Jag skrev ett inlägg här med rubriken rötter för ett tag sen, då filosoferade jag litet grann kring hur min uppväxtmiljö ute i skärgårdsskogen månne har format mig som människa.
I går var jag ute och vandrade i nämnda skog, närmare bestämt det lilla skogsskifte jag fick ärva efter min far, och inventerade stormens härjningar – vi hade ju rekordvindar här i Kvarkenområdet förra veckan, med långt över orkanstyrka i de värsta vindbyarna.
Det var inte så illa som jag hade väntat, men över trettio nedblåsta stora stockgranar, plus lika många stora torrgranar, räcker ändå till rätt många motorsågsdagar innan allt är i ordning. Som väl är har jag både en motorsåg och den nödvändiga färdigheten att hantera den, så bara Herren låter mig vara frisk ska det bli fixat till våren!
Det här med fysiskt, praktiskt arbete har alltid varit en nödvändig motvikt till skrivbord och predikande för mig. Det brukar ju sägas, att en kristne ska ha fötterna på jorden och huvudet i himlen, och det förstnämnda är nog så viktigt! Det är ingen brist på exempel vad det gäller kristna, som tappat markkontakten…
Jag fick annars lov att konstatera, att jag väl nog är en rätt konstig kropp. Jag blev nämligen på gott humör av att gå i skogen och räkna upprotade träd!
Det var nämligen så, att jag tidigare, i höstas, motvilligt hade gått in för att inte alls jobba i skogen i vinter – jag har både ved och virke så det räcker och blir över för tillfället. Nu har jag plötsligt laga orsak att dra åt skogen i alla fall! Man måste ju ta de vindfällda träden tillvara! Allt annat vore ju slöseri med naturresurser, visst! 