte en verklighet, som var betydligt mer mångfacetterad än jag tidigare hade insett. Som predikant blir man också anlitad som själavårdare, familjerådgivare och parförhållanderådgivare, och här kom också frågan om skilsmässa och omgifte upp ur nya vinklar.
Jag ska här försöka förklara på vilka vägar jag har kommit fram till min nuvarande syn på saken, och vad som ligger till grund för den – och hur jag fortfarande kan anse att jag befinner mig på Ordets grund i mitt tänkande.
Antagligen kommer det att gå som när jag ska försöka förklara hur jag ser på frågan om kvinnliga präster – de liberala kommer att tycka att jag är en hopplös fundamentalist, och de konservativa kommer att anse att jag är alltför liberal…
Som själasörjare märker man snart att vi människor, när vi ska ge andra råd i vårt förhållande till Gud och andra människor, gärna vill ha sådana regler och lagar att följa, som inte har några undantag.
Det ger en en känsla av fotfäste och trygghet i svåra situationer!
Problemet är, att när en människa fått lära sig att hålla fast vid lagen, ha en trygghet i den, då blir hon också till någon del oförmögen att ta till sig Guds nåd, och detta blir ofta ett av de största hindren när man ska försöka hjälpa någon!
Frälsningen grundar sig på Guds nåd i Kristus, korsets nåd, den saken var jag och den hjälpsökande oftast överens om.
Men när det är frågan om detta jordeliv, och de vägval och beslut vi här gör, kom jag att märka att människan ofta tyr sig, inte till nåden och sanningen, utan i stället till antingen lagen eller laglösheten, och det ena för då bort från nåden och det andra från sanningen.
Vilket innebär att ingendera ger verklig frihet eller glädje!
Så jag fick lov att gå i närkamp med den här frågan: Hur kan vi människor leva i enlighet med Guds ord utan att hamna in under lagen?
Och hur kan jag vägleda människor på ett sådant sätt, att frälsningen och rättfärdigheten, nåden och sanningen, följs åt och samverkar också vad det gäller de praktiska vägvalen här i jordelivet?
Då var det inte bara den här enskilda frågan om skilsmässa och omgifte jag tänkte på, utan det var hela livet som kristen!
När jag började be och fundera över de här sakerna, kom jag att på ett nytt sätt lägga märke till att det finns undantag från en del av Herrens bud.
Budet säger att vi inte ska dräpa – men det säger också att överheten inte bär svärdet förgäves.
På sabbaten ska vi inte arbeta – men det är lovligt att göra gott och hjälpa sin nästa!
Vi ska hedra våra föräldrar och lyda vår överhet – men om de vill hindra dig från att tro på Jesus, då behöver du inte lyda dem ifråga om detta!
Och så vidare.
Uppenbarligen handlar det här om att det finns en lagens bokstav, men det finns också en lagens mening, en lagens ”inre innebörd”, som gör att Guds vilja för oss människor inte bara blir en dödande sanning, utan också livgivande nåd!
Jag fick lov att konstatera att ifråga om en del saker hade jag varit en liten farise, som hållit fast vid lagens bokstav på ett sådant sätt att Jesus hamnat i skymundan.
Följande fråga var därmed redan ställd: Vad är då denna ”inre innebörd”, och när ska man söka efter en sådan?
Är det fråga om en fullmakt in blanco att göra vad som helst i ”kärlekens namn”, så som en del tycks mena?
Nej, det är det inte. Eftersom Skriften säger att vi inte ska synda för att nåden ska bli större, kan det med säkerhet inte vara så Gud har menat!
Så jag närmade mig frågan genom att börja söka, inte efter undantag, utan efter sådana föreskrifter, som saknade undantag!
Äktenskapsbrott var en klar och enkel sak. Där finns inga undantag. Det är alltid fel att gå i säng med någon annan än den man är gift med, och det är alltid fel att gå i säng med någon, som är gift med en annan.
Samlag utanför äktenskapet var likaså en klar och entydig sak. Det är aldrig rätt att lägga sig med någon man inte är gift med.
