”Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom. Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. Och var och en som har detta hopp till honom renar sig, liksom han är ren.”
Så skriver aposteln Johannes i 1 Joh 3.
Vad är det vi hoppas på, vad är det vi väntar på? Det brukar sägas, att utan hopp kan en människa inte leva. Om ens tillvaro är helt nattsvart, om man inte hoppas på någonting alls längre, då slocknar också livslusten. Så vi hoppas, vi människor. Vi har drömmar, vi har förväntningar.
De allra flesta av våra förhoppningar har dock det gemensamt, att vi inte har några som helst garantier för att det ska bli som vi hoppas – och om det blir det har vi inga garantier för att det ska hålla.
Alltså kantas vägen genom livet av besvikelser för de allra flesta, ja, säg alla av oss.
Den här söndagens texter handlar mycket om de dödas uppståndelse.
Här finns den fantastiska texten från 1 Kor 15:
”Men det säger jag er, bröder, att kött och blod inte kan ärva Guds rike. Inte heller ärver det förgängliga det oförgängliga. Se, jag säger er en hemlighet: Vi skall inte alla insomna, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen.”
Och här finns det Jesus säger i Luk 20:
”Jesus svarade dem: ”De som lever i den här världen gifter sig och blir bortgifta. Men de som anses värdiga att vinna den andra världen och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. Inte heller kan de dö längre, ty som uppståndelsens barn är de lika änglarna och är Guds barn.”
Efter sin uppståndelsehade Jesus en kropp, men han var inte längre bunden av de naturlagar vi är fångade i. Han gick genom stängda dörrar, han valde själv om han skulle synas eller inte, han var – och är – odödlig, oförgänglig, oförstörbar.
Skriften säger att sådana ska vi också bli efter uppståndelsen! Men hur skulle vi kunna föreställa oss hur en sådan tillvaro kommer att gestalta sig? En tillvaro där vi är som änglarna i himlen? En tillvaro där vi rör oss fritt mellan jord och himmel, där vi inte längre är bundna av de begränsningar som tid och rum och förgänglighet nu tvingar på oss? Ett liv där det inte längre finns sjukdom, lidande, sorg eller död?
Deta är i varje fall vad vi har att hoppas på, vi som tror på Jesus! Och det här är inte ett hopp av jordisk modell, det här är inte någon osäker dröm om en framtid som eventuellt, i bästa fall, till någon liten del så där tillfälligtvis kan bli verklighet.
Det här är ett hopp som är mer verkligt än det rum jag i detta ögonblick befinner mig i, den stol jag nu sitter på, den datorskärm jag har framför mig! Det här är nämligen något som inte kan tas ifrån mig, något som Gud själv står som garant för!
Det här är ett liv och en plats i tillvaron som Jesus har berett för mig!
Det här är verkligen något att hoppas på, att vänta på. Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker föreställa mig uppståndelselivet, det finns inget i mitt medvetande som kan förstå det idag, inget där Gud skulle kunna fästa ett svar på frågan ”hur blir det i himlen?”
Aposteln Paulus, som kanske är den människa som fått de allra djupaste och rikaste uppenbarelserna av Gud och Guds Rike, säger så här om det som ska komma:
Men vi känner, som Skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.
Vi kan inte se det, vi kan inte tänka ut det, vi kan inte förstå det – annat än i det hopp, som Gud ger oss! Den helige Ande är också hoppets Ande, och genom Honom kan vi få ha en aning, en kännedom om det vi hoppas på, även om vi aldrig kan omfatta det förnuftsmässigt här på jorden!
Ibland får man läsa berättelser om människor, som säger att de har varit i himlen på besök. De berättar ofta om något som är ganska likt den jordiska tillvaron, fast bättre på alla sätt. Fina herrgårdar att bo i och så vidare. Jag kan inte hjälpa att jag småler när jag läser de här beskrivningarna…
En liten berättelse här till sist, som förlklaring till varför jag småler:
Det var en gång en larv. Den åt på ett kålblad, ett rätt halvvisset och dammigt sådant, och den såg sig hela tiden ängsligt om över sin larvaxel – det finns många stora och hungriga elakingar, som gärna äter upp en liten fjärilslarv om den inte aktar sig! Och den fantiserade och drömde om en bättre tillvaro.
”Undrar hur det är i larvernas himmel” tänkte den. ”Där finns säkert jättestora gröna friska salladsblad med klara daggdroppar på, där är det alltid varmt och skönt, och där finns det inga fåglar och andra otäckingar som vill äta upp en!”
Så drömde den, för en liten fjärilslarv formar sina föreställningar om himlen utifrån begrepp och saker den känner till. Längre än så räcker inte dess larvfantasi…
Småningom hände något med vår larv. Den blev en puppa! Såg helt torr och död ut, och de myror och skalbaggar som gick förbi tänkte kanske att ja, så var den larvens saga all!
Men en dag brister puppan, och ut kommer en strålande vacker varelse som breder ut färgskimrande vingar och flyger ut i en verklighet som den aldrig hade kunnat föreställa sig medan den var en larv som kröp på ett halvvissnat kålblad, en fjäril som upplever och ser sin värld med sinnen som larven inte hade – men som ändå bär något av den larv den en gång var med sig.
Och fjärilen skrattar åt sig själv och tänker: ”Hur kunde jag tänka så små och futtiga tankar om larvernas himmel! Ett stort salladsblad med daggdroppar på… fast jag egentligen hela tiden visste att Någon hade lovat att det som kommer är något så fantastiskt att ingen larv har hört eller sett, eller ens kunnat föreställa sig något sådant….