(Dock har jag inte kommit så långt som den gamle pastor, som sade att han hade predikat i mer än hundra julottor)

I dag på morgonen kom jag att minnas en söndagsmorgon för länge sedan, när jag anlände till den plats, där jag då skulle predika i gudstjänsten.

Pastorn höll på med att ordna inför mötet, och jag gick och skakade hand med honom, och vi önskade varandra Guds frid.

Sedan sade jag till honom: ”Vet du, det har redan hänt något alldeles fantastiskt idag!”

”Nej, säger du, vad då?”

”Jo, Herren har förlåtit oss alla våra synder idag igen!”

Han tittade på mig några sekunder, först med en halvt besviken, halvt likgiltig min, och sen började han skratta åt sig själv.

”Ja, när man tänker på det,  är det ju verkligen fantastiskt!” höll han med…

En av de kristna författare jag återkommer till med jämna mellanrum heter Emil Gustafsson, en förkunnare och författare, som var verksam i Sverige i slutet på 1800-talet. Hans hängivenhet till Kristus, och hans lidelse för heligt liv och efterföljelse upphör inte att beröra mig.

Han är en av de många som ”ännu talar fast han är död”.

Följande citat av honom tål att begrundas!

”Ingen av oss kan göra sig heligare, därför att han kallar synderna för brister, och bristerna för svagheter, lika litet som någon av oss kan bli mindre helig av att han ödmjukar sig inför Herren, och bekänner sin synd. Snarare är det då tvärtom. Mången själ, som för tio år sedan tackade Gud för en härlig frälsning, skulle nu bli mer fruktbärande för framtiden, om sinnesändringens plog fick vända upp och ner på hans mossbevuxna helgelse!”

(Emil Gustafson ”Samlade skrifter”)

Det är inte helt ovanligt att få höra människor berätta om andliga upplevelser och erfarenheter, som de har gjort för kanske just tio år sedan.

Eller tjugo. Eller trettio.

En gammal pastor jag kände, han är hemma hos Herren nu, sade en gång: ”Varje gång jag hör människor berätta om och om igen hur de blev frälsta och omvända för trettio år sedan, får jag en sådan lust att fråga dem, om de verkligen inte har något vittnesbörd av färskare datum att bära fram, om detta verkligen är enda gången i deras liv, som Gud har gjort något de vill berätta om och tacka Honom för?”

Det finns något helt fantastiskt, som minsann duger att berätta om och tacka Herren för, något som Gud gör varje dag, i  varje kristen människas liv: Han kallar oss att vandra i ljuset och Han förlåter oss alla våra synder!

”Ja, när man tänker på det är det ju verkligen fantastiskt.” Så sade han pastorn.

Det är många, som skulle få lov att säga det samma.

”När man nu nån gång kommer att tänka på det.”

Det är på det här sättet mossan kommer åt att växa på helgelsen, det är på det här sättet den levande tron blir en förstenad fromhet: Vi kommer alltför sällan att tänka på hur fantastiskt det är, att få börja varje dag från rent bord, att få leva i syndernas förlåtelse, och aldrig behöva bära gårdagens misslyckanden med sig in i morgondagen!

Vi är kallade att vandra i ljuset!

Den kallelsen bevarar friheten vi kallades in i, den bevarar oss i vilan, eftersom den lyfter av bördorna lika fort som de läggs på, och den gör oss dessutom gemenskapsdugliga – sanning och ärlighet är ju en grundförutsättning för all gemenskap!!

Så länge vi lever kvar i medvetenheten om hur mycket vi får förlåtet dag efter dag efter dag, så länge behåller vi också kontakten med vår egen mänsklighet, och då kan vi också ha gemenskap med andra människor, fast de inte är perfekta, de heller!

Guds ständigt pågående verk av rening och helgelse i våra liv, det blir inte gammalt, mossigt och förstelnat, så som Emil Gustafsson så riktigt påpekar att troslivet kan bli, om det bara ska vila på minnet av våra gamla erfarenheter.

Vandrar vi i det ljus, som 1 Joh 1 talar om, då ”vänder sinnesändringens plog vår helgelse” innan det ens hinner börja växa mossa på den, för då får man göra sinnesändring varenda dag!

Och då får vi också vandra i den Herrens nåd och barmhärtighet, som är var morgon ny!

Härligt att vara kallad till att vandra i ljuset, att leva i ljuset, att vara ett barn av dagen och ljuset!

