Nån gång för typ trettiofem år sen hade jag en dekal i bakrutan ett tag, i finländska färger, med blå text på vit botten.
JESUS LEVER! stod det, med stora bokstäver.
Jag hamnade i en och annan diskussion på grund av det budskapet – det är inte alla, som vill gå med på att Herren skulle vara levande och närvarande! Ibland stöter man ju till och med i till namnet kristna kretsar på en nedtonande och bortförklarande inställning, när det blir fråga om Kristi kroppsliga uppståndelse från de döda. Man tycker väl, att det inte är tillräckligt vetenskapligt och förnuftstillgängligt att tro på något sådant, kan man tänka…
Ändå är det så, att den kristna tron står och faller med Jesu uppståndelse från de döda. Detta konstateras redan i 1 Kor 15, där aposteln slår fast att om Kristus inte har uppstått, då är vi kvar i våra synder, och då är de kristna de mest beklagansvärda av alla människor!
De första kristna såg sig som uppståndelsens vittnen, det var just det, som var det centrala i deras budskap!
Och det är ju klart, nödvändigheten av att ta personlig ställning till Jesus, och hans anspråk på att vara enda vägen till Gud, det är något, som står och faller med frågan om varför graven var tom. Varför skulle någon behöva ta ställning till en vishetslärare, som varit död i tvåtusen år, om det inte finns några bevis på att han verkligen är den han säger att han är?
Har Jesus inte uppstått, då finns det inget sådant bevis, och då finns det inte heller någon kallelse att omvända sig, tro på honom, och börja följa honom idag!
Därför är också Jesu uppståndelse, tillsammans med skapelseberättelsen, en av de mest ifrågasatta berättelserna i Bibeln.
Man har försökt bortförklara den tomma graven på alla möjliga sätt.
Den äldsta lögnen är att lärjungarna skulle ha stulit kroppen ur graven för att sedan kunna hävda att Jesus uppstått från de döda.
En annan är att det var Stora Rådet, de judiska ledarna, som beslöt att i hemlighet flytta kroppen till ett säkrare ställe.
Någon har föreslagit att Jesus bara hade svimmat på korset, och sedan vaknade i graven och flydde.
Så, hur ska vi kunna förklara omständigheterna kring Jesu död och uppståndelse, vittna om uppståndelsen, på ett sådant sätt att en människa, som inte ännu själv har mött den Uppståndne, ska kunna ta det på allvar?
( sen man väl har mött Jesus är den här typen av bevis mindre viktiga – har man träffat en person vet man ju att han finns!)
Det personliga vittnesbördet är naturligtvis det första och det viktigaste, men när människor anfäktas av intellektuella tvivel, eller har läst och tagit till sig någon av ovannämnda bortförklaringar, kan det behövas litet rivande av tankebyggnader, innan Guds kunskap har landningsplats!
Så, hur är det? Första bortförklaringen, hur bemöter vi den? Kunde lärjungarna ha stulit kroppen?
I Matt 27 får vi veta att Pilatus, den romerska ståthållaren, på Stora Rådets begäran satte ut vakt vid graven. Rådsherrarna var väl medvetna om att Jesus hade förutsagt att han skulle bli dödad, och att han sedan skulle uppstå på tredje dagen efter sin död, så de ville försäkra sig om att de inte blev drabbade av några överraskningar.
En romersk vaktstyrka bestod av sexton legionärer. Alla skulle finnas vid graven, fyra i taget skulle stå på vakt framför graven, medan de övriga tolv fanns i det omedelbara grannskapet, färdiga att rycka in. Den aktiva vakten byttes med jämna mellanrum för att de skulle hållas ständigt alerta.
Och motiverade var de, för en sådan vaktstyrka svarade med sina egna liv för det, som de skulle vakta, inte försvann!
Här har vi alltså sexton vältränade, tungt beväpnade yrkessoldater mot några fattiga fiskare från Galiléen. Utan strid hade Jesu lärjungar alltså inte kunnat ta någon kropp, och med strid hade de inga möjligheter.
