Samtidigt har jag haft med mig något, som min hustru en gång bidrog med, när barnen var små och förkylda, och det var kärvt och tjorvigt och grått och trött i huset. ”Halleluja i alla fall!”, sa hon.

Tröttheten, den har väl egentligen inte kommit så mycket från själva arbetet. Jag har hållit rätt bra koll på min arbetstid, har inte just jobbat fler timmar per månad än jag skulle ha gjort i ett vanligt jobb. Det är ett osynligt, segt motstånd, en motvind som är mer i andevärlden än i det synliga, som har tagit musten ur mig somliga dagar.

Jag minns att när jag läste ”Sagan om ringen” del 2, ”Sagan om de två tornen”, hittade jag en mening, som exakt beskrev hur jag har känt mig emellanåt. Aragorn och hans följeslagare jagar just ett kompani orcher, som har tagit två av deras vänner tillfånga, när han säger så här:

”Jag är trött som jag sällan har varit, tröttare än någon utbygdsjägare skulle få lov att vara med ett tydligt spår att följa. Här verkar någon vilja, som ger vingar åt våra fienders steg, men reser en osynlig mur framför oss själva! Den här tröttheten är mer i själen än i kroppen…”

De återkommande tvivlen på nyttan av det arbete jag har utfört har förstås varit en del av det här motståndet.

Problemet med de här tankarna har varit, att även om jag vet att det här är en lögn, ett mörkrets angrepp som varit designat för att ta ifrån mig motivation och arbetsglädje, så har det ändå ätit sig in emellanåt, när det upprepats hela tiden med fullständigt monoman envishet!

Sånt här fungerar på samma sätt som propaganda, den gör ju också som bekant verkan, även om den inte är sann, och även om mottagarna vet att den inte är sann!

Någon gång, när de här viskningarna har varit mer än vanligt envisa, minns jag att jag har svarat:  ”Om Gud skulle säga till mig att gå ut på isen och bära vatten från en vak till en annan, skulle jag göra det också, fast jag inte skulle begripa vad det skulle tjäna till!”

Det här har varit en försvarslinje för mig i långa tider. Jag gör det jag gör, därför att Gud har kallat mig att göra det, inte för att jag har fått en sån fantastisk feedback av att se så strålande resultat!

Tyvärr är inte den försvarslinjen heller ointaglig. Det finns ju något som heter att tvivla på sin kallelse också! Jag, och många andra med mig, har minsann blivit matade med tvivel på vår kallelse, så det räcker.

Där brukar jag säga: ”Ja, om du vill att jag ska tvivla på att Gud vill att jag ska göra det här, då måste ju kallelsen vara äkta!”

Sen har vi det här med helgelse och andlig mognad.

Om jag någon gång i forntiden har lyckats inbilla mig själv att jag är en fin och helgad människa, så har nog verkligheten för länge sedan korrigerat den missuppfattningen. Nuförtiden säger jag som en av mina vänner en gång uttryckte det: ”Nu har jag äntligen kommit på hur jag ska göra för att få glorian att hållas på plats! Jag binder fast den på hornen!”

Emellanåt har jag låtit lura mig att se på den bedrövligt smutsiga trasa, som kallas min egen rättfärdighet, och då har det förstås funnits öppning för svarta attacker igen! ”Och du ska kalla dig kristen, och du ska låtsas vara predikant, det begriper du väl att en sån som du inte är värdig att göra något sådant, irriterad kan du bli, elaka tankar kan du tänka, lat är du emellanåt…”

Och sen har jag fått hjälp att komma ihåg att gömma mig bakom Jesus, när vargen kommit, och det har rett upp sig igen.

Denna ständigt pågående brottningskamp har stulit kraft, och den stulit humör.

Det har minsann behövts det motvikt, annars kan man inte fortsätta att vara nöjd och glad mitt i eländet! Det är lätt hänt att man tappar bort sitt ”halleluja i alla fall”.

Då behövs den här motvikten, som heter Jesus.

”Vem har jag i himlen utom dig?” frågar psalmisten, och fortsätter ”och när jag har dig, då frågar jag inte efter något på jorden!”

En sångförfattare  litet närmare vår egen tid uttrycker det så här:

”Jag fordom gick och tänkte på bättring, bön och tro, men det ej hjärtat skänkte hugsvalelse och ro. Nu tänker jag på Jesus, hur ömt han älskar mig! Av kärlek han offrade sig.

Nu Satan fritt må rasa, och världen hjälpa till, jag skall för dem ej fasa, det går som Herren vill! Guds Ord behåller segern, och alla segrar med, som står uti Frälsarens led.”

Den sången börjar så här: ”Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut, nu bor jag hos min Fader, min träldomstid är slut!”

Nöjd och glad! Det är litet samma som halleluja i alla fall! Jesus säger att vi ska akta oss för att glädja oss över fel saker, som t ex vilka fina resultat vi får, eller vilka fina människor vi är, för det är en glädje som får oss att se på fel saker, och därför är det en glädje som kan tas ifrån oss väldigt enkelt!

”Gläds inte över att de onda andarna lyder er, gläds över att era namn är skrivna i himlen!  Så sade han.

På barnlägren, som jag var med och arrangerade förr i tiden, brukade vi sjunga en liten sång, som slutade så här:

”Jag har mitt namn skrivet i Livets bok, jag har mitt namn skrivet i Livets bok, jag har mitt namn skrivet i Livets bok, halleluja!”

Just det. Halleluja, trots allt!

”Det har i flera olika sammanhang varit tal om detta med frälsningsvisshet.  En del undervisar på ett sätt om det, och andra säger något annat, och det är svårt att få en helt klar bild om detta. Jag tror ju att Jesus vill att vi skall ha frälsningsvisshet, men vad betyder det i praktiken ???

 En del talar om att det räcker om man bara har frid, andra säger att man bara ska tro på Guds Ord, andra igen säger att man måste ha någon konkret upplevelse, och så vidare.

Vad tycker du att Bibeln säger om detta ???

Sen blev det för ett tag sedan  diskussion om Matt 7:21-23.

Vi hade många frågor och få svar.

Det verkar ju som om de, som där säger ”Herre, Herre”, själva skulle tro att de är kristna?

Och de har ju tydligen verkat i andliga nådegåvor också. Hur skall en kristen då kunna veta om han är en rätt kristen eller inte?

Och när det blir fråga om förkunnare som kommer utifrån, hur ska man – om man nu  inte har gåvan att skilja mellan andar, då, förstås –  kunna veta vem som är i ”rätt ande” eller inte?

Och hur är det med de underverk, som sådana här människor förmedlar?

Är det skadligt att ta emot dem, bli hjälpt genom dem?

Var ska man dra gränsen för vem man ska ta emot och samarbeta med? Ingen av oss har ju 100% rätt i allt – så när ska man ta  emot någon, och när bör man sätta stopp och inte ta emot?”

Det här med frälsningsvisshet är ibland en snårig sak för oss troende, ja.

Jag minns en man, som hade haft en trygg förvissning om att Jesus hade tagit hand om honom och hans liv,

Sen läste han en bok om hur man får frälsningsvisshet, och kom i ett väldigt tvivel.

Vi är i allmänhet rätt bra på att krångla till enkla saker, vi människor, både för oss själva och för varandra.

”Tro på Herren Jesus, så blir du frälst!”

Så står det ju i Bibeln,

”Var och en, som åkallar Herrens namn, ska bli frälst!”

Så står det också.

”Den som tror i sitt hjärta att Gud har uppväckt Jesus från de döda, och bekänner med sin mun att Jesus är Herre, den människan blir frälst!”