”Hur menar du?”, undrade jag.

”Ja, förr, då kunde man bara lägga upp barriärerna mot omgivningen, och tänka att dom kan väl dra åt h-e, varför skulle jag bry mig, men det går ju inte längre!”

Replikskiftena i det här inlägget är hämtade från ett samtal med en dam, som varit kristen något år, och publiceras med hennes tillstånd… och ja, vad ska man säga? Har hon rätt?  Var det faktiskt enklare förr, då när man inte var kristen, inte hade fått sin andliga hjärttransplantation utförd ännu, då när man  ännu inte var drabbad av det där inombords, som gör att man inte längre kan låta bli att bry sig, när andra mår dåligt, när människor far illa, när folk vägrar att inse sitt eget bästa?

”Vad tror du om han där uppe, vad håller han på med egentligen?” fortsatte hon. ” Jag fattar inte hälften av vad som händer, vad som är meningen med att jag blir vänd upp och ner och skakad, och sen urvriden som en trasa, och sen satt på rätt köl en stund igen för att hämta mig, och inte har en aning om vad ska hända mig härnäst??”

Det är väl inte många, som inte i något skede av sin vandring med Herren har tänkt i samma banor. ”Förr hade jag någotsånär koll på mitt liv och vad som  hände, åtminstone kändes det så, men nu är det som om jag hade tappat greppet helt om vad som händer, det bara händer saker, som jag inte alls har tänkt eller planerat!”

Det var enklare förr – eller var det?

Ja, på ett sätt var det väl enklare förr.

Ju mindre ens värld är, desto mindre cirklar man rör sig i, desto tryggare känns det väl, och desto lättare är det att hålla uppe illusionen om att ha kontroll.

Går man och blir frälst, då får man börja vänja sig vid att inte själv vara tillvarons mittpunkt, då växer ens värld något otroligt, för då har man helt plötsligt hela den andliga dimensionen att räkna med, då blir Jesus ens Herre, och hans tankar och planer är plötsligt viktigare än mina tankar och planer, och varje människa man möter är en medmänniska, istället för som förr en främling, och därmed en jag inte längre kan strunta i…

Går man och blir frälst, då riskerar man att hamna in i en förändringsprocess, som egentligen aldrig blir färdig, och som skakar om ens tankar och ens sätt att se på sig själv, Gud, och omvärlden gång på gång!

Det här kallas i den andliga terminologin ”andlig mognad”, eller ”helgelse”, men man kan väl också bara rätt och slätt kalla det att växa upp. Det står ju faktiskt i Skriften att målet för vårt liv som kristna är att växa upp till Kristi fullhet…

Går man och blir frälst, då hamnar man dessutom på kant med denna världens furste, ni vet, han med bockfoten. Den saken tenderar vi ibland att tona ner, eller att inte komma att tänka på, då när vi skulle behöva komma ihåg det, och det är en kostsam glömska!

En hel del av det, som händer oss människor, verkar vid första anblicken – och andra med, för den delen – att vara tämligen meningslöst, och om man tror att det är Gud, som aktivt ställer till med allt som händer en, då ser det ju verkligen meningslöst ut, alla de  slag av elände och motgångar som kan drabba en här i världen.

Det är inte bara en och två kristna, som går omkring med en gudsbild, som är mer muslimsk än kristen, något som visar sig i att man, när problem och lidande drabbar, går omkring så att säga med ett ” insh´allah” på läpparna, ett ”det sker som Gud vill, och det är bara att tiga och underkasta sig”.

Men om man ser möjligheten av att det onda, som drabbar en, är krigshandlingar, som riktas mot en från en fientlig makt, då hamnar det hela i en annan dager. Att kämpa trons goda kamp är ju inte meningslöst!

Att bli allt starkare i Herren, och i hans väldiga kraft, för att kunna stå emot djävulens listiga angrepp, det är ett synnerligen meningsfullt företag!

”Det var enklare förr.”

Jadå, det var det, på både ett och annat sätt.

Men nog hade jag motgångar innan jag blev frälst också! Problemet är väl, att man på något sätt förväntar sig en enklare resa, när man blivit ett Guds barn, att man ska få börja flyta ovanpå på något sätt, ha specialbeskydd och någon slags andlig helikopterservice, som lyfter en rakt upp, när det hotar att yxa till sig.

