Ingen av dem tycks dock ha berättat så värst mycket om vad de upplevde under tiden de var borta från det här stället – eller så har deras berättelser inte blivit bevarade, det vet man ju inte.

Jag är böjd att se det här som ett talande tomrum i Skriften – det är tydligen inte meningen att vi ska ha en massa skildringar av det här slaget!

Vi har ju i och för sig en hel del sådana berättelser från nutid, så kallade nära döden-upplevelser, men inget i Bibeln, och vad det gäller utombibliskt material gäller regeln om att allt ska prövas, och då med Bibeln som prövningsinstrument.

Vilket då innebär, att man får lov att sätta frågetecken för en hel del i floran av beskrivningar av den hinsides världen…

Det vi vet om livet efter döden, om himmel och paradis, dödsrike och helvete,  har vi främst från Jesus själv, och där är den så kallade dubbla utgången, alltså att man antingen kan få det väldigt bra eller väldigt illa efter exiten från jordelivet,  skarpt tecknad. Det är vad vi har att hålla oss till.

Det ovannämnda tomrummet beror antagligen på att Jesus har getts ensamrätt på att informera oss om detta!

Jesus säger att han kom för att ge oss liv, och liv i överflöd. Här är det inte bara råga om andligt liv, utan också fysiskt – vi tror ju på kroppens uppståndelse, att vi också i den himmelska tillvaron efter Jesu återkomst ska ha något slag av fysisk kropp.

Vid några tillvaron demonstrerar Herren eftertryckligt att hans löfte om liv faktiskt gäller hela människan genom att uppväcka döda.

I Luk 7 finns berättelsen om hur Jesus väcker upp änkans son i Nain från de döda. Detta är den här söndagens huvudtext i det lutherska kyrkoåret. Episteltexten från Rom 8 talar om den upprättade, levandegjorda tillvaro som ska komma, när Jesus kommer tillbaka.

Det är inte svårt att tänka sig in i den katastrof som drabbat kvinnan i Nain. Hon var änka, och hade således mist sin make, familjeförsörjaren, redan tidigare. Nu hade också den ende sonen dött, och eftersom den tidens sociala skyddsnät i huvudsak bestod av den egna familjen, hade hon nu till råga på den personliga förlusten och sorgen ingenting kvar, ingen som kunde försörja henne.

Inte är det heller svårt att tänka sig in i hur allt förändras när Jesus kommer, rör vid båren, och säger sitt ”Unge man, stig upp!”

Svårare blir det att försöka förstå vad den unge mannen själv upplever, när livet återvänder till hans kropp – det beror förstås på var han tillbringat mellantiden från det han dog tills han blev uppväckt.

Hade han likt den rike mannen i Luk 16 varit i dödsriket, då var han säkert själaglad att ha sluppit därifrån och fått en andra chans, det är inte många i världshistorien som fått det!

Men om han likt Lasarus hade fått komma till paradiset för att där vänta på uppståndelsens dag tillsammans med Abraham och alla de gamla tidernas gudsmän, då kan man förmoda att han hellre hade stannat där.

Det är ju inte alla, som resonerar så osjälviskt som Paulus gör i Filipperbrevets första kapitel, när han säger att det för hans egen del vore bäst att få bryta upp och vara hos Herren, men att det för hans medkristnas skull är bäst om han är kvar här på jorden ett tag till.

Jag har levt i snart sextiofyra år på den här jorden, jag har sett och varit med om både bättre och värre dagar och tider, och jag är böjd att instämma med Mose när han i psalm 90 säger att jordelivet, när det är som bäst, ändå bara är möda och fåfänglighet.

Att bli uppväckt igen till mödan och jagandet efter vind, om man en gång hade dött och fått komma hem till Herren…. nå, åtminstone skulle man ju ha en klarare bild av det vi hoppas på då!

I dagens tredje text, den från Job 14, beskriver den gamle gudsmannen jordelivets villkor så här: ”Människan av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro, hon växer och vissnar, och är sedan borta igen…”

Kontrasten mellan det liv som väntar den troende, och de villkor vi nu lever under i denna fallna värld, den kontrasten tecknas sannerligen med starka färger i Guds Ord!

Vi får inte glömma hoppet om det som ligger framför oss, inte bli så upptagna med det här livet,  med alla dess bekymmer och omsorger, att vi glömmer det himmelska, glömmer Himlen!

Hoppet om att jag en dag ska förvandlas, en dag bli lik Herren Jesus, en dag bli fri från världen, från Djävulen, och mest av allt fri från mitt eget kött, en dag få bli syndfri, hel, ren, det är hoppet som bär mig! Det är det Livet som väntar, det Livet Jesus en dag ska låta blomma ut i alla oss som tror och har blivit födda på nytt till ett levande hopp!