Var sak ska avgöras efter två eller tre vittnens utsago, och här är nu tre vittnen från Guds Ord.

Det Gud har gjort är grunden för vår frälsning,

Att vi tror på den som Gud har sänt, det är vårt mottagande av frälsningen.Punkt.

Sen kan vi med full frimodighet vara vissa om vår frälsning, så länge vi förblir i den tron!

Det blir sämre, inte bättre, om vi  försöker ytterligare lägga något till det, som Herren redan har gjort färdigt!

Börjar man krångla till det med att det måste kännas på något speciellt sätt, eller att man ska ha några speciella upplevelser innan det riktigt duger, då går man utanför det som är skrivet.

Då börjar människor tro sig vara frälsta, när de mår bra och allt går som på Strömsö, men kommer i tvivel och själanöd, när de är nere eller deprimerade, eller annars har något som lägger sordin på känslolivet.

De, som gör teologi av sina andliga erfarenheter, och sedan kräver att alla andra ska uppleva samma sak, innan de riktigt får tro att de är frälsta, de ser alltså i praktiken till att andra människor tappar sin frälsningsvisshet just när de skulle behöva den som bäst!

Sen har vi då texten från Matt 7:21-23

De här människorna har uppfattat sig själva som kristna, vad det verkar, det stämmer.

Herren har inte sett dem som sina lärjungar, det är också uppenbart.

Uppenbarligen har de haft munnens bekännelse, de har sagt ”Herre, Herre” till Jesus, och tydligen också frikostigt använt sig av hans namn i sin verksamhet.

Då får man fråga sig hur det har stått till med hjärtats tro?

Det är nämligen där, som skillnaden uppstår mellan dem, som säger Herre, Herre, men samtidigt lever ett liv i laglöshet, och dem, som ställer Guds vilja och Ord över det de själva vill och säger.

”Gå bort från mig, ni laglösa!” säger Jesus som slutkläm.

I grekiskan står det ordagrant ”Gå bort från mig, ni som gör lagöverträdelsen!”

Verbformen som används här anger något  pågående, det är inte den som anger isolerad handling.

Vi har alltså här att göra med människor, som dels till det yttre framställer sig som Herrens tjänare, dels i det fördolda lever i synd, synd som de framhärdar i, och har vägrat att bekänna som synd och omvända sig ifrån.

När människor faller i synd, men är villiga att ge Gud rätt, och bekänna sin synd som synd, då används i Skriften i allmänhet verbformen aorist, som anger just isolerad handling.

Hjärtats tro tar sig i praktiken uttryck i att man vill ha det öppet mellan sig och Herren, och att  man, när man syndar, vandrar i ljuset och säger som det är, så att Jesu blod får fortsätta att rena en från synd och orättfärdighet.

Dom här gubbarna i Matt 7 har tydligen inte bekymrat sig om såna petitesser!

”Huvudsaken att det händer nåt i mötena, så att man får feta arvoden, och människor ser upp till en!”

Sen kommer vi då till frågan hur man ska känna igen såna här. så att man inte släpper in dem och understöder dem, och det är inte alltid så lätt.

Jesus ger dock en ledtråd, när han säger att det är av frukten, ( inte av gåvorna) vi ska känna dem.

Pengar är en sak man ska se på.

Arbetaren är värd sin lön, visst, men den förkunnare eller evangelist, som kräver fina hotellrum, hyrda limousiner, och VIP-bemötande i största allmänhet, som ser det som självklart att han ska leva på en högre standard än andra kristna, och äras och upphöjas mer än andra, en sån typ skulle jag inte vilja ha något samarbete med. Han har dålig frukt i sitt liv.

Makt är en annan, De som samlar sitt eget lilla hov av medlöpare och jasägare omkring sig, som ser andra Herrens tjänare som konkurrenter, som på olika sätt försöker manipulera sin omgivning, med skrämsel, med smicker, med hot om utfrysning, om man inte gör som de vill och stämmer in i hyllningskören, osv, de är enligt 2 Kor 11 falska Herrens tjänare, och mer i den ondes tjänst än Guds. Dålig frukt.

Sen spelar det ingen roll vilka gåvor och krafter de har.

Jag skulle inte vilja se en sån typ  vanhedra talarstolen i den församling jag tillhör, inte fast han så skulle kunna uppväcka döda.

Sex är en tredje sak. Det är inte så lätt att få reda på om folk lever i sexuell synd i det fördolda, men man ska i varje fall inte hjälpa dem att dölja det, med hänvisning till att de ju är såna ”smorda Herrens tjänare”! Då gör man sig medskyldig till deras ondska.

Sen lönar det sig att lyssna på vad de säger – och inte säger. Oftast kommer de. som lever i laglöshet, att ha svårt att hålla en Kristuscentrerad förkunnelse. En del tycks klara det, men de är i liten minoritet.

I stället kommer självförhärligandet. Mycket beskrivningar av hur stora ting Herren har gjort genom en, hur många som blev frälsta här, och helade där. Ofta visar det sig, om man gör sig besvär att kolla upp det de berättar, att det har vuxit rätt avsevärt på vägen, och den, som sysslar med att ljuga systematiskt för Guds folk, bär verkligen dålig frukt!

Nästa fråga: Bryr den här människan sig om sina medmänniskor? Har han tid för enskilda? Har han ett herdehjärta? Gör han skillnad på människor, så att han har favoriter? Allt detta är viktigt, när man ska bedöma frukten i någons liv.

Förkunnare av Matt 7:22- typen kommer också gärna med nya, tämligen exotiska läror och bibeltolkningar, vilka är ägnade att få dem att framstå som innehavare av speciell uppenbarelse, som inte är alla given. Att bara predika evangelium rätt upp och ner ur Bibeln duger inte, det gör ju andra också…

”Många andra ber ju också för sjuka, men om jag sparkar dem i huvudet med bikerboots, när jag gör det,  då skiljer jag mig ur mängden”!

Det är ett av de nyare, mer drastiska exemplen.

Vad det gäller deras under, och om man kan ta emot t ex helande genom dem, så har vi en kvistig fråga där.

Om det rör sig om en människa, som från början varit rätt, och glidit bort litet vartefter, då har nådegåvan varit äkta från början, och Gud drar ju inte bort gåvan omedelbart när nån börjar gå fel! Så där tror jag att man rätt långt kan ta emot det som gåvan förmedlar, bara man inte ställer sig under människan, som bär gåvan.

Om det rör sig om en, som aldrig varit på rätt väg, då är jag mer restriktiv. Då finns risken att gåvan kommer från fel håll, och då kan det vara direkt skadligt att ta emot något från en sån människa.

Ja, var man ska dra gränsen för vem som är lämplig att bjuda in till församlingen?

Andebedömningens gåva vore ju väldigt välkommen i såna här fall, men om den inte finns, då får man nog bara pröva i bön och utgående från vad man känner till från fall till fall.

Där är det viktigaste vilket kriterium man använder.

Alltför ofta är det gåvorna och talförheten, som avgör, när det istället borde vara frukten, karaktären!

Jag är av den meningen, att allt andligt ledarskap i grund och botten handlar om herdeskap, så det är väl nog herdehjärtat, som ligger högt på listan här.

Vad gör man med en förkunnare eller undergörare, som inte har herdehjärta?

Som inte ser och bryr sig, när människor är illa medfarna och uppgivna?

Som smiter sin väg från fåren, när han ser ”vargen komma”, som inte vill ge något av sitt liv?

Som tycker det är viktigare att själv få stå i rampljuset än att ställa fram Överherden Jesus, och följa honom?

