Temat för söndagen är ”en tro som håller i nöden”. Det får mig att minnas ett samtal jag hade en gång med en medmänniska, som hade en troende äldre släkting, som råkat ut för sjukdomsrelaterade problem och svårigheter på sin ålders höst. ”Och jag måste erkänna att jag känner mig litet besviken när jag ser hur det har gått för honom! Det är som om den här tron, som han har talat så mycket om, inte alls är till någon hjälp för honom nu, när han har det svårt!”
Småningom kom jag underfund med var skon klämde – på det vanliga stället, frestas man säga. Om man väntar sig att tron på Jesus ska innebära att man alltid ska slippa undan allt svårt och jobbigt, då kommer en sådan tro att bli mer än en belastning än en hjälp i livets svåra tider.
Den kinesiske bibelläraren Watchman Nee berättar om en dröm han hade vid en tidpunkt när han befann sig i verkligt trångmål, och hade ropat till Herren om att få bli räddad ur sina svårigheter. Han drömde att han befann sig i en båt på en flod, som var grund och full av vassa stenar och klippor, som hotade att riva upp båtbotten och sänka honom. Och han ropade till Herren att han skulle ta bort alla stenarna. Men Gud svarade med att höja vattenytan…
Min egen erfarenhet på området fick jag när jag drabbades av polyradikulit för ett antal år sedan. Fredag kväll kände jag mig konstigt kraftlös i benen, lördag morgon kom jag nätt och jämt ut till bilen för egen maskin, lördagkväll talade läkaren om för mig att jag antagligen skulle hamna i respirator inom tolv timmar, när förlamningen hade nått andningsmuskulaturen. Jag blev nämligen förlamad, så totalt att jag inte kunde röra ett finger eller en tå. Till all lycka stannade förlamningen av när jag hade 30% av andningskapaciteten kvar, så jag slapp respiratorn. Jag kunde andas, men inte hosta…
Natten mellan lördag och söndag, efter att jag med osedvanligt låg stämma hade berättat för hustru och barn vad de behövde veta om olika praktiska saker – jag räknade då med att ligga i respirator ett par veckor minst, innan jag skulle få slangen ur halsen och kunna prata igen – låg jag på intensivövervakningen och begrundade min situation.
Läkarna hade gett mig goda chanser att småningom få mina lemmars bruk tillbaka, men några garantier fanns ju inte. Men tron höll i nöden! Ingen panik, ingen ångest, ingenting, Bara en stor tillförsikt om att är jag här, så är det efter Guds vilja, och nu gäller det att se det Herren vill att jag ska se, och lära mig vad han vill att jag ska lära mig här på det här stället och i den här belägenheten! Och skulle det nu gå så att jag blir liggande så här, så är det ändå bara fråga om några år, och sedan kommer himlen och härligheten, och där är ingen förlamad!
Tredje dagen kom en broder i Herren för att hälsa på och försöka muntra upp mig. Han kom in med försiktiga steg, och väntade sig antagligen att hitta ett nedbrutet och deprimerat människovrak i sängen. Efter en timmes samtal gick han, vände sig om i dörren, såg långt på mig, och sade sedan: ”Ja, tack nu för uppmuntran!”
Efter att två sköterskor hämtat mig från intensiven och fört mig upp till avdelningen fick jag höra att en av dem efteråt hade förundrat sig innerligt och högt: ”Hur i hela världen kan det vara möjligt att en människa i den situationen har en sån frid och är så glad?”
Det var möjligt, därför att Gud hade ”höjt vattenytan i min flod”. Han hade fått mig att se åt rätt håll, fått mig att söka fast punkt i det som kommer, inte i det som är! Det är ju inte bara frågan om hur tungt det är, som avgör om man ska orka eller inte. Det är lika mycket fråga om hur mycket krafter man har! Den svage kan ha svårt att hitta sovställning på en resårmadrass, medan den härdade friluftsmänniskan sover gott i skogen med en granrot under huvudet…
Det finns en tro, som håller i nöden!
Det är den tro som har sitt fäste i himlen! Den hämtar också kraft från himlen – närmare bestämt ur hoppet om himlen!
Här i världen lider vi nämligen betryck, det hör till spelreglerna.
Tänk dig hur det skulle bli om varenda kotte som kommer till tro omedelbart skulle bli rik och frisk och ung och vacker och lycklig, och aldrig ha en motgång eller ett bekymmer mer. Alla människor skulle ju stå på kö för att bli kristna då. Men de skulle inte stå i kön för att de har insett att de är syndare som behöver frälsas, de skulle inte vara med i församlingen för att de älskar Jesus och vill tjäna honom, nej, de skulle stå i kö för att få del i vinsten, de skulle vara med för att få ut sin del av förmånerna!
Om vår tro förändras till att vara en tro på att vi ska få det bra och enkelt här i den här världen, då kommer den tron att ge oss oändligt med problem och besvikelser. Då kanske någon en dag måste säga också om dig och mig, att vår omtalade tro inte tycks hålla så bra nu, när det har yxat till sig.
Ibland tycker jag mig nästan se en medveten strategi från ondskans sida att förändra innehållet i de kristnas tro åt det här hållet! Resultatet blir att människor, istället för att kämpa trons goda kamp, kämpar för att få sin hemmagjorda tro att ”fungera” som det brukar heta…
Dagens episteltext, den handlar om den värsta motgången av alla, den största prövning vi möter – och också den sista, för den delen, och hur vi ska se på den för att bevaras i en tro som håller:
”Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom! Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden! Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord!” 1 Tess 4:13-18