Och minsann har jag funderat själv på de sakerna! Det är inte lätt att veta hur mycket – eller litet – man har fattat, och sist och slutligen är jag inte säker på att jag har så värst mycket bättre uppfattning om vem Gud är, än en myra, som sitter och studerar min stortånagel, har någon uppfattning om vem jag egentligen är.

För ett bra tag sedan, när jag var i bön, fick jag följande tanke: ”Jag är inte den du tror att jag är!”
Sånt får ju en att fundera litet extra, och också att tänka en gång till på sådant i Skriften, som man kanske har glidit förbi litet för snabbt!

Inom den ortodoxa kyrkan är man, vad jag har förstått, av den meningen, att man egentligen bara kan säga något om vad Gud inte är.
Att definiera Gud enbart i negationer känns inte speciellt tillfredsställande för oss kunskaps- och informationsinriktade västerlänningar, men de ortodoxa syskonen har en poäng, ändå!

Vad vi människor, ytterst begränsade varelser som vi är, kan veta om Gud, det är vad han har uppenbarat för oss om sig själv, inget annat.
Detta innebär naturligtvis då, att vi inte ska gå och inbilla oss att vi vet allt om Gud!

Att vi ändå många gånger tycks tro alltför stort och mycket om våra insikter i Guds natur och egenskaper, det beror på vår ovilja att erkänna vår begränsning.

När människan vet lite grann om något, är hon i allmänhet beredd att dra långtgående slutsatser på basis av alltför litet fakta, och hon är bara alltför beredd att förenkla saker för att få den lättare hanterbara!

Kanske det värsta av allt just i det här sammanhanget är den egenheten,  att människokrypet bedömer allt utifrån sig själv.

När folk  pratar med sin katt som om katten vore en människa, i sin fantasi ger katten mänskliga drag, kallar vi detta antropomorfi.

Man bedömer halvt omedvetet katten utifrån sig själv – förstås finns där också ett element av önsketänkande med, och trovärdigheten i slutsatser som baseras på önsketänkande kanske inte behöver någon närmare kommentar.

När den här tendensen smyger sig in i teologin, om den sedan är av det hemmagjorda eller det akademiska slaget, blir resultatet att vi i våra föreställningar ger Gud mänskliga drag, och därigenom skapar Gud till vår avbild.

Vi vill ju instinktivt ha en Gud, som vi kan begripa oss på, förutsäga, och i förlängningen också behärska och manipulera… ”få bönesvar av”, brukar det visst heta.

Nå, Jesus säger att den som har sett honom har sett Fadern, så visst har Gud visat oss en hel del om sig själv!

Att ta det till sig är dock inte så enkelt alla gånger, för vi har alltid på ett filter, när vi ska ta till oss information.

Det filtret består av vår personliga uppsättning av så kallade självklarheter, samt allt vi tidigare inhämtat och anser vara riktigt, plus alla våra förutfattade meningar.

Om den nya informationen inte stämmer överens med det vi redan har, då är vi helt enkelt blinda för den!

Jag har läst evangelierna massor de senaste åren, för jag tror att den Jesus, som vi möter i evangelierna, inte till alla delar är den Jesus, som vi i allmänhet framställer i predikningar och böcker!

Jag söker efter den Jesus som Är, inte den småtrevliga variant, som vi har fixat till på basis av ett knippe av de snällare texterna… och det här leder mig hela tiden tillbaka till Gamla testamentet, de skrifter som Jesus säger att i sin helhet vittnar om honom.

Knepigt, inte sant, att han säger så, samtidigt som vi kristna idag kommer att tänka på en handfull texter från Jesaja och Sakarja, och inte desto mer, när vi tänker på Jesus i GT!

Här har vi uppenbarligen en rätt ordentlig blind fläck!
Jag tror detta beror på att Jesus i GT – och i NT med, för den delen – inte är den som vi har gjort åt oss, lärt ut åt varandra, gett i arv åt varandra.

Vår hemgjorda bild skymmer delar av den riktiga, för den är så att säga först på plan, vi har den redan, när vi själva börjar läsa Bibeln!

Jag blir mer och mer övertygad om att Gud är GT:s Gud.

Att Jesus är GT:s Gud.

Jag märker allt tydligare, att NT, när man läser det lösryckt från GT, aldrig kan ge en lika rättvisande bild av vem Gud är, som hela Bibeln ger.

Det finns bara ett ställe där hela bilden av vem Gud är, så långt han visar sig för oss människor i den här tiden, finns samlad, och det är på Golgata.

Vem är det som handlar på Golgata? Svar: Gud, och bara Gud.

Det som händer där är exakt vad Gud har planerat, beslutat och verkställer.

Golgata är helighet. Först och mest av allt helighet.

GT:s Gud är totalt närvarande på Golgata i vreden över synden, i verkställandet av dödsdomen över syndarna.

GT:s Gud är totalt närvarande där i sin totala identifikation med sitt avfallna folk, det som får honom att klaga över Israel som en bedragen äkta man sörjer över sin otrogna hustru.

GT:s Gud finns där i den totala kärlek som är villig att, trots allt som har varit, göra allt för att föra den otrogna, avfallna, tillbaka till sig.

Och det är i detta, att allt som görs är så  totalt, så helhjärtat, detta ”Jag Är”, som något av det viktigaste vi kan veta om Gud kommer fram.

Det finns inget halvhjärtat, inget tveksamt, ingen obeslutsamhet, ingen osäkerhet i Gud.

Det finns ingen kompromiss, ingen tolerans i Gud!

Han är ljus, och inget mörker finns i Honom.

Jesus lärde lydnad genom sitt lidande, och Gud är den som utan kompromisser och falskt medlidande fostrar sina barn, för att vi ska få del i hans helighet, bli hela, så som Han är hel!

Nutidskristna vill ofta ha en gud, som står på tå för att hjälpa dem att bli ”lyckliga”, men det blir då bara en gud med litet g, en gud som är en projektion av våra egna önskningar och begär.

Vi har skapat hela teologier, som går ut på hur vi ska få ut mesta möjliga av vår kristendom här i livet, mesta möjliga efter ett totalt världsligt sätt att bedöma, alltså.

Men gudsfruktan är inte, och har aldrig varit tänkt att vara något medel till vinning här i den här världen!

Jesus var, och är fortfarande, full av två saker: nåd och sanning.

Man kan säga att Livets Bröd är bakat på nåd och sanning.

Människan skulle vilja spotta ut sanningen och svälja nåden, men då kommer man aldrig att möta nåden annat än på ytan, och risken är stor att man blir en stengrundsmänniska, som grönskar en stund, och sedan vissnar när det kärvar till sig.

Guds sanning dödar mig, Guds nåd gör mig levande.

Gud kompromissar inte, så att han lägger litet from yta på mig, och låter bli att störa mig på djupet.

Han har mer långtgående målsättningar med sina barn, än att låta oss leva lyckliga här på jorden i alla våra dagar!

Så vad är Gud inte? Vad vill han inte ge?

Han är inte som vi, han tänker inte som vi människor.

Vi kompromissar, Gud gör det inte.

Vi är toleranta, Gud är det inte.

Vi vill bli lyckliga utan att bli störda, medan Gud vill ge oss del i sin helighet.

Vi vill hitta mening i att leva våra liv, Gud vill ge oss sitt liv att leva.

Vi vill bli goda i oss själva, men Gud vill inte göra oss goda, han vill kanalisera sin godhet genom oss, vilket är något helt annat!

Vi vill ha framgång och vara starka, men Gud vill låta sin kraft fullkomnas i vår svaghet.

Vi vill ha makt och inflytande, men Jesus kom för att tjäna, och befaller oss att göra detsamma.

Och så vidare. På punkt efter punkt visar det sig, att Guds tankar inte är som våra tankar, och att Guds vägar inte är som våra vägar.

Gud bevarar alltså sin helighet, bevarar sitt Jag Är, i allt han gör, och vad det än är fråga om.
Han är helig. Han är evig. Han är oföränderlig.

Vi gör stort nummer av att Gud är kärlek, utan att närmare reflektera över vad detta innebär.

Vi bildar oss en uppfattning om vad Guds kärlek är genom att tänka på mänsklig kärlek, (antropomorfin igen) och får som resultat en diffus mental bild av en klump av sentimentala romantiska känslor.

Precis som om Guds kärlek skulle ha något att göra med det man hittar i ”Mitt livs novell”!

Guds kärlek, sådan Bibeln framställer den, handlar i grunden om trofasthet, trohet, överlåtelse, och förlåtelse.

När vi uppmanas att älska Gud, är det inte i första fråga om att försöka manipulera sina känslor, så att man riktigt känner att ”o, vad jag älskar Jesus”, det är mer fråga om ett ”ske inte min vilja utan din” – vilket för övrigt, tror jag, då, när det blir sagt i Getsemane, är det tillfälle i evangelierna där Jesus uttrycker sin kärlek till Fadern som mest kristallklart!

När man sen tar de här tankarna vidare till vad Gud har lovat och inte lovat, kan man se ett tydligt mönster av att människorna systematiskt tolkar Guds löften på det sätt, som ska ge dem vad de vill ha, vilket leder till massor av missförstånd och besvikelser.

Guds löften ska naturligtvis tolkas som besked om vad han vill göra, för att Hans vilja ska ske!
Tar man det som utgångspunkt blir det många saker som faller på plats!

Ta nu bönelöftena till exempel.

Jesus säger att vi ska få allt vi ber om, förutsatt att vi förblir i honom och hans Ord förblir i oss.
Under de förutsättningarna ber vi nämligen om det, som han vill ska ske, vi framställer inte våra egna själviska önskningar, som ofta går stick i stäv med Guds vilja.

Det utlovas också att om vi ber om något som är efter Guds vilja, då har vi redan fått det.

Här möter vi spänningen mellan tiden och evigheten.

Lammet var slaktat före världens grund var lagd, så står det skrivet, men denna händelse manifesterades i tiden långt efter att världen skapades!

På samma sätt är alla böner, som är  efter Guds vilja, redan besvarade i himlen, men bönesvaren har ännu inte manifesterats i tiden.

Det här är lätt att säga, men jag brottas fortfarande, fyrtio år efter att jag först tänkte de här tankarna, med att försöka förstå förhållandet mellan tid och evighet…

Vad Gud har lovat kan dessutom delas i tre kategorier, och här blandas begreppen friskt i vår arma kristenhet.

I första avdelningen har vi sådana löften, som uppfylls helt i den här tiden.
Sedan har vi också fått sådana löften, som uppfylls till en del här, men fullt ut först efter Jesu tillkommelse.
Slutligen finns det också löften, som uppfylls först när Jesus kommer tillbaka.

I kategori ett har vi t ex löftet om syndernas förlåtelse åt alla som kommer till Jesus och bekänner sig vara syndare, vi har löftet om pånyttfödelse till att vara ett Guds barn för alla som tar emot Jesus, vi har löftet om att Jesus är med sina lärjungar alla dagar till tidens slut, och vi har löftet om att Fadern ska ge helig Ande åt alla som ber honom.

