Hon ger en ironisk beskrivning av hur den dagens händelser tedde sig ur åsnans synvinkel, hur upphetsad och lycklig den blev, när folkskaran hurrade och bredde ut sin kläder framför åsnehovarna.

”Äntligen har de fattat vilken speciell och enastående åsna jag är!”

Så tänkte den, och lyfte sina åsneöron, och vandrade med stolta steg vägen fram.

Jag har emellanåt haft anledning att tänka på den här lilla dikten, hur träffsäkert den beskriver hur åsneaktiga vi Herrens åsnor kan vara ibland – och kanske rentav alltför ofta!

Herren är ju god och nådig, och väljer fortfarande att rida på sina åsnor ibland -   låter alltså emellanåt människor bli välsignade genom de mänskliga redskapens förmedlan, och sen är åsnorna genast färdiga att inbilla sig, att detta på något sätt skulle bero på att de är så speciella!

Vi har nu en gång för alla så svårt att acceptera, att något sådant som ”Herrens store tjänare” egentligen inte finns. Jesus säger att vi ska betrakta oss som odugliga tjänare, att vi ska inse och ta till oss, att den skicklighet, som vi eventuellt har, inte kommer från oss själva, utan från Gud, att skatten vi har fått är en skatt, som är lagd i spruckna lerbyttor!

Om någon växer sig stor i sina egna ögon, och låter sig hyllas av andra, som delar hans missuppfattning, då är han inte längre en tjänare. En sann Herrens tjänare vill inte bli stor, han vill bli mindre, så att Jesus får bli större!

Det var just en oansenlig åsna, som var det utvalda redskapet att bära Herren in i Jerusalem, inte en ståtlig vit hingst.

Det innebär, att om du eller jag hellre skulle vara den ståtliga hästen än en åsna, då är det dags att göra omvändelse och bättring! Det är ryttaren, som ska synas, inte den han rider på!

När vi missar detta, inte vill förstå det, då kan det utveckla sig till rena elefantsjukan! Där kommer Jesus ridande på sin elefant, och alla ser bara den stora elefanten….

Herren Jesus vill fortfarande rida på åsnor. Inte frågar han efter om vi besitter en massa mänskligt kunnande, eller om vi har mycket pengar, eller om vi är rysligt begåvade – inte ens det, om vi har andliga nådegåvor, eller om vi har fått den mångomtalade ”smörjelsen” är i sista hand avgörande!

Allt detta kan nämligen lika gärna tjäna till att ge växtkraft åt den där lilla elefantungen inom oss, som så gärna vill växa och bli en stor och ståtlig elefant, som det kan tjäna till att bygga upp Kristi kropp!

Frågan är alltså om jag är nöjd med att vara en åsna?

Är jag nöjd, är det nog för mig att veta, att ska jag tjäna Herren, då kommer jag aldrig att bli något annat än en åsna?

I annat fall kommer jag att vara en åker, där den onde kan så in mer högmodsfrön ju mer Herren välsignar mitt liv och mitt arbete!

Eftersom munnen talar vad hjärtat är fullt av, så kommer mitt liv mer och mer att präglas av det högmodet, och jag blir småningom en, som sår ut frön ut den ondes säck! Det är nämligen vad man gör, när man har sig själv i centrum, när ens egen framgång och anseende blir för viktigt för en….

På den här vägen blir man en,  som samlar åt sig själv mer än man församlar med Herren.

Och en sådan typ kallas förskingrare, rätt och slätt!

Det här var alltså en fristående del i min serie om de två såningsmännen…

Ja, och så var det ju dikten!  Ylva säger inte vem åsnan är, så där får väl var och en se sig i spegeln, pröva sitt sätt att tänka och känna, och fundera på om man borde sätta in sitt eget namn i texten eller inte.

”Det var en gång en åsna, jag säger inte vem

som stod och smått funderade vid dörren till sitt hem:

då kom det två figurer och ledde henne bort

den ene ganska lång och smal, den andre tjock och kort

för någon ville rida på åsnans smala rygg

han satte sig på henne och hon var glad och trygg

men när de kom till staden det blev ett fasligt liv

för folk sprang ut på vägarna  med stora långa kliv

och ropade och hurrade och sjöng och hade sej

och åsnan börja kråma sig och tänkte ”se på mej”,

dom lägger fina tyger och kvistar vid min fot

och  bugar sig och ber att jag ska äran ta emot

det var väl det jag trodde  och det jag väntat på

att någon skulle upptäcka min glans till slut ändå

jag antar det är borgmästarn som ordnat allt det här

jag får väl låtsas häpen över allt deras besvär

så omtänksamt av honom som satte sig därbak

att vilja ställa upp och göra PR för min sak

…

det var en gång en åsna, jag säger inte vem

som trött och lycklig återvände sedan till sitt hem

hon hörde några rop och skrik men sedan blev det tyst

den var om nån förbrytare som Judas hade kysst

men åsnan  ställde sig och sov med huvudet på sne –

för hon var trött. Det blir man när man nyss har gjort succé…”

Ett litet tips till sist, en tanke jag har tänkt, är annars, att man nog blir minst lika trött av att vilja göra succé, som av att faktiskt göra det….

