Då och då får jag frågor om det här, vanligen då dels frågor om vad synd mot den helige Ande egentligen är för något, samt hur man egentligen ska förstå Hebr 6:4-6 och 10:26-27?

De här hebreerbrevstexterna är skrämmande, om man tar dem på allvar – och Bibelns ord ska man alltid ta på allvar!

Det är ändå viktigt att man tar dem på allvar på rätt sätt, förstår dem rätt, annars kan någon börja tro om sig själv att han är ett hopplöst fall, fast det som texterna talar om egentligen inte alls gäller hans situation!

De här texterna meddelar dels vad som ska till för att en människa ska falla ur frälsningen så, att det inte längre finns någon återvändo, dels vad detta sedan leder till för den människa, som är nog olycklig – och dåraktig – att ge sig in på den väg, där man blir ett hopplöst fall.

Det övergripande temat för Hebreerbrevet är det gamla förbundet kontra det nya.
Det är riktat till människor, som konverterat från det gamla förbundet, judendomen, och blivit kristna, och delaktiga i det nya förbundet, därav brevets namn.

Nu befinner de sig uppenbarligen i den situationen, att det nya förbundet inte längre ter sig lika lockande som i början, det har blivit för mycket jobbigheter!
Judendomen, som de förut bekände sig till, hade dock status som en av romarrikets tiotals lagliga religioner, och där fanns den yttre ståten med tempel och offer och prästerskap och ritualer – vilket allt saknades i de kristna församlingarna på den här tiden.

De kristna var ofta både förföljda och föraktade, och hade det till det yttre betydligt sämre ställt än judarna.

Alltså har en och annan börjat droppa av från kristendomen och tillbaka till judendomen!

Detta är alltså den situation och de människor, som varningarna och förmaningarna primärt är riktade till, men vi ska också se på vad sätt vi nutidskristna kan ha nytta och vägledning av dem!

10:39 konstaterar sammanfattningsvis att de som drar sig undan, alltså från kristendomen, gör detta till sitt eget fördärv.
10:26-27 talar specifikt om den synd, som aktivt motstånd mot evangeliet innebär. Det kan man inte undgå att se om man läser noggrant.

Denna synd talar Paulus också om i Tess 2:15-16, där han säger att Guds vredesdom kommer att drabba dem, som ägnar sig åt sådant.

6:4-6 ska förstås i det här sammanhanget.
Här talas om människor som blivit frälsta och pånyttfödda, fått del i den helige Ande, fungerat i nådegåvor, och sedan förkastar alltsammans och gör gemensam sak med evangeliets motståndare, alltså med sådana, som vill förhindra att evangelium överhuvudtaget blir förkunnat!

Det här handlar alltså inte om människor som sitter fast i någon form av bundenhet, inte om människor som blivit ljumma i sin tro, inte om människor, som har intellektuella svårigheter med något i den kristna trosläran.

Det handlar om människor som öppet och medvetet förkastar Kristus, efter att de först har fått del av kunskapen om Honom, del av Hans helige Ande, smakat den tillkommande världens krafter, fungerat i andliga nådegåvor – kort sagt, fått del i allt vad den kristna tron ger här i den här tillvaron – och sedan inte bara förkastar Kristus, utan också gör gemensam sak med aktiva motståndare till evangeliet!

Väljer man, efter att ha fått smaka Guds godhet och nåd,  att frivilligt förkasta evangeliet, och gå in i en sådan grad av förhärdelse, då når ingen kallelse till omvändelse längre fram. Man har passerat en point of no return.

Den som är ett hopplöst fall är det alltså av eget val.

Han var det inte från början – Gud vill att alla ska bli frälsta, och har således inte designat och förutbestämt någon för evig förtappelse.

Man kan alltså åtminstone säga att Gud gör inga hopplösa fall!

Till sådana kan vi människor bara göra oss själva.

Efter att ha varit kristen i fyrtiosex år, och heltidsförkunnare i trettio, kan jag faktiskt inte påminna mig att jag skulle ha träffat på en enda människa, som till alla delar skulle ha svarat mot Bibelns beskrivning av ett hopplöst fall.