Praktiserad homosexualitet var också ett klart fall. Bibelns förbud på den punkten är klart och entydigt.
Att förskjuta, förkasta, överge sin äkta hälft är likaså alltid fel. Herren hatar skilsmässa / ”vihaa hylkäämistä”, står det i finskan, vilket betyder just att förkasta eller förskjuta!
Av detta framgår klart, att det alltid är fel att förkasta den man är gift med av den anledningen, att man vill gifta om sig med någon annan, det är alltid fel att göra sig av med den andra för att ”man vuxit från varandra”, och det är alltid fel att sparka ut den andra för att han eller hon ”inte gör mig lycklig”.
I Matt 5:32 ger Jesus en giltig orsak till skilsmässa, otukt, och den orsaken är både logisk och begriplig.
Om äktenskapet är brutet, då är det ju redan sönder!
Men, han säger inte att man måste skiljas då äktenskapsbrott begåtts, han säger bara att det är tillåtet!
Ett brutet äktenskap kan nämligen repareras genom förlåtelse och ny start.
Då har vi alltså ingen fast regel att ta till i just det här fallet!
Det Jesus säger lämnar ju båda möjligheterna öppna! Vad är då rätt råd att ge? Här finns ingen lagregel att ta till, och det innebär att varje enskilt fall måste bedömas för sig!
Sedan har vi 1 Kor 7:12-15. Där talas det om den situation, där en troende är gift med en icketroende, och den icketroende vill skiljas.
Då får de skiljas, fast inget äktenskapsbrott är begånget!
Här har vi då ett undantag från den regel Jesus gav. Herren ger här tilläggsinformation genom Paulus.
Frågan blir då hur vi ska förstå detta. Innebär det att andra undantag också är möjliga, eller innebär det att detta är det enda?
Hur ska vi se på den situation där en troende kvinna är gift med en man som slår henne, okvädar henne, regelbundet våldtar henne, samt missbrukar sprit och droger, och denne man inte alls vill skiljas från sin troende hustru, utan vill behålla sin slav?
Ska vi säga till denna kvinna att hon måste stanna hos denne djävul i människoskepnad och var hans sexslav och slagpåse i resten av sitt liv, att detta är Herrens vilja för henne? Eller ska vi säga till henne att hon är fri att fly för sitt liv, för Herren har kallat oss att leva i frid, inte i slaveri?
I det senare fallet gör vi nämligen ett undantag till från regeln Jesus ger i Matt 5!
Det är enkelt att ”vara farise”, när sådana här frågor kommer upp, enkelt att gömma sig bakom ett bibelord och säga ett ”så här är det bara” till den andre. Men är det detta Herren åsyftar och vill?
Själv kunde jag inte annat förstå, än att mannen i detta fall hade brutit sitt äktenskapslöfte många gånger om, han hade ju ingalunda tagit hand som sin hustru så som Skriften säger att en äkta man ska, tvärtom, han har behandlat henne grymt och hårdhjärtat på alla sätt och vis!
Och i Mose lag är detta giltig orsak till skilsmässa.
Och Jesus säger att Mose ger sina föreskrifter just för våra hjärtans hårdhets skull!
Så jag såg mig tvingad att gå på upptäcktsfärd efter en ”inre innebörd” i det Herren säger ifråga om skilsmässa.
Vad är det Herren vill med att ge oss bud angående äktenskap och sexualitet?
Vad jag förstår vill han skydda denna vår viktigaste relation, denna samhällets grundläggande byggsten, äktenskapet mellan man och kvinna.
De föreskrifter Gud ger är ju gjorda för vår skull, det är inte vi, som är gjorda för föreskrifternas skull!
När Jesus säger så om sabbatsbudet, då tror jag faktiskt inte att han åsyftar enbart sabbatsbudet. Jag tror att detta gäller för alla bud!
Det kan inte finnas någon motsättning mellan Jesus och ordet, Jesus ÄR ju Ordet!
Alltså måste då Ordet ha samma innebörd och avsikt som Jesus hade, när han kom till den här jorden, och sade och gjorde vad han sade och gjorde. Nåden, evangeliet, måste alltid finnas med när vi tillämpar Guds ord på våra liv!