Det var på den tiden då jag ännu hade ett normalt jobb, jobbade då i en maskinfabrik utanför Vasa. Det här hände alltså för typ trettiofem år sedan, då jag var en yngling på tjugofem.

Förtroendemannen och fabrikschefen befann sig på ständig kollisionskurs. Det gick knappt en vecka, utan att vi fick höra långa utläggningar, kryddade med diverse svavelosande förstärkningsord, om vilken hopplös typ fabrikschefen var, och hur vi borde bli av med honom, om vi nånsin skulle ha nån möjlighet att få det bättre i verkstan.

Till saken hör, att vi inte alls hade det dåligt. Ny fabrikshall, bra sociala utrymmen, hyfsade löner … det var personkemin, som inte stämde mellan dessa två herremän.

Så kom då den dag, när det vanliga smågrälandet har urartat till en verklig skorstenseld, och förtroendemannen kom utstörtande i verkstan, högljutt förkunnande att nu var måttet rågat, nu skulle den där typen på kontoret ut!

Verktyget för detta utbaxande av misshaglig chefsperson var en lista. På den listan skulle alla anställda sätta sitt namn, budskapet var att alla ville bli av med den arme fabrikschefen, och när alla namn satt säkert fast på pappret, skulle det högtidligen överlämnas till VD:n, som också var firmans ägare.

De första tio skrev snällt på, hellre det än att börja diskutera med förtroendemannen, som fått sitt uppdrag mycket på grund av sin påstridighet. Den elfte var dock stöpt i en annan form.

Han var kristen, och han brukade läsa Bibeln.

Så när han fick listan framför sig, och pennan sträcktes fram, då läste han texten, skakade på huvudet, och räckte den tillbaka med orden: ”De som är utan fel får skriva under på det där, men inte jag!”

Då hände det undret, att förtroendemannen kom av sig helt. Han fortsatte inte, försökte inte få några fler underskrifter, han tog sin lista med sig och lommade iväg till sitt, och sen hörde vi inget mer om saken.

Då och då har jag kommit att tänka på det här, företrädelsevis såna gånger, när jag först i efterhand märker, att jag igen lät mig luras att ”skriva på någon lista”.

Att döma av hur beredvilligt vi ofta är med och kastar sten, kommer med hårda omdömen, sprider negativa, elaka uppgifter vidare – utan att ens veta om de är till alla delar sanna – så tycks det vara rätt många av oss, som åtminstone vissa dagar upplever sig vara tämligen felfria!

Eller så har vi  glömt att Herren faktiskt sade, att det bara är de, som är utan synd, som har råd att att kasta sten på andra.

Sen visade det ju sig, att en ende, som faktiskt var utan synd, inte var det minsta lagd åt stenkastarhållet. Av det kan man eventuellt dra den slutsatsen, att stenkastning säger mer om kastaren än om måltavlan…

Första lektionen i konsten att inte lyssna: Låt det alltid vara viktigare för dig vem som säger en sak än vad det är som sägs! Då kan du vid behov acceptera en sak, som en av dig accepterad och godkänd person säger, och på samma gång anse det vara helt horribelt fel, om en av dig redan utdömd och avskriven typ skulle gå och säga samma sak!

Andra lektionen: Bestäm dig på förhand för att du och dina meningsfränder alltid har absolut, fullkomligt, och totalt rätt i allt vad ni säger! Sedan behöver du nämligen aldrig pröva det andra säger mot något annat än dina egna åsikter, och då har du naturligtvis i dina egna ögon alltid rätt! Detta är ett klassiska cirkelbevis, och sådana brukar i allmänhet fungera som väldigt effektiva öronproppar!

Tredje lektionen: Ha alltid den attityden, att de som tycker annorlunda än du, givetvis aldrig har en genomtänkt, välgrundad ståndpunkt, som baserar sig på fakta. Istället lider de av diverse personlighetsstörningar, är okunniga, samt allmänt illvilliga. Då kan du helt hoppa över det här med att diskutera sak, och i stället direkt övergå till att angripa person, vilket är betydligt enklare, eftersom det kräver betydligt mindre insikt i det som själva saken gäller!

