”Vad är det ni samtalar om?”
Det är Jesus som frågar, och det är de två lärjungar, som går och utbyter desillusionerade tankar och känslor på vägen till Emmaus i Lukasevangeliets sista kapitel, som får frågan.
Det här är ju inte första gången, som Herren ställer den här frågan.
I Mark 9:33, när lärjungarna hade gått och grälat om vem av dem som var den störste, frågar Jesus samma sak. ”Vad var det ni gick och talade om på vägen?”
I båda fallen var deras samtal vad man med en rejäl underdrift skulle kunna kalla ”mindre konstruktivt.”
De sådde i princip ut rena ogräset i varandra, så till den grad att Jesus såg sig föranlåten att ingripa direkt!
Vårt val av samtalsämnen är viktigare än vi tror!
Vad talar vi egentligen med varandra om på väg genom livet?
Det är ju ofta just då, när vi väljer samtalsämnen, som vi väljer vad vi sår ut i varandras tankar och känslor!
Är vi inblandade i dispyter och gräl om vem som är störst, vem som har mest rätt, vem som ska bestämma? Eller går vi jämt och ständigt och klagar över hur eländigt allt är, och hur synd det är om oss, och hur avfallen kristenheten är? Ogräs, ogräs…
Jag kom att tänka på det här, när jag bevistade ett husmöte för någon tid sedan. Jag satt rätt tyst från början av samlingen, efter att predikanten börjat lägga ut texten är det nämligen sällan någon annan yttrar sig, så jag lät samtalet flyta på ett tag.
Men samtalet på den vägsträckan blev mindre och mindre uppbyggligt. Den ene efter den andre lade ut texten om hur ondskan och avfallet och understödet av all slags ogudaktighet breder ut sig i den finländska kristenheten, och jag riktigt kände hur försagdhetens ande kom invällande, och lade sig som ett grått moln över de församlade…
”Vad är det ni samtalar om?”
En del samtalsämnen tycks ha den effekten på oss, att de gör oss ”oförståndiga och tröga till att tro”, som Herren uttrycker det i Luk 24:13-35. Ogräset vi sår ut i varandra växer sig så högt, blir et sånt blickfång, att det blir rena sikthindren!
Det är Jesus vi ska tala om och tänka på, han ska vara med också när vi talar om svåra och jobbiga saker, han ska vara med också när vi hamnar i konflikt med varandra! Annars blir vi snart, precis som Emmausvandrarna, blinda för Honom, som går med oss på vägen!
När det blev min tur att tala i det ovannämnda mötet, valde jag att vittna i stället för att undervisa, att rätt och slätt berätta om Herrens välgärningar i mitt eget liv, och då specifikt om Herrens godhet mot mig långt innan jag kom till tro!
Jag berättade om när jag gick på andra klass i folkskolan, och ”tant Agneta”, sextiotalets skolevangelist här i trakterna, kom till skolan och berättade om Jesus. Jag var något av hackkyckling då, blev ganska ordentligt retad mellan varven, och berättelsen om Jesus fick mig att på något vis känna igen en olycksbroder, en som också hade råkat illa ut bland de andra, en som också hamnat på sidan om. Inte blev jag frälst, men jag fick en positiv grundinställning till Jesus, i alla fall!
Jag berättade om när jag gick på femman, och läraren på religionstimmen frågade vad vi trodde Jesus menade, när han sade att han var världens ljus. En lustigkurre i klassen förmodade att han ville sälja Philips glödlampor, och jag minns ännu min egen reaktion.
Jag blev arg, och tyckte att det var fel att göra narr av saken på det sättet! På något sätt talade Guds Ande till min pojksjäl, fast jag inte ens visste att han fanns…
Jag berättade om när jag gick i skriftskolan, och en av flickorna frågade prästen om det skulle hända något speciellt vid nattvardsbordet när vi blev konfirmerade, om vi skulle komma att uppleva något konstigt eller övernaturligt. Min reaktion var misstrogen förvåning. Vad skulle där kunna hända, det var ju bara en ceremoni, där vi skulle vara utstyrda i vita kåpor?
Men detta, att någon hade några förväntningar åt det hållet, gjorde ändå uppenbarligen ett avtryck i mig, eftersom det fastnade så tydligt i minnet. Igen var Herren där och gav mig en liten puff åt rätt håll!
Och jag berättade om när jag var sjutton, och satt i en gammal amerikanare och drack öl och skrålade fyllevisor tillsammans med en hop likasinnade på väg till en dansplats i Närpes. Ett par av gänget hade besökt pingstvännernas tältmöte i akt och mening att ställa till med oreda kvällen före, och ett sångblad hade på något vis följt med och hamnat i bilen.
Detta fick vi tag på, och där fanns texten till ”Pärleporten”. Så den tog vi till och började sjunga med friskt mod. Mitt i andra versen fick jag en märklig förnimmelse av att någon till hade kommit in i bilen, och att vi kanske inte borde sjunga den sången som dryckesvisa. En förnimmelse som jag minns än idag, mer än fyrtio år senare!
Sådana här händelser fanns utspridda i min hedniska och gudsfrånvända uppväxttid, så tydligt var det, att Guds kärlek och nåd hade funnits där och sökt mig på vägen, fast jag inte hade sett det och känt igen honom.
Och när jag vittnade om det och berättade om det, då vände stämningen i hela mötet!
”Jag riktigt kände hur en glädje började växa här inne medan du berättade” sade en av de närvarande och klappade sig på bröstet.
”Blev inte våra hjärtan brinnande i oss, när han öppnade Skrifterna för oss”, sade Emmausvandrarna.
Vi behöver berätta för varandra om Jesus, påminna varandra om Jesus. Både i Skrifterna och i det vanliga livet finns han med på vägen, det gäller bara att få syn på honom!
Och där kan vi hjälpa varandra en hel del – eller också stjälpa varandra totalt.
Det är en fråga om vad vi väljer att så ut, vem som får använda våra munnar… till slut finns det bara två såningsmän, vi andra är bara medhjälpare åt den ene eller den andre!