Ingen har ännu lyckats värma sig i stjärnljus….

Det här är nu vad jag sådär spontant kommer att tänka på, när jag funderar på de här frågorna – för vem vet hur mångte gången. Nyttigt är det också att pröva sig själv inför de kriterier jag ställer upp för andra, och nyttigt är det att fundera på hur de, som känner mig, månntro ser på mig och det jag håller på med, när de jämför med det som jag här har skrivit.

Meddela gärna, om ni ser att jag är på väg av spåret!

Det här är sammandraget av den undervisning, som  jag hade under den tredje bibelweekenden på Soltorp, alltså hösten 2013.

Temat för helgen var  ”Ett steg närmare mig själv”, och handlade om att med Guds hjälp både ta ett steg närmare sig själv, och att med Guds hjälp också hitta sin plats i Guds värld litet tydligare.

Det här är alltså ett sammandrag, och behäftat med sammandragets brist på utförlighet, men jag hoppas att det ändå ska vara till någon glädje för dig!

1. Med Anden som guide

Sokrates lär ha brukat gå omkring och säga ”Människa, känn dig själv!”

Med tanke på helgens tema kunde man tro att det är den uppmaningen vi nu ska gå in för att följa, alltså först analysera oss själva och plocka sönder oss i småbitar, och sen försöka sätta ihop dem igen på lämpligare sätt.

Bibeln tycks dock ha förvånansvärt litet att säga om det här med att ta steg närmare sig själv, där ligger tyngdpunkten på att närma sig den Gud, som känner mig bättre än jag nånsin kan känna mig själv!

Det är alltså i Hans sällskap, och med Hans vägledning, som vi har bästa chansen att komma oss själva mer in på livet.

Det är ju ofta så, att det man letar efter hittar man inte förrän man har slutat leta, och börjat med något annat!

Sök Gud, så hittar du dig själv också, skulle man kunna säga.

Kanske jag inte hittar den jag tror jag är, eller den jag fantiserar om att vilja vara, jag finner mitt sanna jag istället!

Jag har följaktligen valt att inte blanda in alltför mycket psykologi i den här weekendens undervisning. Den kan visserligen hjälpa en människa att begripa sig bättre på sig själv, och också hjälpa henne att komma litet bättre tillrätta med tillvaron, men för att kunna se oss själva med Guds ögon, se den vi verkligen är, behöver vi den helige Ande som guide!

Ps 139 ger oss en bild av hur total Guds kännedom om oss är, och där får vi också veta att detta är en kunskap som vi inte skulle klara av at ha och handskas med själva. Det är helt enkelt för mycket, och kanske också för svåra saker, för oss att ta in på en gång!

Därför är detta med självkännedom alltid en process!

Det är ju inte meningen att vi här och nu plötsligt ska se precis vad vi är och vad vi går för, och sen börja avsky oss själva på kuppen.

Meningen är att vi ska kunna växa i att älska vår nästa som oss själva, och tvärtom, just därför att vi har kommit till en större självkännedom!

Detta lyckas bara om jag får se mig själv genom Guds barmhärtiga och kärleksfulla ögon.

I Joh 16 säger Jesus att han har mycket mer att säga sina lärjungar, men de kunde inte bära det då, så Anden fick leda dem på väg en bit i taget.

”Jag begriper mig inte på mig själv!” Så förklarar aposteln i Rom 7 människans situation.

”Jag begriper mig inte på mig själv, och inte tycker jag om det jag ser heller!”

Den lösning som sedan presenteras i början av Rom 8 är inte att via analys, omstuvning, och bättre koll på sig själv få ordning på det gamla livet.

Istället är Guds lösning att ge oss ett helt nytt liv, det nya livet i Kristus!

Det är när vi börjar leva det livet som vi har en chans att upptäcka vilka vi verkligen är.!

Vårt nya liv med Gud började med att vi svarade på Guds kallelse, och gav upp det vandrande på egna vägar som Jes 53 talar om som själva ursynden, och istället vände oss till att tro på den Gud har sänt, Jesus Kristus. (Det är alltid viktigt att minnas att det inte var din och min idé att vi skulle komma till tro! Hade inte Gud dragit oss, Anden överbevisat oss, hade ingen av oss kommit till Honom)

Det nya livet är tänkt att fortsätta på samma sätt, med den helige Ande som guide.

Detta är vad Skriften kallar att ”vandra i Ande”.

2. Positionsbestämning, var befinner jag mig?

Varje gång vi tar steg närmare Gud eller steg närmare varandra också, för den delen, har det till följd att vi också tar steg närmare oss själva. Det är den naturliga följden av att vi är lemmar i samma kropp, och att Kristus är kroppens Huvud.

Vi har dock inte helt lätt att se oss själva i den nya verklighet Herren har satt oss.

Därför har Gud gett oss dopet och nattvarden.

Rom 6 och 7. Dopet ger oss besked om att vi genom dopet har dött bort från det gamla för att vara fria att leva i det nya livet. Vi ska se vårt dop som en gränsmarkering mellan död och liv!

Luk 22. Nattvarden igen talar om, påminner oss om, att genom Jesu blod är vi delaktiga i det nya förbundet, med hela den nya verklighet det skänker oss.

Dopet och nattvarden är alltså de synliga, påtagliga påminnelser Herren ger oss om det han har gjort för oss – och med oss  – när han gav det nya förbundet.

Den viktigaste positionsbestämning vi har att göra som kristna är alltså vilket förbund vi i praktiken lever under.

Det är i det nya förbundet vi kommer närmare Gud, varandra, och oss själva!

Både köttet och Djävulen vill ha oss kvar under gamla förbundet.

Köttet strävar åt det hållet därför att livet i nya förbundet, vandringen i Ande, innebär död genom korsfästelse för gamle Adam. Gal 5,

Djävulen jobbar på det därför att det i nya förbundet finns något, som inte fanns i gamla, nämligen auktoritet över ondskans andemakter! Luk 10

Nya förbundet är Guds Rike som har kommit till oss, livets träd planterat på jorden igen.

I nya förbundet blir vi födda på nytt att vara Guds barn, Joh 1, vi blir del av en ny skapelse, 2 Kor 5, vi får del i den helige Ande och vi får andliga gåvor, 1 Kor 12, och vi får möjlighet att leva ett liv där Gud verkar i oss både vilja och gärning, Fil 2, och där Herren förbereder gärningar åt oss att vandra i, Ef 2.

Dessutom får vi möjlighet att i direkt kontakt med Guds helige Ande få sådant uppenbarat för oss, som vi behöver för att själva komma vidare, och också för att kunna hjälpa andra att komma loss och vidare från sådant de kanske sitter fast i. 1 Kor 2.

Den bön, som Paulus ber för församlingen i Efesus, Ef 1, är en bön om just detta, att de ska få upp ögonen för allt det de har fått som gåva i och med att de har kommit in i det nya förbundets välsignelse.

Fram till dess vi ser det och börjar leva i det, är allt detta nämligen som pengar på banken, som man inte vet om att man har, och följaktligen aldrig använder.

Vi är frälsta, alla vi som tror på Jesus, vi är födda på nytt, och vi kommer till himlen när vi dör, men vårt liv här på jorden blir alltför ofta mer av slavtjänst under gamla förbundets yttre villkor än liv i frihet, den rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande, som är det nya förbundets kännetecken! Rom 14:17

Därför behöver vi positionsbestämning innan vi kan börja på riktigt ta steg närmare oss själva!

