Halleluja i alla fall!

Som nybliven pensionär ligger det nära till hands att minnas bakåt. Jag har varit trött emellanåt, det har jag inga problem att minnas, jag har av och till haft allvarliga tvivel på nyttan av det jag håller på med, och somliga dagar har jag frestats att bara gå och dra något gammalt över mig.

Samtidigt har jag haft med mig något, som min hustru en gång bidrog med, när barnen var små och förkylda, och det var kärvt och tjorvigt och grått och trött i huset. ”Halleluja i alla fall!”, sa hon.

Tröttheten, den har väl egentligen inte kommit så mycket från själva arbetet. Jag har hållit rätt bra koll på min arbetstid, har inte just jobbat fler timmar per månad än jag skulle ha gjort i ett vanligt jobb. Det är ett osynligt, segt motstånd, en motvind som är mer i andevärlden än i det synliga, som har tagit musten ur mig somliga dagar.

Jag minns att när jag läste ”Sagan om ringen” del 2, ”Sagan om de två tornen”, hittade jag en mening, som exakt beskrev hur jag har känt mig emellanåt. Aragorn och hans följeslagare jagar just ett kompani orcher, som har tagit två av deras vänner tillfånga, när han säger så här:

”Jag är trött som jag sällan har varit, tröttare än någon utbygdsjägare skulle få lov att vara med ett tydligt spår att följa. Här verkar någon vilja, som ger vingar åt våra fienders steg, men reser en osynlig mur framför oss själva! Den här tröttheten är mer i själen än i kroppen…”

De återkommande tvivlen på nyttan av det arbete jag har utfört har förstås varit en del av det här motståndet.

Problemet med de här tankarna har varit, att även om jag vet att det här är en lögn, ett mörkrets angrepp som varit designat för att ta ifrån mig motivation och arbetsglädje, så har det ändå ätit sig in emellanåt, när det upprepats hela tiden med fullständigt monoman envishet!

Sånt här fungerar på samma sätt som propaganda, den gör ju också som bekant verkan, även om den inte är sann, och även om mottagarna vet att den inte är sann!

Någon gång, när de här viskningarna har varit mer än vanligt envisa, minns jag att jag har svarat:  ”Om Gud skulle säga till mig att gå ut på isen och bära vatten från en vak till en annan, skulle jag göra det också, fast jag inte skulle begripa vad det skulle tjäna till!”

Det här har varit en försvarslinje för mig i långa tider. Jag gör det jag gör, därför att Gud har kallat mig att göra det, inte för att jag har fått en sån fantastisk feedback av att se så strålande resultat!

Tyvärr är inte den försvarslinjen heller ointaglig. Det finns ju något som heter att tvivla på sin kallelse också! Jag, och många andra med mig, har minsann blivit matade med tvivel på vår kallelse, så det räcker.

Där brukar jag säga: ”Ja, om du vill att jag ska tvivla på att Gud vill att jag ska göra det här, då måste ju kallelsen vara äkta!”

Sen har vi det här med helgelse och andlig mognad.

Om jag någon gång i forntiden har lyckats inbilla mig själv att jag är en fin och helgad människa, så har nog verkligheten för länge sedan korrigerat den missuppfattningen. Nuförtiden säger jag som en av mina vänner en gång uttryckte det: ”Nu har jag äntligen kommit på hur jag ska göra för att få glorian att hållas på plats! Jag binder fast den på hornen!”

Emellanåt har jag låtit lura mig att se på den bedrövligt smutsiga trasa, som kallas min egen rättfärdighet, och då har det förstås funnits öppning för svarta attacker igen! ”Och du ska kalla dig kristen, och du ska låtsas vara predikant, det begriper du väl att en sån som du inte är värdig att göra något sådant, irriterad kan du bli, elaka tankar kan du tänka, lat är du emellanåt…”

Och sen har jag fått hjälp att komma ihåg att gömma mig bakom Jesus, när vargen kommit, och det har rett upp sig igen.

Denna ständigt pågående brottningskamp har stulit kraft, och den stulit humör.

Det har minsann behövts det motvikt, annars kan man inte fortsätta att vara nöjd och glad mitt i eländet! Det är lätt hänt att man tappar bort sitt ”halleluja i alla fall”.

Då behövs den här motvikten, som heter Jesus.

”Vem har jag i himlen utom dig?” frågar psalmisten, och fortsätter ”och när jag har dig, då frågar jag inte efter något på jorden!”

En sångförfattare  litet närmare vår egen tid uttrycker det så här:

”Jag fordom gick och tänkte på bättring, bön och tro, men det ej hjärtat skänkte hugsvalelse och ro. Nu tänker jag på Jesus, hur ömt han älskar mig! Av kärlek han offrade sig.

Nu Satan fritt må rasa, och världen hjälpa till, jag skall för dem ej fasa, det går som Herren vill! Guds Ord behåller segern, och alla segrar med, som står uti Frälsarens led.”

Den sången börjar så här: ”Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut, nu bor jag hos min Fader, min träldomstid är slut!”

Nöjd och glad! Det är litet samma som halleluja i alla fall! Jesus säger att vi ska akta oss för att glädja oss över fel saker, som t ex vilka fina resultat vi får, eller vilka fina människor vi är, för det är en glädje som får oss att se på fel saker, och därför är det en glädje som kan tas ifrån oss väldigt enkelt!

”Gläds inte över att de onda andarna lyder er, gläds över att era namn är skrivna i himlen!  Så sade han.

På barnlägren, som jag var med och arrangerade förr i tiden, brukade vi sjunga en liten sång, som slutade så här:

”Jag har mitt namn skrivet i Livets bok, jag har mitt namn skrivet i Livets bok, jag har mitt namn skrivet i Livets bok, halleluja!”

Just det. Halleluja, trots allt!