Jesus ger liv, ja och amen! Han har gett oss liv, Han ger oss liv för varje dag som går, och Han ska till slut ge oss LIV!

Den frågan har jag fått då och då.

Jag tror att detta sker, när man slutar framhålla nödvändigheten av att både höra och göra, nödvändigheten av omvändelse och bättring, och övergår till att bara tala om ”tro”. Man skulle ju tycka, att t ex Jakobs brev effektivt skulle bromsa alla försök att avskaffa omvändelsen, men det tycks nu vara så att vi människor så väldigt gärna vill ha en teologi, som gör att vi kan fortsätta som förr, att vi till och med lyckas bortse från klara bibelord.

Ett exempel på ett bibelställe, som slätas över och tonas ner, finns i dagens evangelietext.

Där framställer Jesus en av sina kraftigaste varningar för att strunta i att hjälpa dem som har det svårt. Orsak och verkan beskrivs i osminkade ordalag, och det han berättar i Luk 16:19-31 borde vara tillräckligt kraftig kaliber för att ruska om vem som helst, tycker man! Beskrivningen av den rike mannens öde, som han drabbas av i direkt följd av att själv ha levt i lyx, likgiltig för den fattige Lasarus, som låg döende utanför hans port, är ju fruktansvärd läsning!

Jesus ger här information om vad som händer en människa direkt efter det hon dör, vilket ju är något som borde vara av vitalt intresse för oss alla, eftersom vi alla är på väg mot graven med en hastighet av sextio minuter i timmen.

Antingen kommer ens själ till en viloplats, där man får invänta uppståndelsens dag, eller så kommer den till ”helvetet”, dödsrikets mörka avdelning, vilket är allt annat än en viloplats. I båda fallen är det fråga om en medveten tillvaro.

Dessa två existenstillstånd är skilda från varandra av en klyfta, som inte kan passeras åt någotdera hållet.

Den rike mannen hamnar efter sitt frånfälle på det sämre stället, och inser där att hans fem bröder, som ännu lever kvar på jorden, kommer att hamna i samma elände som han själv, om de fortsätter sin nuvarande livsföring. Alltså anhåller han om att Lasarus, som kommit till paradistillvaron i Abrahams sällskap, ska bli sänd tillbaka till jorden för att varna hans bröder, att om de inte gör bättring kommer det att gå illa för dem.

Abraham vägrar, med motiveringen att varningen ju redan är given, och många gånger om. De har ju Guds ord! Det ska de ta till sig, det ska de lyssna till och lyda, då behövs inget annat!

Den rike mannen vet alltför väl, att hans bröder har ungefär lika stort intresse för Gud och hans Ord som han själv hade under sitt eget jordeliv, så han försöker få Abraham att förstå att det behövs en kraftigare varning än så, om bröderna ska kunna räddas.

”Om någon kommer tillbaka från de döda för att varna dem, då kommer budskapet att gå fram, då kommer de att omvända sig”, säger han.

Men Abraham vet, att det inte är så det fungerar. Någon kraftigare varning än den som Gud ger i sitt Ord finns inte att ta till. Den som inte låter sig övertygas av ”Mose och profeterna” kommer inte heller att omvända sig av att det sker tecken och under!

Visst, man kan bli intresserad, fascinerad, tycka det är häftigt och spännande, när det händer övernaturliga saker! Man kan rentav ta för vana att åka på häftiga möten, kanske rentav lösa flygbiljett, och bege sig på exkursioner till platser, där det verkar att verkligen hända något!

Men omvänder man sig av sånt?

Ändrar man sin livsstil, börjar man dela med sig av sina jordiska skatter för att få en skatt i himlen?

Låter man sig förvandlas genom sinnets förnyelse, så att man inte längre blint hänger med och härmar efter den här världens tänkesätt, moral,  och konsumtionsmönster?

Nej, säger Abraham, det lyckas inte på den här vägen, häftiga andliga upplevelser ger  inte den frukten i människors liv!

Att ge människorna något annat än det budskap Gud ger i lag och evangelium är alltså att vilseleda dem. Gud är rättfärdig, evangeliet kallar till rättfärdighet, Guds Rikes sätt att leva är nytt och annorlunda!

Låt ingen bedra er med tomma ord, säger aposteln. Ingen otuktig eller oren eller girig ska ärva Guds och Kristi rike!

Redan i den första kristna tiden fanns det alltså en tendens att predika att allt skulle komma att gå bra, även om man inte omvände sig.