Detta kan ju förstås antagligen bero på att den människa, som verkligen befinner sig i den situationen, är så förhärdad att hon är totalt likgiltig för sin andliga belägenhet, och då knappast kommer att uppsöka någon själasörjare för att fundera på sin situation…

Den som ännu bryr sig, ännu oroar sig, han har också en väg tillbaka, den väg som kallas omvändelse – och ibland är det också så, att man oroar sig därför att Åklagaren öst in anklagelser i ens sinne, och man har gjort misstaget att tro på hans lögner, inte för att man faktiskt skulle ha något att oroa sig för!

Det är en av de bättre böcker jag läst fram till denna dag!

Det var först många år senare som jag kom att lägga märke till vad boken ifråga hette på engelska, och det fick mig att studsa till! Där var titeln nämligen ”A normal Christian life”!

Gudsmannen Nee hade alltså velat undervisa sina medkristna om vad ett normalt kristenliv innebär och innehåller, men de svenska översättarna hade uppfattat det han talade om som något så extraordinärt, att de hade valt att kalla boken något annat på svenska!

Då frågar man ju sig vad det kan bero på, att det som den ene kristne uppfattar som naturligt och normalt, för den andre förefaller övernaturligt och sällsynt?

Det sista Jesus gör här på jorden, innan han blir upptagen till himlen och sätter sig vid Faderns högra sida, är att ge sina lärjungar en avslutande befallning, åtföljd av löften om vad ett normalt kristenliv skulle komma att innefatta. Han ger också anvisningar om villkoren för att det kristna livet ska kunna bli på det sättet normalt!

De här sista orden före himmelsfärden brukar vi kalla ”missionsbefallningen”.

Vi har fyra versioner av den i vår Bibel, en i slutet av Matteus, en i slutet av Markus, en i slutet av Lukas, och en i början av Apostlagärningarna. Dessutom finns en femte i slutet av Johannes, där formulerad som en personlig befallning till Petrus, men inte heller den saknar allmän giltighet!

Av någon anledning är det dock i praktiken den version som finns i Matt 28, som har blivit missionsbefallningen med stort M ibland oss kristna, och kanske det är därför, som det, som Watchman Nee beskriver som ett normalt kristenliv, inte uppfattas som som så vanligt och normalt av stora flertalet troende…

Låt oss se på de olika versionerna, och på den helhetsbild de ger, när alla får vara med!

Matt 28:18-20

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

 Mark 1615-18

Och han sade till dem: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd. Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.”

 Luk 24:46-49

Och han sade till dem: ”Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni är själva vittnen om detta. Och se, jag skall sända er vad min Fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden, tills ni har blivit beklädda med kraft från höjden.”

 Apg 1:4-8

Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.” När de nu var samlade frågade de honom: ”Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?” Han svarade dem: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

Här märker man genast, att i tre av dessa fyra versioner är betoningen på lärjungaskapets och uppdragets övernaturliga art väldigt stark!

I två av dem får lärjungarna till och med order om att inte gå någonstans innan Anden har kommit, inte göra någonting i egen kraft!

Det är bara i en av dem, Matteusversionen, som det finns en chans för oss människor att inbilla oss, att det här är ett uppdrag, som vi har fått att utföra med hjälp av egen begåvning, egna kunskaper och egen kraft. Inte helt oväntat är det  just den versionen, som vi har valt att göra till missionsbefallningen framom andra!

Undra då sedan på, om kristenlivet många gånger har blivit så utarmat, att när någon kommer och vill beskriva ett normalt kristenliv, då har vi svårt att känna igen det som just normalt!

Jesus säger i Joh 16:6-7 till sina lärjungar att de inte ska sörja över att han går bort, för om han inte ginge bort, då skulle inte Anden komma.

Men hur det blir det för oss, om Jesus har farit upp till himlen, och den Ande, som han sedan sände till sin församling, inte tas emot?

Då missar vi ju hela syftet med Kristi himmelsfärd!

Herren Jesus är med oss alla dagar till tidens slut, därigenom att den Ande han sände är med hans församling.

När tiden tar slut, då kommer han tillbaka, på samma sätt som han en gång steg upp till himlen.

I mellantiden har vi ett omöjligt uppdrag här på jorden, men vi har fått en Hjälpare, som gör det omöjliga möjligt.

Dessutom har vi i Jesus en ”försvarsadvokat” i himlen, som garanterar att inga anklagelser mot Guds utvalda tas upp!