Så det här med lärjungarnas förmenta nattliga stöldraid kan vi glömma.
Men andra bortförklaringen, då? Stora Rådet kunde ju ha flyttat kroppen till en säkrare plats i samförstånd med romarna?
Visst kunde de det, men vad hade sedan hänt, när apostlarna började predika Jesu uppståndelse i Jerusalem på pingstdagen?
Om rådsherrarna hade haft Jesu kropp i förvar, då hade de bara kastat den på torget i Jerusalem till allas beskådande, och där hade väckelsen slutat innan den ens hade börjat. Eftersom de inte gjorde det, kan man med säkerhet konstatera att de ingen Jesu kropp hade att tillgå!
Men tredje bortförklaringen, svimningsteorin, då?
Ja, de, som hittat på den historien, har nog för det första ingen aning om vad för slags skador en romersk korsfästelse gav. Visa mig den människa, som ger sig nånstans på flykt efter att först ha blivit piskad tills revbenen syns, och sedan fått grova spikar hamrade genom båda handlederna och genom hälarna strax under vristen, och hängt på dem i tre timmar…
För det andra har de inte känt till vilka villkor en romersk avrättningspatrull arbetade under. När soldaterna hade fått den dödsdömde överlämnad åt sig för exekution, då ansvarade de med sina egna liv för att avrättningen verkligen blev verkställd. Detta för att myndigheterna ville försäkra sig om att ingen skurk skulle kunna muta sig fri i sista ögonblicket…
Därför försäkrar sig en av legionärerna om att Jesus faktiskt är död genom att sticka sitt spjut i hjärtat på honom, och därför slog man sönder benen på de två rövarna, som inte verkade vilja dö i tid före solnedgången, så att de skulle kvävas snabbt. Det fick inte finnas den minsta möjlighet att någon skulle överleva korset!
När man granskar alla fakta finns det bara en hållbar förklaring till den tomma graven, och det är att Jesus uppstod från de döda.
Att sedan rådsherrarna, när de romerska vakterna i Matt 28 efter sin änglasyn kom till dem för att försöka få någon hjälp, beslöt att muta dem att säga att lärjungarna kom och stal kroppen medan de sov, det var bara ett utslag av ren desperation.
Vakterna kunde inte gärna få det värre ställt än de redan hade. De hade bara bödelsyxan att se fram emot, för kroppen de skulle vakta var borta, och de hade inte ens varit i strid, utan bara slängt sig på marken och försökt gömma sig, när ängeln kom och öppnade graven.
På det här sättet fick de åtminstone mäktiga bundsförvanter, som kunde hjälpa dem att förklara för Pilatus att detta var något, som måste sopas under mattan och bortförklaras med alla medel, och på så sätt kanske de kunde klara livhanken.
Och rådsherrarna hade bara detta sista halmstrå att gripa efter – att erkänna att de hoppat så i galen tunna att de gått och korsfäst Guds Messias, det var ju ändå otänkbart!
Om någon alltså vill välja bort Jesus, inte vill ha med honom att göra, då har man rätt att göra så.
Gud tvingar inte någon att ta vägen som går till evigt liv och salighet. Han säger bara, att här, du människobarn, är vägen till livet, och där går vägen till död och förtappelse, och jag önskar att du ska välja livet, för jag har ingen glädje av syndarnas död, jag vill att de ska omvända sig och få leva!
Men man ska vara medveten om att det är inte en människa, som har varit död i tvåtusen år, som man då väljer bort, det är den levande Gudens lika levande Son, och att valet man gör därför har eviga konsekvenser för en själv!
Tar man inte vara på den utväg, som Gud har gett oss ur den belägenhet, som vår gudsfrånvändhet har försatt oss i, då möter man inte värme och kärlek och en välkomnande fadersfamn efter detta jordeliv. Då måste man istället möta den Gud, som är en förtärande eld mot all orättfärdighet!