Bibeln ger oss inte så värst många glimtar av vad som händer i den himmelska världen, inför Guds tron, men ändå tillräckligt för att vi ska få åtminstone en sak klar för oss: I himlen ger man Gud ära! Gemensam för alla himlavisioner, som människor i Bibeln får se och uppleva, är nämligen den ständigt pågående tillbedjan.
I en av Uppenbarelsebokens syner får Johannes höra de tjugofyra äldste säga de ord, som också vi här på jorden skulle må bra av att ständigt ha med oss, och ha som grund för hela vår livshållning: ”Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot ära och pris och makt, för du har skapat allt!”
Deras enkla orsak till att ära Gud och tillbe Honom, är att Gud har skapat världen, både det synliga och osynliga, han har skapat också dessa varelser, som nu prisar Honom, det vet de, och det är för dem en orsak till lovsång!
Det är alltså himmelens och jordens Skapare, som här blir tillbedd och ärad.
Den lovsången förväntas alla Guds skapade verk instämma i, också vi som befinner oss här på jorden!
I Rom 1:19-21 får vi veta hur det går för människan, om hon upphör att prisa och ära Gud som sin Skapare.
”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och hans gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt! Fastän de kände till Gud, prisade och tackade de honom inte som Gud, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan.”
Att strunta i att ge Gud ära, just för att han har skapat världen och världsalltet, har alltså konsekvenser för människan!
Vi blir gradvis allt mer blinda för hans osynliga egenskaper, allt mer blinda för hela det vittnesbörd om vem han är, hurudan han är, som han har vävt in i den synliga skapelsen, om vi inte ger honom ära för det han gjort!
Vi tappar bort den predikan om Guds eviga makt och gudomliga natur som havet eller stjärnhimlen utgör, om vi inte längre ger erkännande åt Gud just som alltings Skapare!
Mörkret sänker sig över den mänsklighet och den kristenhet, som inte längre stämmer in i den himmelska lovsången. Ljuset i oss, gudsuppenbarelsen, blir till mörker och mänskliga föreställningar och inbillningar, och när det sker, hur djupt blir då inte mörkret?
En av de beskrivningarna av den himmelska verkligheten, som vi har i Skriften, nämnde jag redan, alltså Uppb. 4:2-11.
En annan finns i Uppb 5:9-14, en tredje i Uppb 7:9-17
Johannes gör allt som kan göras för att beskriva den himmelska verkligheten med jordiska ord, men man har hela tiden en känsla av att orden inte räcker till, han når inte ända fram. Det borde i och för sig inte förvåna någon, vad är annat att vänta, än att det fullkomliga, ursprungliga Guds tempel, som himlen är, ska vara fyllt av en härlighet, som trotsar varje mänsklig beskrivning.
Redan sjuhundra år tidigare hade Jesaja sett en liknande syn, som han beskriver i Jes 6, där han vittnar om sin kallelse. Hesekiel får också se Guds härlighet, men då befinner han sig uppenbarligen på jorden.
Gud har alltså ett för oss osynligt, andligt tempel i himlen, men han har också en helgedom här på jorden, och den är ämnad att vara fylld av tillbedjan till Herren, den också, precis som den himmelska.
Temat för den här söndagen i kyrkoåret, andra söndagen efter jul, är ”Guds hus”, och det begreppet kan väl vara värt några ord av förklaring. Vi brukar i allmänhet med orden ”Guds hus” avse och tänka på det stora huset med klocktorn bredvid, som finns mitt i kyrkbyn, och dit människor samlas för att fira gudstjänst på söndagen, men det här är en alltigenom gammaltestamentlig tanke!
I det gamla Israel var Guds hus detsamma som templet i Jerusalem – även om Salomo i och för sig i sin bön vid templets invigning ger uttryck för insikten, att Gud nog inte bor i några tempel som är byggda av människor. (1 Kung. 8)
I nya testamentet är det den kristna församlingen, som omtalas som Guds hus här på jorden!
Några speciella byggnader, som kallades Guds hus, hade man inte under den första kristna tiden, sådana började man ta i bruk först bra mycket senare. De första kristna samlades i hem, eller i hyrda lokaler, om man inte rymdes i husen.
Några speciellt helgade och invigda byggnader behövdes inte, för man hade klart för sig att det var församlingen, som helgade lokalen där man samlades, inte tvärtom!
Vi, de kristna här i världen, vi är alltså Guds hus i den här tillvaron.
I detta Guds tempel ska bekännelsen och lovsången vara tydligt och klar, på jorden som i himlen: ”Gud, du är värdig, vi ger dig ära, för du har skapat allt, genom din vilja har vi och allt det vi ser omkring oss blivit till!”
Då kan vi bli och förbli ett folk, som har ett ständigt växande hopp och en ständigt växande tro, för då fortsätter vi att ha Honom, som vi tror på och hoppas på, för ögonen – och vi börjar se honom allt klarare!