Och detta är det normala kristenlivet: ett liv fritt från fördömelse, ett liv i gemenskap med Gud och hans Ande, ett liv där vi har fått dö bort från synden med Kristus, för att också uppstå med Kristus, ett liv här på jorden där Guds kraft fullkomnas i vår svaghet, och till slut ska vi en dag göra honom sällskap i härligheten, för där han är, där vill han att också vi ska få vara!

Det är en av de bättre böcker jag läst fram till denna dag!

Det var först många år senare som jag kom att lägga märke till vad boken ifråga hette på engelska, och det fick mig att studsa till! Där var titeln nämligen ”A normal Christian life”!

Gudsmannen Nee hade alltså velat undervisa sina medkristna om vad ett normalt kristenliv innebär och innehåller, men de svenska översättarna hade uppfattat det han talade om som något så extraordinärt, att de hade valt att kalla boken något annat på svenska!

Det sista Jesus gör här på jorden, innan han blir upptagen till himlen och sätter sig vid Faderns högra sida, är att ge sina lärjungar en avslutande befallning, åtföljd av löften om vad ett normalt kristenliv skulle komma att innefatta. Han ger också anvisningar om villkoren för att det kristna livet ska kunna bli normalt!

De här sista orden före himmelsfärden brukar vi kalla missionsbefallningen.

Vi har fyra versioner av den i vår Bibel, en i slutet av Matteus, en i slutet av Markus, en i slutet av Lukas, och en i början av Apostlagärningarna. Dessutom finns en femte i slutet av Johannes, där formulerad som en personlig befallning till Petrus, men inte heller den saknar allmän giltighet!

Av någon anledning är det dock i praktiken den version som finns i Matt 28, som har blivit missionsbefallningen med stort M ibland oss kristna, och kanske det är därför, som det, som Watchman Nee beskriver som ett normalt kristenliv, inte uppfattas som som så vanligt och normalt av stora flertalet troende…

Låt oss se på de olika versionerna, och på den helhetsbild de ger, när alla får vara med!

Matt 28:18-20

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

 Mark 1615-18

Och han sade till dem: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd. Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.”

 Luk 24:46-49

Och han sade till dem: ”Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni är själva vittnen om detta. Och se, jag skall sända er vad min Fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden, tills ni har blivit beklädda med kraft från höjden.”

 Apg 1:4-8

Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.” När de nu var samlade frågade de honom: ”Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?” Han svarade dem: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

 Här märker man genast, att i tre av dessa fyra är betoningen på lärjungaskapets och uppdragets övernaturliga art väldigt stark! I två av dem får lärjungarna till och med order om att inte gå någonstans innan Anden har kommit, inte göra någonting i egen kraft!

Det är bara i en av dem, Matteusversionen, som det finns en chans för oss människor att inbilla oss att det här är ett uppdrag som vi har fått att utföra med hjälp av egen begåvning, egna kunskaper och egen kraft. Och det är just den versionen, som vi har valt att göra till missionsbefallningen framom andra!

Undra då sedan på, om kristenlivet många gånger har blivit så utarmat, att när någon kommer och vill beskriva ett normalt kristenliv, då har vi svårt att känna igen det som just normalt!

Jesus säger i Joh 16:6-7 till sina lärjungar att de inte ska sörja över att han går bort, för annars skulle inte Anden komma. Men hur det blir det för oss, om Jesus har farit upp till himlen, och den Ande, som han sedan sände till sin församling, inte tas emot? Då missar vi ju hela syftet med Kristi himmelsfärd!

Herren Jesus är med oss alla dagar till tidens slut, därigenom att den Ande han sände är med hans församling.

När tiden tar slut, då kommer han tillbaka, på samma sätt som han en gång steg upp till himlen.

I mellantiden har vi ett omöjligt uppdrag här på jorden, och en Hjälpare har vi också, en som gör det omöjliga möjligt. Samt en ”försvarsadvokat” i himlen, som garanterar att inga anklagelser mot Guds utvalda tas upp!

Och detta är det normala kristenlivet:  ett liv fritt från fördömelse, ett liv i gemenskap med Gud och hans Ande, ett liv där vi har fått dö bort från synden med Kristus, för att också uppstå med Kristus, ett liv där vi får vara en del av det Rike, som inte består bara i ord, utan också i kraft, ett liv där vi en gång ska få göra Herren sällskap i härligheten, för där han är, där vill han att också vi ska få vara!

