Vi hade varit med på en ungdomssamling på lägerområdet Klippan, Lena och jag. Året var 1979. Vi satt några stycken kvar och samtalade i slutet på kvällen. Någon ställde en fråga till den som stått för undervisningen den kvällen, och denne var inte beredd att svara så där på direkten.
Jag är en sådan, som alltid har läst kopiöst. Min bror lärde mig läsa när jag var typ fyra år gammal, och jag har läst sedan dess! Under uppväxten läste jag i princip allt jag kom över. I folkskolan läste jag allt som fanns i det lilla biblioteket, tills jag bara hade andra världskrigets historia i fem stora band kvar. Då läste jag den också. Noggrant, och två gånger. Jag är fortfarande rätt bra på andra världskrigets historia…
Så när jag kom till tro, och upptäckte Bibeln, då började jag läsa den. Det fanns ju en bok, då var det självklart att läsa! Den här kvällen efter ungdomssamlingen på Klippan hade jag följaktligen redan de bibelställen i bakhuvudet, som sammantagna blev ett svar på frågan som ställdes.
I samma ögonblick som jag berättade hur jag tänkte, var det som om en glimt mot framtiden hade öppnat sig för mig, och jag visste inom mig att detta kommer jag att göra många gånger, och på många ställen än! Den kvällen gav Gud mig riktningen för mitt liv.
Först tog jag inte det hela så värst på allvar. Det fanns många saker som talade mot det, som jag hade upplevt inom mig! Jag stammade så fort jag blev litet nervös, jag avskydde att uppträda inför andra efter att ha varit hackkyckling under skoltiden, och jag hade heller ingen utbildning som på något sätt skulle ha pekat åt det här hållet. Det verkade kort sagt omöjligt att detta skulle kunna bli verklighet!
Men tanken satt kvar som en kardborre. Snart fick jag också ett alldeles nytt intresse för att börja läsa in mig mer på tyngre kristen litteratur, och när vi strax efter att vi hade gift oss flyttade till Smedsby, och där fick ansvar för en grupp ungdomar, verkade det som om jag ändå hade kommit på spåret med predikandet och undervisandet!
Någonstans i den vevan började ett tänkesätt, som det skulle ta Herren åratal att plocka ur mig, göra sig påmint inom mig. ”Gud behöver mig!”
Den tanken, den attityden, kan bli till rena giftet för en kristen människa.
Sanningen är nämligen att Gud inte behöver mig!
Detta har nu varit en självklarhet för de kristna i gamla tider, en insikt som väckt vördnad och tillbedjan inför den Allsmäktiges alltillräcklighet. I vår tid har läget förändrats drastiskt. Säger man i dag att Gud inte behöver oss, blir i allmänhet någon arg! Jag har många gånger mött en slags blandning av ilska, förödmjukelse och sårad stolthet, när jag har sagt detta!
Nutidsmänniskan är i alla lägen så beroende av att hennes prestationer uppskattas, vårt värde är i vår föreställning så bundet till det vi kan och gör, att när vi får höra att Gud inte behöver vårt kunnande och vår hjälp, reagerar vi med ett ”Gud bryr sig alltså inte om oss då?”
Vi sätter instinktivt ett likhetstecken mellan att ”behöva” och att ”bry sig om”, och när vi gör det, då tappar vi bort nåden…
Det händer mig fortfarande någon gång, att människor säger något i stil med ”Gud behöver såna som du!” Jag har ett standardsvar på det: ”Det där har du fått alldeles om bakfoten, käre vän! Det är inte Gud som behöver mig, det är jag som behöver Gud!”
Jag minns en gång när en medbroder sade; ”Men Gud har ju inga andra händer än våra!”
Ungefär så tänkte jag själv, halvt omedvetet, då i början på åttiotalet. ”Nu ska vi hjälpa Gud, Gud behöver oss!”
Märkligt att jag så helt kunde förbise orden i Jes 45:9 ”Säger leret till den som formar det: ”Vad gör du”? Säger ditt verk: ”Han har inga händer!”
Det förbiseendet ledde till en flera år lång ökenvandring för min del, för Gud var så god, att Han vägrade öppna dörren för mig in till min livsuppgift, till dess Han plockat ur mig detta tänkesätt, som i annat fall hade lagt krokben för mig.
Mer om det i nästa avsnitt!