Jag får ibland frågor om den helige Ande, och om de andliga nådegåvorna, och jag möter också ibland människor som är rädda för Anden, eftersom de har blivit skrämda av obehagliga saker som de har sett och varit med om.
Här vill jag nu berätta litet om hur jag litet grann har lärt känna Guds Ande, vem Han är för mig!
Den kväll när jag blev frälst visste jag ingenting om den helige Ande. Visst hade jag gått i skriftskola, jag som i princip alla andra där jag växte upp, men eftersom jag på den tiden var inofficiell finsk mästare i att strunta i andliga frågor, mindes jag just ingenting av vad som där hade sagts.
Gud tog mig alltså med total överraskning, när Andens liv och kraft och hetta strömmade genom mig, och på en sekund överbevisade mig om att Jesus lever!
Vissheten om att det här är ”på riktigt” har jag alltså haft med mig ända från början – ur den synvinkeln har jag alltid varit en vän av pingsten, även om jag var medlem av den lutherska kyrkan ända till för några år sedan!
En Gud – eller tre?
Jag hann redan nämna både Gud, Jesus och Anden.
De tre orden är vanliga bland oss kristna, men det är inte alltid så självklart för oss hur dessa tre förhåller sig till varandra – åtminstone hade jag problem med att få det att gå ihop i början!
Gud är en, det fick jag klart för mig rätt snabbt, men hur gick det sedan ihop med att tala om tre?
Ylva Eggehorn gav mig en nyckel genom att i all enkelhet säga så här: ”Gud är en evig gemenskap!”
Det hjälpte mig att förstå, att Gud inte är en som matematiskt begrepp, han är En som mått på den enhet, den helhet, den totala harmoni och inbördes överlåtelse, den kärlek, som är Guds väsen!
Anden är Gud, precis som Fadern och Sonen är Gud.
Likaväl som Jesus säger: ”Den som har sett mig har sett Fadern”, kunde han säga att Anden inte kommer att komma med något som avviker från det Jesus redan har gett – ”av mitt ska han ta och förkunna för er”.
Tack vare den insikten har jag aldrig behövt vara rädd för den helige Ande, aldrig behövt oroa mig för vad han ska göra med mig om jag ger honom fria händer i mitt liv. Att ge Anden fri tillgång till ens liv är detsamma som att ge Jesus fria händer! Det är samma Gud…
Uppfylld av Anden – inte besatt!
Det här skriver jag därför, att jag ibland har mött en attityd av misstänksamhet och försiktighet i mina kristna syskon, när det har blivit tal om Andens verk. Man tycks vänta sig, att om Anden får tillgång till en, då kommer man att tappa all kontroll och bära sig vrickat åt på alla möjliga syn- och hörbara sätt!
Här ska genast sägas, att inte är det helt utan orsak, som människor får sådana här tankar!
Nog har jag också varit med vid tillfällen, när människor har använt något, som de kallat ”Andens uppfyllelse” eller något liknande, som förevändning att bära sig obehärskat och störande åt. Och nu menar jag inte äkta hänförelse, sådan som kan ta sig uttryck i att folk blir som kalvar som får komma ut och hoppa av glädje på våren! Den blir jag bara glad av att se!
Onda andar kan ”våldta” en människa, besätta henne och ta över kontrollen.
Sådant gör inte den helige Ande. Gud brukar inte våld och makt mot oss!
Vi kallas att vandra i Ande, inte att bildligt talat bli omkringsläpade i håret av Anden!
Insikten om att Anden är Gud har också gjort att jag fått en väldig respekt för honom.
Märk väl, jag är inte rädd, utan känner just respekt!
Ibland frestas vi att behandla Anden som något slags opersonlig kraft, som vi ska kunna styra och använda på olika sätt, och det är ett tecken på att vi inte riktigt förstått vem vi har att göra med! Vi kan inte använda Andens vind för att få fart på våra egna väderkvarnar, inte heller kan vi ta litet av Anden i en hink – eller en resväska – och flytta honom från plats till plats efter eget gottfinnande!