Att predika typ fem dagar i veckan – och ibland sju – är något helt annat än att vara ute en gång eller två per månad, som jag varit fram till dess. Och nog hade jag en liten aning om att det fanns både ett och annat utöver själva predikandet, som följde med en predikanttjänst!

Efter några månader började jag undra på allvar om jag inte spänt bågen för högt. Att predika tjugo till tjugofem gånger per månad, med allt vad det innebar av både förberedelser, resor och enskilda människokontakter höll i snabb takt på att göra slut på mig.

 Saken blev inte lättare av att våra tre barn var små då, och Lena hade dessutom tagit tre dagbarn för att vi skulle få ekonomin att gå ihop – har man lönen som huvudsak när man väljer jobb, då kommer nog predikantyrket väääldigt långt ner på listan! Huset vi bor i är rätt litet, och med sex småttingar surrande omkring i det, kändes det som att bo i en bikupa. Tiden för bön och studier i något som alls liknade lugn och ro inföll på nätterna efter att jag kommit hem – och då höll man inte ögonen öppna så länge!

Drömjobbet höll stillsamt på att förvandlas till en mardröm.

 Då och då gick jag ut på promenad på eftermiddagarna för att en stund för mig själv och samla tankarna inför kvällen – eller åtminstone överhuvudtaget hitta några tankar inför kvällen! Under en sådan promenad fick jag uppleva ett under, något som alltsedan dess inneburit en oas för mig, en oas som jag tidigare inte ens hade vetat om att fanns!

Det var som något inom mig hade öppnat sig, och plötsligt upptäckte jag att där inne fanns en plats där det var tyst! En plats av frid och stillhet, en mötesplats, där Gud fanns och gav vila. Dit kunde jag komma och få vad jag behövde för kvällarna – inte ord för ord färdiga predikningar, utan en ny, härlig förtröstan på att Han, som kallat, också ger vad som behövs för arbetet då när man behöver det!

Småningom upptäckte jag att tystnaden inom mig fanns tillgänglig också mitt i ståhej och sorl, likaväl som den fanns när jag var ensam och allt var tyst.

Det är en märklig tystnad. Ibland har den röst, en röst som inte hörs, men ändå talar om för mig att jag är ett Guds barn, att Jesus älskar mig, att ingen ska rycka mig ur Hans hand. Den säger inte att jag är bra, men ändå får den mig att känna mig bra – trygg, väl till mods, värdefull – just för att tystnaden är så full av kärlek.

Ibland får jag förmaningens ord från den, somliga gånger när jag läser Bibeln och fastnar på någon vers, andra medan jag sysslar med helt andra saker. Alltid innebär den tillhörighet, ett ”jag är min väns, och Han är min”!

Den här inre källan, som min Fader lät mig upptäcka då för länge sedan, den finns där fortfarande. Den bubblar fortfarande upp med evigt liv, och den gör också jordelivet mer levande!

Ibland blir jag otålig, låter mig luras att få för bråttom, glömmer tystnaden och rusar iväg. Och märker det snart på hur jag börjar må! Men källan finns kvar, oasen, dit jag får gå för att vila och möta mitt livs Gud i tystnaden.

Jag kan inte ens börja beskriva hur tacksam jag är för den!

Nu startar vi i tiden strax efter Jesu himmelsfärd, i början av den sista tiden.

Den första stora profetiska händelsen efter himmelsfärden är när Anden kommer.

När Anden kom var detta nämligen tecknet på att ett nytt förbund verkligen trätt i kraft!

Ett sådant hade Jeremia profeterat om redan 630 år tidigare. Jer 31:35, och 2 Mos 24:8 visar oss den profetiska förebilden.

Korset, centrum för det som hände när Jesus kom första gången, gör oss fria att vara Guds egna och tjäna Honom. 1 Kor 6:19-20

Den helige Ande har kommit för att ge oss kraft att vara Kristi vittnen. Tiden mellan den första pingstdagen och Jesu återkomst är församlingens tid, och därmed också missionens tid.

Och därmed är det också den tid, när den ondes främsta prioritet är att göra allt han kan för att bromsa och hindra allt vad mission och evangelisation heter, med alla medel och metoder som står honom till buds! Mycket av den här genomgången av yttersta tiden kommer att ta sikte på att studera och avslöja den mullvadsverksamheten.