”Fortsätt bara  med otukten, fortsätt med orenheten, fortsätt med girigheten, fortsätt att strunta i dem som har det svårt, lägg bara beslag på de tillgångar Gud har gett er att förvalta, och slösa bort dem på er själva, Gud är ju god och förlåter synder, så det är ingen fara….”

Detta är att vattna ur saltet, spä ut det, tills det har så litet sälta kvar att det inte kan hindra förruttnelsen att sprida sig.

Berättelsen om den rike mannen och Lasarus har ärende till oss. Det får inte tonas ner, inte bortförklaras.

”Jamen, det här är ju bara en liknelse, inte ska man ta den bokstavligt!”

Nej, det är just det den inte är! Att påstå något sådant är rent vilseledande verksamhet – och tyvärr har till och med kyrkohandbokens redaktörer gått i den här fällan. Där inleds nämligen dagens text med de här orden: ”Jesus framställde denna liknelse”.

Därigenom får både predikant och församling intrycket att den här berättelsen är en liknelse, men detta är lögn och bedrägeri. Det står inte ett knäpp i bibeln om att det här skulle vara någon liknelse, inte ens i Bibel 2000, där man annars tar ut svängarna mer än lovligt ibland!

Där, som i alla andra biblar, och naturligtvis också i den grekiska grundtexten, inleds berättelsen om den rike mannen och Lasarus med orden ”Det var en rik man…”

I grundtexten understryks till yttermera visso att den här berättelsen handlar om en viss rik man, och om en viss fattig tiggare, vilket ger en ännu tydligare bild av att detta är en verklighetsbaserad berättelse.

Detta har t ex King James Version observerat, och översätter ”There was a certain rich man and a certain beggar”.

Åkesson, med sin passion för att allt ska vara så ordagrant som möjligt, översätter med ”en viss rik man”.

Tydligen har handboksredaktörerna inte klarat av att ta till sig att detta, som Jesus här berättar är bister verklighet, så här är det.

Man har uppenbarligen försökt bortförklara och förmildra (läs: vattna ur) det Jesus säger med att göra ett sånt här ”Jesus framställde en liknelse”-tillägg.

Och om man nu i kyrkan läser upp deras tillägg ur handboken, då får ju menigheten intrycket att ”det här är ju bara en liknelse, inte kan det väl på riktigt vara så här svartvitt”.

Och går det så, då vilseleder man ju människorna istället för att varna dem!

Det Jesus beskriver i dagens text är exakt den verklighet som väntar oss alla när vi har vandrat jordevandringen färdigt. Så det gäller att satsa på framtiden genom att inte vara alltför självupptagen och missunnsam i nuet, alltså genom att omvända sig och göra bättring från girigheten…

Jag kommer ihåg det där då och då, särskilt såna dagar, då jag själv inte känner mig riktigt hemma i den här tillvaron.

Fast, egentligen är det väl bara som det ska vara, om en kristen människa inte känner sig hemma här i det som Bibeln kallar främlingslandet! Det är ju faktiskt inte meningen att man ska känna sig hemma precis överallt!

Om vi inte är av den här världen, även om vi nu för tillfället är i den, om vi är främlingar och gäster, och har vårt riktiga hemland i himlen, då är det väl en i grunden bra sak, om man inte gör sig alltför hemmastadd här!

”Jag har aldrig förstått det där med hur somliga går och väntar på att Jesus ska komma tillbaka. Jag vill inte alls att han ska komma än! Jag vill njuta av pensionen, jag vill se mina barnbarn växa upp, jag tycker att jag har mycket ogjort och osett i den här världen än! För min del får han gärna dröja ett tag än…”

Så uttalade sig en dam i medelåldern en gång, när tal om det kristna hoppet och kristen hemlängtan.

Man vet vad man har, men inte vad man får, kanske hon tänkte…

Problemet är, att om man tänker alltför mycket på det som är, så hinner man inte fundera så mycket på det, som ska komma!

En del av problemet med den tredje åkern, som Jesus berättar om i sin liknelse, den där som var full av denna tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, tycks vara att törnena växer så högt, att de skymmer utsikten!

”Sen, när jag dör, då vill jag nog till himlen, inte till det där andra stället, men först vill jag leva kvar här på jorden så länge det bara är möjligt!” När det börjar låta på det sättet i attityder och uttalanden, då vet man, att i den här åkern borde det rensas!

Då har människan satsat för mycket tid åt att fokusera på det som är och händer här och nu, och ägnat litet för få tankar och efterforskningar åt det som kommer. Man har börjat trivas här, borta i främlingslandet,  på ett sådant sätt, att man inte längre har en sund hemlängtan!

Jag läste en gång om några skolpojkar, som diskuterade det de hade hört i kyrkan.

Några var övertygade om att nog ville till himlen, när de någon gång skulle dö.