Inte heller kan vi återskapa ett andligt skeende genom att återskapa de yttre förhållandena. Sådant är bara ett försök att manipulera Gud, och det är inte kristendom, det är magi.
Bibeln använder bilderna av vind som blåser och vatten som strömmar, när det talas om Anden. Oförutsägbar och okontrollerbar, men ändå kan vi veta något om vad vi kan vänta oss av honom! Just sådan har jag litet grann lärt känna honom…
Talenter som aldrig blivit uppgrävda…
Ibland har jag ett intryck av att Andens gåvor kommer alltför sällan till uttryck i våra samlingar och församlingar - också i pingstförsamlingar.
Ta nu bara en sådan sak som tungotal med uttydning.
Jag har varit med som föredragshållare på ett antal alphaweekender, och i samband med föredraget om vad den helige Ande gör har jag flera gånger föreslagit, att vi ska praktisera de gåvor vi har läst om i Bibeln!
Vi har då gjort så, att jag först har berättat litet om uttydningens gåva och hur den fungerar, sedan har vi bett Gud vara med och möta oss, och sedan har jag talat i tungor en stund. Efter det har så deltagarna berättat om vad de fick för uttydningar.
Det brukar vara spännande! ”Tänk att Gud gav mig något”, är en rätt vanlig reaktion!
Det här är något vi kunde praktisera mycket mer! Då skulle Gud få tala direkt till oss oftare än vad som nu är fallet… och strömmen av levande vatten skulle få fler kanaler att flyta genom!
I samband med uttydande och profetia kommer också en annan rädsla fram, som vi kunde göra oss av med ganska enkelt. ”Tänk om jag säger något, och det är fel!”
Bibeln ger oss en ansvarsfördelning, och följer vi den har vi råd att både försöka och misslyckas och försöka igen!
Den ansvarsfördelningen ser ut så här: Den, som tror att han fått något från Herren, har ansvar för att föra fram det. Sedan har han gjort sitt!
Sedan är det på de andras ansvar att pröva det som sades, och vid behov också korrigera.
Om den, som får budskapet, inte vill föra fram det av rädsla för att där eventuellt finns något som inte stämmer hundraprocentigt, och som någon kunde anmärka på, då kan man ju fråga sig var den rädslan sitter? Kommer den månne från anden eller från köttet?
Gamle Adam är perfektionist. Om jag vill fila på mina formuleringar tills allt säkert är perfekt, då är det han som regerar!
Gräv inte ned andras talenter!
Vår himmelske Fader vill att vi ska lära oss att gå i det andliga, och inget barn har ännu lärt sig gå utan att falla några gånger.
Fäder brukar inte heller säga till sina barn att de inte får försöka gå förrän de kan!
Då så är fallet får vi som kristna både ha och förvänta oss mycket fördragsamhet och tålamod med varandra!
Negativ kritik och skäll och hårda ord åt någon, som just tar sina första stapplande steg i de andliga gåvornas värld, kan skada den människan så att hon blir sittande i kyrkbänken i resten av sitt liv!
Första gångerna jag talade i tungor och uttydde hade jag en sådan ”profetisk hjärtklappning” att jag knappt fick något sagt. För att inte tala om första gångerna jag skulle tala offentligt…
Hade någon i det läget kommit med nedgörande kritik hade jag antagligen tappat farten för tio år framåt!
Jag är övertygad om att det ligger massor av oanvända gåvor i träda ute i församlingarna! De, som har gåvan att uppmuntra andra, ska vara flitiga att använda den! Den helige Ande delar ut gåvor åt var och en, och det gör han för att de ska komma till nytta!
Barnet och badvattnet
Jag nämnde redan att man ibland stöter på reservation och rädsla vad det gäller Anden och hans verk.
En – berättigad – orsak till den försiktigheten är problemet med främmande andar, som gärna tar på sig fårskinnspäls, och smyger sig in i församlingen. Den försiktigheten får ändå inte leda till att man kastar ut barnet med badvattnet!
Inte kastar vi ju heller bort de äkta pengarna, fast det finns falska sedlar i omlopp!