Fjärde lektionen: Läs/lyssna alltid in något annat i det som sägs, än det som verkligen blev sagt! Då kan du själv välja vad du hör, och slipper således lyssna på något som skulle kunna tänkas rubba dina cirklar! Om man en gång har sin åsikt klar, då ska man inte låta sig störas av något så banalt som fakta och logiska resonemang!

Femte lektionen: Tillämpa alltid det som engelsmännen kallar ”guilt by association”, dvs, om den, som du talar med, på något sätt uttrycker sympati eller förståelse för någon av dem, som du redan har bannlyst, då ska du omedelbart dra den slutsatsen, att han också till alla delar tycker precis lika som den, som han på någon enstaka punkt sympatiserade med, och därmed med all säkerhet är lika bedrövlig eller ännu värre än denne! Såna typer behöver man ju inte lyssna på!

Om du omsorgsfullt tillämpar detta, då behöver du aldrig riskera att råka in i något så farligt och besvärligt som upprättad tvåvägskommunikation!

Sen var det frågan i rubriken, då. Varför bär vi oss åt på det här viset?

Det torde handla om högmod, rätt och slätt, den här storhetsvansinniga tron på att jag, stora Jag, naturligtvis alltid har rätt…

Det är så med mig, att jag gärna återvänder till böcker som gett mig en läsupplevelse!

Det här har då medfört att jag minns en hel del av boken ifråga vid det här laget!

Varje gång jag är med någonstans, där man sjunger den omtyckta psalmen ”O salighet, o gåtfullhet”, kommer jag följaktligen att tänka på ett replikskifte från ”Sagan om ringen”.

”Ju längre ni är med, desto svårare blir det för er att dra er tillbaka, men ni är inte bundna av löften eller ed att följa honom längre än ni själva vill. Ni känner ännu inte era hjärtans ståndaktighet inför det, som väntar er på vägen!”, sade Elrond.

”Trolös är den, som tar farväl, när färden fylls av faror”, sade Gimli.

”Måhända”, sade Elrond, ”men den skall inte lova att vandra i mörkret, som ej anar nattens djup”.

”Dock kan ett svuret löfte stärka ett vacklande hjärta”, sade Gimli.

”Eller komma det att brista”, sade Elrond. ”Se inte för långt framåt!” 

Jag har nämligen så väldigt svårt för den tredje versen i den Lidmanska psalmen: ”Jag svär dig trohet, ödmjukhet, och lydnad intill döden…”

Det osar Petrus, och hans stortaliga försäkringar om hur han ska gå både i döden och i fängelse med Jesus, lång väg om dessa ”svurna löften” i psalm 357 i psalmboken! 

Det finns inte material i mig till att lova något sådant här, det har fyrtio år som kristen lärt mig med eftertryck.

Jag kan – åtminstone periodvis – vilja hållas stående, vilja vara både trogen, lydig och ödmjuk, men till att verkligen göra det jag vill räcker inga svurna löften från min sida!

Det är Herren, som ska hålla mig stående, om jag ska hållas på fötter.

Det är Han, som ska verka vilja och gärning i mig, om det ska bli någon överensstämmelse mellan det jag vill och det jag gör, åtminstone vad det gäller det som är rätt och gott inför Gud.

Det är som det står i Hosea 6, människans kärlek är lik morgonskyn, som hastigt försvinner.

Men Guds trofasthet, Guds goda vilja, och Guds helige Ande som Han har gett oss till Hjälpare i vår svaghet, de försvinner inte när solen går upp och det blir hett om öronen!

Jag är alltså mer på Tolkiens linje än på Sven Lidmans. Den som inte anar hur mörkt det kan bli, och inte känner sitt hjärtas ståndaktighet – eller brist på ståndaktighet – gör nog klokt i att lita mycket på Guds löften och väldigt litet på de egna!

Temat var ”ett steg närmare varandra” och det kom mest att handla om sånt som lägger krokben för oss, och hindrar vår gemenskap. När jag hade lagt ut texten i tre timmar om hur gamle Adam ställer till det för oss började nog en och annan av deltagarna att se ut som om det började räcka – det är ju också rätt jobbiga saker att ta in.

Jobbiga, men nödvändiga för oss att känna till, för  om vi ska kunna behålla fältet, som det talas om i Efesierbrevet 6, då vill det till att vi både är medvetna om vilket fält det är som ska behållas, och vad det är som försöker ta det ifrån oss!