Något sådant har vi dock inte blivit lovade. I Bibeln står det ju att inga andra svårigheter drabbar oss kristna, än de, som vanligen drabbar människor – underförstått: samma svårigheter, som de ickekristna råkar ut för, kan också drabba den troende!

Gud fostrar oss för att vi ska bli det vi är tänkta att vara, och den onde gör vad han kan för att lägga krokben för den processen, och att det kan bli en viss turbulens i den situationen, det är inte svårt att förstå!

Det är när man är mitt i den turbulensen, som man kan tappa blicken för vad det egentligen är, som händer, och då börjar man lätt gnälla och klaga och vara missnöjd med Gud och hans sätt att tänka och handla, så som barn nu i allmänhet gör, både mindre och större, när föräldrarna inte vill som de vill, och inte gör som de önskar!

Men Pappa tycker om oss i alla fall, precis som vi fortsätter att tycka om våra barn, fast de gnäller. Den saken är det inget problem med.

Problemet är, att såna här ”detvarenklareförr” och ”Gudvadhållerdupåmed”-tankar gör det svårare för oss att ta till oss den kärleken, och då blir det jobbiga ännu jobbigare än det skulle behöva vara…

Det kändes på ett sätt enklare förr, visst, för världen var mindre förr, då när du och jag trodde att vi själva var världens centrum.

Nu har Herren släppt ut oss ur den boxen. Då är det också dags att lära sig tänka utanför boxen!

I Guds Rike fungerar de gamla människotankarna dåligt…

”Är det så, att man på alla andra håll tror att kyrkan har monopol på allt som hör till kristendomen, och därför är det ingen annan som gör något åt det?”  Så löd frågan, som fick mig att skriva det här inlägget.

Och, javisst, det är väl helt naturligt, om man från diverse kursarrangörers håll tänker så! Vem skulle nu vara intresserad av att anordna kurser i sånt som hör till den kristna trons område, om inte församlingarna gör det? Här har vi alltså något man skulle kunna beteckna som ett outtalat, allmänt godtaget, och till allra största delen outnyttjat monopol.

Visst, det finns någon alphakurs här och var, men det är en grundorientering i kristen tro, som i huvudsak är utformad för att hjälpa människor att ta ställning till Jesus. Var finns den typ av undervisning, som hjälper de redan troende att gå vidare, växa i sin tro, fördjupas, mogna?

Jag har själv under ett antal år haft regelbundna undervisningskvällar i de församlingar där jag varit medlem, först i Maxmo församling i sexton år, och sedan i Kuni Betesda de senaste åtta åren. Deltagarna har kommit från flera olika församlingar, som mest tror jag att där har varit folk från åtta olika församlingar samtidigt. De kommer, därför att det enligt uppgift inte finns någon regelbunden, temainriktad bibelundervisning i deras egna församlingar. Outnyttjat monopol…

För typ tio år sedan hade jag en vinter weekendbibelskola i Lovisa, och dit kom det folk ända från Kouvola.

När jag undrade över att de kom så långväga ifrån, svarade de: ”No, kun ei tällaista opetusta saa missään”!  ”Sån här undervisning får vi inte annars!”

Och det var nu inga höga uppenbarelser eller något nytt evangelium, som predikades, det speciella var bara det, att det var bibeln, som var kursbok, och det fanns tydliga teman, som behandlades någotsånär grundligt. Alltså något som kunde finnas, och skulle behövas i varje kristen gemenskap! Outnyttjat monopol….

Då kan man fråga sig, varför monopolet inte utnyttjas? Är det så, att församlingsmedlemmarna inte vågar efterfråga sånt här, och sen tror församlingsledningen att ingen är intresserad? Det frågtes blott…

Det räcker nämligen inte med bara begåvning, kunskap, och nådegåvor när en ledare ska formas!

Ska vi bli användbara i en ledarfunktion får vi gå in i en lång, ibland smärtsam process av karaktärsdaning.

Sedan kan Gud anförtro oss mer av sin kraft och sina hemligheter.

Att ge väldiga kraftgåvor till en människa, som är ett barn i Kristus och kvar i ett köttsligt väsende, det är som att montera in en Formel 1-motor i en gammal T-Ford. Visst går det med fart, åtminstone fram till första kurvan…

Jesu berömda tre frågor till Petrus i Joh 21 visar vad som är det avgörande.

”Älskar du mig mer än dessa gör?”

