Så var det då första söndagen i advent igen! Igår var ett par barnbarn här hos oss och höll liv i luckan, och vi bröt rentav en gren av en gran, och satte den i vas i stugan till deras förnöjelse, så nu har vi, inte en lillajulgran, men väl en lillajulgren….
Annars tar vi det rätt lugnt med julandet här i huset, vi känner inget behov av att tjuvstarta, så vårt hus och vår gård ser nog rätt mörka ut jämfört med resten av byn den här tiden på året.
Temat för första advent är ”Din konung kommer i ödmjukhet”.
Och tänker man på hur han föddes hit till världen för drygt tvåtusen år sedan, så är det ju ett helt begripligt tema!
Likaså om man tänker på hans intåg i Jerusalem trettiotre år senare, ridande på lånade åsnor.
Litet svårare blir det att få det här med ödmjukhet att passa in, när man tänker framåt, mot Jesu andra tillkommelse, då han ska komma tillbaka hit till jorden som konung för att regera och hålla dom!
Ödmjuk kommer han fortfarande att vara också då, han är ju som bekant densamme i går och idag och i all evighet, men hur ser ett ödmjukt regerande ut?
Och vad är ödmjukhet, egentligen?
Ord får ganska långt sin innebörd av associationer, alltså av vad den människa, som hör eller använder ordet ifråga, förknippar det med.
Den första frågan blir då alltså: Vad kommer folk i allmänhet att tänka på, när de hör ordet ”ödmjukhet”?
Ofta tänker man på en människa, som står med mössan i hand, ber om ursäkt för att hon finns till, försöker vara alla till lags, och håller med den som sist har talat. Försök få den beskrivningen att passa in på Jesus, sådan han beskrivs i evangelierna!
Han säger om sig själv, att vi ska ta på oss hans ok och lära av honom, för han är ödmjuk.
Han är viljestark, självständig, är inte rädd att ta strid när det behövs, har en otrolig auktoritet och den sundaste självkänsla man kan tänka sig. Och han säger sig vara ödmjuk!
Är det någon fler än jag som börjar misstänka att vi kanske inte riktigt har förstått vad ödmjukhet är?
En nyckel till förståelse av vad det är, som trots allt gör denna frispråkiga kraftnatur ödmjuk, finner vi i orden ”jag söker inte min egen ära”.
En människa som inte är intresserad av egen ära, eget anseende, eget gott rykte, eller ens av att ta sig väl ut, den människan är ödmjuk.
En annan nyckel finns i orden ”Jag gör inget av mig själv, bara det jag ser Fadern göra”
Högmodet vill gå sin egen väg, göra saker som man själv vill, och på sitt eget sätt. Knappast var det någon tillfällighet att Frank Sinatras ”My Way” blev så väldans populär – vi vill ju göra saker ”my way”, på vårt eget sätt, litet till mans – och kvinns!
Ödmjukheten lyder den som ska åtlydas, samtidigt som den säger nej till sig själv, och nej till alla andra som kräver en lydnad eller underkastelse de inte har någon rätt till!
En tredje nyckel finns i orden ”jag har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna”
Att vilja ha makt för maktens egen skull, att vilja bli betjänad av andra, att vilja ha den makten, att man kan tvinga andra in under sin egen vilja, det är motsatsen till ödmjukhet. Den ödmjuke har herdehjärta, har förbarmande och omsorg om andra.
Det finns dock inget i den äkta ödmjukheten, som gör en människa till en räddhågad ja-sägare! Den gör skillnad på att vara en Herrens tjänare, som i enlighet med Hans vilja hjälper sina medmänniskor, och att vara en människors tjänare, som ställer upp på allt vad folk vill ha en till!
Den ger utrymme för både frihet och vildhet, om uttrycket ursäktas!
Den sanna ödmjukheten passar lika bra för den konung, som var villig att utblotta sig och bli lydig intill döden på korset, som den passar för den konung, som ska komma i makt och ära i spetsen för de himmelska härskarorna för att hålla dom på denna jord, och sopa ut djävulen och hans anhang och anhängare härifrån!
Jesus har inte förändrats.
Han är fortfarande ödmjuk, på samma sätt som han alltid har varit.
Men vi gör klokt i att inte missta oss ifråga om den ödmjukhetens natur!
Första gången den sanna ödmjukheten var här, då gjorde dess bärare sig en piska av hoptvinnade rep, och piskade ondskan i form av kommersialiserad religion ut ur Guds tempel.
Nästa gång kommer den att piska ondskan och dess hantlangare ut ur det större templet, Guds skapelse.
Båda gångerna visar den ödmjuke konungen nåd mot den som är villig att böja sig för Honom som ska ha lydnad, och be honom om nåd… och båda gångerna får de, som inte vill låta sig skiljas från sin synd, gå under tillsammans med den.
En litennotis om uppfylld profetia vill jag också bifoga här till sist! Det finns nyanser i evangeliernas berättelser om Jesu intåg i Jerusalem, som ibland går oss förbi, med den påföljd att vi inte märker hur exakta och talande de är i förhållande till de gammaltestamentliga förutsägelserna!
Profetian i Sakarja 9:9 säger att Konungen ska komma ridande på en åsna, på en åsninnas föl.
Det är lätt hänt, att man drar den slutsatsen att bisatsen bara är en bestämning till huvudsatsen, att det här med föl är ett förtydligande av vad för slags åsna han ska komma ridande på.
Då skulle det alltså bara handla om en (1) åsna.
I Matt 21:1-7 får vi dock veta att man hämtade två åsnor, en åsninna, och ett föl, och att man lade mantlar på dem båda inför Jesu intåg genom Jerusalems stadsport!
Hur ska vi förstå detta? Inte kan man ju rida på mer än en åsna?
Nej, man kan inte rida på fler än en åsna – i taget!
En åsna är inget stort djur, och ett föl är ännu mindre. En vuxen åsna, i det här fallet åsninnan, kunde nog ha burit Jesus hela vägen utan problem, men inte fölet!
I Markus 11:2 får vi ytterligare info om fölet ifråga: ingen hade ännu ridit på det. Vilket betyder, att det var ett så ungt föl, att det ännu inte hade klarat av sådant arbete.
Slår man samman alla fakta, blir resultatet att Jesus red på fölet in genom stadsporten, men tillryggalade den övriga färden ridande på fölets mor, åsninnan.
Nå, varför kunde han då inte rida på åsninnan hela vägen? Varför blanda in fölet i det?
Det närmast tillhands liggande svaret blir då, att han ju skulle uppfylla den då redan femhundra år gamla förutsägelsen i Sakarja. Men varför hade Gud då låtit profetian formuleras på ett sådant sätt, att fölet måste vara med??
Svaret på den frågan hittar vi i 1 Kung 1, berättelsen om Salomos kröning. Där sägs det på två ställen, vers 33 och 44, som en viktig del av hur Salomo blir auktoriserad av David att ta över regeringsmakten, att han ska rida på kungens egen mulåsna.
Detta var då ett riddjur, som ingen annan än David hade suttit på. Att få rida på den var ett tecken på kungavärdighet!
Om Davids son, Jesus, hade ridit in i Jerusalem på en åsna, som andra hade ridit på före honom, då hade det inte funnits någon kunglig symbolik i intåget till den delen. Att få tag på en vuxen åsna, som ingen tidigare hade suttit på, lät sig knappast göras.
Alltså måste fölet vara med, både i profetian och i uppfyllelsen!