”Men, varför det?” undrade en i gänget, som inte var så bevandrad i teologin. ”Vad ska ni göra där?”

De andra ryckte på axlarna. ”Vet inte, men det är ju bättre än att hamna i helvetet, i alla fall!”

Det fanns liksom en nyans av att välja det minst onda av två onda ting… helst skulle man vilja vara kvar här, och fortsätta som förr, men om man nu någon gång måste härifrån, så får man väl välja dörren till höger, då….

”Man vet vad man har, men inte vad man får”

Eller som Bon Jovi sjöng nån gång på åttiotalet: ”You´ve got to hold on to what you´ve got…”

Profeten Malaki, han som är sist i Gamla Testamentet, säger att då, när Herren kommer. då ska de, som fruktar hans namn få komma ut och hoppa som kalvar, som varit instängda i fähuset! Var och en, som sett ett kosläpp någon gång, kan leva sig in i den bilden!

Mot den bakgrunden ter det sig onekligen litet märkligt, att det kan finnas kristna människor, som inte ser fram emot den kommande världen med glädje och förväntan, men det kan tydligen bli så tokigt, att kalven börjar trivas i sitt mörka, gödselstinkande bås!

Ju bättre vi har de – eller tycker oss ha det – i den här världen, desto mer rotade tycks vi bli i den. Tappen blir fyrkantigare med tiden, om värld, kött och djävul får tälja till den efter behag!

David Wilkerson berättar i en av sina böcker hur han sett en vision av den onde, som uppmanar Gud att ge de kristna fler jordiska välsignelser.  ”Det gör bara mitt jobb lättare!”

Den andra sidan är sen bekymren. De får ju inte en att precis trivas här, men de binder ändå upp ens fokus och tankar, om man inte ser upp. Tappen, som inte passar i hålet där den tvingats in, blir trött och ledsen, bitter och besviken, och allt detta ger självupptagenhet som resultat, och det är sällan den bittert självupptagne känner någon större glädje och förväntan inför Herrens tillkommelse.

Jag tänker ibland på det här jordelivet som en lång och tung vårtermin i skolan.

Det är ju en hel del, som vandringen med Herren genom det här jordelivet ska lära en, och alla lärdomar är inte så lätta att ta till sig.

De jobbigare sidorna av tillvaron här blir dock litet mer begripliga, om man ser dem som en förberedelsetid inför evigheten! I den kamp vi har att utkämpa ingår ju också att motstå frestelser, och frestelsen att börja knota och knorra, när det blir hett och dammigt har alltid legat nära till hands för Guds folk.

Så, vi har alltså två alternativ, när känslan av att inte passa in tränger sig på.

Antingen kan man gå i den ondes syndaskola, den som är lokaliserad hit till det jordiska ”fähuset”, den vägen börja passa bättre i det fyrkantiga hålet, och småningom ta examen i ogudaktighet och få plats i eldsjön , eller så kan man gå i Guds skola, som också finns här, småningom på den yttersta dagen bli ” genom nåd godkänd”, och få komma ut och hoppa i det himmelska sommarlovet!

Kyrkoårstemat för tredje söndagen efter påsk är ”Guds folks hemlängtan”.

Vi kan väl i huvudsak förhålla oss på tre sätt till Jesu återkomst, eller till vår egen död, vilket som nu kommer först.

Vi kan fastna i det här jordelivet på ett sådant sätt, att vi egentligen inte alls vill bort härifrån, inte alls vill att den stora förändringen ska komma. Vi blir såna som trivs här i främlingslandet, som har gjort det till vårt hemland!

På den vägen blir man inte så värst beredd på den stora förändringens dag!

Vi kan gå med en himlalängtan som leder till en slags osund verklighetsflykt, där vi ser himlen som en flyktmöjlighet, ett sätt att slippa det här livet med dess mödor och förpliktelser. För det är ju som Mose säger i psalm 90, när det här livet är som bäst är det fortfarande mest bara möda och fåfänglighet.

Men inte är det någon välsignelse med att hamna i en världsfrånvändhet, som gör att de gärningar, som Gud har förberett för att vi ska vandra i dem, blir ogjorda! De gärningarna är nämligen beredda till att göras just i den här världen, där vi nu lever!

Eller så kan vi leva det här livet och orka med det, därför att vi vet att vi har något bättre på kommande, något bättre att se fram emot.

Längta efter att Jesus ska komma, inte ha något här på jorden så kärt att vi inte är beredda att lämna det vilken minut som helst, men samtidigt vara inställda på att leva det här livet med dess ansvar och uppgifter fram till den minut det tar slut!

Det hjälper en att prioritera sitt liv här på jorden, så att det ska passa ihop med himlen, det hjälper en att hållas vaken, att vara beredd!