Där har vi också varningen om att alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus ska få lida förföljelse av något slag, och i anslutning till detta löftet om att alla som får lida för Kristi skull ska ha härlighetens Ande vilande över sig.

Där finns också löftet om att var gren i Jesus som bär frukt kommer att bli rensad för att den ska bära mer frukt.
Allt detta för att Guds vilja ska ske med och genom var och en som vill veta av Guds vilja, att människorna ska bli frälsta genom tro på Jesus.

I kategori två hittar man t ex löftena om fysiskt helande, ekonomiskt välstånd, beskydd mot olyckor, och annat sådant.

Det här är saker som vi får en försmak av här i tiden, men som inte kommer i sin fullhet förrän vi har fått våra uppståndelsekroppar vid Jesu tillkommelse. Gud väljer då och då att bekräfta sitt Ord genom tecken och under, men det är ingen regel!

Guds vilja är nämligen att de som kommer till tro ska komma utan påtryckningar och skrämsel, och utan morötter och lockelser, och om alla som blir kristna också automatiskt skulle bli rika, friska, vackra, unga, och lyckliga, då skulle ju varenda kotte vilja bli kristen, inte för att de vill följa Jesus, utan för att få del av förmånerna… vilket vore detsamma som att Gud hade mutat dem för att få dem med.

När vi får det himmelska arvet i sin helhet, då är ingen sjuk eller fattig längre, och ingen drabbas av olyckor och sorg, men det arvet är tillsvidare förvarat åt oss i himlen. Det måste så vara, om Guds vilja ska ske!

Vi får litet förskott då och då hit ner till den nutida kristna församlingen, men om någon lär att detta redan nu är helt och fullt vårt, då placerar han sig i samma klass som de villolärare, som på Pauli tid förfäktade att uppståndelsen redan hade skett.

I tredje kategorin  finns då löftena om uppståndelsen från de döda, samt löftet att de, som då ännu lever kvar på jorden kommer att förvandlas, med allt vad detta kommer att medföra för oss.

Det här är saker, som vi nu inte har kapacitet att begripa ett jota av idag.

Det finns helt enkelt ingenting i vårt medvetande, där Gud skulle kunna fästa ett svar på våra frågor om hur det ska vara i nästa värld.

Det vore som att försöka förklara för en larv hur det är att vara fjäril – fast skillnaden är förmodligen oändligt mycket större än så…

Löftet vi har fått är i varje fall att vi ska bli lika Jesus, sådana som han är, då när han kommer tillbaka!

I en av Uppenbarelsebokens syner får Johannes höra de tjugofyra äldste säga de ord, som också vi här på jorden skulle må bra av att ständigt ha med oss, och ha som grund för hela vår livshållning: ”Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot ära och pris och makt, för du har skapat allt!”

Deras enkla orsak till att ära Gud och tillbe Honom, är att Gud har skapat världen, både det synliga och osynliga, han har skapat också dessa varelser, som nu prisar Honom, det vet de, och det är för dem en orsak till lovsång!

Det är alltså himmelens och jordens Skapare, som här blir tillbedd och ärad.

Den lovsången förväntas alla Guds skapade verk instämma i, också vi som befinner oss här på jorden!

I Rom 1:19-21 får vi veta hur det går för människan, om hon upphör att prisa och ära Gud som sin Skapare.

”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och hans gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt! Fastän de kände till Gud, prisade och tackade de honom inte som Gud, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan.”

Att strunta i att ge Gud ära, just för att han har skapat världen och världsalltet, har alltså konsekvenser för människan!

Vi blir gradvis allt mer blinda för hans osynliga egenskaper, allt mer blinda för hela det vittnesbörd om vem han är, hurudan han är, som han har vävt in i den synliga skapelsen, om vi inte ger honom ära för det han gjort!

Vi tappar bort den predikan om Guds eviga makt och gudomliga natur som havet eller stjärnhimlen utgör, om vi inte längre ger erkännande åt Gud just som alltings Skapare!

Mörkret sänker sig över den mänsklighet och den kristenhet, som inte längre stämmer in i den himmelska lovsången. Ljuset i oss, gudsuppenbarelsen, blir till mörker och mänskliga föreställningar och inbillningar, och när det sker, hur djupt blir då inte mörkret?

En av de beskrivningarna av den himmelska verkligheten, som vi har i Skriften, nämnde jag redan, alltså  Uppb. 4:2-11.

En annan finns i Uppb 5:9-14, en tredje i Uppb 7:9-17

Johannes gör allt som kan göras för att  beskriva den himmelska verkligheten med jordiska ord, men man har hela tiden en känsla av att orden inte räcker till, han når inte ända fram. Det borde i och för sig inte förvåna någon, vad är annat att vänta, än att det fullkomliga, ursprungliga Guds tempel, som himlen är, ska vara fyllt av en härlighet, som trotsar varje mänsklig beskrivning.

Redan sjuhundra år tidigare hade Jesaja sett en liknande syn, som han beskriver i Jes 6, där han vittnar om sin kallelse. Hesekiel får också se Guds härlighet, men då befinner han sig uppenbarligen på jorden.

Gud har alltså ett för oss osynligt, andligt tempel i himlen, men han har också en helgedom här på jorden, och den är ämnad att vara fylld av tillbedjan till Herren, den också, precis som den himmelska.

Temat för den här söndagen i kyrkoåret, andra söndagen efter jul, är ”Guds hus”, och det begreppet kan väl vara värt några ord av förklaring. Vi brukar i allmänhet med orden ”Guds hus” avse och tänka på det stora huset med klocktorn bredvid, som finns mitt i kyrkbyn, och dit människor samlas för att fira gudstjänst på söndagen, men det här är en alltigenom gammaltestamentlig tanke!

I det gamla Israel var Guds hus detsamma som templet i Jerusalem – även om Salomo i och för sig i sin bön vid templets invigning ger uttryck för insikten, att Gud nog inte bor i några tempel som är byggda av människor. (1 Kung. 8)

I nya testamentet är det den kristna församlingen, som omtalas som Guds hus här på jorden!

Några speciella byggnader, som kallades Guds hus, hade man inte under den första kristna tiden, sådana började man ta i bruk först bra mycket senare. De första kristna samlades i hem, eller i hyrda lokaler, om man inte rymdes i husen.

Några speciellt helgade och invigda byggnader behövdes inte, för man hade klart för sig att det var församlingen, som helgade lokalen där man samlades, inte tvärtom!

Vi, de kristna här i världen, vi är alltså Guds hus i den här tillvaron.

I detta Guds tempel ska bekännelsen och lovsången vara tydligt och klar, på jorden som i himlen: ”Gud, du är värdig, vi ger dig ära, för du har skapat allt, genom din vilja har vi och allt det vi ser omkring oss blivit till!”

Då kan vi bli och förbli ett folk, som har ett ständigt växande hopp och en ständigt växande tro, för då fortsätter vi att ha Honom, som vi tror på och hoppas på, för ögonen – och vi börjar se honom allt klarare!

Annars tar vi det rätt lugnt med julandet här i huset, vi känner inget behov av att tjuvstarta, så vårt hus och vår gård ser nog rätt mörka ut jämfört med resten av byn den här tiden på året.

Temat för första advent är ”Din konung kommer i ödmjukhet”.

Och tänker man på hur han föddes hit till världen för drygt tvåtusen år sedan, så är det ju ett helt begripligt tema!

Likaså om man tänker på hans intåg i Jerusalem trettiotre år senare, ridande på  lånade åsnor.

Litet svårare blir det att få det här med ödmjukhet att passa in, när man tänker framåt, mot Jesu andra tillkommelse, då han ska komma tillbaka hit till jorden som konung för att regera och hålla dom!

Ödmjuk kommer han fortfarande att vara också då, han är ju som bekant densamme i går och idag och i all evighet, men hur ser ett ödmjukt regerande ut?

Och vad är ödmjukhet, egentligen?

Ord får ganska långt sin innebörd av associationer, alltså av vad den människa, som hör eller använder ordet ifråga, förknippar det med.

Den första frågan blir då alltså: Vad kommer folk i allmänhet att tänka på, när de hör ordet ”ödmjukhet”?

Ofta tänker man på en människa, som står med mössan i hand, ber om ursäkt för att hon finns till, försöker vara alla till lags, och håller med den som sist har talat. Försök få den beskrivningen att passa in på Jesus, sådan han beskrivs i evangelierna!

Han säger om sig själv, att vi ska ta på oss hans ok och lära av honom, för han är ödmjuk.

Han är viljestark, självständig, är inte rädd att ta strid när det behövs, har en otrolig auktoritet och den sundaste självkänsla man kan tänka sig. Och han säger sig vara ödmjuk!

Är det någon fler än jag som börjar misstänka att vi kanske inte riktigt har förstått vad ödmjukhet är?

En nyckel till förståelse av vad det är, som trots allt gör denna frispråkiga kraftnatur ödmjuk, finner vi i orden ”jag söker inte min egen ära”.

En människa som inte är intresserad av egen ära, eget anseende, eget gott rykte, eller ens av att ta sig väl ut, den människan är ödmjuk.

En annan nyckel finns i orden ”Jag gör inget av mig själv, bara det jag ser Fadern göra”

Högmodet vill gå sin egen väg, göra saker som man själv vill, och på sitt eget sätt. Knappast var det någon tillfällighet att Frank Sinatras ”My Way” blev så väldans populär – vi vill ju göra saker ”my way”, på vårt eget sätt, litet till mans – och kvinns!

Ödmjukheten lyder den som ska åtlydas, samtidigt som den säger nej till sig själv, och nej till alla andra som kräver en lydnad eller underkastelse de inte har någon rätt till!

En tredje nyckel finns i orden ”jag har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna”

Att vilja ha makt för maktens egen skull, att vilja bli betjänad av andra, att vilja ha den makten, att man kan tvinga andra in under sin egen vilja, det är motsatsen till ödmjukhet. Den ödmjuke har herdehjärta,  har förbarmande och omsorg om andra.

Det finns dock  inget i den äkta ödmjukheten, som gör en människa till en räddhågad ja-sägare! Den gör skillnad på att vara en Herrens tjänare, som i enlighet med Hans vilja hjälper sina medmänniskor, och att vara en människors tjänare, som ställer upp på allt vad folk vill ha en till!

Den ger utrymme för både frihet och vildhet, om uttrycket ursäktas!

Den sanna ödmjukheten passar lika bra för den konung, som var villig att utblotta sig och bli lydig intill döden på korset, som den passar för den konung, som ska komma i makt och ära i spetsen för de himmelska härskarorna för att hålla dom på denna jord, och sopa ut djävulen och hans anhang och anhängare härifrån!

Jesus har inte förändrats.

Han är fortfarande ödmjuk, på samma sätt som han alltid har varit.

Men vi gör klokt i att inte missta oss ifråga om den ödmjukhetens natur!

Första gången den sanna ödmjukheten var här, då gjorde dess bärare sig en piska av hoptvinnade rep, och  piskade  ondskan i form av kommersialiserad religion ut ur Guds tempel.

Nästa gång kommer den att piska ondskan och dess hantlangare ut ur det större templet, Guds skapelse.

