”Alltså, det var enklare förr!” utbrast hon på andra sidan bordet.
”Hur menar du?”, undrade jag.
”Ja, förr, då kunde man bara lägga upp barriärerna mot omgivningen, och tänka att dom kan väl dra åt h-e, varför skulle jag bry mig, men det går ju inte längre!”
Replikskiftena i det här inlägget är hämtade från ett samtal med en dam, som varit kristen något år, och publiceras med hennes tillstånd… och ja, vad ska man säga? Har hon rätt? Var det faktiskt enklare förr, då när man inte var kristen, inte hade fått sin andliga hjärttransplantation utförd ännu, då när man ännu inte var drabbad av det där inombords, som gör att man inte längre kan låta bli att bry sig, när andra mår dåligt, när människor far illa, när folk vägrar att inse sitt eget bästa?
”Vad tror du om han där uppe, vad håller han på med egentligen?” fortsatte hon. ” Jag fattar inte hälften av vad som händer, vad som är meningen med att jag blir vänd upp och ner och skakad, och sen urvriden som en trasa, och sen satt på rätt köl en stund igen för att hämta mig, och inte har en aning om vad ska hända mig härnäst??”
Det är väl inte många, som inte i något skede av sin vandring med Herren har tänkt i samma banor. ”Förr hade jag någotsånär koll på mitt liv och vad som hände, åtminstone kändes det så, men nu är det som om jag hade tappat greppet helt om vad som händer, det bara händer saker, som jag inte alls har tänkt eller planerat!”
Det var enklare förr – eller var det?
Ja, på ett sätt var det väl enklare förr.
Ju mindre ens värld är, desto mindre cirklar man rör sig i, desto tryggare känns det väl, och desto lättare är det att hålla uppe illusionen om att ha kontroll.
Går man och blir frälst, då får man börja vänja sig vid att inte själv vara tillvarons mittpunkt, då växer ens värld något otroligt, för då har man helt plötsligt hela den andliga dimensionen att räkna med, då blir Jesus ens Herre, och hans tankar och planer är plötsligt viktigare än mina tankar och planer, och varje människa man möter är en medmänniska, istället för som förr en främling, och därmed en jag inte längre kan strunta i…
Går man och blir frälst, då riskerar man att hamna in i en förändringsprocess, som egentligen aldrig blir färdig, och som skakar om ens tankar och ens sätt att se på sig själv, Gud, och omvärlden gång på gång!
Det här kallas i den andliga terminologin ”andlig mognad”, eller ”helgelse”, men man kan väl också bara rätt och slätt kalla det att växa upp. Det står ju faktiskt i Skriften att målet för vårt liv som kristna är att växa upp till Kristi fullhet…
Går man och blir frälst, då hamnar man dessutom på kant med denna världens furste, ni vet, han med bockfoten. Den saken tenderar vi ibland att tona ner, eller att inte komma att tänka på, då när vi skulle behöva komma ihåg det, och det är en kostsam glömska!
En hel del av det, som händer oss människor, verkar vid första anblicken – och andra med, för den delen – att vara tämligen meningslöst, och om man tror att det är Gud, som aktivt ställer till med allt som händer en, då ser det ju verkligen meningslöst ut, alla de slag av elände och motgångar som kan drabba en här i världen.
Det är inte bara en och två kristna, som går omkring med en gudsbild, som är mer muslimsk än kristen, något som visar sig i att man, när problem och lidande drabbar, går omkring så att säga med ett ” insh´allah” på läpparna, ett ”det sker som Gud vill, och det är bara att tiga och underkasta sig”.
Men om man ser möjligheten av att det onda, som drabbar en, är krigshandlingar, som riktas mot en från en fientlig makt, då hamnar det hela i en annan dager. Att kämpa trons goda kamp är ju inte meningslöst!
Att bli allt starkare i Herren, och i hans väldiga kraft, för att kunna stå emot djävulens listiga angrepp, det är ett synnerligen meningsfullt företag!
”Det var enklare förr.”
Jadå, det var det, på både ett och annat sätt.
Men nog hade jag motgångar innan jag blev frälst också! Problemet är väl, att man på något sätt förväntar sig en enklare resa, när man blivit ett Guds barn, att man ska få börja flyta ovanpå på något sätt, ha specialbeskydd och någon slags andlig helikopterservice, som lyfter en rakt upp, när det hotar att yxa till sig.
Något sådant har vi dock inte blivit lovade. I Bibeln står det ju att inga andra svårigheter drabbar oss kristna, än de, som vanligen drabbar människor – underförstått: samma svårigheter, som de ickekristna råkar ut för, kan också drabba den troende!
Gud fostrar oss för att vi ska bli det vi är tänkta att vara, och den onde gör vad han kan för att lägga krokben för den processen, och att det kan bli en viss turbulens i den situationen, det är inte svårt att förstå!
Det är när man är mitt i den turbulensen, som man kan tappa blicken för vad det egentligen är, som händer, och då börjar man lätt gnälla och klaga och vara missnöjd med Gud och hans sätt att tänka och handla, så som barn nu i allmänhet gör, både mindre och större, när föräldrarna inte vill som de vill, och inte gör som de önskar!
Men Pappa tycker om oss i alla fall, precis som vi fortsätter att tycka om våra barn, fast de gnäller. Den saken är det inget problem med.
Problemet är, att såna här ”detvarenklareförr” och ”Gudvadhållerdupåmed”-tankar gör det svårare för oss att ta till oss den kärleken, och då blir det jobbiga ännu jobbigare än det skulle behöva vara…
Det kändes på ett sätt enklare förr, visst, för världen var mindre förr, då när du och jag trodde att vi själva var världens centrum.
Nu har Herren släppt ut oss ur den boxen. Då är det också dags att lära sig tänka utanför boxen! 
I Guds Rike fungerar de gamla människotankarna dåligt…