Om jag längtar hem? Jovisst gör jag det!

Det finns mycket här i tillvaron, som jag tycker om, inte kan jag säga att jag går omkring och suckar och vantrivs hela tiden, men det finns absolut ingenting här på jorden som är så viktigt för mig att få ha eller göra, att jag skulle vilja fördröja hemfärden, säga till Herren att nej, kom inte än, jag har ju så mycket ogjort och osett här i livet…

Främlingar och gäster är vi här på jorden, och därför känner vi oss ofta så främmande och malplacerade här, vi som följer Jesus.

Men vi har ett hemland, det finns plats beredd för oss!

Och väl där ska vi aldrig känna oss främmande och malplacerade mer…

”Är det för att du är rädd för att hamna i helvetet när du dör annars? Ni säger ju att den, som tror på Jesus, kommer till himlen, och de andra hamnar på det andra stället…”

Det kändes litet deprimerande att höra, faktiskt. Alltså, att folk tror, att vi som tror på Jesus, inte har någon annan anledning att göra det, än att vi är rädda för helvetet, det tyder nog på något slags kris i både förkunnelse och kristet liv!

Men, visst har det under en del perioder i kyrkans historia varit så, att det här med evigt straff och helvetets eld har tagit väldigt stor plats i människornas föreställningar om Gud och tro.

När man ser bakåt i tiden, har t ex den söndag vi idag har kommit fram till i kyrkoåret, alltså domsöndagen,  upplevts väldigt olika i olika tider, och också i olika sammanhang. Ibland har den spridit skräck, ibland glädje och förväntan, beroende på var människorna har upplevt sig stå inför den yttersta dom, som texter som Matt 25 beskriver.

Och visst hade den unge mannen rätt i att man kan ha anledning att vara rädd för tanken på den kommande domen!

Och visst hade han rätt i att det är klokast att få det rätt ställt med Gud innan domedagen kommer! Det var bara den här tanken, att detta kantänka skulle vara enda anledningen att bli och vara kristen, som kändes mörk och ensidig.

Men vi kan ju ändå börja med att ställa frågan var vi står idag, du och jag?

Har vi det klart för oss, då vet vi också om vi ska se fram mot domen med skräck,  eller med en glad förväntan, som ger utrymme för många andra glada aktiviteter, medan man väntar på att få möta sin Frälsare!!

Jesus säger ju till sina lärjungar, att de ska betrakta dagen när Han kommer tillbaka som sin befrielsedag, som den dag då de blir befriade, förlösta, förvandlade, den dag då de får gå in i sin Herres glädje, in i det rike, som stått färdigt för dem sedan världen skapades!

Till de andra, de som inte vill veta av honom,  säger han att det kommer att gå illa för dem, om de inte omvänder sig.

Han lämnar alltså tillsvidare dörren öppen också för dem! Det är det, som kallas nådatid. Gud ger tid, tid att tänka om, tid att byta riktning!

”Tro på Herren Jesus, så blir du frälst” säger aposteln till fångvaktaren i Filippi.

För att det löftet ska ha sin rätta betydelse för oss, behöver vi ha en aning om både vad vi blir räddade från och vad vi blir räddade till.

Skriften talar om för oss att hela världen är i den ondes våld.

Den säger också att hela jorden är full av Herrens härlighet!

I den här världen finns det vänskap och kärlek. Här finns det godhet och skönhet, här kan man hitta barmhärtighet och hjälpsamhet. Här finns gemenskap och samhörighet. Allt detta är uttryck för Herrens härlighet.

Men om man skulle ta bort allt detta från jorden, vad blir då kvar? Fiendskap och hat, misstänksamhet och ondska, fulhet och förvridenhet, grymhet och egennytta, ensamhet och övergivenhet. Det är vad den onde fyller världen med, med benägen hjälp från den fallna mänsklighet som befolkar den.

I nästa tillvaro, den som kommer efter fysisk död och evig dom, där är inte de båda rikena längre synliga på samma ställe som nu. Där är de åtskilda. Inget ont eller orent kommer någonsin att komma in i Guds Rike, inte heller kommer något av Guds härlighet att mildra tillvaron på det andra stället.

Vi kan alltså se oss omkring i den värld vi nu lever i, och ställa oss frågan i hurudan värld vi vill tillbringa vår evighet!

Vi har en svag spegling från båda rikena här och nu, tillräckligt för oss att se, tillräckligt för att vi ska kunna välja. En svag spegling, säger jag, för i nästa tillvaro, där kommer både det onda och det goda, härligheten och eländet, att vara så många gånger om förstärkt att vi inte ens kan göra oss någon föreställning om det.

