Att brottas med en kallelse

Någon gång på våren 1983 satt jag och läste en svensk kristen tidning, när plötsligt en liten annons lyste till på sidan. Det var nästan som om någon tänt en lampa bakom den. Det var en annons om en allkristen bibelskola, som skulle starta i Göteborg den hösten, och jag bara visste, att dit ska jag!

Så, efter diverse förvecklingar och hinder i vägen blev det bibelskola för oss, och och tiden där var förmodligen de bäst investerade månaderna i mitt liv. Det är onekligen lättare att förstå vad man läser, om man har någon som vägleder en!

Det var sen, när vi kom hem igen, som det började kärva till sig.

Jag kom hem till Finland med den föreställningen, att nu var all förberedelser undanstökade, och nu skulle då Gud öppna dörrarna för mig till arbetet i Hans vingård!

Det gick nu inte riktigt så. I stället för att något skulle ha öppnats, blev det så att alla dörrar småningom stängdes, och själv gick jag en bit i taget in i något jag skulle vilja kalla en andlig depression.

Ingenting blev som jag hade väntat, ingenting fungerade.

Åren gick och jag började alltmer tvivla på att jag verkligen hade en kallelse, att Gud hade någon användning för mig, och till slut var det nästan så jag började undra om jag ens var någon riktig kristen. Var alltsammans bara inbillning och önskedrömmar?

 I fem år var Gud tyst, så när som på en uppmaning att börja gå till församlingsgården i Smedsby och be för församlingen varje fredagkväll 22 – 24, vilket jag också gjorde i ett års tid.

Till slut en natt där i församlingsgården var jag helt desperat, jag ropade och skrek åt Gud och ville ha besked vad Han egentligen menade med mig och mitt liv. Den natten fick jag också svar, genom en stilla tanke som kom till mig: ”Om jag skulle ge dig en förebedjartjänst, du skulle få be för olika människor och sammanhang, och jag skulle ge dig stora bönesvar, och enda villkoret skulle vara att ingen människa någonsin skulle få veta att det är du som ber, skulle du vilja ha den tjänsten då?”

Den enkla frågan klädde av mig totalt. Jag insåg nämligen omedelbart att erbjudandet om att få tjäna Gud helt i det fördolda inte lockade mig ett dugg! I samma ögonblick fick jag också syn på vad jag egentligen hade önskat mig och längtat efter, på samma gång som jag hade velat tjäna Herren.

Jag hade velat ha en plats i solen och talarstolen, där alla skulle kunna se mig och höra mig!

Jag hade velat bli en, som alla skulle tycka var andlig och vis, och klappa på axeln, och ta intryck av och beundra! Jag hade hela min tid som kristen sett till sådant som varit synligt för ögonen.

Alla mina föredömen hade varit personer med offentliga tjänster i Kristi församling!

Så hade jag också blivit sådan jag var på insidan – utan att ens själv ha vetat om det.

 Det tog mig flera dagar innan jag var färdig att lämna över mina egna ambitioner till Gud och säga ja tack till vad Han än ville med mitt liv. Under de dagarna dog jag, det finns inget bättre sätt att beskriva det. Det var som en dödsprocess inom mig, när mina egna planer och önskedrömmar måste falla i jorden och dö. Sedan dröjde det bara några veckor, innan jag fick första inbjudan att komma och tala i ett möte, och på den vägen är jag fortfarande!

 Bibelskolan var bra, men den skulle inte ha räckt. Guds skola var suverän – jobbig, men suverän!

Han visste vad jag mest av allt behövde få lära mig!

 

Taggar: ,
Publicerad i Om mig och mitt arbete