Den här gången ska jag ta en riktigt personlig fråga i ämnet ”frågor och svar”! Det har nämligen några gånger hänt, att någon frågat något i stil med:
”Hur känns det egentligen, att vara en sådan ”Herrens tjänare och gudsman” som du? Hur känns det att vara den som syns och hörs, den som människor ser upp till och lyssnar på?”
Nå, låt mig till att börja med säga, att ”gudsmannen Rönn” i betydelsen speciellt helgad Herrens tjänare, han finns inte, annat än möjligen som en illusion hos en och annan medmänniska.
Ibland har människor sagt till mig något i stil med ”Gud behöver dig!”
Jag har ett standardsvar på det, nämligen: ”Det där har du fått om bakfoten. Det är inte Gud som behöver mig, det är jag som behöver Gud!”
”Gudsmannen Rönn” är en fantasifigur. Han är en kuliss, som jag inte har någon önskan att upprätthålla, men som ändå ibland tycks finnas där för dem, som inte känner mig personligt, utan bara ser glansbilden från mötessammanhangen.
I verkligheten är jag en vanlig kristen människa, som förhoppningsvis genom Guds nåd och tålamod håller på att bli litet mera ”färdig och skickad för allt gott verk”, men det är långt kvar innan jag är färdig!
Ibland händer det saker, som hjälper en att devalvera sin andlighet och komma ner på jorden, låt mig berätta en sådan händelse, så får jag på samma gång berätta vad det kan betyda när kulissen försvinner!
De första åren jag reste och predikade, råkade jag och min bättre hälft regelbundet ut för något vi så småningom började kalla tjugominuters-syndromet. Detta yttrade sig i att vi, ungefär tjugo minuter innan jag skulle åka iväg någonstans, drabbade samman och grälade om någon fullständigt ovidkommande småsak.
Och eftersom tjugo minuter är den tid som går åt för att man ska hinna elda upp sig ordentligt, men inte hinna lugna ner sig till att reda upp någonting, hände det rätt ofta att jag kom till kvällens möte med en brinnande konflikt i ryggsäcken!
Så småningom kom vi ju underfund med att de här små irritationsfröna alltid tycktes dyka upp just vid samma tid på dagen, och då började vi också kunna handskas med dem, men så länge vi ännu inte hade fått syn på den draksående ängeln med svarta vingar, lät jag lura mig alltför många gånger.
En i övrigt vacker dag kom vi så ihop oss om något som faktiskt hade substans – givetvis tjugo minuter innan jag skulle avgå. Ett riktigt praktgräl var det, på gränsen till den nivå där UFO:s börjar uppträda i köket, ni vet, flygande tefat…
Eftersom jag var en typisk finländsk nyhedning innan jag blev frälst, så kan jag svära på tre språk om det kniper, Herren raderar ju inte vårt minne när vi kommer till tro… och den här dagen gick det i stridens hetta så illa, att jag svor åt min kära hustru – och sedan var klockan så mycket att jag måste rusa till bilen och åka iväg.
Arg och upprörd var jag, och på min axel satt en osynlig svart gam och höll predikan för mig: ”Och du ska kalla dig kristen, och du ska låtsas vara predikant, nej, åk hem igen och dra något gammalt över dig, ring och säg att du är sjuk…”
Men jag fortsatte nu i alla fall, och när jag kom fram blev jag mycket hjärtligt mottagen, och mötesvärden uttalade stora förväntningar på att få höra de ord som Herren sänt mig att dela med dem. Där satt jag på första bänk och tänkte i mitt stilla sinne, att du skulle bara veta vilka ord jag delade med min fru innan jag kom hit!
Så var det då dags för mig att stiga upp i talarstolen, men när jag reste mig från bänken insåg jag, att detta kunde jag inte genomföra. Jag kunde bara inte ställa mig upp inför Gud och låtsas som om allt var bra! Fram till det ögonblicket hade jag haft för avsikt att försöka komma mig genom mötet på rutin, men den nödlösningen togs nu på något sätt ifrån mig.
Så jag steg upp och sade något i stil med att ”innan jag kom hit grälade vi hemma, och det slutade med att jag svor åt min hustru, och om ni vill be för mig och tillsäga mig syndernas förlåtelse, så kanske jag kan försöka predika sedan!”
Det var en ren dolda kameran-situation. Sådana miner har jag sällan sett, när jag blickat ut över en församling!
Nå, ett par bröder kom fram och bad för mig, men de aktade sig för att röra vid mig, de var väl rädda att det skulle smitta…
Så höll jag min predikan, och bönehuset tömdes på folk med en ovanlig fart efter mötet. Alla utom en försvann. En dam blev kvar i bakgrunden, och när alla andra hade gått kom hon fram till mig, och undrade om vi kunde prata litet.
”Det är så”, sade hon, ”att min man och jag har haft det jättejobbigt i många år, men jag har aldrig vågat prata med någon här i församlingen, för alla verkar att ha det så bra och ha en sån koll på sina liv. Jag har varit rädd, att ingen skulle förstå, och kanske de skulle börja se ner på mig, om jag berättar hur det är där hemma. Men när du sade att du hade grälat med din fru innan du kom hit, tänkte jag, att med honom kan jag nog prata, han förstår!”
Så vi satte oss ner, och samtalade, och bad, och hon uttryckte stor lättnad över att äntligen ha fått lätta sitt hjärta för någon.
Den kvällen såg jag insidan av det Skriftens ord som säger; ”Min nåd är dig nog, för kraften fullkomnas i svaghet.” Hade jag gått på rutin, och tagit mig genom mötet med ansiktet i behåll, då hade denna Guds dotter ännu en gång fått gå ensam och ledsen hem!
Där ingen vill kännas vid sin svaghet, där alla gömmer sig bakom ”gudsmans-kulisser”, där finns heller ingen kraft från ovan. Där kan ett människobarn få gå som den här kvinnan, i tio år med sin smärta, utan att våga dela den med någon annan, eftersom alla i hennes näromgivning såg så förjordat präktiga ut!
Ibland hör man sägas, att den kristna gemenskapen inte är någon vanlig, mänsklig gemenskap.
Där det blir som den här damen hade haft det, där kan man tala om en fullständigt omänsklig gemenskap!
Ibland är faktiskt det enda som behövs, för att Guds kraft till tröst och upprättelse ska förlösas, att vi avstår från att låtsas vara något annat och bättre än vi är…
Ja, och så var det då frågan. Hur känns det att vara jag?
Ja, en stor del av tiden känns det som att snava omkring i ett par alltför stora skor.
Många gånger träffar predikan mig själv hårdare än någon annan (det kan jag i och för sig inte veta, men det känns så)
Ser jag på resultaten av mitt arbete, frestas jag fråga vår Herre om Han faktiskt inte hittade någon mer lämpad för det jobb jag försöker göra?
Och jag är så oändligt glad att Jesus sade till lärjungarna att de inte skulle glädja sig över något annat än att deras namn var skrivna i himlen! Den glädjen är nämligen inte beroende vad vi gör eller är här på jorden, så den kan inte tas ifrån mig!
Tack vare det känns det trots allt rätt bra att vara kristen, följa Jesus, och berätta om Honom för andra!
Även om man inte är någon stor gudsman.