Det liv jag vill leva  i nästa värld, det kallas jag att leva i redan i den här! Det är det, som är kristet liv!

Jag försökte förklara för konfirmandpojken, att jag inte är kristen bara för att slippa undan förtappelsen.

Jag är en kristen för att Jesus är en så mycket bättre Herre att tjäna än den onde, för att det liv han låter mig leva är ljus och kärlek, värme och barmhärtighet, och det är det livet vi människor är gjorda för!

Jag är en kristen för att få leva himlen, inte bara för att undgå helvetet!

Den som följer uppmaningen att tro på Herren Jesus, han kan se fram mot dagen då Jesus kommer tillbaka med förväntan och glädje. Jesus har ju sagt att den som tror på honom inte kommer under någon dom, utan har övergått från döden till livet, och det till ett liv som är så mycket mer levande än det vi har nu, att vi inte kan tänka eller föreställa oss något sådant!

 Det är inga märkvärdiga saker som krävs för att vår himmelske Fader ska öppna himlaporten för ett människobarn. Han vill ju att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen, Han har inte behag till någon syndares död, han vill att syndaren ska omvända sig och få leva!

Det räcker med att vi tar emot den Han sänt, Jesus!

Och det gör man genom enkelt säga till Honom: ”Jesus, jag är en syndare, och jag behöver förlåtelse, jag behöver få bli född på nytt, jag vill vara din lärjunge här på jorden, och jag vill få tillbringa evigheten tillsammans med Dig! Så nu ber dig att ta hand mig och mitt liv, och jag bekänner dig som Herre och Frälsare!”

Men för den som vägrar erkänna sin synd som synd, den som vägrar omvända sig, den som inte anser sig behöva varken förlåtelse eller frälsning, den som struntar i Guds bud om att älska Honom över allt och sin nästa som sig själv, och kanske rentav förnekar att det alls finns någon Gud, eller något sådant som synd, för en sådan människa kan slutet bara bli ett: De kommer att bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och Hans härlighet och makt.

Dörren stod öppen för dem, men de vägrade gå in.

Den, som har det så ställt, har all anledning att tänka på den kommande domen med skräck!

Och jag hoppas verkligen att de skulle göra det ofta, att de skulle ligga sömnlösa om nätterna och fundera! Det skulle kanske kunna få dem att börja tänka om!

Alla kommer nämligen att ställas inför Herren Jesus på domens dag, om de sen vill det eller inte. Jesus är Herre över allt och alla, oberoende om de tror eller inte tror, vill underordna sig eller gör uppror, erkänner eller förnekar. Gud är ingen subjektiv idé, som bara finns för dem som omfattar den. Kristus är verkligheten själv!

En gammal god vän till mig dog igår för några år sedan. Vi råkade då befinna oss på samma ställe, och när sjukdomsattacken kom blev det så att jag transporterade honom i min bil tills vi mötte ambulansen. Han dog bara några minuter efter att ambulanspersonalen hade tagit hand om honom.

Jag minns fortfarande det märkliga uttrycket i hans ansikte de sista minuterna där i min bil.

Där fanns ingen skräck. ingen dödsångest. Ont hade han i bröstet, men i hans ögon fanns en slags förundran, en slags gryning, svår att beskriva. Jag tror han visste att han var på väg att bryta upp från det här jordelivet, och som den varmt troende Jesu lärjunge han var kände han ingen fasa inför detta.

Samme Herre, som han tjänat här, var han nu på väg att möta på andra sidan, och det mötet innebar för honom bara glädje, bara frihet, bara förlossning från alla de begränsningar, som livet i denna fallna värld lägger på oss!

Sådana sista minuter önskar jag själv att få när det blir min tur att lägga av mig mitt fysiska skal, sådana sista minuter skulle jag unna varje människa!

 Den eviga elden, som dagens text från Matt 25 talar om, den är tillredd åt Djävulen och hans änglar.

Gud har gjort frälsning åt mänskligheten, så att ingen människa skulle behöva hamna där!

Outsägligt tragiskt är det att så många människor ändå dömer sig själva till en evighet skilda från Gud, när det finns frälsning och förlåtelse att få för var och en som vill…

De beskrivningar av den himmelska tillvaron vi har i bibeln ger ett annat intryck, i dem får man ett intryck av något så annorlunda, att de bilder profeterna försöker återge sina visioner med blir svårbegripliga och främmande för oss människor.

Det tycks helt enkelt inte finnas något i det jordiska språket som kan beskriva hur himlen verkligen är! Aposteln säger att det som väntar oss, som tror på Jesus, är något som en människa varken kan tänka eller föreställa sig, för ingen har någonsin varken sett eller hört något liknande.