Herren frågar inte i första hand efter jordiska kvalifikationer och treåriga bibelskolor. Gud vill att de människor han sätter som ledare i sin församling ska ha mer kärlek, ha mer av Andens frukt, mer av Kristi sinne än de, som de är satta att betjäna, har hunnit mogna in i.

Detta är också kungsvägen in i andlig auktoritet. Om andra ska kunna respektera en och ha förtroende för en, då vill det till att man visar sig vara förtroende värd! Gud säger själv i sitt Ord, tredje Johannesbrevet, att hans folk ska följa goda föredömen, inte onda! Ingen är alltså skyldig att underkasta sig en andlig ledare som missbrukar sin ställning!

”Följ mitt exempel, liksom jag följer Kristi exempel”, säger Paulus! 1 Kor 11:1

Andligt ledarskap kan man inte lära sig om man inte först är kallad till det.

Herdeskap i Guds församling är en värdighet man inte tar sig själv, och inte heller kan få av andra människor. Hebreerbrevets femte kapitel talar om för oss att inte ens Jesus gjorde det!

Det vanligaste sättet att komma in i en ledarfunktion, som man tar sig själv, eller får sig tilldelad av andra människor, är att man har en ambition att bli något i Guds Rike, och sedan sätter i gång med att förverkliga den med egna krafter och metoder.

Alla, som känner dragning till ledarfunktioner, bör fråga sig: ”Varför vill jag vara en ledare?”

Är det för att det ger mig position? Är det för att jag som pastor eller profet blir hörd, sedd, respekterad, ”blir någon”? Är det för att andra har övertalat mig? Eller har Herren kallat mig till detta?

Här ska vi lägga märke till att kallelsen kan finnas där ett bra tag, medan man håller på att mogna in i den, och om man då springer på förhand om Gud, kan man hamna i den situationen att ens kallelse visserligen är äkta, men man är för tidigt ute, ungefär som en sexåring som så gärna vill köra bil…

Herren kallar människor till att tjäna och till att ge sitt liv för syskonen.

Han kallar däremot inte någon till att använda det, som han ger, till att skaffa sig gott anseende i andras ögon!

Därför behöver den, som ska ha ansvar i Guds församling, få komma fram till den punkt, där han börjar räkna sådana saker som att ha ett gott anseende här i världen som avskräde. Fil 3:7-9

Gud kallar både fiskare, sådana som Petrus,  och teologer och filosofer, sådana som Paulus. Att vara högutbildad är inget hinder, lika litet som det är något hinder att ha hoppat av skolan efter högstadiet.

Men alla behöver vi uppleva något av den förkrosselse inför Guds helighet som Jesaja 6 talar om!

Det är först då, när vi har gjort vår personliga andliga konkurs, och börjat leva under det blod, som renar från all synd och gör oss heliga och rättfärdiga i Kristus, som vi blir människor som lever under korset och predikar korset.

Ledarna behöver veta i sina hjärtan att ingen människa i sig själv klarar av att göra det, som det här är fråga om – att bygga Guds församling och strida mot ondskans andemakter. På samma gång behöver de ha den erfarenhet av Guds nåd och förlåtelse, som gör att de ser att Jesus i oss är allt vi behöver!

Ledarskapet har en slags ”huvudfunktion” i Kristi kropp, jfr 1 Kor 12. De ska leda, det är deras uppgift.

Men det vill till att de själva står under Huvudet, Kristus, om de ska kunna gå rätt i sin tjänst!

Allt med mer än ett huvud är ett monster. Jesus ensam är församlingens huvud!

Ledaren behöver alltså, måste alltså, vara en bönens människa.

Vi kan läsa Joh 5:19. Så här fungerar Jesus. Så ska den andlige ledaren också fungera i Hans efterföljd!

Låter vi oss ledas av yttre omständigheter kommer vi att tro att Gud vill ha oss där det är mest människor och händer häftigast saker, eller om vi är mer lagda åt det hållet, kommer vi att tro att Gud vill ha oss i vår bekvämlighetszon. Vi behöver tiden tillsammans med Herren för att kunna uppfatta vad som är på hans hjärta, få tag på hans hur, var, och när!

När Jesus talar om ledarskap talar han om att tjäna, att vara allas tjänare, att ge sitt liv för varandra.

Högre positioner i Guds Rike är följaktligen lika med att gå djupare i tjänande och självutgivelse.

