Andligt ledarskap del 4

Det börjar väl bli dags att ta upp frågan om ledarens karaktär också.

Det räcker nämligen inte med bara begåvning, kunskap, och nådegåvor när en ledare ska formas!

Ska vi bli användbara i en ledarfunktion får vi gå in i en lång, ibland smärtsam process av karaktärsdaning.

Sedan kan Gud anförtro oss mer av sin kraft och sina hemligheter.

Att ge väldiga kraftgåvor till en människa, som är ett barn i Kristus och kvar i ett köttsligt väsende, det är som att montera in en Formel 1-motor i en gammal T-Ford. Visst går det med fart, åtminstone fram till första kurvan…

Jesu berömda tre frågor till Petrus i Joh 21 visar vad som är det avgörande.

”Älskar du mig mer än dessa gör?”

Herren frågar inte i första hand efter jordiska kvalifikationer och treåriga bibelskolor. Gud vill att de människor han sätter som ledare i sin församling ska ha mer kärlek, ha mer av Andens frukt, mer av Kristi sinne än de, som de är satta att betjäna, har hunnit mogna in i.

Detta är också kungsvägen in i andlig auktoritet. Om andra ska kunna respektera en och ha förtroende för en, då vill det till att man visar sig vara förtroende värd! Gud säger själv i sitt Ord, tredje Johannesbrevet, att hans folk ska följa goda föredömen, inte onda! Ingen är alltså skyldig att underkasta sig en andlig ledare som missbrukar sin ställning!

”Följ mitt exempel, liksom jag följer Kristi exempel”, säger Paulus! 1 Kor 11:1

Andligt ledarskap kan man inte lära sig om man inte först är kallad till det.

Herdeskap i Guds församling är en värdighet man inte tar sig själv, och inte heller kan få av andra människor. Hebreerbrevets femte kapitel talar om för oss att inte ens Jesus gjorde det!

Det vanligaste sättet att komma in i en ledarfunktion, som man tar sig själv, eller får sig tilldelad av andra människor, är att man har en ambition att bli något i Guds Rike, och sedan sätter i gång med att förverkliga den med egna krafter och metoder.

Alla, som känner dragning till ledarfunktioner, bör fråga sig: ”Varför vill jag vara en ledare?”

Är det för att det ger mig position? Är det för att jag som pastor eller profet blir hörd, sedd, respekterad, ”blir någon”? Är det för att andra har övertalat mig? Eller har Herren kallat mig till detta?

Här ska vi lägga märke till att kallelsen kan finnas där ett bra tag, medan man håller på att mogna in i den, och om man då springer på förhand om Gud, kan man hamna i den situationen att ens kallelse visserligen är äkta, men man är för tidigt ute, ungefär som en sexåring som så gärna vill köra bil…

Herren kallar människor till att tjäna och till att ge sitt liv för syskonen.

Han kallar däremot inte någon till att använda det, som han ger, till att skaffa sig gott anseende i andras ögon!

Därför behöver den, som ska ha ansvar i Guds församling, få komma fram till den punkt, där han börjar räkna sådana saker som att ha ett gott anseende här i världen som avskräde. Fil 3:7-9

Gud kallar både fiskare, sådana som Petrus,  och teologer och filosofer, sådana som Paulus. Att vara högutbildad är inget hinder, lika litet som det är något hinder att ha hoppat av skolan efter högstadiet.

Men alla behöver vi uppleva något av den förkrosselse inför Guds helighet som Jesaja 6 talar om!

Det är först då, när vi har gjort vår personliga andliga konkurs, och börjat leva under det blod, som renar från all synd och gör oss heliga och rättfärdiga i Kristus, som vi blir människor som lever under korset och predikar korset.

Ledarna behöver veta i sina hjärtan att ingen människa i sig själv klarar av att göra det, som det här är fråga om – att bygga Guds församling och strida mot ondskans andemakter. På samma gång behöver de ha den erfarenhet av Guds nåd och förlåtelse, som gör att de ser att Jesus i oss är allt vi behöver!