Se bara på Sackeus, Luk 19, och den förlorade sonen, Luk 15 – och glöm för all del inte att begrunda den hemmavarande sonen, som aldrig begrep sig varken på Fadern eller på sig själv, eftersom han levde under gamla förbundets villkor….

 3. Sanningen ska göra er fria

Vi kommer alltså in i det nya förbundet när vi tar emot Guds förlåtelse för allt vårt vandrande på egna vägar. Den naturliga fortsättningen, om man vill leva i det nya, är ju då att börja fråga efter Guds vägar i fortsättningen! Om Gud säger ”Nu går vi åt höger”, och jag istället går åt vänster, då går vi ju inte längre tillsammans!

Joh 8. Här säger Jesus att sanningen ska göra oss fria, och att detta sker genom att vi förblir i hans ord. Att förbli är summan av att höra och göra, så som framgår av Jak 1.

Det som hindrar oss från att så att säga finna oss själva, är till stor del det vi skulle kunna kalla bundenhet – felaktiga tankar, uppfattningar och beteenden som vi sitter fast i.

Detta förblivande i Jesu ord handlar inte bara om att ha en intellektuell kunskap om vad Bibeln säger, en kunskap som man sedan strävar efter att tillämpa i sitt liv.

Detta blir oftast till ren lagiskhet – gamla förbundets försök att lyda Gud, som alltid strandar på att vi i oss själva aldrig kan leva Guds liv. Rom 8

Förblivandet  handlar också om en ständigt pågående vägledning och uppfostran från Guds Ande, ett personligt riktat tilltal från Gud, som jag här väljer att kalla uppenbarelse, även om det ordet har fått en litet dålig klang på grund av det missbruk som ibland har förknippats med det.

Här behöver vi vara medvetna om tre saker:

Att vi behöver förvänta oss att Anden vägleder oss personligt, både genom Bibeln, genom kristen undervisning, och direkt i våra hjärtan och tankar. 1 Kor 2, Gal 1, Matt 4

Här är dock ett varningens ord på plats!

Ibland faller folk i den fällan, att de börjar tro att varenda infall som far genom huvudet är Guds tilltal.

Massor med dumheter har blivit gjorda på grund av sådant, och sen frånsäger folk sig allt ansvar med att påstå att de bara gjorde som Gud sade.

Det är antagligen detta som slutet av Hebr 5 åsyftar.

Bara man minns att Anden och Ordet aldrig säger mot varandra har man ett beskydd mot sånt.

Att vår köttsliga natur absolut inte vill hamna under Andens herravälde, och därmed är fiende till uppenbarelsen.

Det är därför vi så fort glömmer vad Herren har talat till oss. Bästa sättet att få vara på det är att skriva upp det genast man hör det!

T ex om man hör något i en predikan, som man direkt uppfattar är riktat in i ens egen situation.

Matt 16 / 2 Kor 10. Köttets metod att bekämpa uppenbarelsen kallas i Bibeln människotankar.

De kommer in i vårt huvud  för att visa oss på vägar, som tycks vara lättare och mer tilltalande än Guds väg.

De kommer för att lura oss att tro att det är OK för mig att göra som jag själv vill – åtminstone då när jag väääldigt gärna vill det!

Människotankar är enligt Jesus influerade från avgrunden – vilket märks både när ormen lär Eva tänka, och när den onde försöker lära Jesus tänka i Matt 4….

Grundregeln är att Gud talar sanning, och alla som säger något annat ljuger!

Att det vi får av insikt och kunskap , det får vi för att det ska forma vårt handlande och tänkande.

Gud ger oss aldrig uppenbarelse bara för att tillfredsställa vår nyfikenhet!

Titus 2 säger oss att Gud alltid vill fostra oss till att tänka och handla rätt.

I GT genom lagen, i NT genom nåden – för det är genom nåden vi kan komma närmare Gud, varandra och oss själva!

4. Nåd och sanning – den grumlade självbilden

Ibland är i så påverkade av vår kultur, att vi automatiskt bara tänker på intellektuell kunskap så fort det blir tal om kunskapsförmedling.

På den vägen har vi reducerat vår bild av uppenbarelsen till något dogmatiskt och läromässigt, något som det räcker om vi känner till det och håller för sant.

Men i verkligheten räcker detta inte, för vår uppfattning om oss själva skapas och formas också på andra nivåer, och kan därför inte alltid korrigeras med enbart läromässigt korrekta besked.

Det mesta av vår självbild är i själva verket formad av andras uppfattningar om oss.

Eftersom ingen av oss har en helt korrekt uppfattning om någon annan människa kan vi ställa till mycket elände också fast vi inte menar något illa, och otroligt mycket otyg om vi faktiskt avser att göra den andre illa!

Halvsanningar och lögner finns i vilket fall i allmänhet med i den spegel som andra människor visar oss.

Vi har ett paradexempel på detta i Jobs bok.

Hade Job tagit emot allt han fick av sina så kallade vänner, och sedan integrerat det med sin egen bild av sig själv, då hade det inte funnits mycket hopp för honom!

Han var den mest rättfärdiga och gudfruktiga människa som fanns på jorden.

Hans vänner trodde ändå att han var en stor syndare med många skelett i garderoben, eftersom han drabbats av så mycket elände, och överöste honom med fruktansvärda, grundlösa beskyllningar, vilka innehöll en fullständigt förvriden bild av vem Job var.

Han vägrar att ta emot detta, och står därmed som föredöme för oss andra!

Det är oftast via anklagelser som självbilden grumlas.

Och det är, som sagt, sanningen som ska göra oss fria!

Vi kan ha fått många slags ”namn”, alltså nedvärderande, föraktfulla omdömen,

”Du är lat, du är dum, du har tummen mitt i handen, det blir inget av dig, du är dålig, du är oduglig, du är smutsig”, och så vidare.

Antingen har vi omedelbart identifierat dem som lögn, och vägrat ta emot dem, eller så har de på ett eller annat sätt infiltrerat, inte bara våra tankar, utan också, och framför allt, vårt känsloliv!

Vi berömmer oss av att vara tänkande och logiska varelser, men i verkligheten styrs en mycket större del av det, som vi tänker och gör, av våra känslor, än av vår kunskap och slutledningsförmåga. Det är därför vi behöver uppenbarad sanning, Gud. som talar direkt in i vår egen situation, inte bara allmän kunskap, även om också den har sin givna och viktiga plats.

Anden sträcker sig förbi intellektet, ner i känslorna och viljan, och det är där personligheten sitter.

Det är där det som är jag formas, det är först när jag tar steg närmare mig själv på alla nivåer, som jag verkligen börjar lära känna mig själv!

Sanningen om dig och mig, vad är den?

Jag är den Gud säger att jag är!

Jag är det Gud säger att den människa är, som har tagit steget in i det nya förbundet, och därmed in i den nya skapelsen i Kristus! Jag är Ef 4:22-24! Jag är Ef 1:3-7! Jag är Ef 2:4-10! Jag är Rom 8:15-17! Jag är 1 Kor 6:19! Jag är 2 Kor 5:17! Jag är 1 Joh 3:1-2!

OCH DET ÄR ALLA, SOM TROR PÅ JESUS!

Och jag hör hemma i Hebr 12:22-24. Det gör du också!

Det gäller att tro på sanningen i stället för att tro på lögnerna!

 5. Rotad och grundad i kärleken

Nu ska vi komma tillbaka till det här med att bli fostrad genom nåden  till att vandra i Ande, alltså leva ett liv i nya förbundets frihet och glädje, på Guds vägar och till Guds ära.

Detta är något som är det naturligaste av allt, om man älskar Gud över allt och sin nästa som sig själv, och stört omöjligt om man inte gör det.