Detta är innebörden i uppmaningen att ta sitt kors på sig och följa Jesus var dag, samtidigt som man säger nej till sig själv, sina egna ambitioner och sin egen önskan att lysa.

När det andliga ledarskapet formas efter den gammaltestamentlige domarens förebild kommer det att stämma överens med Jesu föredöme, han som inte kom för att bli betjänad utan för att tjäna.

De synliga gåvorna och begåvningarna är inte det avgörande, även om vi gärna väljer ledare och ser upp till människor på sådana grunder. Det är karaktären, Andens frukt, som är det viktiga.

Andliga nådegåvor säger inte desto mer om mottagaren, de säger bara att Givaren är nådig och god!

Det tog Herren en sekund att ge profetisk gåva åt Bileams åsna, men det tog fyrti år i öknen att göra en andlig ledare av Mose, en ledare av den karaktärskalibern att han sedan klarade av fyrti år till i samma öken, nu med ledaransvar för två miljoner klagande, upproriska israeliter…

Sedan får man väl också lov att nämna en så total  självklarhet, att man nästan skäms att skriva den: ”Du måste bli född på nytt!”

En av följderna av att vi haft en situation där människor har kunnat både ta och få ledarställning i församlingarna utan att Gud varit med i processen, är att vi har kunnat råka ut för ledare, som själva inte nånsin har omvänt sig.

Andligen döda i ledarställning i en kristen församling är lika med total katastrof. Den, som inte ens är född av Gud, kan svårligen växa och mogna i Gud! Det är först när en människa har kommit till levande tro, som Guds kallelse till tjänst kommer.

Det finns två slags kallelse. Den ena är den allmänna som alla kristna får: ”Uppbygg Kristi kropp!”

Där får vi vara med från första dagen vi kommer till tro, och tjäna våra medmänniskor med vad resurser vi har.

Det här är att vara trogen i det lilla, det som Skriften kallar den ringa begynnelsens dag. Den som inte vill vara trogen i småsaker, utan genast siktar på större och mer synliga uppgifter, kommer inte att bli satt över vad mer är av Herren. Han kanske kan kapa åt sig en position med mänskliga metoder, men någon välsignelse blir det inte av det.

Den andra kallelsen är personlig: ”Uppbygg Kristi kropp på den platsen, i den funktionen!”

Den kan leda in i massor av olika livsuppgifter, och för en del innebär det att gå in på en väg, som leder fram till någon av de fem ledartjänster vi  brukar kalla tjänstegåvor. Dem ska vi se litet närmare på i nästa avsnitt.

Många av  de olika karaktärer, som Kristen möter på sin resa, stör mig. Det är nämligen alldeles för lätt att känna igen sig i dem! Bland annat har jag det jobbigt med en viss herr Munkristen, som dyker upp i mitten av boken.

Beskrivningen på honom låter så här:

”Han passar i vilket sällskap och för vilket samtal som helst. Lika flytande som han talar med dig, talar han med sina vänner på krogen! Religionen har ingen plats varken i hans hjärta, hans hem eller hans umgänge, all hans religion ligger på hans tunga, och hans kristendom är bara till för att skramla med.

Denne man talar visserligen om bön, om ånger, om tro och om ny födelse – men han bara talar om dem. Hans hem är så tomt på gudsfruktan, som äggvitan är tom på smak!  Där finns varken bön eller tecken på syndaånger. Han är en skamfläck och en vanära för kristendomen, och för hans skull kan man knappt få höra ett gott ord om den kristna tron i hela den del av staden, där han bor!

De som känner honom säger allmänt. ”Han är ett helgon borta och en djävul hemma”, och hans stackars familj får besanna det! Han är också så gnidig, grälsjuk och oresonlig mot sina anställda, att de inte vet vad de ska göra eller säga för att vara honom till lags.

De som har affärer med honom säger: ”Det är bättre att ha att göra med en turk än med honom”, för av en hedning kan de vänta sig större hederlighet! Denne Munkristen gör allt för att överlista, bedra och lura andra, och sko sig på deras bekostnad.

Han tror att man blir en god kristen genom att bara tala och höra, och så bedrar han sig själv. För liksom kroppen utan själen endast är ett dött lik, så är också talandet ett dött ting, om man stannar vid att bara tala!”

Herr Munkristen känns bekant. Alltför bekant.

Det kostar inget att prata.  Tvärtom, själv får jag till och med betalt för att prata!

Det är först när det är dags att omsätta det talade i handling, som det börjar kosta något.