Båda gångerna visar den ödmjuke konungen nåd mot den som är villig att böja sig för Honom som ska ha lydnad, och be honom om nåd… och båda gångerna får de, som inte vill låta sig skiljas från sin synd, gå under tillsammans med den.

En litennotis om uppfylld profetia vill jag också bifoga här till sist! Det finns nyanser i evangeliernas berättelser om Jesu intåg i Jerusalem, som ibland går oss förbi, med den påföljd att vi inte märker hur exakta och talande de är i förhållande till de gammaltestamentliga förutsägelserna!

Profetian i Sakarja 9:9 säger att Konungen ska komma ridande på en åsna, på en åsninnas föl.

Det är lätt hänt, att man drar den slutsatsen att bisatsen bara är en bestämning till huvudsatsen, att det här med föl är ett förtydligande av vad för slags åsna han ska komma ridande på.

Då skulle det alltså bara handla om en (1) åsna.

I Matt 21:1-7 får vi dock veta att man hämtade två åsnor, en åsninna, och ett föl, och att man lade mantlar på dem båda inför Jesu intåg genom Jerusalems stadsport!

Hur ska vi förstå detta? Inte kan man ju rida på mer än en åsna?

Nej, man kan inte rida på fler än en åsna – i taget!

En åsna är inget stort djur, och ett föl är ännu mindre. En vuxen åsna, i det här fallet åsninnan, kunde nog ha burit Jesus hela vägen utan problem, men inte fölet!

I Markus 11:2 får vi ytterligare info om fölet ifråga: ingen hade ännu ridit på det. Vilket betyder, att det var ett så ungt föl, att det ännu inte hade klarat av sådant arbete.

Slår man samman alla fakta, blir resultatet att Jesus red på fölet in genom stadsporten, men tillryggalade den övriga färden ridande på fölets mor, åsninnan.

Nå, varför kunde han då inte rida på åsninnan hela vägen? Varför blanda in fölet i det?

Det närmast tillhands liggande svaret blir då, att han ju skulle uppfylla den då redan femhundra år gamla förutsägelsen i Sakarja. Men varför hade Gud då låtit profetian formuleras på ett sådant sätt, att fölet måste vara med??

Svaret på den frågan hittar vi i 1 Kung 1, berättelsen om Salomos kröning. Där sägs det på två ställen, vers 33 och 44, som en viktig del av hur Salomo blir auktoriserad av David att ta över regeringsmakten, att han ska rida på kungens egen mulåsna.

Detta var då ett riddjur, som ingen annan än David hade suttit på. Att få rida på den var ett tecken på kungavärdighet!

Om Davids son, Jesus, hade ridit in i Jerusalem på en åsna, som andra hade ridit på före honom, då hade det inte funnits någon kunglig symbolik i intåget till den delen. Att få tag på en vuxen åsna, som ingen tidigare hade suttit på, lät sig knappast göras.

Alltså måste fölet vara med, både i profetian och i uppfyllelsen!

Här är det då specifikt vår gudsbild, vår uppfattning om vem Gud är, hurudan han är, som får oss att övertolka en del texter, att bara läsa halva sammanhang, och att helt enkelt inte se somliga saker.

Det här blir uppenbart, om man jämför vårt sätt att predika evangelium idag med apostlarnas sätt att framställa det goda budskapet i Nya Testamentets texter.

När vi förkunnar evangelium, då är Guds nåd och Guds förlåtelse huvudtema.

I bästa fallet predikar vi syndernas förlåtelse genom tro på Jesus och hans försoningsverk.

I sämsta fall predikar vi universell förlåtelse, som utdelas hur som helst åt vem som helst, utan att tron på Jesus förefaller vara särskilt avgörande.

I båda fallen ligger dock tonvikten på samma ställe: ”Gud förlåter”.

Redan på sjuttonhundratalet kommenterade Voltaire ironiskt den här sortens förkunnelse med orden ”Guds yrke tycks vara förlåtelse”.

Stämmer då detta överens med hur apostlarna framställde sitt budskap?

Svaret är nej.

Vi kan se på två situationer i Apostlagärningarna: Apg 10, där Petrus predikar i Kornelius´hus, och Apg 17, där Paulus håller sin predikan på Areopagen i Aten.

Det här är två helt olika situationer. Petrus talar till människor, som har en gedigen förkunskap.  Kornelius och hans husfolk känner till judarnas tro och heliga skrifter, och de är redan Israels Guds tjänare. Paulus igen predikar för en folksamling, som vet noll och inget om Israels Gud.

Men båda har de tyngdpunkten på samma ställe, och det är inte där vi har den nuförtiden!

De framställer nämligen Jesus först och främst som domare, som den, som ska döma hela världen med rättfärdighet, både de levande och de döda!

Petrus talar till människor, som redan omvänt sig till Gud, och börjat leva på ett sätt som innebär att de bär omvändelsens frukt,  så efter att han presenterat Kristus som domaren, uppmanar han sina åhörare att tro på Honom.

Paulus talar till oomvända, så han förmedlar i stället ett gudomligt imperativ: ”Nu befaller Gud människorna att de alla och överallt ska omvända sig!”

Detta är enligt aposteln själv ett ständigt huvudspår i hans evangelisation. I Apg 26:20 beskriver han sin verksamhet så här: ”Jag har predikat först i Damaskus, och i Jerusalem och hela Judéen, och sedan ute bland hedningarna, att de ska ångra sig och omvända sig till Gud, och göra sådana gärningar, som hör till omvändelsen.”

Detta, att omvända sig, att omvändelsen ska ta sig uttryck i ett förändrat sätt att leva, och att Jesus är bestämd att vara den, som dömer levande och döda, är alltså centrala element i apostlarnas undervisning.

Hur kan det då komma sig, att de här sakerna är så nedtonade idag?

Svaret torde helt enkelt vara, att de här männen var medvetna om att de tjänade en helig Gud, medvetna på en helt annan nivå än vi är idag.

De förstod sin uppgift, och de fick innehållet i det de sade, genom sin gudsbild, genom detta, att de kände Honom, som hade sänt dem!

Deras liv och förkunnelse är präglad av sund gudsfruktan, av en medvetenhet om att när Jesus säger att vi inte ska vara rädda för dem, som bara kan döda kroppen, men sedan inte kan göra något mer, vi ska frukta Gud, för han kan både döda, och sedan kasta i Gehenna, då talar han om Guds helighet, och vilka konsekvenser den kan få!

De visste, att det kommer att komma en dom, för Guds helighet kräver det!

Det som sägs från predikstolarna speglar alltså dels vem predikanten fruktar mer, åhörarna eller Gud, dels predikantens egen gudsbild.

Det liv, som de kristna lever, den frukt, som syns, den speglar likaledes vår uppfattning om Gud, och vem vi tycker det är viktigt att vara till lags.

Pröva alltså att läsa din bibel så, att du, istället för att bara tänka: ”men Gud är ju god och kärleksfull och förlåtande, så det är ingen fara, jag kan strunta i det här”, istället faktiskt reagerar på alla ställen, som talar om Guds helighet, om den kommande domen, om Guds vrede över synd och avfall, och om Guds kallelse till omvändelse.

Luther säger gång på gång: ”Vi ska frukta och älska Gud, så att…”

Han såg klart, han! Båda behövs, om det ska bli något av lärjungaskapet och efterföljelsen!

Jag tror att svaret på den frågan finns i den undervisning om Gud, som förmedlas.

För några år sedan blev jag inbjuden till en av UMU:s skolor för att undervisa en vecka. Temat var ”Gud”.

Önskemålet var alltså, att jag skulle  tala i tjugo timmar om vem Gud är, hurudan Gud är, vilka hans egenskaper är, hurudan hans karaktär, och så vidare. Jag var lycklig, och tyckte att detta var ju härligt!

Sedan slogs jag av en ytterligt tillnyktrande tanke: Jag hade ju hållit mitt första bibelstudium redan på hösten 1981. Jag hade predikat och undervisat på heltid sedan 1990, och detta var första gången någonsin, som jag blivit inbjuden att tala om Gud, bara om Gud!

Trettio år, typ sjutusen predikningar och undervisningstillfällen i alla slags samfund och föreningar och husförsamlingar, och detta var första gången någon hade velat höra undervisning om Gud, bara om Gud själv!

Jag insåg, att här hade jag snubblat över ett symptom på något allvarligt.

I samma veva råkade jag komma över en liten bok av David Pawson, som hette ”The God and Gospel of Righteousness”. Så snart jag hade läst den, kom en broder och gav mig ”The Holiness of God” av R C Sproul.

Bitarna föll på plats.

Här hade jag svaret på varför Guds hus i så många avseenden hade förvandlats till ett Folkets hus, där alla utom Gud ska få som de vill, och hållas nöjda till varje pris.

Här hade jag svaret på varför de kristna glidit från gudscentrering till självcentrering, varför läror om hur vi ska få det bra, hur vi ska helas, hur vi ska bli rika och vackra och unga och lyckliga, plötsligt hade fått så lätt att slå igenom i de kristna kretsarna.

Här hade jag svaret på varför tillbedjan så många gånger ersätts av underhållning, varför det som hör Herren till, många gånger bara får smulorna från bordet, medan de, som skulle vara hans tjänare, har bråttom med att bygga och utrusta sina egna panelade hus, om jag får låna ett uttryck från profeten Haggai.

Ja, till och med en så enkel fråga som varför de troende inte längre vill falla på knä i bönemötena fick sitt svar!

Vi har tappat bort bilden av Gud som en helig, helig, helig Gud!

Vi har så gärna talat om Guds kärlek, om hans nåd, och om hans barmhärtighet, att vi har förträngt och tonat ner det mest grundläggande Herren har uppenbarat för oss om sig själv: att han är en helig Gud, som är en förtärande eld mot all orättfärdighet!

På den vägen har vi gjort både tron och tillvaron obegripliga, och, värst av allt, på den vägen har vi tappat bort gudsfruktan, det, som skulle hjälpa oss att hålla Gud på första platsen i våra liv, att inte tappa bort vår första kärlek!

Varför står vi med fingret i mun, och känner oss svarslösa, när folk aggressivt undrar hur en Gud, som är kärlek, kan låta det se ut som det gör i världen?  Det är för att vi inte längre begriper oss på vår Gud själva, ens!

Allt Gud är utgår från hans helighet. Också hans kärlek!

Gud är inte kärlek i humanistisk mening, Gud är inte tolerant, inte ett dugg. Guds kärlek till världen tar sig uttryck i att han är villig att förlåta dem, som vill omvända sig och tro på den frälsning han har gett, den tar sig inte uttryck i att han säger till oss att ”det är klart att ni måste få göra som ni vill, och visst kan ni kräva att ändå få bli beskyddade från allt elände”!

Världen ser ut som den gör, för att den är full av synd, och för att syndens konsekvens är elände, sönderfall, och död.

Inför detta faktum får vi människor ta ställning: ska vi vara med församla med Jesus, eller ska vi sälla oss till dem, som förskingrar? Vill vi fortsätta att kalla våra församlingar för ”församlingar”? Eller borde vi i sanningens namn börja kalla dem ”förskingringar”?