Utan Anden har vi heller ingen möjlighet att klara oss i sluttidens skeende! Bakom det skeende som syns för ögonen pågår hela tiden ett annat, andligt, och är vi inte medvetna om det kommer vi att stå oss slätt. Sak 4:6, Apg 19:1-6, Mark 13:9-13, Ef 6:10-20

Gamla förbundet baserades på mänskliga resurser. Lagen skulle hållas av människan.

Hon fick buden, men ingen kraft utöver den egna att hålla dem.

Nya förbundet grundas på Guds kraft. Det ser man bland annat när man läser de fyra missionsbefallningarna, vilka finns i sista kapitlen i Matt, Mark o Luk, samt Apg 1:8

Alla ger besked om att missionsuppdraget inte är tänkt att utföras med mänsklig förmåga!

Matteusversionen är minst tydlig på den punkten, och just den har vi i kristenheten av gammalt av någon anledning upphöjt till missionsbefallningen med stort M… man kan ju undra i vems intresse den utvecklingen var?

Det är någon i kulissen som gärna vill att vi ska förlita oss på våra mänskliga resurser, tydligen!

Anden kommer enligt Apg 2:15-21 som uppfyllelse av profetian i Joel 2:28-32.

Joel levde ca 800 f Kr, mitt i den gammaltestamentliga ordning där det bara var kungen, (ex Saul och David) översteprästen, (ex Aron) och profeten (ex Elisa) som smordes till tjänst med olja. Ett litet, utvalt fåtal. ”Allt kött” i Joels utsaga om NT:s tid anger att en tid ska komma när Anden ges åt alla i Guds folk, inte bara en snäv elit!

Här i Joel profeteras också om att andliga nådegåvor kommer att bli allmänt tillgängliga för de troende, utan anseende till personen!

Vi har lätt för att fastna i ett gammaltestamentligt tänkande på den här punkten, tänka att ”Somliga har Gud smort med kraft, det finns ett antal speciella gubbar med dynamit i nävarna, som får folk att trilla omkring till höger och vänster, men de allra flesta av oss får nog hanka sig fram utan sådana tillgångar”.

Men detta är GT:s tänkande, och vi ska leva i NT!

En av den ondes första metoder att dra åt handbromsen på evangelisationen är just att konservera oss i en sån här attityd! Därför måste Paulus också be som han gör i Ef 1:15-19!

”Allt kött” innebär också att när Anden kom, då kom Han för att stanna generation efter generation. Jfr Joh 14:16-17

Han kommer att finnas här så länge kristna människor finns här.

Anden är också bekräftelsen på att Jesu försoningsverk har gällande kraft. Ef 1:13-14

Han är beviset på att vi en dag kommer att bli befriade, helt och totalt, ”förlossade”.

Som det står i 1 Joh 3, vi kommer att bli Jesus lika när Han kommer tillbaka! Vi är redan andliga människor med övernaturligt liv, och Anden är ”handpenningen” på att vi småningom ska bli som Jesus!

Församlingen, Kristi kropp här på jorden, är alltså i sig tänkt att vara profetisk! Den andefödda församlingen vittnar här och nu om att Jesu rike kommer att upprättas här på jorden! Ef 3:10 / Simeon om församlingen i Luk 2:30-32

Jesus säger att om vi har kärlek inbördes, då skall alla förstå att vi är hans lärjungar, Joh 13:35.

Jesus säger att om vi är ett, då ska världen tro att Fadern har sänt honom! Joh 17:21

Om vi inte älskar varandra, om vi inte är ett, då kommer vittnesbördet från församlingen att vara negativt, och missionsarbetet kommer att försvagas och hindras något fruktansvärt.

Därför är det också så viktigt för den onde att splittra de heligas gemenskap, Andens gemenskap, och ersätta den med sinsemellan stridande fraktioner, och därför är det så viktigt för oss att bevara den enhet som Ef 4:1-6 talar om!

Och utan den helige Ande går det inte!

Guds kärlek är nämligen utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som har blivit oss given.