Jag fick en gång det rådet, att jag aldrig skulle undervisa andra om sådant, som jag inte är beredd att praktisera i mitt eget liv. Vad det gäller mitt arbete är detta ett av de bästa råd jag nånsin fått. Det är visserligen inte precis lätt att leva upp till det, men det har i varje fall fungerat som ett ankare, som har hindrat mig från att binda ihop alltför tunga bördor åt andras axlar!

Frågan” ”Lever du som du lär?” är allt som behövs för att man ska inse sanningen i Luthers ord om att en kristen bör leva i daglig ånger och bättring – inte så att man börjar från början varje dag, utan så att man förblir i sitt behov av Jesus varje dag!

Den frestelse, som naturligtvis lurar på oss i detta, är att helt enkelt sänka ribban till bekväm nivå genom att sorgfälligt undvika att predika de bibeltexter som klart och tydligt har synpunkter på hur Gud vill att vi ska leva här på jorden! Det blir ju inte svårt att leva som man lär, om man undviker att säga något,  som pekar på behovet av omvändelse!

Men gör man det, då har man börjat förfalska Guds Ord av vinningslystnad, och då går man inte längre i Kristi segertåg.

Men herr Munkristen, han har inget behov av att undvika att tala om sånt som skulle förutsätta omvändelse! Han vet så väl hur allt ska vara, han kan tala både om pengar och sex och makt, om inflytande och ära här i världen, om vikten av att förlåta och älska varandra, och om hur det förväntas av oss troende att vi ska prioritera bön och evangelisation, riktigt så att åhörarna krymper i bänkarna, och sen kliver han ner från talarstolen och känner sig som en stor profet – fast han själv inte lever i enlighet med det han just har predikat för de andra!

Han uppträder som predikant och pastor, han kan vara präst och prelat, ibland kommer han som vittnesbördshållare eller inledare, somliga gånger använder han bönens täckmantel för att hålla små domsutsagor över sina medkristna, men kärnan är alltid densamma, det som Jesus säger om fariséerna: ”de säger men gör inte”.

Det vi gör talar alltid högre än det vi säger, och vill man verkligen kommunicera något är det väl vettigt att använda sig av det som hörs bäst? På samma gång suddas också  gränsen mellan dem, som är verbalt begåvade, och de mer tystlåtna ut på ett alldeles väldigt välsignat sätt!

Till slut må det väl också tillåtas mig att med självprövningens tre fingrar pekande tillbaka på mig själv konstatera, att de som verkligen gör det de säger, ofta inte har så stort behov av att tala om det de gör…

Nu har jag fått förfrågningar om det vore möjligt att få litet mera detaljerade uppgifter om exakt hur de frågor, som jag där hänvisar till, är formulerade, och nu ska jag göra ett försök att presentera en lista, som kunde vara användbar för i princip vem som helst.

Tanken bakom detta med att ha en aktiv biktfader var alltså den, att man, för att kunna kväva olämpliga tankar och frestelser i sin linda, regelbundet skulle sätta sig ner med en pålitlig medkristen, och gå genom sitt liv med hjälp av ett antal på förhand överenskomna frågor, som den andre då ställer till en.

”Biktfadern” är alltså här inte bara en passiv lyssnare, han är aktiv frågeställare!

Nyttan med hela grejen beror förstås av att man verkligen är ärlig, när man svarar på frågorna, även om man tycker det är jobbigt och pinsamt mellan varven.

Och nyttan, den består i att man inte längre är ensam i sin kamp med frestelser, skam, skuld fördömelse, självförakt, mindervärde, och allt annat elände en människa kan drabbas av under den andliga kamp, som vi alla är inblandade i, om vi sedan vill det eller inte.

Man får vara med om att det som känns så stort och svart krymper betydligt, när det kommer ut i ljuset, man får höra en annan säga till en att man är förlåten – och ens köttsliga högmod får sig hälsosamma törnar!

Frågorna som ställs behöver naturligtvis täcka in alla livets områden, inte bara sådant, som man själv för tillfället upplever sig ha det speciellt jobbigt med, utan hela livet!

Där ska relationen till hustru/man och barn finnas med, om man har familj, alltså.

Frestelsen till dubbellliv, alltså att ha en fin fasad utåt, medan ens beteende i hemmet lämnar mycket i övrigt att önska, är en av de lömskare, och faller man för den blir man en farisé.