I det avslutande avsnittet, predikan jag höll i Borgå Missionskyrka på söndagen, kom jag att predika över Ordspr 29:25 ”Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på Herren blir beskyddad”.

Vi hade talat om att ta ett steg närmare varandra under fredag och lördag.

En av de vanligare orsakerna att vi håller distans till varandra är att vi helt enkelt är litet rädda för varandra.

Det står om en av Juda kungar, att hans frimodighet växte på Herrens vägar, 2 Krön 17:6, och sen var han inte längre bunden av människofruktan – vilket t ex Saul hade varit.

Vi kan alltså behöva växa i frimodighet, men inte i vilken frimodighet som helst!

Det finns nämligen både en köttets och en Andens variant också av frimodighet!

En människas frimodighet kan växa på Herrens vägar, men den kan också växa på hennes egna vägar.

I det förra fallet grundar sig den växande frimodigheten på den trygghet som kommer från att man börjar förtrösta mer och mer på Gud.

I det senare fallet grundar den sig på något jag skulle vilja kalla ”de tre själven”, som höjs så till skyarna i världen runt om oss att också vi kristna har nappat på kroken.

De är självförtroende, självsäkerhet, och självförverkligande.

Man kommer här osökt att tänka på den engelske förkunnare, som vid ett tillfälle bad att få presentera sina tre bästa vänner: Me, Myself, and I…

De tre själven är alla tre den sorts frukter, som plockas från kunskapens träd.

De är en del av den prestationsbaserade identitet som egentligen är den enda identitet som står människan till buds när hon är skild från Gud.

Den kristna motsvarigheten är att förtrösta på Herren, vara trygg i Gud, och att låta Honom verka vilja och gärning i en, för då förverkligas Guds vilja, och jag får bli den jag är tänkt att vara.

De tre själven bygger på vad jag kan, vet, kan göra och prestera på olika områden, vad position jag lyckas skaffa mig, och så vidare.

Det betyder att den frimodighet man får via dem vilar på den osäkra grund som jag själv utgör, och följaktligen har den aldrig riktigt råd att relatera avspänt och jämbördigt till andra.

Guds alternativ, den frimodighet som är ens beskydd mot människofruktan när man förtröstar på Honom, den kan jag leva i utan att bygga ett dugg på hur bra jag är och hur mycket jag kan!

De tre själven är alltså  inte precis befrämjande för en god och jämbördig gemenskap. Om man ser sin omgivning som medtävlare och potentiella fiender, hela tiden mer eller mindre omedvetet mäter sig och jämför sig med de andra, då håller man också en viss distans!

Det får vi minnas, när det tutas ut åt oss hur viktigt det är med bra självförtroende, effektivt självförverkligande, och en sprickfri självsäkerhet.

Guds väg för oss närmare både Gud och varandra.

Den frimodighet han ger, den ger oss nämligen en sund självaktning, som baserar sig på att vi är älskade av Gud själv, och detta gör att vi kan ha den aktning för varandra, som gör respekt, förståelse och förlåtelse till något naturligt.

Den hjälper mig också att ta ett steg närmare mig själv – vilket är vad nästa weekend på Soltorp sen ska handla om. ”Ett steg närmare mig själv”.

Fenomenet är dock ingalunda begränsat till de brittiska öarna! Vad det gäller eget hem och egen tomt är vi väl protektionister litet till mans! Jag minns ännu den man, som för typ tretti år förklarade för mig att en av hans huvudmotiv för att vilja bygga hus på egen tomt var att han då skulle ha rätt att köra bort alla obehöriga från sin näromgivning, och därmed få vara ifred för allt och alla…

Också för typ tretti år sedan brukade ett gäng ungdomar samlas hemma hos oss för att be, läsa Bibeln och prisa Gud. Bland annat brukade vi sjunga en sång som började ”Räck mig din hand”.  I den texten fanns bl a följande ord:

”Splittrad är vår stackars värld idag som aldrig förr, vi kryper in i våra skjul och stänger till vår dörr…”

Jag kom att tänka på det här när vi var samlade till bön i måndags, och under bönen fick klart för oss att vi har en i grunden onaturlig situation, om vi bjuder in människor till våra möten och gudstjänster, men inte till våra hem!

”Glöm inte att visa gästfrihet”, står det i Hebr 13. ”De gästfria kan få änglar till gäster, utan att veta om det!”

En av de vanligare hindren (det finns fler, naturligtvis), vad det gäller att bjuda in folk på en kaffekopp – eller varför inte på plättar med sylt – är att vi har en sån osannolik kravnivå på hur pyntat och städat och oklanderligt fint vi ska ha det innan vi kan tänka oss att släppa in någon, och vilken nivå på bjudningen det ska vara, innan vi tycker att det duger.