Eftersom en kristen i allmänhet vet att han förväntas vara full av kärlek och god vilja, ligger det nära till hands att försöka se ut som om man vore det, även om man inte är det.

På den vägen hamnar man raka vägen in under gamla förbundet, eftersom man har börjat i en egen kraft försöka uppfylla det som bara Kristus i oss kan göra.

I Jes 58 inleder profeten sitt budskap med att säga att Gud inte är det minsta intresserad av alla våra försök att se ut och agera ”som om”.

Sedan får vi en fantastisk beskrivning av de välsignelser, som är förknippade med en tro som är verksam i äkta, gudagiven kärlek, alltså en vandring i Ande.

Sanningen är alltså att det inte finns material i oss till att älska så som Jesus älskar.

Vi kommer inte längre än till ett ”som om”.

Nåden är att detta är något Gud är villig att ge oss i det nya förbundet!

I den märkliga bönen i Ef 3 ber Paulus för oss alla att vi ska vara ”rotade och grundade i kärleken”.

Det finns alltså rötter, genom vilka vi ska kunna ta in mer och mer av Guds kärlek!

De rötterna beskriver aposteln mer ingående i 1 Tim 1, när han säger att undervisningen och förmaningen i församlingen har som målsättning att det ska bli mer kärlek, kärlek som kommer ur ett rent hjärta, ett gott samvete, och en uppriktig tro.

”Oskrymtad tro”,stod det i gamla översättningen, vilket var tydligare, eftersom grundtextens uttryck närmast betyder ”inte låtsad”.

Den som vill få mer av den tro som är verksam i kärlek, vill vandra i Ande, har alltså att söka dessa tre. De har alla det gemensamt, att de är gåvor från Gud.

Ett rent hjärta får en människa, när Jesu blod renar från både onda och döda gärningar.

Onda gärningar känner vi ju till, det är allt det Bibeln kallar synd.

Men vad är då de döda gärningar, som Hebr 9:14 nämner som något vi också behöver renas från?

Jag tror att detta är sådana gärningar, som på ytan ser ut som goda gärningar, men som hör hemma under Jes 58:s ”som om” kategori.

Det är fråga om sånt vi gör i de hemmavarande sonens anda, för att vi inte vågar annat, det är sånt vi gör för att skaffa oss ”stjärnor i kronan”, det är på lagen baserade prestationer, inget spontant utflöde av den kärlek och nåd vi själva har fått för intet och är glada att få ge för intet. Döda gärningar är att beskriva som gamla förbundets självvalda gudstjänst.

Ett rent hjärta får man när man accepterar att hela vårt liv och allt det vi gör måste komma under korset! Skriften beskriver den här processen i Fil 3. Allt som förr var mig en vinning, alla fina, bra, berömvärda saker, som jag kunde skryta med och visa upp inför mig själv och andra, allt sånt måste identifieras som avskräde, innan man är vilig att på riktigt låta Kristi blod rena ens hjärta! Men när det väl är gjort, då fungerar den roten!

Ett gott samvete får man och behåller rätt och slätt genom att leva i syndernas förlåtelse. Den praktiska konsekvensen av att vara förlåten är nämligen att man inte behöver ta emot några anklagelser!

Anklagelserna är andevärldens bullerförorening.

De hindrar oss från att höra Guds ständiga utsändning till den andliga radiomottagare vi kallar samvetet, den utsändning som ständigt talar om för oss att vi är Guds barn, aldrig kommer att bli utkastade, att inget ska skilja oss från Kristi kärlek, att vi har en plats beredd för oss i en tillvaro, där det inte finns synd, ondska lidande eller död!

Det vill säga, de hindrar oss, om vi inte ständigt avvisar dem med hänvisning till Jesu blod, som har renat oss från all synd, och låter oss leva frimodiga i Guds förlåtelse!

Men avvisar vi anklagelserna och har samvetet ställt på Guds våglängd, då flödar kärleken in också genom den roten!

Sen har vi då den uppriktiga tron.

Det är den tro som är kvar, när allt låtsat, allt ”som om”, alla döda gärningar är borta, när man inte längre har något att visa upp, inget att berömma sig av, inte ens sin dålighet – när man inte längre har något annat man tror på, vill visa upp och berömma sig av än Jesus och hans kors. Den som på det sättet ”av hjärtats fasta föresats håller sig till Herren” har en tro som bygger upp, inte sliter ut! För den kanaliserar in Guds kärlek i ens liv.

6. Barn, ynglingar och fäder

 Rubriken är hämtad från 1 Joh 2, där aposteln särskiljer de här tre grupperna bland dem han skriver till – i förlängningen oss.

Det andliga livet har, liksom det fysiska, mognadsfaser.

När vi blir födda på nytt är vi andligen sett nyfödda barn, och sedan är det meningen att vi ska växa till och mogna.

När ett barn föds in i den här världen, har det en kropp och fem sinnen, men är i början oförmöget att behärska kroppen och kan inte heller tolka och förstå sinnesintrycken.

Om babyn ska börja mogna till barn, sedan till ungdom, till vuxen, och till förälder, är det naturligtvis av avgörande betydelse att det lär sig att tolka det sinnen berättar, och att det får i sig näringsriktig mat.

På samma sätt har den pånyttfödde kristne just fötts in i en ny tillvaro, och har också en uppsättning andliga sinnen.

Och på samma sätt behöver vi lära oss att förstå och tolka det de sinnena säger oss, och vi behöver få i oss god andlig mat för att kunna ”växa upp till frälsning”. 1 Petr 2.

Vi ska återkomma till det här med maten, den här lektionen ser vi på de andliga sinnena.

Guds pånyttfödda barn har syn, men de behöver få upp de ögonen. Det är vad Paulus ber om i Ef 1, att våra hjärtans ögon ska öppnas! De välsignelser och löften Bibeln talar om behöver bli verkliga för oss, lika verkliga som bilen vi kör med eller huset vi bor i, och det sker genom visdomens och uppenbarelsens andes ögonöppning.

Vi har hörsel. Det är meningen att vi ska kunna börja  ”höra Herrens, vår Guds röst” allt tydligare, alltså uppfatta det tilltal, de tankar, som Gud lägger ner i oss utan yttre förmedlan.

Vi behöver få våra öron öppnade till att höra på lärjungasätt, som Skriften säger.

Vi har också ett andligt luktsinne. I andevärlden finns både Kristusdoft och andra dofter, och allt doftar inte så gott! I Jer 48:11 beskrivs en lukt av det mindre angenäma slaget, det avgudadyrkande Moab stinker inför Gud. (Här har tyvärr Svenska Folkbibeln ett helt onödigt försök till förklarande översättning, när den talar om ”luktsinne”. Det ska vara ”lukt” och inget annat!)

Om de troende skulle ha det sinnet i funktion skulle vi rygga tillbaka från mycket, som nu tas emot med acklamation.

Vi uppmanas i Ps 34:9 att smaka och se att Herren är god. Det gör man inte med hjälp av de vanliga smaklökarna. Det enklaste sättet att bekanta sig med sitt andliga smaksinne är att helt enkelt ge sig tid att låta det verka!

Det gör man genom att prisa och tacka Gud för Hans godhet och goda gåvor.

Den, som slukar Guds nåd utan att ge sig tid att smaka på den i tacksägelse, kommer aldrig att få kontakt med sitt andliga smaksinne.