Så vi kan vänta oss att i den yttersta tiden, när den onde är ännu ilsknare än annars, Uppb 12:12, då kommer han flitigare än nånsin förr att erbjuda oss all världens surrogat för den helige Ande och Hans kraft, allt från våra patetiska försök att ställa till med väckelse med mänskliga metoder till de lögnens kraftgärningar och mirakler som det talas om i 2 Tess 2:9

As I listened to the churning waters below me, they told me of themselves, of us human beings – and of Him, who created both the rapids and me…

Here is what I heard when I listened to the water:

”I am order in chaos!” the water said. ”I never repeat myself, each passing moment brings a new pattern in the water, I am both predictable, staying here in my canyon, and unpredictable in my ever changing whirlpools! When you humans try to create order you do it by trying to eliminate chaos, you strive for control, you think that having order is the same as you  being in charge! And you get something rigid, boring, suffocating, something you didn´t want. And when you turn to chaos you eliminate order, and end up with a mess you cannot live and thrive in!

Only God can bring order in chaos in a way that allows chaos to exist!

He is not only the God of order, He is the God of peace, and His schalom is made out of order in chaos, not of order instead of chaos!

Learn from God, and the Spirit of God, by beholding me, because just like you were created in the image of God, so was I created in the image of His Spirit! He is the torrent of living water, that cannot be controlled or predicted, He is the same living combination of order and chaos as am I!

You should learn to go with His flow, rather than nervously try to reach the bottom soon as you get a little wet! Were you to jump into me you would die, and so you are to die if you let go and let Him, but dying in that way is a good thing for those who really want to LIVE!”

Här vill jag nu berätta litet om hur jag litet grann  har lärt känna Guds Ande, vem Han är för mig!

Den kväll när jag blev frälst visste jag ingenting om den helige Ande. Visst hade jag gått i skriftskola, jag som i princip alla andra där jag växte upp, men eftersom jag på den tiden var inofficiell finsk mästare i att strunta i andliga frågor, mindes jag just ingenting av vad som där hade sagts.

Gud tog mig alltså med total överraskning, när Andens liv och kraft och hetta strömmade genom mig, och på en sekund överbevisade mig om att Jesus lever!

Vissheten om att det här är ”på riktigt” har jag alltså haft med mig ända från början – ur den synvinkeln har jag alltid varit en vän av pingsten, även om jag var medlem av den lutherska kyrkan ända till för några år sedan!

En Gud – eller tre?

Jag hann redan nämna både Gud, Jesus och Anden.

De tre orden är vanliga bland oss kristna, men det är inte alltid så självklart för oss hur dessa tre förhåller sig till varandra – åtminstone hade jag problem med att få det att gå ihop i början!

Gud är en, det fick jag klart för mig rätt snabbt, men hur gick det sedan ihop med att tala om tre?

Ylva Eggehorn gav mig en nyckel genom att i all enkelhet säga så här: ”Gud är en evig gemenskap!”

Det hjälpte mig att förstå, att Gud inte är en som matematiskt begrepp, han är En som mått på den enhet, den helhet, den totala harmoni och inbördes överlåtelse, den kärlek, som är Guds väsen!

Anden är Gud, precis som Fadern och Sonen är Gud.

Likaväl som Jesus säger: ”Den som har sett mig har sett Fadern”, kunde han säga att Anden inte kommer att komma med något som avviker från det Jesus redan har gett – ”av mitt ska han ta och förkunna för er”.

Tack vare den insikten har jag aldrig behövt vara rädd för den helige Ande, aldrig behövt oroa mig för vad han ska göra med mig om jag ger honom fria händer i mitt liv. Att ge Anden fri tillgång till ens liv är detsamma som att ge Jesus fria händer! Det är samma Gud…

Uppfylld av Anden – inte besatt!

Det här skriver jag därför, att jag ibland har mött en attityd av misstänksamhet och försiktighet i mina kristna syskon, när det har blivit tal om Andens verk. Man tycks vänta sig, att om Anden får tillgång till en, då kommer man att tappa all kontroll och bära sig vrickat åt på alla möjliga syn- och hörbara sätt!

Här ska genast sägas, att inte är det helt utan orsak, som människor får sådana här tankar!

Nog har jag också varit med vid tillfällen, när människor har använt något, som de kallat ”Andens uppfyllelse” eller något liknande, som förevändning att bära sig obehärskat och störande åt. Och nu menar jag inte äkta hänförelse, sådan som kan ta sig uttryck i att folk blir som kalvar som får komma ut och hoppa av glädje på våren! Den blir jag bara glad av att se!

Onda andar kan ”våldta” en människa, besätta henne och ta över kontrollen.

Sådant gör inte den helige Ande. Gud brukar inte våld och makt mot oss!

Vi kallas att vandra i Ande, inte att bildligt talat bli omkringsläpade i håret av Anden!