Då och då har jag fått frågan vad jag tror om den ena eller den andra boken eller berättelsen om hur det är i himlen. Då får jag ju lov att vara ärlig, och säga som det är, att jag tar dem med en nypa salt – just för att de har så många drag av den nuvarande jorden!

Jag hörde en gång en berättelse, som jag tycker beskriver skillnaden mellan vår nuvarande och vår kommande tillvaro på ett så bra sätt som det överhuvudtaget är möjligt att säga det. Jag minns bara huvuddragen, så jag återger den med egna ord här:

Det var en gång en larv. Den åt på ett kålblad, ett rätt halvvisset och dammigt sådant, och den såg sig hela tiden ängsligt om över sin larvaxel – det finns många som gärna äter upp en liten fjärilslarv om den inte aktar sig! Och den fantiserade och drömde om en bättre tillvaro.

”Undrar hur det är i larvernas himmel” tänkte den. ”Där finns säkert jättestora gröna friska salladsblad med klara daggdroppar på, där är varmt och skönt, och där finns det inga fåglar och andra otäckingar som vill äta upp en!”

Så drömde den, för en liten fjärilslarv formar sina föreställningar om himlen utifrån begrepp och saker den känner till. Längre än så räcker inte dess larvfantasi…

Småningom hände något med vår larv. Den blev en puppa! Den såg helt torr och död ut, och de andra larver och skalbaggar som kröp förbi tänkte kanske att jaha, så var den larvens saga all!

Men en dag brister puppan, och ut kommer en strålande vacker varelse som breder ut färgskimrande vingar och flyger ut i en verklighet som den aldrig hade kunnat föreställa sig, medan den var en larv som kröp på ett halvvissnat kålblad, en fjäril som upplever och ser sin värld med sinnen som larven inte hade – men som ändå bär något av den larv den en gång var med sig.

Och fjärilen skrattar åt sig själv och tänker:  ”Hur kunde jag tänka så små och futtiga tankar om larvernas himmel! Ett stort salladsblad med daggdroppar på… fast jag egentligen hela tiden visste att Någon hade lovat att det som kommer är något så fantastiskt att ingen larv har hört eller sett, eller ens kunnat föreställa sig något sådant….

På den frågan kan vi svara ett tveklöst ja. Vi kommer till och med att känna igen varandra mycket bättre där än vi någonsin gjort här! Det ser man av berättelsen om Jesus på förklaringsberget:

”Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg för att vara ensam med dem. Och han förvandlades inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och se, Mose och Elia visade sig för dem, och de samtalade med honom. Petrus sade till Jesus: ”Herre, det är gott för oss att vara här. Om du vill, skall jag göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.”

Hur kunde Petrus och de andra så säkert veta att det var just Mose och Elia, som kom för att tala med Jesus? De hade aldrig sett Mose eller Elia. Mose hade dött 1400 år tidigare, och Elia hade blivit tagen till himlen 800 år tidigare. Inga fotografier fanns.

Uppenbarligen bar de båda gudsmännen sin identitet på ett sådant sätt i sin himmelska uppenbarelse, att det stod skrivet över hela deras person vem de var! De hade inte blivit mindre sig själva av att komma till paradiset, de hade blivit mer sig själva!

Detta är vad som kommer att hända oss alla, som tror på Jesus. Där, hemma hos Herren, där blir vi äntligen allt det vi är tänkta att vara, där får vi en absolut identitet, där kommer vi att vara de vi är, vi som är skapade till ”Jag Är”:s avbild! Det är en hisnande tanke, inte sant, att där kommer man aldrig att möta en främling! Där kommer vi att känna alla, och själva vara till fullo kända…

Och Jesu förbön för oss, att vi alla ska vara ett, har därmed fått sitt slutliga och fulla svar.

”Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom. Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. Och var och en som har detta hopp till honom renar sig, liksom han är ren.”

Så skriver aposteln Johannes i 1 Joh 3.

Vad är det vi hoppas på, vad är det vi väntar på? Det brukar sägas, att utan hopp kan en människa inte leva. Om ens tillvaro är helt nattsvart, om man inte hoppas på någonting alls längre, då slocknar också livslusten. Så vi hoppas, vi människor. Vi har drömmar, vi har förväntningar.

De allra flesta av våra förhoppningar har dock det gemensamt, att vi inte har några som helst garantier för att det ska bli som vi hoppas – och om det blir det har vi inga garantier för att det ska hålla.

Alltså kantas vägen genom livet av besvikelser för de allra flesta, ja, säg alla av oss.

Den här söndagens texter handlar mycket om de dödas uppståndelse.