Slutligen har vi också begåvats med andlig känsel – vi brukar kalla den ”känslighet”, och det är nu fråga om samma sak. Det var det sinnet aposteln använde i Apg 14:9-10, när han ”såg” att den lame mannen hade tro. Först fäste han ögonen på honom, då såg han honom. Sedan fick han en förnimmelse, uppfattade, kände att mannen hade tro.

Samma fenomen kommer fram i Jes 6:9, där i negativ bemärkelse, när det sägs att folket ska se, men ingenting märka, eller begripa. King James har här översatt ”see ye indeed, but perceive not” vilket anger precis vad det handlar om: oförmåga att förnimma, urskilja vad man egentligen ser.

Vårt problem vad det gäller de andliga sinnena är att när vi blir födda på nytt till att vara Guds barn har vi redan en tillvaro, som vi behärskar, vi har redan våra fysiska sinnen, som vi kan använda och tolka, och då blir det lätt så att vi fortsätter att leva i den värld vi redan kan, istället för att börja satsa tid och bön på att utforska den nya verkligheten.

7. Att växa upp till frälsning

 I 1 Petr 2 finns en liten notis om vad som behövs för att en människa ska kunna växa upp till frälsning, när hon väl har kommit till tro och blivit född på nytt.

Frälsningen är ju en ständigt pågående process i våra liv också efter att vi kommit till tro – ju mer vi växer och mognar i Herren, desto mer av hans frälsning manifesteras i våra liv.

Men för att det ska fungera behöver vi andlig mat!

Och det är ingen självklarhet att vi får i oss vad vi behöver – om detta vore något som fungerade per automatik hade ju aposteln inte behövt uppmana oss att sträva efter det här!

Så vi har alltså ett problem här att lösa, en fråga att ställa.

Vad är det vi behöver, och vad är det som sätter käppar i hjulet?

Guds Ord behöver vi, människan lever ju som bekant av vart ord som utgår från Guds mun, som Jesus säger i Matt 4.

Umgås med Gud i bön behöver vi också, om vi ska kunna smälta det vi läser eller hör, det är den som inte ber, som inget har, Jak 4.

Nu är det dock så, att det finns en tjuv, som kommer för att stjäla, slakta och förgöra. Joh 10:10

Om jag vore den onde, hur skulle jag då göra för att hålla maten borta från gudsbarnens mun?

Där kan man ju peka på mycket, som han redan har gjort.

Man kan späda ut maten med diverse mindre hälsosamma tillsatser.

Man kan lära folket att äta bara bakelser och snabbmat – alltså få dem att bara vilja höra sånt, som är angenämt och tilltalande för gamle Adam.

Samt mycket annat.

Men det som jag skulle satsa mest på, om nu jag vore den onde, det skulle vara att stjäla de troendes tid!

Har vi inte tid att äta, då spelar det ju ingen roll hur mycket mat som än finns att tillgå!

Hur stjäl man tid, då? Det är faktiskt rätt enkelt.

Alla har lika mycket tid, vi får 24 timmar per dygn allihop.

Sen är frågan hur vi använder den, och hur aktivt vi tar del i tidsfördelningsprocessen.

Stölden sker nämligen genom att lura oss att göra felaktiga prioriteringar!

De senaste femtio åren har det skett en fullständig explosion ifråga om utbudet av tidstjuvar.

Alla har de det gemensamt att de har en bildskärm, större eller mindre.

Alla har de också det gemensamt, att de har en vanebildande effekt, som kan mäta sig med de flesta droger.

Jag skulle vilja utmana er alla att tänka efter, räkna över, hur mycket tid per dag som går åt till att sitta, stå eller gå – eller ligga, för den delen, och stirra på, peta på, skriva på en bildskärmförsedd apparat?

Då behöver du alltså inte räkna med sånt, som direkt anknyter sig till ditt arbete.

Alla s k sociala medier, allt surfande hit och dit på nätet, alla filmer och youtubesnuttar, allt av det slaget, det är tidstjuvarna, som den onde använder för att stjäla den tid då vi skulle få i oss den andliga mat, som vi skulle växa upp till frälsning genom!

Och i de flesta fall förstår vi inte ens vad som händer!

Vi kanske till och med tror att bara vi väljer att stirra på skärmar med religiöst innehåll, då kan det ersätta den mat en människa får, om hon inför sin Herre läser Hans ord under bön!

Jag måste ärligen säga, att jag inte har kunnat märka att gamla kristna, som bytt bort Ordet och bönen mot TV7 och TV10, skulle ha tagit några större steg mot andlig mognad.

Jo, de vet en massa om vad som hänt på möte si i staden så med predikant Världsberömd, de kanske har koll på hela den elektronisk-religiösa subkulturen, men av sånt växer man inte som kristen!

På sin höjd blir man fetare.

”Jamen, jag har ju bibeln i mobilen”, brukar folk invända när jag tar upp det här.

Jo, det heter så nuförtiden.

Förr visste de kristna att vi behöver ha Ordet betydligt närmare, än instängt i ett dataminne nedstoppat i fickan, nämligen i vår mun och i vårt hjärta.

Där gör det nytta, där är det näring för oss!

”Bibeln i mobilen” är närmast att betrakta som ett elegant självbedrägeri.

Detta märks minsann på bibelkunskapens allmänna nivå i mobilbibelgänget.

En av mina vänner gav mig ett fint, vetenskapligt namn för alla dessa moderna tidstjuvar: ”kronofager”. Tidsätare.

Mycket få människor, som låter sin tid ätas upp på det här sättet, kommer att växa upp till  mogna kristen av den sort, som efterlyses i slutet av Hebr 5.

Ta och förse alla dina skärmapparater med en varningstext: ”Se upp! Detta är en potentiell tidstjuv! Överdriven användning kan allvarligt skada din andliga hälsa!”

Ser du, broder, syster, du kommer aldrig att ”få tid” att äta din dagliga andliga mat.

Säg inte att ”sen, när jag får tid, då ska jag äta mitt andliga rågbröd”

Den tiden måste vi ta oss, den måste vi prioritera loss åt oss.

Uppmaningen i 1 Joh 2 att vi inte ska älska världen eller det som är i världen, den kommer strax efter verserna om de andliga mognadsstadierna.

Så det är säkrast att inte kära ner sig alltför mycket i sin I-phone!

Vi måste, som alltid, ta ett steg bort från en sak för att kunna ta ett steg närmare något annat.

Ett steg närmare mig själv är inte bara ett steg närmare den jag är nu, det är också ett steg på väg mot det jag är tänkt att vara, när jag har fått växa in i det Gud har tänkt med mig.

Det är ett steg på väg mot den framtid och det hopp Gud har tänkt för mig!

För den sakens skull är det värt att välja bort allt som drar åt annat håll!

Rörelsens motto är: ”Kristi kyrka är till för alla”

Kortprogrammet jag printade ut för att begrunda närmare hade som rubrik ”Näin tehdään tietä Kristukselle”.

Jag frös invärtes när jag läste om hur denna rörelse menar att man ska bereda vägen för Herren – eller till Herren, vilket man nu avser.

Några axplock:

”Förtrycket av kvinnliga präster måste upphöra i alla församlingar”, fastslås det.

Gomorron yxskaft! Jag har inte sett eller hört mycket av något sådant i folkkyrkan på senare tid, däremot nog en mycket målmedveten förföljelse av gammaltroende manliga präster!

Men kanske den väg som ”Kom alla” vill öppna är tänkt att stensättas med nedtrampade sådana.

Är då den kyrka, som ”Kom Alla” skissar upp, verkligen till för alla ens i deras eget tänkande?

Knappast. Inte för dem, som vill ta Gud på allvar, i alla fall.