Det vi behöver är människor, som har gåvan att skilja mellan andar, samt att lära oss att ta dem som har den här speciella känsligheten på allvar! Ibland är det som pågår så uppenbart, att man inte behöver göra annat än ställa sig frågan: ”Gjorde eller lärde Jesus och apostlarna på det här sättet?”
Anden och Jesus är ju ett!
Anden gör inget annat än det han ser Jesus göra, på samma sätt som Jesus inte gjorde annat än han såg Fadern göra…
Men ibland är den falska anden så skicklig att allt ser bra ut på ytan, allt låter bra för öronen.
Då behövs gåvan att snabbt och säkert identifiera från vilken källa det som händer egentligen kommer!
I fråga om det här har jag själv trampat i klaveret några gånger. Jag minns när jag varit i Toronto på nittiotalet, då när det som senare kom att kallas ”skrattväckelsen” just hade startat.
Jag kom hem glad och entusiastisk, och det började hända mycket, som var övernaturligt, i mina möten!
Människor föll omkull, skrattade och hade sig, och hade ryckningar i kroppen, och hade läten för sig.
Det kom budskap och tilltal, som alla gick åt samma håll, alltså underströk hur riktigt och hur totalt från Gud allt som hände var. Och så vidare….
Efter ett tag var det ändå som om en varningsklocka började ringa sådär svagt i bakhuvudet, och då gick jag inför Herren och avsade mig i Jesu namn varje ande och varje övernaturlig gåva, som inte kom från Guds Ande. ”Hellre inget övernaturligt alls än sådant som är orent!”
Efter det försvann typ 90% av de övernaturliga inslagen, men det som var kvar var rent, halleluja!
Där lärde jag mig – eller blev påmind om – en viktig sanning: bästa sättet att få folk att svälja en lögn är att blanda den med lämpligt mycket sanning! Att Bibeln citeras, och att det sjungs lovsånger och dansas, är ingen garanti för att precis allt står rätt till!
Det gäller alltså att pröva allt och behålla det goda, men man får se upp så att man inte börjar kritisera allt, och behålla det dåliga!
Nådens ande, nådens gåvor
”Gåvor säger en hel del om givaren, men de säger absolut ingenting om mottagaren”, var det någon som sade. Detta gäller i högsta grad för Anden, och Andens gåvor.
Den som har fått synliga gåvor är inte heligare eller mer älskad av Gud än den andre, som kanske inte tycker sig ha fått något alls.
Nådegåvor är ingen medalj för lång och trogen tjänst! Dem får man av nåd, inte för att man på något sätt skulle ha förtjänat dem.
Det behöver vi alla minnas, både de som har någon av de mer spektakulära gåvorna, och de som tjänar mer i det fördolda!
Annars blir de förra högmodiga och de senare missmodiga – och de senare frestas att upphöja de förra på ett felaktigt sätt.
Störst av allt
Det är stort att få vara ett tempel för Guds Ande, det är stort att få vandra i Ande, det är stort att få fungera i andliga gåvor, det är stort att få tjäna Herren! När jag predikar, eller ber för människor, eller annars samtalar och försöker hjälpa och vägleda andra, kommer jag ofta på mig själv med att tänka ett ”Tack, Gud, för att jag får vara med i det du gör genom din Ande!”
Det största som den helige Ande gör i mitt liv har jag sparat till sist: Han gör Jesus stor för mig!
Han hjälper mig att förstå mer av det som Jesus gjorde på korset, hjälper mig att se och ta till mig frälsningen!
Han övertygar mig om att jag är Guds barn, att det som Jesus gjorde räcker!
När allt går åt skogen och jag tycker att mitt kristna liv går bakåt snarare än framåt, då påminner han mig om att allt det som Jesus gör fungerar, det är bara det här jag har försökt åstadkomma själv som trasslar till sig!
Och på det sättet gör han mig glad och fri, för det blir man av att vara förlåten och rättfärdig i Gud!
Barnaskapets Ande är den bästa reskamrat man kan ha på resan genom jordelivet…