Vill vi  vara med och församla, då är det första villkoret att vi ser och erkänner Guds helighet, att vi böjer för det faktum att han är Gud, och vi är bara människor, och att det inte tillkommer oss att ifrågasätta hans handlande!

Frågan är alltså inte hur en kärleksfull Gud kan tillåta lidande och ondska, frågan är hur en helig Gud kan stå ut med att se på allt djävulskap i världen utan att göra slut på det med omedelbar verkan, alltså utplåna hela eländet?

Då kommer vi vidare till Jesus. Vem är det som har bestämt att Jesus ska lida en fruktansvärd död på ett romerskt kors?

Svar: det har den helige Guden bestämt, Fader, Son och Ande.

Guds helighet kan inte samexistera med någon som helst ondska, inte med någon som helst synd!

Ska vi kunna komma till Gud, då måste vi först bli av med vår synd, och för att det ska bli möjligt måste det finnas någon som är villig att överta den.

När Jesus valde att ge oss en chans att bli skilda från våra synder och få leva, då gav han oss just en chans, inget annat.

Det finns ingen frälsning per automatik. Tar vi inte chansen att bli skilda från synden, då får vi gå under tillsammans med den.

Guds helighet kräver nämligen att syndaren omvänder sig och vill överge sin synd!

Folk frågar också ofta hur en kärleksfull Gud skulle kunna döma någon till helvetet?

Den rätta frågan är, naturligtvis, hur det kan vara möjligt att en helig Gud inte dömer oss allihop till helvetet?

Alla har ju syndat, alla är syndare!

Svaret på den frågan för oss återigen till Jesus.

C S Lewis har sagt, att på domens dag kommer det bara att finnas två slags människor: De, som har sagt till Gud ett ”ske din vilja”, och de, till vilka Gud säger; ”ske din vilja”. Den förstnämnda gruppen går sen ut till höger, den andra till vänster. Inget ont och orent kommer nånsin att komma in i Guds nya skapelse! Skulle Gud släppa in folk, som inte velat omvända sig, i himlen, då skulle himlen bli ett helvete.

Domen behövs alltså, den behövs oundgängligen! Guds helighet kräver den, och Guds goda frälsningsplan kräver den!

Vi lever öppet i den villfarelsen idag, att det skulle kunna finnas mer än en vilja i Guds Rike.

Alla anser sig kunna kräva utrymme och respekt för sitt tyckande, hur i strid med Guds Ord och vilja det än är.

Den villfarelsen är möjlig enbart för att vi har tappat bort Guds helighet! Inför en helig Gud kan människan inget annat säga än ”Ske Din vilja!”

Vi är tänkta att vara boning för Guds helige Ande, vi som har kommit till tro på Jesus. Vi bekänner glatt och frimodigt att så är fallet.

Men, glömmer vi inte något då? Glömmer vi inte vad Jesus säger i Joh 14 om vilka det är, som han och hans Fader ska komma och bo hos?

Glömmer vi inte vad som uppges som Guds adress i Jes 57? ”Gud bor i helighet uppe i höjden, och han bor också hos dem som förkrossade och har en ödmjuk ande”.

Gud bor i helighet. Också här på jorden bor han i helighet. Den heligheten, den avskildheten för Gud,  finns hos dem, som är förkrossade och har en ödmjuk ande. Sådan blir  man bara i mötet med Honom, som profeten får möta i Jesajas sjätte kapitel.

Jag tror, att det hörs och märks, om en människa lever i gudsfruktan.

Jag tror, att det hörs och märks, om en människa lärt känna Honom, som är Helig, helig, helig.

Och jag tror också att det syns och hörs, om människor och församlingar befinner sig i det läge, som beskrivs i Jes 30:9-10!

”Det är ett upproriskt folk, barn som ljuger, barn som inte vill höra Herrens undervisning, och som säger till siarna: ”Skåda inte!”, och till profeterna: ”Profetera inte för oss det som är sant! Tala smickrande ord till oss, profetera bedrägliga ting! Vik av från vägen, gå bort från stigen, låt oss slippa se Israels Helige!”

När Guds folk vill slippa se just Israels Helige, och istället bara vill ha förstärkning på den för gamle Adam tilltalande falska bild av Gud, som de själva snickrat ihop, då kan det bara gå utför…

Så står det i sändebrevet till, Efesus i Uppenbarelsebokens andra kapitel.

Detta kan då tolkas på flera sätt. Ett är, att det har kommit en andra kärlek med in i bilden, något som har trängt undan den första. En annan möjlig tolkning är, att den kärlek, som tidigare hade första platsen, var den viktigaste  relationen, nu har fått utgå till förmån för kärleken till något annat – eller rentav så, att två kärlekar fått byta plats, så att det som förr hade andra platsen nu har stigit till första, och den kärlek som förr var först och störst, nu har blivit degraderad till andra plats.

Vi kan  få en ledtråd till vad som menas genom att se på det  dubbla kärleksbudet.

”Du ska älska Herren din Gud över allt, och din nästa som dig själv!”

Där är det klart utsagt vad som ska vara den första och största kärleken. Knappast finns det heller någon bekännande kristen, som så där i teorin har något att invända mot detta!

Sen är det ju en annan sak om teorin och praktiken stämmer överens.  Den saken kan man pröva genom att se på¨ några centrala indikationer på hur det egentligen  ligger till.

Den man älskar vill man ju i allmänhet gärna vara till lags åt!

Vi kan alltså börja med att fråga oss vem vi försöker vara till lags åt, eller, med andra ord: Vem söker jag godkännande ifrån? Från vem vill jag ha signalen att jag duger, jag får vara med?

Om jag älskar Gud över allt, då är det hans välbehag jag söker, och vad medmänniskorna säger blir en andrahandsfråga. Men om det är så, att jag i praktiken är ängsligt angelägen om att få omgivningens godkännande, då är det de, som är min första kärlek! Då blir det deras krav, önskemål, och förväntningar, som styr mig!

Sen kan man förstås också dra slutsatser angående orsakerna, när man tittar på verkan. Om verkan är, att det blir viktigare för oss att människorna får som de vill, än att Gud får som Han vill, vad är då orsaken? Varför går det så här?

Det finns en del rätt omskakande texter i GT vad det gäller det här.

Vikten av att  lyda Gud mer än människor, och av att ta avstånd från all upproriskhet mot Herren, är ett återkommande tema i den Lag, som Jesus ger fullt godkännande åt i Matt 5.

Ta t ex 5 Mos 13:1-4:

”Om en profet eller en som har drömsyner träder fram hos dig och han ger dig något tecken eller under, och sedan detta tecken eller under som han talat med dig om inträffar och han då säger: ”Låt oss följa andra gudar, gudar som du inte känner, och låt oss tjäna dem”, då skall du inte lyssna på den profetens ord eller på den som har drömsyner, ty HERREN, er Gud, prövar er för att finna om ni älskar HERREN, er Gud, av hela ert hjärta och hela er själ.

HERREN, er Gud, skall ni följa, honom skall ni frukta, hans bud skall ni hålla, hans röst skall ni lyssna till, honom skall ni tjäna och honom skall ni hålla er till. Men den profeten eller den som har drömsyner skall dödas. Ty han predikade avfall från HERREN, er Gud, som har fört er ut ur Egyptens land och friköpt dig ur träldomshuset, och han ville föra dig bort från den väg som HERREN, din Gud, har befallt dig att gå. Du skall skaffa bort det onda hos dig.”

Här sägs alltså klart ut, att tecknet på att man verkligen älskar Gud över allt är att man fruktar Honom, så att man håller Hans bud, lyssnar till Hans röst, tjänar Honom, och håller sig till Honom.

Att frukta Gud är att vörda och respektera Honom mer än något eller någon annan. Kärleken till Gud ska vara präglad av något jag vill kalla helig bävan.

Den praktiska konsekvensen av den sortens kärlek till Gud  är att göra som Han säger i sitt ord, enligt principen ”summan av ditt Ord är sanning”.

Enligt den principen ska vi i Nya Förbundets tid t ex inte längre döda falska profeter, men nog fortsättningsvis bestämt ta avstånd från dem!

I 1 Kor 5 citeras den gammaltestamentliga befallningen att vi ska skaffa bort det onda hos oss, men anvisningen för hur detta i praktiken ska gå till, den ser i Nya Testamentet ut så här:

I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen. Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni skall döma? Dem som står utanför skall Gud döma. Driv ut ifrån er den som är ond!

Hur vi reagerar på det onda när det visar sig i församlingens mitt blir alltså en effektiv måttstock på hur det står till med kärleken till Gud. Om det blir så, att vi vill vara alla till lags, inte stöta oss med någon, inte riskera att nån blir arg eller ledsen, när det framhålls vad Gud har att säga om det ena eller det andra samtida fenomenet, om det blir så i den kristna församlingen att alla utom Gud ska få som de vill, då har vi övergett vår första kärlek.

På samma gång kommer vi också att börja förvanska budet om kärlek till medmänniskan, och handla på ett sätt som går stick i stäv med den gudomliga befallningen!

Det är nämligen inte kärlek till vår nästa, om vi av missriktad hänsyn underlåter att tala om vad Gud säger. Tvärtom, det är att bedra vår nästa och leda honom i fördärvet! Om inte saker blir nämnda vid sitt rätta namn, då kommer ju människan aldrig till insikt om hur det i verkligheten står till, och där ingen syndakännedom finns, där finns inte heller någon omvändelse, och där blir också Guds nåd ett meningslöst begrepp, för vet man inte att man har gjort fel, vad ska man då med förlåtelse till?

Vi kan alltså inte älska vår nästa som oss själva på det sätt som Gud har tänkt, om vi inte älskar Gud över allt!

Jag ska avsluta för idag med Jesu ord från Joh 14:

Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom.”
Judas – inte Judas Iskariot – frågade: ”Herre, hur kommer det sig att du vill uppenbara dig för oss och inte för världen?” Jesus svarade: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord.”

”Hans bud skall ni hålla, hans röst skall ni lyssna till”, säger Mose. Det är det praktiska uttrycket för kärleken till Gud!

”Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig”, säger Jesus.

Här finns inget att ta miste på. Klarare besked får man leta efter.

Så, det kan vara nyttigt att ibland stanna upp och tänka efter. Vem är det viktigare för mig att vara till lags? Gud, eller medmänniskorna? Gör jag som Gud vill och säger, eller låter jag mig styras av vad omgivningen vill och säger?

”Allt vad ni vill att människorna ska göra er, det ska ni göra dem.”

Det är att älska sin nästa som sig själv.

Vill jag att min nästa ska varna mig, när jag är på väg ut på svag is och in i livsfara, då är detta också vad jag ska göra för min nästa. Kärlek utan sanning har inget med Guds kärlek att göra. Kärlek utan sanning räddar ingen. Kärlek utan sanning inspirerar de milda ord och det fagra tal, som enligt Rom 16 bedrar godtrogna människor och blir dem till fall!

JESUS LEVER! stod det, med stora bokstäver.