”De som hör till sexuella minoriteter måste villkorslöst välkomnas som medlemmar och medarbetare i församlingarna”

Vad då ”villkorslöst”? Ingen människa överhuvudtaget, vare hon sedan hetero eller homo eller totalt ointresserad av bådadera, har nånsin välkomnats villkorslöst in i Kristi församling. Ska man in dit, då är villkoret att man omvänder sig och tror evangelium!

Kristi kyrka är inte till för alla, inte på så sätt att man kan stövla in där och ta sig en plats oberoende av hur man lever och tror!

Omvändelse är att omvända sig från allt som Gud säger är i strid med hans vilja.

Den omvändelsen börjar med att ge Gud rätt, om Han säger att något är fel!

Leder den här ”villkorslösa vägen” till Kristus? Aldrig i livet. Det här smakar bara laglöshet och luktar strävan efter att få sin önskan att gå på egna vägar legaliserad och välsignad av kyrkan.

”De livsval som gjorts av dem som skilt sig eller lever i samboförhållanden måste respekteras.”

Man ska alltså bereda väg för Herren genom att respektera synden?

Jesus led alltså enligt ”Kom Alla” döden för att vi skulle få leva hur vi vill, byta partners som man byter kläder, lämna fader- och moderlösa barn efter oss i nyfamilj efter nyfamilj?

Stämmer dåligt med Jesu ord om äktenskapsbrott…

Om jag skulle skriva under på det som ”Tulkaa kaikki” för fram, då skulle jag uppleva det som att jag skriver bort Jesus som Herre och Konung ur mitt liv. Gud lurar vi inte med att säga ”Herre, Herre”, till Honom, och tro att vi kommer undan med det. Han vet nog om vi har haft någon vilja och längtan efter att göra det Han säger, göra det oberoende av om det passar oss eller inte, eller om vi bara har försökt plocka russinen ur frälsningskakan!

Den här ”kom alla”-inbjudan tycks mig verkligen inte vara någon inbjudan till himlen.

Snarare då till det andra stället.

Då och då spelas framlidne rockpoeten Juice Leskinens sånger i radion, och eftersom jag lyssnar på finsk radio en hel del när jag sitter i bilen, så hände det sig för ett tag sen – igen – att jag fann mig lyssnandes till hans ”Ei elämältä selviä hengissä…”

Och det är ju sant! Man klarar sig inte från det här livet med livet i behåll.

Om nu inte Jesus kommer tillbaka inom de närmaste årtiondena är det bombsäkert att jag kommer att dö!  Alla har den gränsen framför sig, från den dag man föds är detta det enda säkra man vet: Jag kommer småningom att bli gammal ( största delen av Finlands befolkning skulle säga, att det har du redan blivit) och jag kommer att dö.

Ändå lyckas människan i allmänhet skjuta ifrån sig den insikten, och leva som om hon skulle ha obegränsat med tid till sitt förfogande!

C S Lewis framför i sin utmärkta bok ”Från helvetets brevskola” tanken att vi får ”hjälp” från den svarta sidan med detta märkliga förträngande! Så här låter han den  gamle överdjävulen Tumskruv skriva till sin unge frestarlärling angående det just då pågående kriget:

”Betänk hur många människor, som under krig dör under icke önskvärda omständigheter! Människor dör på platser där de visste att de riskerade att bli dödade, och dit de, om de alls tillhörde Fiendens parti, begav sig väl förberedda!

Hur mycket bättre skulle det inte vara för oss om alla människor dog på dyrbara sjukhem, omgivna av läkare som ljuger för dem, sköterskor som ljuger för dem, vänner som ljuger för dem, så som vi har tränat upp dem att göra, så att de lovar den döende att han nog kommer att gå igenom sjukdomen och bli frisk, och som dessutom befäster honom i den föreställningen, att sjukdomen ger honom tillåtelse till all slags eftergivenhet mot sina egna önskningar!

Om vår agenter på platsen kan sin sak kommer de, som finns runt den döende, till och med att avhålla sig från minsta antydan om att man borde tillkalla en präst, för detta skulle ju låta den sjuke ana hur det i verkligheten står till med honom!

Hur ödesdiger för oss är inte den ständiga påminnelse om döden, som kriget påtvingar människorna! Ett av våra bästa vapen, den förnöjda världsligheten, blir odugligt!  I krigstider kan ju inte ens en människa tro att hon ska leva för evigt!”

Den är intressant, den här sista kopplingen, alltså den mellan förträngandet av döden och den förnöjda världsligheten! Kanske vi behöver det här, behöver hålla i minnet att ingen kommer att leva för evigt i den här världen och tidsåldern, för att kunna behålla medvetenheten om att vi bara är främlingar och gäster här i den här världen! Han var inte så dum, han Juice…

”När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade Herrens ord, och de kom till tro, så många som var bestämda till evigt liv.”

Platsen är Antiokia i Pisidien, alltså inte det Antiokia i nuvarande Libanon, där Paulus och Barnabas hade varit församlingsarbetare innan de sändes ut på sin första missionsresa, utan det Antiokia, som var beläget i nuvarande västra Turkiet.

Hit kommer apostlarna, predikar evangelium i den judiska synagogan – med viss framgång – men blir sedan häftigt motarbetade av de ledande i synagogan. Varpå de vänder sig till hedningarna i staden, med ovannämnt resultat!

Här inställer sig då en del frågor, varav den första är: ”Fanns det ett bestämt antal i denna stad, som i förväg var predestinerade till frälsning, medan de andra var bestämda till förtappelsen?”

Många kristna besvarar den frågan med ett ja, och det är inte så svårt att förstå.

Det är ju vad texten tycks säga!

På det sättet har vi fått den så kallade predestinationsläran, som säger att en del människor är förutbestämda till frälsning, andra till förtappelse, och därmed jämnt!

Men, låt oss ställa en fråga till: Tror vi verkligen, att ingen människa någonsin kom till tro på Jesus i denna stad efter den här dagen?”

Det är ju vad som blir konsekvensen, om vi i enlighet med predestinationsläran tror att de, som nu kom till tro, de som sägs vara bestämda till evigt liv, var de enda som Gud ville frälsa i den här staden!

Har då Skriften något att säga om detta? Låt oss se på Pauli andra missionsresa!

I Apg 16:36 säger Paulus så här: ”Låt oss nu vända tillbaka, och besöka bröderna i alla de städer, där vi har predikat Herrens ord, och se hur de har det!”

Sedan berättas det hur han reser via alla de nygrundade  församlingarna, och i 16:5 står det så här: ”Och församlingarna stärktes i tron, och antalet troende ökade för varje dag!”

Det var alltså inte så, att Apg 13:48 betydde att nu hade alla, som var bestämda till frälsning kommit till tro, punkt och slut.

I stället var det så, att där i staden, och tydligen i alla städer, som Paulus kom till, fanns det en slags förstlingsskörd, människor som var förberedda och bearbetade av Guds Ande, så att de var redo att ta emot budskapet.

Sedan förde dessa i sin tur arbetet vidare, fler blev föremål för förbön och vittnesbörd, fler blev ”beredd mark”, fler kom till tro!

Den här tanken stöds av att  Paulus sedan blev förhindrad av den helige Ande att predika evangelium i provinsen Asien, alltså västligaste delen av Turkiet.

Inte heller fick han bege sig till Bitynien på Svartahavskusten.

Det var tydligen inte färdigt för evangeliet där ännu!

I stället blev han sänd över till Grekland, där det fanns en förstlingsskörd att bärga in.

