Ibland får man sig nyttiga läxor, sådana man sedan minns resten av sitt liv.
En sådan läxa lärde mig en gång att Gud vill att jag ska satsa hundra procent, oberoende av om åhörarskaran är stor eller liten!
Året var 1992, om jag minns rätt, och jag var på väg en vardagskväll till ett möte i en byskola en bit utanför Vasa, där jag skulle predika.
Det var mörkt, det regnade, det blåste, kort sagt, det var novemberkväll i kvadrat.
Jag minns att när jag kånkade in gitarr och övriga tillbehör i skolsalen, gjorde jag det med ganska låga förhoppningar. Skulle någon verkligen ta sig ut ur stugvärmen i detta hundväder en tisdagskväll för att besöka ett knutmöte i byskolan?
Ett par minuter före nitton, då mötet skulle börja, kom första och enda mötesbesökaren in.
Hon fällde ihop paraplyet och såg sig om i rummet. ”Är jag den enda, som har kommit?” suckade hon.
Så vi väntade en stund, och samtalade så smått. Ingen kom, klockan var redan tio över, och damen började se litet besvärad ut. ”Inte kan du väl ha möte med bara en människa heller, jag ska kanske gå hem igen…”
Jag tänkte på Lena och barnen därhemma, och tillät mig att känna efter att jag nog var litet besviken – här hade jag förberett mig och kommit körande långa vägar, och så kommer inga människor till mötet, och vem har nu hört talas om att hålla möte med en deltagare? Så jag instämde med henne, och föreslog att vi kunde läsa ett bibelord, och be en bön för de obotfärdiga byborna, förrän vi gick.
På hemvägen tog Herren fram riset för att tukta sin självupptagne tjänare.
”När Nikodemus kom till mig, var jag inte för stor och viktig för att tillbringa halva natten med honom, men du tycker dig vara en så stor profet, att du inte hade en timme att ge denna min dotter, som kom för att få andlig mat och gemenskap??”
Efter den kvällen har jag inte räknat mötesbesökare och låtit antalet påverka mitt engagemang.
Den som får äran och förtroendet att betjäna kungabarn ska inte syssla med sådant!
Inför Gud är vi människor inte en ansiktslös, grå massa, som Han sätter mer värde på ju fler vi är – och tvärtom. Han känner oss var och en vid namn, Han har till och med räknat håren på våra huvuden!
Där två eller tre av Hans lärjungar är församlade, där är Han mitt ibland dem.
Den, som frestas att syssla med folkräkning, ska ta det med i beräkningen!