Här finns den fantastiska texten från 1 Kor 15:

”Men det säger jag er, bröder, att kött och blod inte kan ärva Guds rike. Inte heller ärver det förgängliga det oförgängliga. Se, jag säger er en hemlighet: Vi skall inte alla insomna, men vi skall alla förvandlas,  i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen.”

Och här finns det Jesus säger i Luk 20:

”Jesus svarade dem: ”De som lever i den här världen gifter sig och blir bortgifta. Men de som anses värdiga att vinna den andra världen och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. Inte heller kan de dö längre, ty som uppståndelsens barn är de lika änglarna och är Guds barn.”

Efter sin uppståndelsehade Jesus en kropp, men han var inte längre bunden av de naturlagar vi är fångade i. Han gick genom stängda dörrar, han valde själv om han skulle synas eller inte, han var – och är – odödlig, oförgänglig, oförstörbar.

Skriften säger att sådana ska vi också bli efter uppståndelsen! Men hur skulle vi kunna föreställa oss hur en sådan tillvaro kommer att gestalta sig? En tillvaro där vi är som änglarna i himlen? En tillvaro där vi rör oss fritt mellan jord och himmel, där vi inte längre är bundna av de begränsningar som tid och rum och förgänglighet nu tvingar på oss? Ett liv där det inte längre finns sjukdom, lidande, sorg eller död?

Deta är i varje fall vad vi har att hoppas på, vi som tror på Jesus! Och det här är inte ett hopp av jordisk modell, det här är inte någon osäker dröm om en framtid som eventuellt, i bästa fall, till någon liten del så där tillfälligtvis kan bli verklighet.

Det här är ett hopp som är mer verkligt än det rum jag i detta ögonblick befinner mig i, den stol jag nu sitter på, den datorskärm jag har framför mig! Det här är nämligen något som inte kan tas ifrån mig, något som Gud själv står som garant för!

Det här är ett liv och en plats i tillvaron som Jesus har berett för mig!

Det här är verkligen något att hoppas på, att vänta på. Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker föreställa mig uppståndelselivet, det finns inget i mitt medvetande som kan förstå det idag, inget där Gud skulle kunna fästa ett svar på frågan ”hur blir det i himlen?”

Aposteln Paulus, som kanske är den människa som fått de allra djupaste och rikaste uppenbarelserna av Gud och Guds Rike, säger så här om det som ska komma:

Men vi känner, som Skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.

Vi kan inte se det, vi kan inte tänka ut det, vi kan inte förstå det – annat än i det hopp, som Gud ger oss! Den helige Ande är också hoppets Ande, och genom Honom kan vi få ha en aning, en kännedom om det vi hoppas på, även om vi aldrig kan omfatta det förnuftsmässigt här på jorden!

Ibland får man läsa berättelser om människor, som säger att de har varit i himlen på besök. De berättar ofta om något som är ganska likt den jordiska tillvaron, fast bättre på alla sätt. Fina herrgårdar att bo i och så vidare. Jag kan inte hjälpa att jag småler när jag läser de här beskrivningarna…

En liten berättelse här till sist, som förlklaring till varför jag småler:

Det var en gång en larv. Den åt på ett kålblad, ett rätt halvvisset och dammigt sådant, och den såg sig hela tiden ängsligt om över sin larvaxel – det finns många stora och hungriga elakingar, som gärna äter upp en liten fjärilslarv om den inte aktar sig! Och den fantiserade och drömde om en bättre tillvaro.

”Undrar hur det är i larvernas himmel” tänkte den. ”Där finns säkert jättestora gröna friska salladsblad med klara daggdroppar på, där är det alltid varmt och skönt, och där finns det inga fåglar och andra otäckingar som vill äta upp en!”

Så drömde den, för en liten fjärilslarv formar sina föreställningar om himlen utifrån begrepp och saker den känner till. Längre än så räcker inte dess larvfantasi…

Småningom hände något med vår larv. Den blev en puppa! Såg helt torr och död ut, och de myror och skalbaggar som gick förbi tänkte kanske att ja, så var den larvens saga all!

Men en dag brister puppan, och ut kommer en strålande vacker varelse som breder ut färgskimrande vingar och flyger ut i en verklighet som den aldrig hade kunnat föreställa sig medan den var en larv som kröp på ett halvvissnat kålblad, en fjäril som upplever och ser sin värld med sinnen som larven inte hade – men som ändå bär något av den larv den en gång var med sig.

Och fjärilen skrattar åt sig själv och tänker: ”Hur kunde jag tänka så små och futtiga tankar om larvernas himmel! Ett stort salladsblad med daggdroppar på… fast jag egentligen hela tiden visste att Någon hade lovat att det som kommer är något så fantastiskt att ingen larv har hört eller sett, eller ens kunnat föreställa sig något sådant….