Jag hamnade i en och annan diskussion på grund av det budskapet – det är inte alla, som vill gå med på att Herren skulle vara levande och närvarande! Ibland stöter man ju till och med i till namnet kristna kretsar på en nedtonande och bortförklarande inställning, när det blir fråga om Kristi kroppsliga uppståndelse från de döda. Man tycker väl, att det inte är tillräckligt vetenskapligt och förnuftstillgängligt att tro på något sådant, kan man tänka…

Ändå är det så, att den kristna tron står och faller med Jesu uppståndelse från de döda. Detta konstateras redan i 1 Kor 15, där aposteln slår fast att om Kristus inte har uppstått, då är vi kvar i våra synder, och då är de kristna de mest beklagansvärda av alla människor!

De första kristna såg sig som uppståndelsens vittnen, det var just det, som var det centrala i deras budskap!

Och det är ju klart, nödvändigheten av att ta personlig ställning till Jesus, och hans anspråk på att vara enda vägen till Gud, det är något, som står och faller med frågan om varför graven var tom. Varför skulle någon behöva ta ställning till en vishetslärare, som varit död i tvåtusen år, om det inte finns några bevis på att han verkligen är den han säger att han är?

Har Jesus inte uppstått, då finns det inget sådant bevis, och då finns det inte heller någon kallelse att omvända sig, tro på honom, och börja följa honom idag!

Därför är också Jesu uppståndelse, tillsammans med skapelseberättelsen, en av de mest ifrågasatta berättelserna i Bibeln.

Man har försökt bortförklara den tomma graven på alla möjliga sätt.

Den äldsta lögnen är att lärjungarna skulle ha stulit kroppen ur graven för att sedan kunna hävda att Jesus uppstått från de döda.

En annan är att det var Stora Rådet, de judiska ledarna, som beslöt att i hemlighet flytta kroppen till ett säkrare ställe.

Någon har föreslagit att Jesus bara hade svimmat på korset, och sedan vaknade i graven och flydde.

Så, hur ska vi kunna förklara omständigheterna kring Jesu död och uppståndelse, vittna om uppståndelsen, på ett sådant sätt att en människa, som inte ännu själv har mött den Uppståndne, ska kunna ta det på allvar?

( sen man väl har mött Jesus är den här typen av bevis mindre viktiga – har man träffat en person vet man ju att han finns!)

Det personliga vittnesbördet är naturligtvis det första och det viktigaste, men när människor anfäktas av intellektuella tvivel, eller har läst och tagit till sig någon av ovannämnda bortförklaringar, kan det behövas litet rivande av tankebyggnader, innan Guds kunskap har landningsplats!

Så, hur är det? Första bortförklaringen, hur bemöter vi den? Kunde lärjungarna ha stulit kroppen?

I Matt 27 får vi veta att Pilatus, den romerska ståthållaren,  på Stora Rådets begäran satte ut vakt vid graven. Rådsherrarna var väl medvetna om att Jesus hade förutsagt att han skulle bli dödad, och att han sedan skulle uppstå på tredje dagen efter sin död, så de ville försäkra sig om att de inte blev drabbade av några överraskningar.

En romersk vaktstyrka bestod av sexton legionärer. Alla skulle finnas vid graven, fyra i taget skulle stå på vakt framför graven, medan de övriga tolv fanns i det omedelbara grannskapet, färdiga att rycka in. Den aktiva vakten byttes med jämna mellanrum för att de skulle hållas ständigt alerta.

Och motiverade var de, för en sådan vaktstyrka svarade med sina egna liv för det, som de skulle vakta, inte försvann!

Här har vi alltså sexton vältränade, tungt beväpnade yrkessoldater mot några fattiga fiskare från Galiléen. Utan strid hade Jesu lärjungar alltså inte kunnat ta någon kropp, och med strid hade de inga möjligheter.

Så det här med lärjungarnas förmenta nattliga stöldraid kan vi glömma.

Men andra bortförklaringen, då? Stora Rådet kunde ju ha flyttat kroppen till en säkrare plats i samförstånd med romarna?

Visst kunde de det, men vad hade sedan hänt, när apostlarna började predika Jesu uppståndelse i Jerusalem på pingstdagen?

Om rådsherrarna hade haft Jesu kropp i förvar, då hade de bara kastat den på torget i Jerusalem till allas beskådande, och där hade väckelsen slutat innan den ens hade börjat. Eftersom de inte gjorde det, kan man med säkerhet konstatera att de ingen Jesu kropp hade att tillgå!

Men tredje bortförklaringen, svimningsteorin, då?

Ja, de, som hittat på den historien, har nog för det första ingen aning om vad för slags skador en romersk korsfästelse gav. Visa mig den människa, som ger sig nånstans på flykt efter att först ha blivit piskad tills revbenen syns, och sedan fått grova spikar hamrade genom båda handlederna och genom hälarna strax under vristen, och hängt på dem i tre timmar…

För det andra har de inte känt till vilka villkor en romersk avrättningspatrull arbetade under. När soldaterna hade fått den dödsdömde överlämnad åt sig för exekution, då ansvarade de med sina egna liv för att avrättningen verkligen blev verkställd. Detta för att myndigheterna ville försäkra sig om att ingen skurk skulle kunna muta sig fri i sista ögonblicket…

Därför försäkrar sig en av legionärerna om att Jesus faktiskt är död genom att sticka sitt spjut i hjärtat på honom, och därför slog man sönder benen på de två rövarna, som inte verkade vilja dö i tid före solnedgången, så att de skulle kvävas snabbt. Det fick inte finnas den minsta möjlighet att någon skulle överleva korset!

När man granskar alla fakta finns det bara en hållbar förklaring till den tomma graven, och det är att Jesus uppstod från de döda.

Att sedan rådsherrarna, när de romerska vakterna i Matt 28 efter sin änglasyn kom till dem för att försöka få någon hjälp, beslöt att muta dem att säga att lärjungarna kom och stal kroppen medan de sov, det var bara ett utslag av ren desperation.

Vakterna kunde inte gärna få det värre ställt än de redan hade. De hade bara bödelsyxan att se fram emot, för kroppen de skulle vakta var borta, och de hade inte ens varit i strid, utan bara slängt sig på marken och försökt gömma sig, när ängeln kom och öppnade graven.

På det här sättet fick de åtminstone mäktiga bundsförvanter, som kunde hjälpa dem att förklara för Pilatus att detta var något, som måste sopas under mattan och bortförklaras med alla medel, och på så sätt kanske de kunde klara livhanken.

Och rådsherrarna hade bara detta sista halmstrå att gripa efter – att erkänna att de hoppat så i galen tunna att de gått och korsfäst Guds Messias, det var ju ändå otänkbart!

Om någon alltså vill välja bort Jesus, inte vill ha med honom att göra, då har man rätt att göra så.

Gud tvingar inte någon att ta vägen som går till evigt liv och salighet. Han säger bara, att här, du människobarn, är vägen till livet, och där går vägen till död och förtappelse, och jag önskar att du ska välja livet, för jag har ingen glädje av syndarnas död, jag vill att de ska omvända sig och få leva!

Men man ska vara medveten om att det är inte en människa, som har varit död i tvåtusen år, som man då väljer bort, det är den levande Gudens lika levande Son, och att valet man gör därför har eviga konsekvenser för en själv!

Tar man inte vara på den utväg, som Gud har gett oss ur den belägenhet, som vår gudsfrånvändhet har försatt oss i, då möter man inte värme och kärlek och en välkomnande fadersfamn efter detta jordeliv. Då måste man istället möta den Gud, som är en förtärande eld mot all orättfärdighet!

”Hur ska man förstå berättelsen om Arons söner, som skulle offra rökelse åt Gud, och dog på kuppen? Vad var det egentligen som var så fel i det de gjorde? De ville ju bara tjäna Gud och tillbe!

Berättelsen om Arons olycksaliga söner, eller åtminstone de två av dem, som frågan gäller, finns i 3 Mos 10.

”Arons söner Nadab och Abihu tog var sitt fyrfat och lade eld i dem, strödde på rökelse, och bar fram främmande eld inför Herrens ansikte, något som han inte hade befallt dem. Då gick eld ut från Herren och förtärde dem, så att de dog inför Herren.”

I de flesta utläggningar av den här texten, som jag har läst eller hört, läggs tonvikten vid elden, att det var en främmande eld. Man tänker sig gärna, att elden hade tagits från fel ställe, att den borde ha tagit från altaret, då skulle den ha dugt!

Andra menar, att de båda männen antagligen hade supit sig fulla, och kom vinglande i berusat tillstånd inför Gud, och att det var detta som utlöste Guds vrede. För detta finns inget stöd i texten, så det kan betraktas som fri fantasi.

Jag tror för min del  inte, att det var elden, som var problemet.
De kunde ha tagit den från altaret, och det hade blivit fel i alla fall – och kanske de gjorde det, för allt vi vet!
Problemet ligger i adjektivet, inte i substantivet.
Elden var ”främmande”.

Ordet i hebreiskan är ”zur”, inte ”nekar” eller ”nokri”.
De två senare är båda bildade från verbet ”nakar”, ”känna igen”, och indikerar i främsta hand något, som är främmande på så sätt att man inte känner igen det.
”Zur”, däremot, har också nyanser av trolöshet och avfällighet, och har på det hela taget en mer negativ klang.

Som jag förstår det, var det helt enkelt så, att Nadab och Abihu gav sig till att syssla med självvald gudstjänst. De ville lägga till något, ställa till med ett saligt eftermöte efter högtiden, när de hade blivit insatta till präster i Israel.

De hade själva tänkt ut ett sätt att tjäna Gud, att behaga Gud. och sen tar de sig för att verkställa den nya, fina ritualen.

Det är bara det, att inget, som vi på egen hand tänker ut och verkställer, nånsin håller måttet inför Gud.

För att att kunna ta till oss och underordna oss den tanken behöver vi stanna upp inför 3 Mos 10, och det som där händer i början av kapitlet!

Vi missar nämligen ofta hur totalt Gud avskyr alla våra självuttänkta sätt att tjäna honom.

Vi kan nog till nöds acceptera att våra synder och onda gärningar är något Gud avskyr, men att kunna se att det står lika illa till med våra försök att vara goda, att allt det, som vi tycker är fint och något att litet grann till och med skryta med, också är något, som i Guds ögon hör hemma på soptippen, det har vi verkligt svårt att inse, vi precis som Arons söner!

All vår rättfärdighet är som en fläckad klädnad inför honom, och våra självvalda försök att tjäna honom är alltid just en förevisning av egen rättfärdighet!
(I hebreiskan lär det stå, att all vår rättfärdighet är som en använd dambinda – ett tygstycke fläckat av menstruationsblod….något starkare uttryck för något orent och avskyvärt kunde en GT-profet inte ta till)

Det här med självvald gudstjänst, och hur Gud ser på den,  går som en röd tråd genom Bibeln.

Kain gjorde det, när han kom med resultatet av sin eget arbete, visade upp sin duktighet för Gud, istället för att inse och erkänna att han var en syndare, som behövde försoning.

Aron gjorde det vid Sinai, när han gjorde guldkalven, en bild gjord av människohand, som då skulle symbolisera Gud.

Kora, Datan och Abiram gjorde det, när de i 4 Mos 16 ställde fram sig själva som lika lämpade för prästämbetet som Aron, och bar fram rökelse inför Gud. Lika illa gick det för dem, som för dem av Arons söner, som dagens fråga gäller….