Det var först senare, när det fanns en liten förstlingsskörd att bärga in i Efesus, som Paulus började verka på allvar i provinsen Asien, som vi kan läsa i Apg 19. Uppenbarligen höll han sig då mest hela tiden i Efesus, 20:31, men Ordet spred sig över hela provinsen – de, som varit förberedda och mogna till att skördas i första omgången, spred sedan budskapet vidare också här!

Ett fåtal blev alltså utvalda på förhand, både i Antiokia och på de andra platserna, till att vara till välsignelse för många, de blev utvalda på förhand av Honom, som vill att alla människor ska bli frälsta!

Till slut ska också nämnas att det finns  ett bibelord, som alla försök att konstruera läror, som går ut på att Gud skulle ha favoriter – vilja frälsa somliga och strunta i andra – faller på, nämligen 1 Tim 2:3-5, där det sägs så tydligt som någon kan begära att Gud vill att alla ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen!

Så fort detta sägs, brukar i regel någon med motsatt teologisk ståndpunkt ilsket förklara, att något sådant som fri vilja i frälsningsfrågan inte finns!

I följd av detta har vi fått en knippe olika lärobyggnader, som ska förklara för oss hur det här hänger ihop, hur det komma sig att en del blir frälsta, andra inte, om vår egen vilja inget har att betyda i sammanhanget.

Där finns både enkel och dubbel predestinationslära, där finns också förnekande av hela tanken på att Gud överhuvudtaget skulle utvälja människor till frälsning, vilket då i sin yttersta konsekvens utmynnar i påståendet att alla nog kommer att bli frälsta till sist, via den logiska kullerbytta, som menar att om Gud inte utväljer någon till frälsning, då utväljer han heller inte någon till förtappelse, och då blir alla frälsta…. det blir rätt snårigt ibland, när vi människor ska försöka tänka ut andliga ting utan Andens hjälp!

Förklaringarna blir lätt ganska både filosofiska och teologiska, och därmed också svåråtkomliga.

Alltså tänkte jag försöka mig på att på vanlig svenska, och möjligast kortfattat, berätta vad jag tror Skriften säger om det här med människans vilja!

Jesus säger att det som är fött av kött är kött. Det är varje människas startpunkt här i världen.

Romarbrevet 8 säger att köttets sinne är fiendskap mot Gud, och att köttet varken kan eller vill lyda Gud.

Därmed utesluts möjligheten att människan i sitt utgångsläge skulle kunna vara fri att så där bara välja rätt i frälsningsfrågan!

Ändå förutsätter både Jesus och apostlarna att de människor som nås av evangeliet också ska vara i stånd att göra ett val! ”

”Beräkna kostnaden, bestäm er hur ni ska ha det, följ mig!” säger ju Jesus.

Somliga som fick kallelsen valde för, andra emot, de var alltså i stånd att välja!

Berodde då detta på att somliga var förutbestämda till frälsning, och andra till förtappelse?

Den tanken rimmar illa med det som står i 1 Tim 2 om att Gud vill att alla människor ska bli frälsta!

Hur ska man då förstå detta, att människor som var födda av kött, och således inte kunde ha en fri vilja i andliga ting, ändå var i stånd att välja??

Inte annat än jag förstår ligger det till så, att Gud genom evangeliet väcker tro i människan.

Denna nyfödda tro fungerar då i praktiken som en förmåga att säga ja till Herrens kallelse!

Gud ger oss alltså av nåd gåvan att kunna gensvara på Hans kallelse!

Det vi inte hade i oss själva, en vilja frigjord till att kunna svara ja till Jesus, det får vi som gåva från Gud!

Men, märk väl, Gud tar inte ifrån oss vår medfödda förmåga att säga nej till Honom, när vår vilja genom Hans nåd blir frigiven så att vi kan svara ja!

Därmed har vi ett verkligt val, och också ett verkligt ansvar inför Gud vad vi gör av Hans kallelse!

Och därmed har det också verklig betydelse om vittnesbördet om Jesus går ut eller inte!

Allt det här är en självklarhet för många kristna.

Läser man Bibeln utan att ha sin förståelse styrd av en massa teologiska hårklyverier är det ju solklart att Gud hela tiden ställer oss inför val, och val gör man med viljan!

Svårt kan det också vara att mot den bibliska bakgrunden förstå hur man alls har kunnat komma på en sådan tanke, att Gud skulle tvångsfrälsa oss utan att alls fråga efter vad vi själva vill, ännu svårare att förstå hur man kan mena, att Gud har utvalt somliga till att frälsas, andra att stoppas i helvetet.

De här tankarna går tillbaka till den sk lutherska ortodoxin på 1600-talet.

Luther själv hade uppenbarligen inga problem med att predika omvändelsens nödvändighet, men teologgenerationen efter honom tycks ha bestått av en alltför stor procent hårklyvare, som i sin iver för att inget skulle få ”inkräkta på Kristi ära” sågade av kvisten, som hela evangelisationsarbetet satt på.

Det blir så här när människan ska försöka vara frommare än Gud själv…

Varenda en, utan undantag, har i sitt svar på den frågan självklart kopplat ihop ordet ”kallelse” med något de ska göra!

Man undrar om man är kallad till missionär, eller till präst, eller diakonissa, eller pastor, eller evangelist, eller biståndsarbetare, eller Israelvolontär – fyll i vad ni vill på den streckade linjen…………………………

Den gemensamma nämnaren är ändå densamma: Det man tänker på handlar om vad man ska göra!

Och jag tror för min del, att det finns en stor och farlig lucka i hela det här tänkesättet.

Visst handlar kallelse också om att vara kallad till tjänst på olika sätt, men det finns en mer grundläggande nivå i detta med kallelse, och utan den grunden blir tjänsten lätt till prestation och självförverkligande!

Den första kallelse Jesus ger är kallelsen att vara människofiskare, brukar vi säga.

Han säger ju ”Följ mig, så ska jag göra er till människofiskare!”

Stopp ett tag! Vad är det han säger? Jo, första kallelsen är att följa Honom!

Direkt han har gett den kallelsen, ger han också ett löfte!

”Jag ska göra er till människofiskare”, säger Han!

Då blir det ju spännande att se hur detta förverkligas!

Hur går Herren tillväga, när Han gör människofiskare av en människa?

Jag tycker mig se i Skriften, att det sker genom att Herren fortsätter att ge oss olika kallelser, som alla har det gemensamt, att de handlar om det, som Han gör, mer än om det, som vi gör!

Vi kan börja från kallelsen i Matt 11, där Jesus säger ”Kom till mig, ni alla som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila!”

Detta är första steget till att bli en människofiskare, att ta emot Jesu kallelse till vila, till att lägga av sina bördor och lära av Honom, och så finna ro för sin själ.

Den fiskare, som rusar fram och tillbaka längs stranden, eller som plaskar och ror frenetiskt än hit, än dit, lyckas inte åstadkomma mycket mer än att skrämma bort fisken…

Ibland – inte ofta – har jag mött människor, som formligen utstrålat harmoni och vila.

Det har varit som att komma till en oas i öknen att få tillbringa en stund i deras sällskap.

De har inte varit jagade av dåligt samvete, inte uppfyllda av sin egen och sina projekts viktighet, inte fulla av metoder och konster och knep hur man ska få arbetet att gå framåt, inte haft bråttom att lägga ut texten om hur de brinner för det ena eller det andra.  De har vilat i Gud!

Och människor trivs och mår bra i deras sällskap. Ibland kan någon rentav ”nappa”, och vilja veta mer om den tro, som den andre mår så uppenbart bra av!

Den första kallelsen, den som är grund för alla andra kallelser, är alltså kallelsen till vila!