Insikten om att Anden är Gud har också gjort att jag fått en väldig respekt för honom.

Märk väl, jag är inte rädd, utan känner just respekt!

Ibland frestas vi att behandla Anden som något slags opersonlig kraft, som vi ska kunna styra och använda på olika sätt, och det är ett tecken på att vi inte riktigt förstått vem vi har att göra med! Vi kan inte använda Andens vind för att få fart på våra egna väderkvarnar, inte heller kan vi ta litet av Anden i en hink – eller en resväska – och flytta honom från plats till plats efter eget gottfinnande!

Inte heller kan vi återskapa ett andligt skeende genom att återskapa de yttre förhållandena. Sådant är bara ett försök att manipulera Gud, och det är inte kristendom, det är magi.

Bibeln använder bilderna av vind som blåser och vatten som strömmar, när det talas om Anden. Oförutsägbar och okontrollerbar, men ändå kan vi veta något om vad vi kan vänta oss av honom! Just sådan har jag litet grann lärt känna honom…

Talenter som aldrig blivit uppgrävda…

Ibland har jag ett intryck av att Andens gåvor kommer alltför sällan till uttryck i våra samlingar och församlingar -  också i pingstförsamlingar.

Ta nu bara en sådan sak som tungotal med uttydning.

Jag har varit med som föredragshållare på ett antal alphaweekender, och i samband med föredraget om vad den helige Ande gör har jag flera gånger föreslagit, att vi ska praktisera de gåvor vi har läst om i Bibeln!

Vi har då gjort så, att jag först har berättat litet om uttydningens gåva och hur den fungerar, sedan har vi bett Gud vara med och möta oss, och sedan har jag talat i tungor en stund. Efter det har så deltagarna berättat om vad de fick för uttydningar.

Det brukar vara spännande! ”Tänk att Gud gav mig något”, är en rätt vanlig reaktion!

Det här är något vi kunde praktisera mycket mer! Då skulle Gud få tala direkt till oss oftare än vad som nu är fallet… och strömmen av levande vatten skulle få fler kanaler att flyta genom!

I samband med uttydande och profetia kommer också en annan rädsla fram, som vi kunde göra oss av med ganska enkelt. ”Tänk om jag säger något, och det är fel!”

Bibeln ger oss en ansvarsfördelning, och följer vi den har vi råd att både försöka och misslyckas och försöka igen!

Den ansvarsfördelningen ser ut så här: Den, som tror att han fått något från Herren, har ansvar för att föra fram det. Sedan har han gjort sitt!

Sedan är det på de andras ansvar att pröva det som sades, och vid behov också korrigera.

Om den, som får budskapet, inte vill föra fram det av rädsla för att där eventuellt finns något som inte stämmer hundraprocentigt, och som någon kunde anmärka på, då kan man ju fråga sig var den rädslan sitter? Kommer den månne från anden eller från köttet?

Gamle Adam är perfektionist. Om jag vill fila på mina formuleringar tills allt säkert är perfekt, då är det han som regerar!

Gräv inte ned andras talenter!

Vår himmelske Fader vill att vi ska lära oss att gå i det andliga, och inget barn har ännu lärt sig gå utan att falla några gånger.

Fäder brukar inte heller säga till sina barn att de inte får försöka gå förrän de kan!

Då så är fallet får vi som kristna både ha och förvänta oss mycket fördragsamhet och tålamod med varandra!

Negativ kritik och skäll och hårda ord åt någon, som just tar sina första stapplande steg i de andliga gåvornas värld, kan skada den människan så att hon blir sittande i kyrkbänken i resten av sitt liv!

Första gångerna jag talade i tungor och uttydde hade jag en sådan ”profetisk hjärtklappning” att jag knappt fick något sagt. För att inte tala om första gångerna jag skulle tala offentligt…

Hade någon i det läget kommit med nedgörande kritik hade jag antagligen tappat farten för tio år framåt!

Jag är övertygad om att det ligger massor av oanvända gåvor i träda ute i församlingarna! De, som har gåvan att uppmuntra andra, ska vara flitiga att använda den! Den helige Ande delar ut gåvor åt var och en, och det gör han för att de ska komma till nytta!

Barnet och badvattnet

Jag nämnde redan att man ibland stöter på reservation och rädsla vad det gäller Anden och hans verk.