Saul gjorde det i 1 Sam 15, när han valde att utföra bara den del av Herrens befallning,som var mest lönande för honom själv, och sedan försökte köpa sig fri från den andra halvan, genom att i stället offra mycket åt Herren. Han var den som fick höra att ”lydnad är bättre än offer”.

Kung Ussia gjorde det i 2 Krön 26, han också genom att bära fram rökelse – och fick höra att han handlat trolöst, när han ville tjäna Gud på sitt eget sätt, och blev straffad för saken, han också.

Fariseerna och de skriftlärde gjorde det, när de försökte vara Gud till lags genom att hålla lagen, och fick höra att barmhärtighet är vad Gud har behag till, inte offer.

Galaterbrevet är i sin helhet en enda lång varningstext mot självvald gudstjänst, och vad den resulterar i.

”Ha bort från mig era sångers buller, jag gitter inte höra ert psaltarspel! Nej, låt rätten flöda fram som vatten, och rättfärdigheten som en flod…” Så sade redan profeten Amos,  5:21-24

Det Arons söner gjorde skulle ha blivit första steget på väg att förvandla den gudsrelation, som Herren ville leda sitt folk in i, och sedan också leda dem genom, till en religion bland alla andra religioner. Därför kunde de inte få hållas.

Detta är vad som alltid händer, när folk börjar tänka ut hur Gud/gudarna ska dyrkas och blidkas. Vi skapar religioner, system som baseras på självvald gudstjänst!

Detta är vad som till stora delar har hänt med dagens kristendom. Det har blivit religion av den, och religion, det är den fläckade klädnadens värsta uttryck. Den är den självvalda gudstjänsten satt i system, den totala förblindelsen inför vad vår egen rättfärdighet i verkligheten är värd.

Arons söner brann, dödades av elden som gick ut från Herren, men deras kläder brann inte. De fanns kvar, och resterna kunde bäras bort i dem.

Jag läste en gång en bok med titeln ”Utbränd för Guds skull”.

Det var svårt att låta bli att göra associationen till den främmande elden, och vad den fick för följder….

Ja, det har fler än du undrat över, frågan har t ex nyligen varit uppe till diskussion på Apologia-forumet.

När vi läser ett sånt här bibelställe är det förstås nära till hands att börja undra, om det ändå är så, att Gud kan göra ont. Det står ju här i svart på vitt att Gud kan vålla olycka i staden!

Ibland sätter vi människor likhetstecken mellan två saker, där det inte borde finnas något likhetstecken!

Vi tänker att när det händer saker, som  vi uppfattar som dåliga, då är de sakerna också självklart alltid något ont, vilket egentligen bara är ett uttryck för vår oförmåga att se något annat som gott, än det vi subjektivt uppfattar som gott, alltså sådant, som innebär kortsiktig lycka och välgång för oss själva.

Vi kan ta uppfostran som exempel. Är uppfostran en ond eller god sak?

Jag vill mena, att uppfostran är något gott, också då när det inte känns så roligt för den, som är föremål för den -  jfr Hebr 12:5-11, där det sägs att ingen precis njuter av att bli fostrad, då när processen pågår!

I Amos bok är det just Guds fostran av ett avfälligt gudsfolk som är temat.
I Amos 4 sägs det tydligt ut, att Gud har vållat många slags katastrofer, som då hade drabbat Israel, och där anges också syftet med allt detta, när Herren säger ”och likväl har ni inte omvänt er till mig”.

Olyckan, som Herren har vållat i staden, har alltså ett bestämt syfte. Den är tänkt att fungera som väckarklocka, när inget annat hjälper.

Är det då något ont eller något gott att Gud kallar till omvändelse?
Jag uppfattar det som något alltigenom gott – vad skulle det bli av oss, om den kallelsen inte skulle gå ut gång efter annan?

Är det ont eller gott att han tar till vad medel som behövs, om inte de mjuka nyporna fungerar, för att om möjligt få ens några att lyssna och vända om från fördärvets väg?

Vad hjälper det en människa fast hon får leva i ostörd ro, om det slutar med att hon förlorar sin själ?

Jag ser ingen logisk omöjlighet i att få Amos och Jakob att gå ihop på den här punkten. Det är ju inte bara fråga om vad som händer, utan också varför det händer!

Man får dock lov att låta bli  bli att tolka Amos 3:6 som att det alltid skulle vara Gud som aktivt vållar varje enskild olycka som händer i världen. Varje bibelvers ska ju läsas i sitt sammanhang, och sammanhangen sedan sammanställas med andra texter, innan de säger det de är tänkta att säga.

I Rom 8 konstateras att skapelsen är lagd under förgängelsen, och därmed också under sönderfallets och dödens lag. Denna den första och största av alla  olyckor  vållades inte av Gud, och det är den, som är upphovet till det övriga eländet i världen!

Det här är sammandraget av den undervisning, som  jag hade under den tredje bibelweekenden på Soltorp, alltså hösten 2013.

Temat för helgen var  ”Ett steg närmare mig själv”, och handlade om att med Guds hjälp både ta ett steg närmare sig själv, och att med Guds hjälp också hitta sin plats i Guds värld litet tydligare.

Det här är alltså ett sammandrag, och behäftat med sammandragets brist på utförlighet, men jag hoppas att det ändå ska vara till någon glädje för dig!

1. Med Anden som guide

Sokrates lär ha brukat gå omkring och säga ”Människa, känn dig själv!”

Med tanke på helgens tema kunde man tro att det är den uppmaningen vi nu ska gå in för att följa, alltså först analysera oss själva och plocka sönder oss i småbitar, och sen försöka sätta ihop dem igen på lämpligare sätt.

Bibeln tycks dock ha förvånansvärt litet att säga om det här med att ta steg närmare sig själv, där ligger tyngdpunkten på att närma sig den Gud, som känner mig bättre än jag nånsin kan känna mig själv!

Det är alltså i Hans sällskap, och med Hans vägledning, som vi har bästa chansen att komma oss själva mer in på livet.

Det är ju ofta så, att det man letar efter hittar man inte förrän man har slutat leta, och börjat med något annat!

Sök Gud, så hittar du dig själv också, skulle man kunna säga.

Kanske jag inte hittar den jag tror jag är, eller den jag fantiserar om att vilja vara, jag finner mitt sanna jag istället!

Jag har följaktligen valt att inte blanda in alltför mycket psykologi i den här weekendens undervisning. Den kan visserligen hjälpa en människa att begripa sig bättre på sig själv, och också hjälpa henne att komma litet bättre tillrätta med tillvaron, men för att kunna se oss själva med Guds ögon, se den vi verkligen är, behöver vi den helige Ande som guide!

Ps 139 ger oss en bild av hur total Guds kännedom om oss är, och där får vi också veta att detta är en kunskap som vi inte skulle klara av at ha och handskas med själva. Det är helt enkelt för mycket, och kanske också för svåra saker, för oss att ta in på en gång!

Därför är detta med självkännedom alltid en process!

Det är ju inte meningen att vi här och nu plötsligt ska se precis vad vi är och vad vi går för, och sen börja avsky oss själva på kuppen.

Meningen är att vi ska kunna växa i att älska vår nästa som oss själva, och tvärtom, just därför att vi har kommit till en större självkännedom!

Detta lyckas bara om jag får se mig själv genom Guds barmhärtiga och kärleksfulla ögon.

I Joh 16 säger Jesus att han har mycket mer att säga sina lärjungar, men de kunde inte bära det då, så Anden fick leda dem på väg en bit i taget.

”Jag begriper mig inte på mig själv!” Så förklarar aposteln i Rom 7 människans situation.

”Jag begriper mig inte på mig själv, och inte tycker jag om det jag ser heller!”

Den lösning som sedan presenteras i början av Rom 8 är inte att via analys, omstuvning, och bättre koll på sig själv få ordning på det gamla livet.

Istället är Guds lösning att ge oss ett helt nytt liv, det nya livet i Kristus!

Det är när vi börjar leva det livet som vi har en chans att upptäcka vilka vi verkligen är.!

Vårt nya liv med Gud började med att vi svarade på Guds kallelse, och gav upp det vandrande på egna vägar som Jes 53 talar om som själva ursynden, och istället vände oss till att tro på den Gud har sänt, Jesus Kristus. (Det är alltid viktigt att minnas att det inte var din och min idé att vi skulle komma till tro! Hade inte Gud dragit oss, Anden överbevisat oss, hade ingen av oss kommit till Honom)

Det nya livet är tänkt att fortsätta på samma sätt, med den helige Ande som guide.

Detta är vad Skriften kallar att ”vandra i Ande”.

2. Positionsbestämning, var befinner jag mig?

Varje gång vi tar steg närmare Gud eller steg närmare varandra också, för den delen, har det till följd att vi också tar steg närmare oss själva. Det är den naturliga följden av att vi är lemmar i samma kropp, och att Kristus är kroppens Huvud.

Vi har dock inte helt lätt att se oss själva i den nya verklighet Herren har satt oss.

Därför har Gud gett oss dopet och nattvarden.

Rom 6 och 7. Dopet ger oss besked om att vi genom dopet har dött bort från det gamla för att vara fria att leva i det nya livet. Vi ska se vårt dop som en gränsmarkering mellan död och liv!

Luk 22. Nattvarden igen talar om, påminner oss om, att genom Jesu blod är vi delaktiga i det nya förbundet, med hela den nya verklighet det skänker oss.

Dopet och nattvarden är alltså de synliga, påtagliga påminnelser Herren ger oss om det han har gjort för oss – och med oss  – när han gav det nya förbundet.

Den viktigaste positionsbestämning vi har att göra som kristna är alltså vilket förbund vi i praktiken lever under.

Det är i det nya förbundet vi kommer närmare Gud, varandra, och oss själva!

Både köttet och Djävulen vill ha oss kvar under gamla förbundet.

Köttet strävar åt det hållet därför att livet i nya förbundet, vandringen i Ande, innebär död genom korsfästelse för gamle Adam. Gal 5,

Djävulen jobbar på det därför att det i nya förbundet finns något, som inte fanns i gamla, nämligen auktoritet över ondskans andemakter! Luk 10

Nya förbundet är Guds Rike som har kommit till oss, livets träd planterat på jorden igen.

I nya förbundet blir vi födda på nytt att vara Guds barn, Joh 1, vi blir del av en ny skapelse, 2 Kor 5, vi får del i den helige Ande och vi får andliga gåvor, 1 Kor 12, och vi får möjlighet att leva ett liv där Gud verkar i oss både vilja och gärning, Fil 2, och där Herren förbereder gärningar åt oss att vandra i, Ef 2.

Dessutom får vi möjlighet att i direkt kontakt med Guds helige Ande få sådant uppenbarat för oss, som vi behöver för att själva komma vidare, och också för att kunna hjälpa andra att komma loss och vidare från sådant de kanske sitter fast i. 1 Kor 2.

Den bön, som Paulus ber för församlingen i Efesus, Ef 1, är en bön om just detta, att de ska få upp ögonen för allt det de har fått som gåva i och med att de har kommit in i det nya förbundets välsignelse.