Så, älskar du din hustru och tar vård om henne, så som Kristus älskar församlingen?

Eller är du krävande, surar du om du inte får som du vill, misshandlar du henne med knytnävar eller med elaka ord, osv?

Får dina barn något av din tid och din uppmärksamhet, eller blir de avsnästa eller ”bara” ignorerade?

Och, håller du vad du lovar åt dem?

Att hedra sin far och sin mor är fortfarande ett av de tio buden, så visst kan vi också behöva tänka efter hur vi beter oss mot de egna föräldrarna!

Sen ska där finnas frågor om relationerna till Gud, en själv,  och till medmänniskor.

En av de viktigare är ”Lever du i syndernas förlåtelse?”

Den som gör det har också kontakt med både sin Herre och sig själv….god kontakt, för det här med att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv, det bygger på förlåtelsen!

”Har du någon avgud?”

En avgud, det är något som har fått förkörsrätt i ditt liv, något som allt annat får komma i andra hand för.

Det kan vara spriten, det kan vara fotbollen, det kan vara DVD-filmerna, det kan vara karriären, det kan vara församlingsverksamheten.

Det kan vara i princip vad som helst. Har det den förkörsrätt, den förstaplats som tillkommer Gud ensam, då har du en avgud, och såna ska avslöjas, så att man kan göra sig av med dem!

Frågan om vad du gör av vilodagen är också viktig.

Sabbaten blev gjord för människans skull, för att vi behöver vila och avkoppling! Att låta sig dras med i samhällets jobba och konsumera sju dar i veckan-rytm är inget för den kristne!

Vad man tycker om sig själv, hur man ser på sig själv, är också viktigt att ha koll på.

Så någon fråga behöver rikta in sig på det. Vi knyter så ofta vår identitet till det vi presterar, att en lämplig fråga kunde vara något i stil med ”känner du dig dålig och värdelös för att du tycker, att du inte har fått något av värde uträttat?”

På samma gång kan man behöva fundera på och svara på frågan om det hänt något, som fått dig att känna dig påtrampad och föraktad, eller något som fått dig att skämmas och vilja gömma dig?

Sen kommer frågor som rör ens relation till medkristna och till medmänniskor i allmänhet, frågor som t ex ”finns det människor som du är i konflikt med, som du inte har bett för, välsignat och förlåtit” eller, som en fråga speciellt för förkunnare och pastorer, ”finns det andra förkunnare som du jämför dig med och är avundsjuk på”, eller ”har du börjat tycka att du egentligen är bättre än de andra?”

Här är det också viktigt att ställas inför frågan om man hjälper fram andra, eller om man bara försöker komma fram själv…

Så kallade ”dödsönskningar” är det närmaste vi i allmänhet kommer till att bryta mot det femte budet, men det är illa nog om man går och i hemlighet önskar livet ur någon. Sånt behöver bekännas och överges, så en fråga gällande detta behöver absolut finnas med!

Där ska också finns frågor som rör din ekonomi, och huruvida du handskas med pengar på ett hederligt sätt, så att både kejsaren, medmänniskorna och Gud får vad de ska ha.

”Betalar du dina räkningar?”

(Om man helt enkelt inte har pengar, då får man kontakta sin fordringsägare och komma överens om något slags plan. Om man har pengar, men hellre vill använda dem till något roligare än att betala gamla räkningar, då får man tänka om, om man vill sköta sin ekonomi på ett kristligt sätt!)

”Har du smitit undan skatt?”

”Delar du med dig åt dem som har det sämre ställt än du?” Här kommer då förstås frågan om tionde in.

”Är du avundsjuk på andras pengar och prylar?”

”Har du stulit, snattat, lurat någon i affärer, eller på annat sätt lagt beslag på något som inte är ditt?”

Där ska finnas frågor som rör otillåten sex, begärelse till otillåten sex, och alla slag av pornografi, samt användning av alkohol och droger.

Sådana saker är en frestelse för kristna lika väl som för andra, och tro inte att du är osårbar! Alla har en akilleshäl någonstans…

Sedan behöver vi också ställas inför frågan om vi har deltagit i skvaller och ryktesspridning.

Sådant är nämligen andlig miljöförstöring av värsta sort, och ska man följa Herren har man inte råd att hålla på med sådant!

Här finns nu en möjlighet att bekänna sin synd och omvända sig från ett destruktivt beteende!

Med på listan finns också frågan om jag har skämts för min tro inför andra, och undvikit att bekänna Kristus.

