Det var med stor förväntan och en viss bävan jag tackade ja till kallelsen att börja jobba som resande förkunnare för Luthersk Inremission hösten 1990. Förväntan, naturligtvis, detta var ju steget in i det jag fått kallelse att göra redan mer än tio år tidigare, bävan emedan jag inte riktigt visste om jag skulle räcka till för detta!
Att predika typ fem dagar i veckan – och ibland sju – är något helt annat än att vara ute en gång eller två per månad, som jag varit fram till dess. Och nog hade jag en liten aning om att det fanns både ett och annat utöver själva predikandet, som följde med en predikanttjänst!
Efter några månader började jag undra på allvar om jag inte spänt bågen för högt. Att predika tjugo till tjugofem gånger per månad, med allt vad det innebar av både förberedelser, resor och enskilda människokontakter höll i snabb takt på att göra slut på mig.
Saken blev inte lättare av att våra tre barn var små då, och Lena hade dessutom tagit tre dagbarn för att vi skulle få ekonomin att gå ihop – har man lönen som huvudsak när man väljer jobb, då kommer nog predikantyrket väääldigt långt ner på listan! Huset vi bor i är rätt litet, och med sex småttingar surrande omkring i det, kändes det som att bo i en bikupa. Tiden för bön och studier i något som alls liknade lugn och ro inföll på nätterna efter att jag kommit hem – och då höll man inte ögonen öppna så länge!
Drömjobbet höll stillsamt på att förvandlas till en mardröm.
Då och då gick jag ut på promenad på eftermiddagarna för att en stund för mig själv och samla tankarna inför kvällen – eller åtminstone överhuvudtaget hitta några tankar inför kvällen! Under en sådan promenad fick jag uppleva ett under, något som alltsedan dess inneburit en oas för mig, en oas som jag tidigare inte ens hade vetat om att fanns!
Det var som något inom mig hade öppnat sig, och plötsligt upptäckte jag att där inne fanns en plats där det var tyst! En plats av frid och stillhet, en mötesplats, där Gud fanns och gav vila. Dit kunde jag komma och få vad jag behövde för kvällarna – inte ord för ord färdiga predikningar, utan en ny, härlig förtröstan på att Han, som kallat, också ger vad som behövs för arbetet då när man behöver det!
Småningom upptäckte jag att tystnaden inom mig fanns tillgänglig också mitt i ståhej och sorl, likaväl som den fanns när jag var ensam och allt var tyst.
Det är en märklig tystnad. Ibland har den röst, en röst som inte hörs, men ändå talar om för mig att jag är ett Guds barn, att Jesus älskar mig, att ingen ska rycka mig ur Hans hand. Den säger inte att jag är bra, men ändå får den mig att känna mig bra – trygg, väl till mods, värdefull – just för att tystnaden är så full av kärlek.
Ibland får jag förmaningens ord från den, somliga gånger när jag läser Bibeln och fastnar på någon vers, andra medan jag sysslar med helt andra saker. Alltid innebär den tillhörighet, ett ”jag är min väns, och Han är min”!
Den här inre källan, som min Fader lät mig upptäcka då för länge sedan, den finns där fortfarande. Den bubblar fortfarande upp med evigt liv, och den gör också jordelivet mer levande!
Ibland blir jag otålig, låter mig luras att få för bråttom, glömmer tystnaden och rusar iväg. Och märker det snart på hur jag börjar må! Men källan finns kvar, oasen, dit jag får gå för att vila och möta mitt livs Gud i tystnaden.
Jag kan inte ens börja beskriva hur tacksam jag är för den!