Ett gammalt minne dök upp i mitt huvud nu på morgonen.
Det var på den tiden då jag ännu hade ett normalt jobb, jobbade då i en maskinfabrik utanför Vasa. Det här hände alltså för typ trettiofem år sedan, då jag var en yngling på tjugofem.
Förtroendemannen och fabrikschefen befann sig på ständig kollisionskurs. Det gick knappt en vecka, utan att vi fick höra långa utläggningar, kryddade med diverse svavelosande förstärkningsord, om vilken hopplös typ fabrikschefen var, och hur vi borde bli av med honom, om vi nånsin skulle ha nån möjlighet att få det bättre i verkstan.
Till saken hör, att vi inte alls hade det dåligt. Ny fabrikshall, bra sociala utrymmen, hyfsade löner … det var personkemin, som inte stämde mellan dessa två herremän.
Så kom då den dag, när det vanliga smågrälandet har urartat till en verklig skorstenseld, och förtroendemannen kom utstörtande i verkstan, högljutt förkunnande att nu var måttet rågat, nu skulle den där typen på kontoret ut!
Verktyget för detta utbaxande av misshaglig chefsperson var en lista. På den listan skulle alla anställda sätta sitt namn, budskapet var att alla ville bli av med den arme fabrikschefen, och när alla namn satt säkert fast på pappret, skulle det högtidligen överlämnas till VD:n, som också var firmans ägare.
De första tio skrev snällt på, hellre det än att börja diskutera med förtroendemannen, som fått sitt uppdrag mycket på grund av sin påstridighet. Den elfte var dock stöpt i en annan form.
Han var kristen, och han brukade läsa Bibeln.
Så när han fick listan framför sig, och pennan sträcktes fram, då läste han texten, skakade på huvudet, och räckte den tillbaka med orden: ”De som är utan fel får skriva under på det där, men inte jag!”
Då hände det undret, att förtroendemannen kom av sig helt. Han fortsatte inte, försökte inte få några fler underskrifter, han tog sin lista med sig och lommade iväg till sitt, och sen hörde vi inget mer om saken.
Då och då har jag kommit att tänka på det här, företrädelsevis såna gånger, när jag först i efterhand märker, att jag igen lät mig luras att ”skriva på någon lista”.
Att döma av hur beredvilligt vi ofta är med och kastar sten, kommer med hårda omdömen, sprider negativa, elaka uppgifter vidare – utan att ens veta om de är till alla delar sanna – så tycks det vara rätt många av oss, som åtminstone vissa dagar upplever sig vara tämligen felfria!
Eller så har vi glömt att Herren faktiskt sade, att det bara är de, som är utan synd, som har råd att att kasta sten på andra.
Sen visade det ju sig, att en ende, som faktiskt var utan synd, inte var det minsta lagd åt stenkastarhållet. Av det kan man eventuellt dra den slutsatsen, att stenkastning säger mer om kastaren än om måltavlan…
Bra poäng! Ibland då folk undrar när Gud ska börja använda en, brukar jag tänka ”Far på jobb”. För det är nog ofta så att på en helt vanlig arbetsplats får man träna sig i att visa tålamod, ha fördragsamhet, hjälpa den svagare, behärska sin ilska o.s.v.
Jag minns när jag gick på bibelskola i tiden var den här frågan uppe. ”Hur ska jag veta att jag är på rätt ställe, Gud kan ju inte använda mig om jag inte är på rätt ställe…”
Som väl var hade vi en klok man som lärare den dagen.
Han sa så här: ”Det viktiga för att Gud ska kunna använda er är inte att ni befinner er exakt på den ena eller andra geografiska platsen! Det viktiga är att ert hjärta är rätt inför Gud! Sen kan han använda er var ni än är!”
”Hjärta rätt inför Gud” är förstås litet av Kanaans tungomål, men om vi säger att det viktiga är att jag är inställd på och ber om att få leva ett liv till Guds ära var jag än befinner mig om dagarna – eller nätterna – då kan han använda mig var och när som helst, blir det kanske mer begripligt.
Vi behöver verkligen komma från den här ohyggligt begränsande tendensen vi ofta har, att tänka, att ska Gud använda mig, då ska det ju hända när jag är i kyrkan, eller ute och evangeliserar, eller annars sysslar med något ”andligt”.
Gud vill förstås vara med i mitt liv där jag tillbringar mesta tiden av det, och det är ju på jobbet, och i familjen, om man har någon sådan. Och nuförtiden ska man väl tillägga, att Gud definitivt vill vara med i det vi sysslar med ute på nätet också! Där kastas det mycket sten!
Ja, jag ska väl för säkerhets skull påpeka, att det inte var jag, som vägrade att skriva på! Listan hann aldrig komma till mig… och väl var det, för jag vet inte hur det hade gått.