Fram till dess vi ser det och börjar leva i det, är allt detta nämligen som pengar på banken, som man inte vet om att man har, och följaktligen aldrig använder.

Vi är frälsta, alla vi som tror på Jesus, vi är födda på nytt, och vi kommer till himlen när vi dör, men vårt liv här på jorden blir alltför ofta mer av slavtjänst under gamla förbundets yttre villkor än liv i frihet, den rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande, som är det nya förbundets kännetecken! Rom 14:17

Därför behöver vi positionsbestämning innan vi kan börja på riktigt ta steg närmare oss själva!

Se bara på Sackeus, Luk 19, och den förlorade sonen, Luk 15 – och glöm för all del inte att begrunda den hemmavarande sonen, som aldrig begrep sig varken på Fadern eller på sig själv, eftersom han levde under gamla förbundets villkor….

 3. Sanningen ska göra er fria

Vi kommer alltså in i det nya förbundet när vi tar emot Guds förlåtelse för allt vårt vandrande på egna vägar. Den naturliga fortsättningen, om man vill leva i det nya, är ju då att börja fråga efter Guds vägar i fortsättningen! Om Gud säger ”Nu går vi åt höger”, och jag istället går åt vänster, då går vi ju inte längre tillsammans!

Joh 8. Här säger Jesus att sanningen ska göra oss fria, och att detta sker genom att vi förblir i hans ord. Att förbli är summan av att höra och göra, så som framgår av Jak 1.

Det som hindrar oss från att så att säga finna oss själva, är till stor del det vi skulle kunna kalla bundenhet – felaktiga tankar, uppfattningar och beteenden som vi sitter fast i.

Detta förblivande i Jesu ord handlar inte bara om att ha en intellektuell kunskap om vad Bibeln säger, en kunskap som man sedan strävar efter att tillämpa i sitt liv.

Detta blir oftast till ren lagiskhet – gamla förbundets försök att lyda Gud, som alltid strandar på att vi i oss själva aldrig kan leva Guds liv. Rom 8

Förblivandet  handlar också om en ständigt pågående vägledning och uppfostran från Guds Ande, ett personligt riktat tilltal från Gud, som jag här väljer att kalla uppenbarelse, även om det ordet har fått en litet dålig klang på grund av det missbruk som ibland har förknippats med det.

Här behöver vi vara medvetna om tre saker:

Att vi behöver förvänta oss att Anden vägleder oss personligt, både genom Bibeln, genom kristen undervisning, och direkt i våra hjärtan och tankar. 1 Kor 2, Gal 1, Matt 4

Här är dock ett varningens ord på plats!

Ibland faller folk i den fällan, att de börjar tro att varenda infall som far genom huvudet är Guds tilltal.

Massor med dumheter har blivit gjorda på grund av sådant, och sen frånsäger folk sig allt ansvar med att påstå att de bara gjorde som Gud sade.

Det är antagligen detta som slutet av Hebr 5 åsyftar.

Bara man minns att Anden och Ordet aldrig säger mot varandra har man ett beskydd mot sånt.

Att vår köttsliga natur absolut inte vill hamna under Andens herravälde, och därmed är fiende till uppenbarelsen.

Det är därför vi så fort glömmer vad Herren har talat till oss. Bästa sättet att få vara på det är att skriva upp det genast man hör det!

T ex om man hör något i en predikan, som man direkt uppfattar är riktat in i ens egen situation.

Matt 16 / 2 Kor 10. Köttets metod att bekämpa uppenbarelsen kallas i Bibeln människotankar.

De kommer in i vårt huvud  för att visa oss på vägar, som tycks vara lättare och mer tilltalande än Guds väg.

De kommer för att lura oss att tro att det är OK för mig att göra som jag själv vill – åtminstone då när jag väääldigt gärna vill det!

Människotankar är enligt Jesus influerade från avgrunden – vilket märks både när ormen lär Eva tänka, och när den onde försöker lära Jesus tänka i Matt 4….

Grundregeln är att Gud talar sanning, och alla som säger något annat ljuger!

Att det vi får av insikt och kunskap , det får vi för att det ska forma vårt handlande och tänkande.

Gud ger oss aldrig uppenbarelse bara för att tillfredsställa vår nyfikenhet!

Titus 2 säger oss att Gud alltid vill fostra oss till att tänka och handla rätt.

I GT genom lagen, i NT genom nåden – för det är genom nåden vi kan komma närmare Gud, varandra och oss själva!

4. Nåd och sanning – den grumlade självbilden

Ibland är i så påverkade av vår kultur, att vi automatiskt bara tänker på intellektuell kunskap så fort det blir tal om kunskapsförmedling.

På den vägen har vi reducerat vår bild av uppenbarelsen till något dogmatiskt och läromässigt, något som det räcker om vi känner till det och håller för sant.

Men i verkligheten räcker detta inte, för vår uppfattning om oss själva skapas och formas också på andra nivåer, och kan därför inte alltid korrigeras med enbart läromässigt korrekta besked.

Det mesta av vår självbild är i själva verket formad av andras uppfattningar om oss.

Eftersom ingen av oss har en helt korrekt uppfattning om någon annan människa kan vi ställa till mycket elände också fast vi inte menar något illa, och otroligt mycket otyg om vi faktiskt avser att göra den andre illa!

Halvsanningar och lögner finns i vilket fall i allmänhet med i den spegel som andra människor visar oss.

Vi har ett paradexempel på detta i Jobs bok.

Hade Job tagit emot allt han fick av sina så kallade vänner, och sedan integrerat det med sin egen bild av sig själv, då hade det inte funnits mycket hopp för honom!

Han var den mest rättfärdiga och gudfruktiga människa som fanns på jorden.

Hans vänner trodde ändå att han var en stor syndare med många skelett i garderoben, eftersom han drabbats av så mycket elände, och överöste honom med fruktansvärda, grundlösa beskyllningar, vilka innehöll en fullständigt förvriden bild av vem Job var.

Han vägrar att ta emot detta, och står därmed som föredöme för oss andra!

Det är oftast via anklagelser som självbilden grumlas.

Och det är, som sagt, sanningen som ska göra oss fria!

Vi kan ha fått många slags ”namn”, alltså nedvärderande, föraktfulla omdömen,

”Du är lat, du är dum, du har tummen mitt i handen, det blir inget av dig, du är dålig, du är oduglig, du är smutsig”, och så vidare.

Antingen har vi omedelbart identifierat dem som lögn, och vägrat ta emot dem, eller så har de på ett eller annat sätt infiltrerat, inte bara våra tankar, utan också, och framför allt, vårt känsloliv!

Vi berömmer oss av att vara tänkande och logiska varelser, men i verkligheten styrs en mycket större del av det, som vi tänker och gör, av våra känslor, än av vår kunskap och slutledningsförmåga. Det är därför vi behöver uppenbarad sanning, Gud. som talar direkt in i vår egen situation, inte bara allmän kunskap, även om också den har sin givna och viktiga plats.

Anden sträcker sig förbi intellektet, ner i känslorna och viljan, och det är där personligheten sitter.

Det är där det som är jag formas, det är först när jag tar steg närmare mig själv på alla nivåer, som jag verkligen börjar lära känna mig själv!

Sanningen om dig och mig, vad är den?

Jag är den Gud säger att jag är!

Jag är det Gud säger att den människa är, som har tagit steget in i det nya förbundet, och därmed in i den nya skapelsen i Kristus! Jag är Ef 4:22-24! Jag är Ef 1:3-7! Jag är Ef 2:4-10! Jag är Rom 8:15-17! Jag är 1 Kor 6:19! Jag är 2 Kor 5:17! Jag är 1 Joh 3:1-2!

OCH DET ÄR ALLA, SOM TROR PÅ JESUS!

Och jag hör hemma i Hebr 12:22-24. Det gör du också!

Det gäller att tro på sanningen i stället för att tro på lögnerna!

 5. Rotad och grundad i kärleken

Nu ska vi komma tillbaka till det här med att bli fostrad genom nåden  till att vandra i Ande, alltså leva ett liv i nya förbundets frihet och glädje, på Guds vägar och till Guds ära.

Detta är något som är det naturligaste av allt, om man älskar Gud över allt och sin nästa som sig själv, och stört omöjligt om man inte gör det.

Eftersom en kristen i allmänhet vet att han förväntas vara full av kärlek och god vilja, ligger det nära till hands att försöka se ut som om man vore det, även om man inte är det.

På den vägen hamnar man raka vägen in under gamla förbundet, eftersom man har börjat i en egen kraft försöka uppfylla det som bara Kristus i oss kan göra.

I Jes 58 inleder profeten sitt budskap med att säga att Gud inte är det minsta intresserad av alla våra försök att se ut och agera ”som om”.

Sedan får vi en fantastisk beskrivning av de välsignelser, som är förknippade med en tro som är verksam i äkta, gudagiven kärlek, alltså en vandring i Ande.

Sanningen är alltså att det inte finns material i oss till att älska så som Jesus älskar.

Vi kommer inte längre än till ett ”som om”.

Nåden är att detta är något Gud är villig att ge oss i det nya förbundet!

I den märkliga bönen i Ef 3 ber Paulus för oss alla att vi ska vara ”rotade och grundade i kärleken”.

Det finns alltså rötter, genom vilka vi ska kunna ta in mer och mer av Guds kärlek!

De rötterna beskriver aposteln mer ingående i 1 Tim 1, när han säger att undervisningen och förmaningen i församlingen har som målsättning att det ska bli mer kärlek, kärlek som kommer ur ett rent hjärta, ett gott samvete, och en uppriktig tro.

”Oskrymtad tro”,stod det i gamla översättningen, vilket var tydligare, eftersom grundtextens uttryck närmast betyder ”inte låtsad”.

Den som vill få mer av den tro som är verksam i kärlek, vill vandra i Ande, har alltså att söka dessa tre. De har alla det gemensamt, att de är gåvor från Gud.

Ett rent hjärta får en människa, när Jesu blod renar från både onda och döda gärningar.

Onda gärningar känner vi ju till, det är allt det Bibeln kallar synd.

Men vad är då de döda gärningar, som Hebr 9:14 nämner som något vi också behöver renas från?

Jag tror att detta är sådana gärningar, som på ytan ser ut som goda gärningar, men som hör hemma under Jes 58:s ”som om” kategori.

Det är fråga om sånt vi gör i de hemmavarande sonens anda, för att vi inte vågar annat, det är sånt vi gör för att skaffa oss ”stjärnor i kronan”, det är på lagen baserade prestationer, inget spontant utflöde av den kärlek och nåd vi själva har fått för intet och är glada att få ge för intet. Döda gärningar är att beskriva som gamla förbundets självvalda gudstjänst.

Ett rent hjärta får man när man accepterar att hela vårt liv och allt det vi gör måste komma under korset! Skriften beskriver den här processen i Fil 3. Allt som förr var mig en vinning, alla fina, bra, berömvärda saker, som jag kunde skryta med och visa upp inför mig själv och andra, allt sånt måste identifieras som avskräde, innan man är vilig att på riktigt låta Kristi blod rena ens hjärta! Men när det väl är gjort, då fungerar den roten!

