”All vår början bliver svår”, sägs det i ett gammalt ordspråk, och det passar bra in på början av mitt liv som kristen! Kanske det går på räls för en del, men i mitt fall blev det en extra krok på vägen.
Ett par månader efter att jag kommit till tro var det nämligen dags för mig att åka till Nylands brigad i Dragsvik och påbörja militärtjänstgöringen. Jag hade i princip inte hunnit få någon grund alls i kristen tro – inget ont om hur Siion i Vasa tar hand om nyomvända, problemet var att det var en finsk församling och jag kunde finska väldigt dåligt på den tiden – och nu blev jag av med mina få kristna vänner. Följaktligen blev det si och så med hur jag levde ut min tro när känslorna började svalna och minnet av frälsningsupplevelsen bleknade!
Framemot sommaren började jag följa med de andra när de traskade iväg in till Ekenäs på kvällspermissionerna…och en öl blev två öl blev normal ranson.
Men Herren hade satt sitt bomärke på mig, och det satt kvar.
Innerst inne kunde jag inte komma ifrån det jag visste var sanningen: att Jesus lever och frälser! Jag har efter det här alltid varit försiktig med att använda ordet ”avfälling”. Jag kan tänka mig att jag såg ut som en sådan den tid jag var borta från församlingsgemenskapen, men i hjärtat sade jag aldrig nej till Herren!
Efter ett par år började jag på nytt söka församlingsgemenskap, nu tillsammans med min nya flickvän Lena – som sedan blev min fästmö, och som också småningom blev min hustru.
Hon hade bakgrund i Evangeliska Unga, så nu blev det Evangeliföreningen som blev vårt andliga hem.
Och det var verkligen som att komma hem igen! Den förlorade sonen var välkommen tillbaka! Inte ett ont ord från Gud, ingen känsla av att jag borde känna mig väldigt syndig och dålig och göra bot och ångra mig i stoft och aska – bara kärlek och förlåtelse!
Jesus är fantastisk! När jag kom till tro, direkt från livet som hedning, var jag överväldigad över att Herren kom och sökte upp mig som han gjorde.
Men detta, att han kom en gång till, när jag redan så att säga hade haft min chans, och lotsade mig hem en gång till, det var nåd utöver nåd!
För övrigt kan jag inte tänka mig hur jag skulle ha kunnat få en bättre start för kristenlivet än att först få bli frälst i pingströrelsen och sedan få min grundläggande undervisning inom den evangeliska rörelsen! Ofta framställs ju dessa två som något slags motpoler inom kristenheten, men jag fick se från första början att Jesus finns och verkar på båda ställena!
Tack vare det har jag sedan hela tiden känt det på samma sätt, som en gammal troskämpe en gång beskrev sin inställning till de olika samfunden: ”Jag har aldrig kunnat bli varken 100% pingstvän eller 100% lutheran, det enda jag egentligen vill vara är 100% kristen”!
Så, vem vet? Kanske det jag ser som en extra krok på vägen i själva verket var något annat? Det kom ju välsignelse ut av det så småningom…