Jag var på väg hem sent en nermörk novemberkväll, och jag var ljus till sinnes! Fast det är länge sedan, snart tjugo år, minns jag just den här kvällen som i går, det var en sådan kontrasternas kväll…!
Jag hade predikat och bett för människor i ett möte uppe i Pedersöretrakten, och det hade varit en sådan där en kväll på tusen, då allt fungerade!
Predikan hade landat perfekt i sammanhanget, de tilltal jag fick till människorna som jag bad för hade träffat rätt, somliga blev så välsignade, att de var helt vimmelkantiga, och när jag skulle åka hem hade folk klappat om mig och uttryckt stor uppskattning av det jag sagt och gjort!
Så där satt jag nu i bilen, och kände mig som en katt som fått grädde. Minst en mediumsize profet var jag i mina egna ögon! Jag njöt av minnet av alla de goda orden och ryggdunkarna, och försökte komma ihåg och memorera allt jag hade sagt, så att jag skulle kunna säga det på nytt någon annanstans, för det hade ju varit så bra!
Då kom ett sanningens svärd i form av en tanke så tydlig, att den var nästan hörbar, och skar alla mina självbelåtna känslor itu: ”Ingmar, i det som du sade och gjorde ikväll fanns tillräckligt mycket av dina egna tankar och ambitioner för att ge dig en enkelbiljett till helvetet, om det inte blir helgat genom Mig!”
De första ögonblicken kände jag mig totalknäckt. Detta var ju det absolut bästa jag kunde åstadkomma! Jag hade bett, jag hade studerat Skriften, jag hade bett om Andens ledning, om att få stå i Herrens tjänst, och kvällen hade varit så välsignad som jag alls hade kunnat be eller tänka, och litet till! Och så får jag detta besked från Herren!
Sedan landade bibelordet jag behövde för att förstå vad Jesus ville säga mig, ordet från 1 Petr. 2:5 om ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer, som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje, eller som det står i 1917, ”andliga offer, vilka genom Jesus Kristus blir välbehagliga inför Gud”!
Jag hade gjort det ack så vanliga misstaget att börja spalta upp mitt liv i bra saker, som jag kunde känna mig nöjd med, och dåliga saker, som jag behövde förlåtelse för. Här blev jag nu handfast påmind om att hela mitt liv behövde komma under korset, att det alltid finns ”kärlsmak” med i allt jag gör, och att hela mitt liv därför ständigt måste helgas genom Kristus, innan något av det kan bli välbehagligt och till glädje för Fadern!
Och vilken frihet som finns i den insikten! Där finns inget fotfäste för ängslig perfektionism, man får vara nöjd med att vara en styckverkare, och lita på att Jesu blod renar hela ens liv och gärning, och man får tro att de gudagivna guldkorn, som finns kvar efter den processen, verkligen är till glädje för Gud!
Då finns det inte längre något man kan berömma sig av, för det som en Annan måste tvätta, innan det blir gångbart, det är inget att skryta med!
Då man inser att man inte kan ta åt sig äran för det som till synes går bra, då behöver man inte heller skämmas när det går åt pipan, för Han, som ska ha äran, har ju också burit skammen!
Genom det till synes bistra tilltal, som Gud gav mig den här kvällen, fick jag ta ett stort kliv till ut i Guds barns härliga frihet! Frihetens pris var helt enkelt den egna äran…
Så länge en människa inte på detta sätt ser, att allt behöver helgas genom Jesus, kommer hon att ta åt sig litet av äran när det går bra, och då blir hon också litet högmodig. Tar man äran när det går bra, då råkar man också ut för skammen när det går dåligt, och så blir man missmodig!
Det väl det här som kallas att gripas av högmod och falla i djävulens snara…
I ingetdera fallet blir man frimodig, och det är vad Gud vill att vi ska få vara!
Och det blir vi, allt mer, ju mer våra källor är i Honom…
”Under sång och dans ska man säga: ”Alla mina källor äro i Dig!”
”De som skåda upp till Honom ska stråla av fröjd, och deras ansikten behöver inte rodna av skam”