Detta är också en sak man behöver få avlösning från för att kunna lämna den bakom sig och ta nya tag!

Som du antagligen redan har märkt, så följer upplägget på de här frågorna ganska långt Guds tio bud. De är nämligen fortfarande den bästa kortversionen av bruksanvisningen för mänskligt liv…

Det fanns litet för många exempel på ”ensamvargar” som det hade gått illa för, för att jag skulle våga vara utan den hjälpen.

Att ha det här stödet visade sig vara både bra och nyttigt, men jag insåg efter en tid att det var otillräckligt – det berörde ju bara den lilla del av mitt liv, som syntes offentligt!

Vad det gällde mitt privatliv visste jag med mig att jag, i likhet med många andra, inte hade några problem med att upptäcka flisorna i andras ögon, men de betydligt grövre virkesdimensionerna i mitt eget öga var det svårare med!

Efter att ha funderat och bett över saken ett tag, stötte jag på en idé, som föreföll mig värd att pröva.

Om den fungerade, skulle den kunna hjälpa mig att vandra i ljuset, den skulle lära mig att tala sanning, den skulle ge mig hjälp att undvika fällorna, som själafienden så flitigt sätter ut för oss, och dessutom skulle jag få en återkommande möjlighet att få mig tillsagd syndernas förlåtelse av en annan människa, något som emellanåt kan ha stor själavårdande betydelse!

Så efter moget övervägande kontaktade jag en god och pålitlig broder i Herren, och frågade om han var villig att ställa upp och hjälpa mig enligt ett koncept som såg ut så här:

Han skulle kontakta mig regelbundet och ställa ett antal stående frågor till mig, frågor som jag på förhand inför Herren lovat att svara sanningsenligt på, hur det än sved i stoltheten.

Frågorna vi kom överens om täckte in alla livets områden, inte bara sådant som jag upplevt mig vara speciellt frestad i fråga om, utan hela livet!

Där finns relationer till hustru och barn med, där finns frågor om relation till Gud och till medmänniskor, frågor som t ex ”finns det människor som du är i konflikt med, som du inte har bett för, välsignat och förlåtit” eller ”finns det andra förkunnare som du jämför dig med och är avundsjuk på”, eller ”har du börjat tycka att du egentligen är bättre än de andra?”

Där finns frågor som rör min ekonomi, och huruvida jag handskas med pengar på ett hederligt sätt, så att både kejsaren och Gud får vad de ska ha.

Där finns frågor som rör sex och pornografi, alkohol och droger.

Där finns frågan om jag har deltagit i ryktesspridning, eller om det hänt något som fått mig att känna mig påtrampad och föraktad, eller något som fått mig att skämmas och vilja gömma mig.

Och där finns frågan om jag har skämts för min tro, och undvikit att bekänna Kristus.

Och många andra…

Det här har varit en andlig livlina för mig under alla dessa år.

Det har hjälpt mig att kväva oönskade saker i sin linda, innan de har hunnit växa sig stora och ställa till elände, och det har hjälpt mig att behålla kontakten till mig själv och min egen mänsklighet! Jag har helt enkelt fått tvätta min själ med jämna mellanrum!

Och detta har visat mig något av hur mycket läkedom det finns i att få bekänna sina synder för varandra och be för varandra, som ju sista kapitlet i Jakobs brev också uppmanar oss att göra!

Skriften säger att vi ska bära varandras bördor, så uppfyller vi Kristi lag.

För att detta ska fungera bör man inte bara vara beredd att bära andras bördor, man behöver också svälja stoltheten och bli en börda själv ibland!

På det här sättet har jag fått hjälp med en del av mina bördor, en många gånger  helt ovärderlig hjälp!  Detta har varit en slags själens friskvård för mig, som jag inte vet hur jag skulle ha kunnat få på något annat sätt!

Nu menar jag inte ställa upp något slags handlingsmodell, och säga att så här borde alla göra.

Mig har det i varje fall hjälpt, och kanske det kan vara till hjälp för andra också!

Skulle du få lust att pröva, var då noga med att välja en ”biktfader” eller-moder, som du är säker på att kan bevara dina förtroenden!

Annars vågar man inte gå tillräckligt djupt, vara tillräckligt naket ärlig för att det ska ge effekt. De svåra sakerna, de man mest av allt behöver hjälp med, ligger ju inte precis på ytan…