Ett gott samvete får man och behåller rätt och slätt genom att leva i syndernas förlåtelse. Den praktiska konsekvensen av att vara förlåten är nämligen att man inte behöver ta emot några anklagelser!

Anklagelserna är andevärldens bullerförorening.

De hindrar oss från att höra Guds ständiga utsändning till den andliga radiomottagare vi kallar samvetet, den utsändning som ständigt talar om för oss att vi är Guds barn, aldrig kommer att bli utkastade, att inget ska skilja oss från Kristi kärlek, att vi har en plats beredd för oss i en tillvaro, där det inte finns synd, ondska lidande eller död!

Det vill säga, de hindrar oss, om vi inte ständigt avvisar dem med hänvisning till Jesu blod, som har renat oss från all synd, och låter oss leva frimodiga i Guds förlåtelse!

Men avvisar vi anklagelserna och har samvetet ställt på Guds våglängd, då flödar kärleken in också genom den roten!

Sen har vi då den uppriktiga tron.

Det är den tro som är kvar, när allt låtsat, allt ”som om”, alla döda gärningar är borta, när man inte längre har något att visa upp, inget att berömma sig av, inte ens sin dålighet – när man inte längre har något annat man tror på, vill visa upp och berömma sig av än Jesus och hans kors. Den som på det sättet ”av hjärtats fasta föresats håller sig till Herren” har en tro som bygger upp, inte sliter ut! För den kanaliserar in Guds kärlek i ens liv.

6. Barn, ynglingar och fäder

 Rubriken är hämtad från 1 Joh 2, där aposteln särskiljer de här tre grupperna bland dem han skriver till – i förlängningen oss.

Det andliga livet har, liksom det fysiska, mognadsfaser.

När vi blir födda på nytt är vi andligen sett nyfödda barn, och sedan är det meningen att vi ska växa till och mogna.

När ett barn föds in i den här världen, har det en kropp och fem sinnen, men är i början oförmöget att behärska kroppen och kan inte heller tolka och förstå sinnesintrycken.

Om babyn ska börja mogna till barn, sedan till ungdom, till vuxen, och till förälder, är det naturligtvis av avgörande betydelse att det lär sig att tolka det sinnen berättar, och att det får i sig näringsriktig mat.

På samma sätt har den pånyttfödde kristne just fötts in i en ny tillvaro, och har också en uppsättning andliga sinnen.

Och på samma sätt behöver vi lära oss att förstå och tolka det de sinnena säger oss, och vi behöver få i oss god andlig mat för att kunna ”växa upp till frälsning”. 1 Petr 2.

Vi ska återkomma till det här med maten, den här lektionen ser vi på de andliga sinnena.

Guds pånyttfödda barn har syn, men de behöver få upp de ögonen. Det är vad Paulus ber om i Ef 1, att våra hjärtans ögon ska öppnas! De välsignelser och löften Bibeln talar om behöver bli verkliga för oss, lika verkliga som bilen vi kör med eller huset vi bor i, och det sker genom visdomens och uppenbarelsens andes ögonöppning.

Vi har hörsel. Det är meningen att vi ska kunna börja  ”höra Herrens, vår Guds röst” allt tydligare, alltså uppfatta det tilltal, de tankar, som Gud lägger ner i oss utan yttre förmedlan.

Vi behöver få våra öron öppnade till att höra på lärjungasätt, som Skriften säger.

Vi har också ett andligt luktsinne. I andevärlden finns både Kristusdoft och andra dofter, och allt doftar inte så gott! I Jer 48:11 beskrivs en lukt av det mindre angenäma slaget, det avgudadyrkande Moab stinker inför Gud. (Här har tyvärr Svenska Folkbibeln ett helt onödigt försök till förklarande översättning, när den talar om ”luktsinne”. Det ska vara ”lukt” och inget annat!)

Om de troende skulle ha det sinnet i funktion skulle vi rygga tillbaka från mycket, som nu tas emot med acklamation.

Vi uppmanas i Ps 34:9 att smaka och se att Herren är god. Det gör man inte med hjälp av de vanliga smaklökarna. Det enklaste sättet att bekanta sig med sitt andliga smaksinne är att helt enkelt ge sig tid att låta det verka!

Det gör man genom att prisa och tacka Gud för Hans godhet och goda gåvor.

Den, som slukar Guds nåd utan att ge sig tid att smaka på den i tacksägelse, kommer aldrig att få kontakt med sitt andliga smaksinne.

Slutligen har vi också begåvats med andlig känsel – vi brukar kalla den ”känslighet”, och det är nu fråga om samma sak. Det var det sinnet aposteln använde i Apg 14:9-10, när han ”såg” att den lame mannen hade tro. Först fäste han ögonen på honom, då såg han honom. Sedan fick han en förnimmelse, uppfattade, kände att mannen hade tro.

Samma fenomen kommer fram i Jes 6:9, där i negativ bemärkelse, när det sägs att folket ska se, men ingenting märka, eller begripa. King James har här översatt ”see ye indeed, but perceive not” vilket anger precis vad det handlar om: oförmåga att förnimma, urskilja vad man egentligen ser.

Vårt problem vad det gäller de andliga sinnena är att när vi blir födda på nytt till att vara Guds barn har vi redan en tillvaro, som vi behärskar, vi har redan våra fysiska sinnen, som vi kan använda och tolka, och då blir det lätt så att vi fortsätter att leva i den värld vi redan kan, istället för att börja satsa tid och bön på att utforska den nya verkligheten.

7. Att växa upp till frälsning

 I 1 Petr 2 finns en liten notis om vad som behövs för att en människa ska kunna växa upp till frälsning, när hon väl har kommit till tro och blivit född på nytt.

Frälsningen är ju en ständigt pågående process i våra liv också efter att vi kommit till tro – ju mer vi växer och mognar i Herren, desto mer av hans frälsning manifesteras i våra liv.

Men för att det ska fungera behöver vi andlig mat!

Och det är ingen självklarhet att vi får i oss vad vi behöver – om detta vore något som fungerade per automatik hade ju aposteln inte behövt uppmana oss att sträva efter det här!

Så vi har alltså ett problem här att lösa, en fråga att ställa.

Vad är det vi behöver, och vad är det som sätter käppar i hjulet?

Guds Ord behöver vi, människan lever ju som bekant av vart ord som utgår från Guds mun, som Jesus säger i Matt 4.

Umgås med Gud i bön behöver vi också, om vi ska kunna smälta det vi läser eller hör, det är den som inte ber, som inget har, Jak 4.

Nu är det dock så, att det finns en tjuv, som kommer för att stjäla, slakta och förgöra. Joh 10:10

Om jag vore den onde, hur skulle jag då göra för att hålla maten borta från gudsbarnens mun?

Där kan man ju peka på mycket, som han redan har gjort.

Man kan späda ut maten med diverse mindre hälsosamma tillsatser.

Man kan lära folket att äta bara bakelser och snabbmat – alltså få dem att bara vilja höra sånt, som är angenämt och tilltalande för gamle Adam.

Samt mycket annat.

Men det som jag skulle satsa mest på, om nu jag vore den onde, det skulle vara att stjäla de troendes tid!

Har vi inte tid att äta, då spelar det ju ingen roll hur mycket mat som än finns att tillgå!

Hur stjäl man tid, då? Det är faktiskt rätt enkelt.

Alla har lika mycket tid, vi får 24 timmar per dygn allihop.

Sen är frågan hur vi använder den, och hur aktivt vi tar del i tidsfördelningsprocessen.

Stölden sker nämligen genom att lura oss att göra felaktiga prioriteringar!

De senaste femtio åren har det skett en fullständig explosion ifråga om utbudet av tidstjuvar.

Alla har de det gemensamt att de har en bildskärm, större eller mindre.

Alla har de också det gemensamt, att de har en vanebildande effekt, som kan mäta sig med de flesta droger.

Jag skulle vilja utmana er alla att tänka efter, räkna över, hur mycket tid per dag som går åt till att sitta, stå eller gå – eller ligga, för den delen, och stirra på, peta på, skriva på en bildskärmförsedd apparat?

Då behöver du alltså inte räkna med sånt, som direkt anknyter sig till ditt arbete.

Alla s k sociala medier, allt surfande hit och dit på nätet, alla filmer och youtubesnuttar, allt av det slaget, det är tidstjuvarna, som den onde använder för att stjäla den tid då vi skulle få i oss den andliga mat, som vi skulle växa upp till frälsning genom!

Och i de flesta fall förstår vi inte ens vad som händer!

Vi kanske till och med tror att bara vi väljer att stirra på skärmar med religiöst innehåll, då kan det ersätta den mat en människa får, om hon inför sin Herre läser Hans ord under bön!

Jag måste ärligen säga, att jag inte har kunnat märka att gamla kristna, som bytt bort Ordet och bönen mot TV7 och TV10, skulle ha tagit några större steg mot andlig mognad.

Jo, de vet en massa om vad som hänt på möte si i staden så med predikant Världsberömd, de kanske har koll på hela den elektronisk-religiösa subkulturen, men av sånt växer man inte som kristen!

På sin höjd blir man fetare.

”Jamen, jag har ju bibeln i mobilen”, brukar folk invända när jag tar upp det här.

Jo, det heter så nuförtiden.

Förr visste de kristna att vi behöver ha Ordet betydligt närmare, än instängt i ett dataminne nedstoppat i fickan, nämligen i vår mun och i vårt hjärta.

Där gör det nytta, där är det näring för oss!

”Bibeln i mobilen” är närmast att betrakta som ett elegant självbedrägeri.

Detta märks minsann på bibelkunskapens allmänna nivå i mobilbibelgänget.

En av mina vänner gav mig ett fint, vetenskapligt namn för alla dessa moderna tidstjuvar: ”kronofager”. Tidsätare.

Mycket få människor, som låter sin tid ätas upp på det här sättet, kommer att växa upp till  mogna kristen av den sort, som efterlyses i slutet av Hebr 5.

Ta och förse alla dina skärmapparater med en varningstext: ”Se upp! Detta är en potentiell tidstjuv! Överdriven användning kan allvarligt skada din andliga hälsa!”

Ser du, broder, syster, du kommer aldrig att ”få tid” att äta din dagliga andliga mat.

Säg inte att ”sen, när jag får tid, då ska jag äta mitt andliga rågbröd”

Den tiden måste vi ta oss, den måste vi prioritera loss åt oss.

Uppmaningen i 1 Joh 2 att vi inte ska älska världen eller det som är i världen, den kommer strax efter verserna om de andliga mognadsstadierna.

Så det är säkrast att inte kära ner sig alltför mycket i sin I-phone!

Vi måste, som alltid, ta ett steg bort från en sak för att kunna ta ett steg närmare något annat.

Ett steg närmare mig själv är inte bara ett steg närmare den jag är nu, det är också ett steg på väg mot det jag är tänkt att vara, när jag har fått växa in i det Gud har tänkt med mig.

Det är ett steg på väg mot den framtid och det hopp Gud har tänkt för mig!

För den sakens skull är det värt att välja bort allt som drar åt annat håll!