Vet du vad det här är? Det är högmod, rent högmod!

Det är önskan att visa upp en fin fasad, önskan att få glänsa med ett hem som ser mer ut som en utställningslokal än som ett hem! Det är önskan att få demonstrera hur lyckad man är!

Och detta står då i vägen för den naturligaste kontaktplats till andra människor vi har. Och hindrar oss från att lyda Skriftens enkla bud om att vara gästfria. Ett bud, som inte kräver några speciella nådegåvor eller hög visdom för att man ska kunna leva efter det.

Ska vi verkligen låta gamle Adams medfödda högfärd hindra oss från att, som Job säger, låta våra dörrar stå öppna mot gatan? Låta vår önskan att framstå som fina människor med perfekta hem förvandla våra hem till våra borgar, där vi kryper in och stänger dörren efter oss? Låta oss luras till att erbjuda människorna det bedrövliga surrogat för gästfrihet som ett ”Välkommen till kyrkan klockan elva på söndag” innebär?

Visst är vi bara alltför bra på att omtolka bibelord så att de ska passa oss bättre, men inte ens dagens kristenhet kan väl lyckas inbilla sig att Herren menar att ett gästfritt hem är detsamma som ett hem fritt från gäster!

Jag satt och tänkte på det här både på väg till bibelskolan i Alahärmä, och på hemvägen därifrån.

Jag ägnade nämligen kvällen där åt att förklara varför vi behöver en trosbekännelse, och hur den ska användas!

Inom pingstväckelsen har man av hävd undvikit att ha någon trosbekännelse,

”Bibeln är vår trosbekännelse”, har det hetat.

Och visst, tanken är god, det är bara det att i praktiken fungerar den inte!

För att vi ska kunna säga ”Jag vet på vem jag tror”, och dessutom vara överens om vem vi tror på, behöver vi en trosregel som är så kort och klar, att den enkelt kan läras utantill och bli något man ständigt bär med sig!

Den behöver på ett bibliskt sätt definiera vem Gud är, vad Han har gjort och gör, och den behöver definiera frälsningsverket och församlingen.

Annars kommer vi att få svårt att skilja på vad som är mer och mindre centralt, och gå vilse i en massa ovidkommande detaljer, som får oss att fokusera andra saker än Jesus och frälsningen!

När vi gick igenom den apostoliska trosbekännelsen i går kväll slogs jag ännu en gång av häpnad över vilket vittnesbörd om Guds storhet, nåd och barmhärtighet den är!

Varje rad är är laddad med budskapet om Gud, Fader, Son och Ande, varje ord en påminnelse om hur Gud älskar den här världen som Han har skapat. Den är ett sånt fantastiskt redskap till att hålla samman våra tankar och föreställningar om Gud, hålla dem bibliska och sunda!

Att lämna ett sådant hjälpmedel oanvänt är verkligen att lägga krokben för sig själv!

Nå, varför gick det då så inom pingstväckelsen?

Uppenbarligen skedde det därför att trosbekännelsen var något, som användes i de gamla kyrkorna, och varje väckelse och förnyelse har, åtminstone i början, haft en benägenhet att kasta loss från allt, som ens litet påminner om traditioner.

Det här är inget annat än andligt högmod.

Vi ska pröva allt och behålla det goda, inte per automatik förkasta allt som är äldre än tio år, och inte har uppkommit just i vårt eget lilla sammanhang!

Det som Gud gör idag, det gör Han som en del av hela sin plan och sitt verk genom hela historien, det bygger på vad som tidigare har hänt!

I Guds förråd finns både gammalt och nytt, och en god husbonde bär fram båda sorterna ur sitt förråd!

Historielöshet innebär rotlöshet och leder till förvirring.

”Bibeln som trosbekännelse” är alltför ohanterligt för de allra flesta. Boken är helt enkelt för tjock!

Redan Paulus lägger för övrigt fram en slags prototrosbekännelse i 1 Kor 15, det han betecknar som kärnan i kristen tro!

Trosbekännelsen är ett hjälpmedel att se på Jesus, ett försvar mot villfarelse och vindkast i läran, den ger grund att stå emot frestelse, eftersom den lär oss att lita på att Gud är god. Och den är tillgänglig för alla, oavsett studieintresse, textminne och sådana saker!

Och dessutom är den gemensam för alla kristna, halleluja!

Sist och slutligen tror vi alla på samme Jesus, och när vi kan bekänna den tron med en gemensam formulering, då för detta oss närmare varandra!