Ledarskapet har en slags ”huvudfunktion” i Kristi kropp, jfr 1 Kor 12. De ska leda, det är deras uppgift.

Men det vill till att de själva står under Huvudet, Kristus, om de ska kunna gå rätt i sin tjänst!

Allt med mer än ett huvud är ett monster. Jesus ensam är församlingens huvud!

Ledaren behöver alltså, måste alltså, vara en bönens människa.

Vi kan läsa Joh 5:19. Så här fungerar Jesus. Så ska den andlige ledaren också fungera i Hans efterföljd!

Låter vi oss ledas av yttre omständigheter kommer vi att tro att Gud vill ha oss där det är mest människor och händer häftigast saker, eller om vi är mer lagda åt det hållet, kommer vi att tro att Gud vill ha oss i vår bekvämlighetszon. Vi behöver tiden tillsammans med Herren för att kunna uppfatta vad som är på hans hjärta, få tag på hans hur, var, och när!

När Jesus talar om ledarskap talar han om att tjäna, att vara allas tjänare, att ge sitt liv för varandra.

Högre positioner i Guds Rike är följaktligen lika med att gå djupare i tjänande och självutgivelse.

Detta är innebörden i uppmaningen att ta sitt kors på sig och följa Jesus var dag, samtidigt som man säger nej till sig själv, sina egna ambitioner och sin egen önskan att lysa.

När det andliga ledarskapet formas efter den gammaltestamentlige domarens förebild kommer det att stämma överens med Jesu föredöme, han som inte kom för att bli betjänad utan för att tjäna.

De synliga gåvorna och begåvningarna är inte det avgörande, även om vi gärna väljer ledare och ser upp till människor på sådana grunder. Det är karaktären, Andens frukt, som är det viktiga.

Andliga nådegåvor säger inte desto mer om mottagaren, de säger bara att Givaren är nådig och god!

Det tog Herren en sekund att ge profetisk gåva åt Bileams åsna, men det tog fyrti år i öknen att göra en andlig ledare av Mose, en ledare av den karaktärskalibern att han sedan klarade av fyrti år till i samma öken, nu med ledaransvar för två miljoner klagande, upproriska israeliter…

Sedan får man väl också lov att nämna en så total  självklarhet, att man nästan skäms att skriva den: ”Du måste bli född på nytt!”

En av följderna av att vi haft en situation där människor har kunnat både ta och få ledarställning i församlingarna utan att Gud varit med i processen, är att vi har kunnat råka ut för ledare, som själva inte nånsin har omvänt sig.

Andligen döda i ledarställning i en kristen församling är lika med total katastrof. Den, som inte ens är född av Gud, kan svårligen växa och mogna i Gud! Det är först när en människa har kommit till levande tro, som Guds kallelse till tjänst kommer.

Det finns två slags kallelse. Den ena är den allmänna som alla kristna får: ”Uppbygg Kristi kropp!”

Där får vi vara med från första dagen vi kommer till tro, och tjäna våra medmänniskor med vad resurser vi har.

Det här är att vara trogen i det lilla, det som Skriften kallar den ringa begynnelsens dag. Den som inte vill vara trogen i småsaker, utan genast siktar på större och mer synliga uppgifter, kommer inte att bli satt över vad mer är av Herren. Han kanske kan kapa åt sig en position med mänskliga metoder, men någon välsignelse blir det inte av det.

Den andra kallelsen är personlig: ”Uppbygg Kristi kropp på den platsen, i den funktionen!”

Den kan leda in i massor av olika livsuppgifter, och för en del innebär det att gå in på en väg, som leder fram till någon av de fem ledartjänster vi  brukar kalla tjänstegåvor. Dem ska vi se litet närmare på i nästa avsnitt.