När jag började arbeta för Inremissionen var jag tämligen grön, och hade en ganska dimmig uppfattning om vad som kunde tänkas ingå i en resepredikants arbete. Man får liksom inga erfarenheter som skulle ge någon vägledning på det området när man jobbar inom metallindustrin!
Till detta kom det faktum att Bertel Häger, som alltifrån starten på sextitalet varit Inremissionens anställde förkunnare, och vars yngre kollega jag nu blev, var en man med exceptionell arbetskapacitet – han hade skött predikanttjänsten, varit verksamhetsledare, samt fungerat som redaktör för föreningens tidning, allt på en gång, och gjort det med den äran i tjugofem års tid!
Jag fick alltså snabbt den uppfattningen, att som resande förkunnare gäller det att vara beredd att ta sig an vad som än kommer på, utan att tänka på såna ovidkommande saker som arbetstid! Så jag reste och predikade, försökte mig som själasörjare och äktenskapsrådgivare, skrev och författade, arrangerade barn- och ungdomsläger – tog mig före med allt vad tänkas kan i den ”andliga branschen”. Ganska snart började jag både tänka på mig själv och presentera mig själv som ”andlig diversearbetare”!
Jag var till och med litet stolt över denna självtagna titel! Den innehöll mer än en antydan om att jag ansåg mig kapabel att ta mig an vilka utmaningar som helst…och den innehöll också potential för en kommande kraschlandning.
Varningssignaler fattades inte. En del saker gav mig ångest och vånda flera veckor på förhand, och gav mig både huvudvärk och lös mage under planering och verkställande, samtidigt som jag märkte att det nog också fanns sådana sidor av mitt jobb, som gav mig mer än de tog!
Men istället för att börja dra några vettiga slutsatser av detta, kom jag in i ett slags gungor och karuselltänkande -” jag tar av överskottet på ett håll och försöker täcka upp underskottet på de andra”.
”Vi tar igen på gungorna det vi förlorar på karusellen”, som förra cirkusdirektören sa…
Efter tio år insåg jag slutligen att jag stod på gränsen till att köra slut på mig. Ständigt trött och irriterad, minnesluckor, svårt att få associationskedjorna att hålla, problem i relationer…
Den våren var jag en av dem som hade huvudansvaret för en femveckors lärjungaskola i Nykarleby. Planerandet och genomförandet av denna tog ut det sista ur mig.
Hur jag, i det skick jag då var, klarade av att undervisa femti lektioner under de fem veckorna, plus allt annat som hörde till, det är mig fortfarande en gåta!
Två månader senare skulle vi ha en outreach på Jakobsdagarna med ett team ungdomar, där stommen bestod av deltagarna i lärjungaskolan. Inför den veckan hade jag beslutat, att detta skulle få vara avskedsföreställning för min del! Jag skrev brev till Inremissionens ordförande, och bad om arbetsintyg, och meddelade samtidigt att jag säger upp mig, så snart jag hittat en vanligt jobb åt mig.
Jag bestämde mig också för att avsluta min sejour i predikantskrået med stil, så jag gick in för att fasta och be hela veckan vi var i Jakobstad. Femte dagen stannade jag kvar i vårt högkvarter i Kyrkostrands församlingshem för att utgöra bönestöd, när de andra gick in till centrum. Och tog under bönen också upp det faktum, att jag var slut, totalt slut, och inte såg mig någon annan utväg än att sluta resa.
Då försvann rummet runt mig, och jag befann mig mitt i en scen från filmatiseringen av ”Quo Vadis”, den scen där Petrus är på väg att fly från förföljelsen i Rom, och möter Jesus på vägen.
”Quo vadis, Domine?” frågar Petrus, ”Vart går du, Herre?”
Och får till svar: ”När du överger mitt folk, går jag till Rom för att åter korsfästas!”
Nu var det jag som fick det tilltalet, rakt in i mitt hjärta.
”Du tänker överge mitt folk? Lämna den kallelse jag har gett dig? Gå tillbaka till det jag kallade ut dig från?”
Det är sällan jag gråter, men den förmiddagen grät jag.
När synen försvann visste jag att jag inte kunde lämna min post, men jag visste också att jag inte orkade stanna på den. Inte utan någon slags förändring! Men Herren gav mig den förändringen, han gav mig både förklaringen till varför jag tagit slut, och anvisningar om hur jag skulle gå vidare!
Den förmiddagen dog den andliga diversearbetaren. Han som skulle orka och hinna och kunna allt.
Kvar blev en liten människa, som fick frihet att ägna sig åt den lilla bit, som hans begåvning och kallelse räckte för, och som fick lämna allt det andra åt andra, som var bättre lämpade för det.
Och vet ni, det här var ett dödsfall, som inte orsakade mig någon som helst sorg!