En – berättigad – orsak till den försiktigheten är problemet med främmande andar, som gärna tar på sig fårskinnspäls, och smyger sig in i församlingen. Den försiktigheten får ändå inte leda till att man kastar ut barnet med badvattnet!

Inte kastar vi ju heller bort de äkta pengarna, fast det finns falska sedlar i omlopp!

Det vi behöver är människor, som har gåvan att skilja mellan andar, samt att lära oss att ta dem som har den här speciella känsligheten på allvar! Ibland är det som pågår så uppenbart, att man inte behöver göra annat än ställa sig frågan: ”Gjorde eller lärde Jesus och apostlarna på det här sättet?”

Anden och Jesus är ju ett!

Anden gör inget annat än det han ser Jesus göra, på samma sätt som Jesus inte gjorde annat än han såg Fadern göra…

Men ibland är den falska anden så skicklig att allt ser bra ut på ytan, allt låter bra för öronen.

Då behövs gåvan att snabbt och säkert identifiera från vilken källa det som händer egentligen kommer!

I fråga om det här har jag själv trampat i klaveret några gånger. Jag minns när jag varit i Toronto på nittiotalet, då när det som senare kom att kallas ”skrattväckelsen” just hade startat.

Jag kom hem glad och entusiastisk, och det började hända mycket, som var övernaturligt, i mina möten!

Människor föll omkull, skrattade och hade sig, och hade ryckningar i kroppen, och hade läten för sig.

Det kom budskap och tilltal, som alla gick åt samma håll, alltså underströk hur riktigt och hur totalt från Gud allt som hände var. Och så vidare….

Efter ett tag var det ändå som om en varningsklocka började ringa sådär svagt i bakhuvudet, och då gick jag inför Herren och avsade mig i Jesu namn varje ande och varje övernaturlig gåva, som inte kom från Guds Ande. ”Hellre inget övernaturligt alls än sådant som är orent!”

Efter det försvann typ 90% av de övernaturliga inslagen, men det som var kvar var rent, halleluja!

Där lärde jag mig – eller blev påmind om – en viktig sanning: bästa sättet att få folk att svälja en lögn är att blanda den med lämpligt mycket sanning! Att Bibeln citeras, och att det sjungs lovsånger och dansas, är ingen garanti för att precis allt står rätt till!

Det gäller alltså att pröva allt och behålla det goda, men man får se upp så att man inte börjar kritisera allt, och behålla det dåliga!

Nådens ande, nådens gåvor

”Gåvor säger en hel del om givaren, men de säger absolut ingenting om mottagaren”, var det någon som sade. Detta gäller i högsta grad för Anden, och Andens gåvor.

Den som har fått synliga gåvor är inte heligare eller mer älskad av Gud än den andre, som kanske inte tycker sig ha fått något alls.

Nådegåvor är ingen medalj för lång och trogen tjänst! Dem får man av nåd, inte för att man på något sätt skulle ha förtjänat dem.

Det behöver vi alla minnas, både de som har någon av de mer spektakulära gåvorna, och de som tjänar mer i det fördolda!

Annars blir de förra högmodiga och de senare missmodiga – och de senare frestas att upphöja de förra på ett felaktigt sätt.

Störst av allt

Det är stort att få vara ett tempel för Guds Ande, det är stort att få vandra i Ande, det är stort att få fungera i andliga gåvor, det är stort att få tjäna Herren! När jag predikar, eller ber för människor, eller annars samtalar och försöker hjälpa och vägleda andra, kommer jag ofta på mig själv med att tänka ett ”Tack, Gud, för att jag får vara med i det du gör genom din Ande!”

Det största som den helige Ande gör i mitt liv har jag sparat till sist: Han gör Jesus stor för mig!

Han hjälper mig att förstå mer av det som Jesus gjorde på korset, hjälper mig att se och ta till mig frälsningen!

Han övertygar mig om att jag är Guds barn, att det som Jesus gjorde räcker!

När allt går åt skogen och jag tycker att mitt kristna liv går bakåt snarare än framåt, då påminner han mig om att allt det som Jesus gör fungerar, det är bara det här jag har försökt åstadkomma själv som trasslar till sig!

Och på det sättet gör han mig glad och fri, för det blir man av att vara förlåten och rättfärdig i Gud!

Barnaskapets Ande är den bästa reskamrat man kan ha på resan genom jordelivet…