Sedan försökte jag tillämpa dessa tankar på frågan om skilsmässa och omgifte.
Gud brukar inte straffa oskyldiga för andras synder, den saken är klar.
Vad händer då om en man förkastar sin hustru, och skiljer sig från henne för att gifta om sig med en annan? Åtminstone är den saken klar, att denne man och hans nya äktenskap inte har någon Herrens välsignelse att vänta, åtminstone inte förrän den dag när de inser vad de har gjort, och bekänner sina synder.
Ingen präst eller pastor borde någonsin låna sig till att uttala någon skenvälsignelse över en sådan man och hans nya partner!
Skriften säger klart, att om någon skiljer sig av ogiltig orsak, då ska han eller hon förbli ogift eller åter förlika sig med den andra. (1 Kor 7)
Också det budet har en klar mening, det lämnar försoningens dörr öppen – och uppmanar oss att lämna den dörren öppen mot varandra!
Men hur ska vi se på den övergivna parten i vårt exempel? Är det Guds vilja, och välbehagligt för Honom, att denna övergivna kvinna på grund av mannens synd ska dömas till livstids ensamhet, när han nu har gift om sig eller flyttat ihop med med en annan, och därigenom bränt broarna bakom sig?
Eller, om det är kvinnan som har övergett sin man på motsvarande sätt, är det då Guds vilja att denne man ska dömas att ”brinna” i ensamhet resten av sitt liv på grund av sin exhustrus synder? (”Det är bättre att gifta sig än att brinna”, 1 Kor 7)
Varför skulle detta, att den övergivna parten döms till livstidsstraff för den andras synd, vara välbehagligt för Gud? Om nu budens ”inre innebörd” är att skydda det av Gud instiftade äktenskapsförbundet, på vad sätt skyddar detta äktenskapet?
Eller om en kvinna flytt för sitt liv från en misshandlande och missbrukande man, denne sedan gått vidare till nya kvinnor, och hon i ett senare skede hittar en ny livskamrat, är då den dörren för alltid stängd för henne? Stänger Herren dörren för henne? Jag är inte beredd att ge några snabba ”hårda linjens” svar på den frågan!
Herren säger också, att om vi förstod vad det ordet innebär: ”Jag vill ha barmhärtighet, inte offer”, då skulle vi inte döma oskyldiga.
När han säger så, då har vi orsak att se noga upp, så att vi inte går och gör just detta!
Jag kom för egen del fram till, att om jag alltid håller hårt fast vid bokstaven, då kommer jag att vara som en läkare, som alltid skriver ut samma medicin, oberoende av vad patienten lider av. Ibland kommer behandlingen då att vara rätt, ibland fel.
Jag kommer att bli som Jobs vänner – ibland säga rätt sak åt fel person, och därigenom på ett orättfärdigt sätt slå en som redan är slagen!
Och jag kommer inte agera i enlighet med det som profeteras om Jesus i Jes 42:3: ”Ett brutet rör ska han inte krossa, och en tynande veke ska han inte släcka…” – och jag tror ju att lärjungen ska följa sin Mästare i spåren!
Så jag kom slutligen fram till att den övergivna parten, om den övergivande parten har stängt dörren till en möjlig försoning, och hon eller han småningom hittar en ny livskamrat, också kan få Guds välsignelse över ett nytt äktenskap, och jag kom också att tänka mig den möjligheten, att detta att överge den andra, det kan man göra på fler än ett sätt… t ex om man flyr för sitt liv från ett destruktivt förhållande, då kan detta inte jämställas med om man överger sin äkta hälft, för att man hellre vill vara med någon annan!
Inte är den här ståndpunkten heller problemfri, men det finns åtminstone mer nåd i den än i den andra, lagiska, och sanningens förkastande av synden finns kvar!
Så, här står jag i dag i mitt tänkande och sökande i den här frågan.
Ger Herren mer ljus över saken är jag beredd att ändra mig, men till dess är det den här linjen jag följer, så gott det nu går.